Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Marxismen och marknaden



Karl MarxIdén om det vänsterorienterade marknadssamhället är inte ny. Den formulerades redan under tidigt nittonhundratal av den brittiske författaren och målaren Wyndham Lewis. På senare år är det uppenbart att Lewis förutsägelse, som av hans samtida upplevdes som absurd, har realiserats.

Vänsterorienterat marknadssamhälle betyder i det här sammanhanget att en vänsteristisk kultur samexisterar med ett marknadsbaserat ekonomiskt system. Det innebär i praktiken att motsättningen mellan höger och vänster inte är så nödvändig som man kan förledas till att tro. Den långtgående förändringsprocess som framför allt marxismen genomgick under nittonhundratalet har fått konsekvensen att förhållandet mellan marxismen och marknad inte längre behöver vara präglat av fientlighet.

Grunden för vad som komma skall läggs som en följd av första världskriget. Den internationella socialismen genomgick då sin ditintills största kris. Misslyckandet med att mobilisera massorna för sin sak hade lämnat djupa spår av pessimism över hela Europa. Att man dessutom förlorade mark till den framväxande fascismen gjorde misslyckandet än mer påtagligt. När den tyska socialdemokratin röstade för krigskrediter – och därmed satte fosterlandet framför den internationella solidariteten – var nederlaget ett faktum.

Men, som det senare skulle visa sig, blev den här krisen en kreativ sådan. Det kan visserligen diskuteras om krisen drev den marxistiska teoribildningen i en riktning som den annars inte skulle tagit. Men vad som sker är att fokus allt mer börjar skjutas från de hårda ekonomiska frågorna och att uppmärksamheten istället riktas mot klassiska kulturfrågor. Så lades grunden till det som vi med en förenklad och populariserad term kallar ”kulturmarxism”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den enskilda person som mest blivit mest förknippad med dessa idéer är den italienske filosofen Antonio Gramsci. Gramsci gjorde sig sitt namn genom att förklara marxismens misslyckande med att seger inte var möjlig så länge massorna på ett känslomässigt plan kände lojalitet till det traditionella samhället. Marxismens misslyckande fick genom Gramsci en psykologisk förklaring. Han kallade den undermedvetna maktordningen för ”hegemoni”.

Den sammanslutningen av tänkare som av många anses varit mest inflytelserik är den så kallade Frankfurtskolan. Det finns mycket att säga om denna. Men det som är av intresse är att den dels utvecklar kulturteorierna som redan fanns inom marxismen och dels utvecklar egna; gärna genom att kombinera marxismen med psykoanalysen. Frankfurtskolan hade många intellektuella knutna till sig och dessa hade spridda intressen som inte behövde relatera till andra inom skolan. Men utifrån ett marxistiskt perspektiv studeras inom ramarna för detta institut så skilda områden som sociologi, fascismens historia, upplysningen, historiefilosofi, psykologi och gärna kombinationer däremellan. För dessa intellektuella var kultur mer intressant än klass.

The Strange Death of MarxismDet är intressant att notera att det går en skiljelinje mellan Frankfurtskolan och sovjetmarxismen. När Frankfurtskolans teoretiker efter nationalsocialisternas maktövertagande drevs från Tyskland, valde flera av dem att fortsätta sin verksamhet i USA. Snarare än att fortsätta sin utveckling av marxismen i landet där de socialistiska idéerna hade omsatts i politisk praktik blev istället det mest kapitalistiska landet i världen deras nya bas. På ett tidigt stadium fanns det distans mellan Frankfurtskolan och Sovjetunionen. Idéerna som formulerades av skolans teoretiker är med andra ord möjliga att frikoppla helt från det sovjetkommunistiska experimentet.

Det samma inte kan sägas om de franska marxister som färdigställde sina arbeten under ungefär samma tid. Jean Paul Sartre, Merlau-Ponty och Simone de Beauvoir – som var de ledande namnen inom sin krets – valde istället att försvara sovjetkommunismen. Merlau-Ponty skrev en artikelserie som senare blev boken Humanism och terror, där han ställde upp ett filosofiskt försvar för kommunistpartiets interna utrensningar.

Det är idag standard inom akademin att Sartres sena skrifter sällan nämns. För det är en smula pinsamt att mannen som blev känd genom att betona människans frihet och plikt att fatta egna beslut kom att försvara kommunistiska övergrepp. Simone de Beauvoir är den enda av dessa som är inne i värmen. Anledningen till det är att hon skrev boken Det andra könet, som blivit något av en helig skrift för den moderna feminismen.

Det finns ingen ideologi som likt marxismen har misslyckats var den än har omsatts i praktisk politik. Övergrepp, folkmord och upplösning av rättsstaten har varit mer regel än undantag i de samhällen där marxismen blivit kronideologi. Det liknar ingenting att en så destruktiv politisk teori ännu har lojala anhängare. Än mer omöjligt borde det vara för den att utöva något som helst inflytande utanför de kvarvarande kretsarna av sista dagars heliga. Men ändå är det så att marxismens idéer – eller åtminstone idéer som härstammar från marxismen – i hög utsträckning influerar politiska riktningar som inte har anledning att känna släktskap med vänstern.

Paul Gottfried skrev en bok med titeln The Strange Death of Marxism. Han observerade där att den klasskampsorienterade marxismen tycks ha försvunnit till förmån för en efterträdare som prioriterar mjukare frågor. I sak handlar det om att omtolka det marxistiska konfliktperspektivet så att det ställer andra grupper i fokus. Dramaturgin med förtryckt mot förtryckare lever kvar, men istället för klasser är det etniska, sexuella och religiösa grupper som står i fokus. Här är influenserna från den postkoloniala rörelsen tydliga.

Spindeln och kampenSom jag ser det gör Gottfried felet att tala om den här förändringen som om den innebar marxismens död. I själva verket är det den här anpassningen som utgör förutsättningen för marxismens fortlevnad. Den franska, klasskampsbetonade och sovjetapologetiska marxismen är död och begraven. Frankfurtskolans kulturella marxism är ännu betydelsefull, både som teori och i den utsträckning dess idéer har gjutits in i det allmänna politiska medvetandet.

För att hålla oss till Sverige är hela den politiska skalan i varierande grad under inflytande av ”kulturmarxistiska” idéer. Hur är det möjligt?

Framgång för en ideologi hänger på hur idéerna är formulerade och vilken association de väcker. Den ortodoxa marxismen är för dogmatisk och för belastad för att kunna tilltala en bredare opinion. Men den kulturella marxismen har utvecklats i en riktning så att den kan smugglas in i den politiska mittfåran under antirasismens och antifascismens fana. Du behöver inte vara marxist för att ta till dig marxistiska perspektiv på kultur och samhälle. Men det är inte lika enkelt att anamma idéer om arbetarklassens historiska mission och vad det kräver i kamp och konflikt. Det är också betydelsefullt att den kulturella marxismen inte är belastad genom samarbete med sovjetkommunismen.

I någon grad är det så att marxismen har genomgått en liknande utveckling som tidigare kristendomen. Man kan i Nietszches efterföljd argumentera för att den kristna etiken lever kvar i sin sekulära version - egalitarismen. Trots att kristendomen som religion är en skugga av vad den brukade vara är den kristna etiken i sin sekulariserade, ideologiska form helt dominerande i den västerländska kulturen. På samma sätt som vissa idéer inom kristendomen upphör att vara kristna om de bara får en knuff i en annan riktning, kan idéer som härstammar från marxismen övertas och förvaltas av andra politiska rörelser. Marxismen är inte död, bara ompacketerad i en ny form.

Men även om detta inflytande är en seger för den kulturella marxismen, så har inte framgången kommit utan ett pris. Marxismen har lämnat efter sig ett arv som förvaltas av andra rörelser än den egna; i synnerhet av liberalismen. Den autentiska marxismens enda arvedel är skulden efter ett sekel av övergrepp och politiska misslyckanden. Det ska också poängteras att det här inflytandet inte på något sätt utmanar marknadssamhället. Förmågan att samexistera med marknaden är förutsättningen för den kulturella marxismens inflytande och inte minst för dess överlevnad. Den skulle inte överleva ett uppbrott med marknadssamhället.

Marxismens seger är en pyrrhusseger.

Anton Stigermark


Ur arkivet

view_module reorder

Det där med matematik och kärlek

Det är väl det svåraste som finns, relationer, vilken typ av relation det än är. Vi är en massa av människor som ingår i diverse relationer med varandra, ibland förstår vi ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 24 augusti, 2014

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Dante Gabriel Rossetti. Plötsligt ljus

Dante Gabriel Rossetti (1826-1882)  var en av de ledande bland de s k  prerafaelitiska konstnärerna, som sökte sig tillbaka till medeltida motiv. Han var också poet, och är nu kanske ...

Av: Dante Gabriel Rossetti | Utopiska geografier | 05 juli, 2014

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser

Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 15 juni, 2013

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Fladdrande vattenskuggor

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 17 juni, 2017

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.