Nelson Mandela, en ikon för vår tid

På Stockholms Auktionsverk den 13 november 2013 såldes ett foto för 395 000 kr av Hans Gedda föreställande Nelson Mandela. (Utrop 200 000 – 250 000 kr). Gjord i 10 ...

Av: Birgitta Milits | 12 december, 2013
Konstens porträtt

Hammarén's memories

Pådyvlat utan att förmå vara desto förankrad i ämnet blev jag lokal tid i natt ordföranden för en dryftande kommitté på Loserförfattarfabriken, att kartlägga Loserförfattarparadisets hotbild med anledning av knäarflickan ...

Av: Stefan Hammarén | 16 februari, 2013
Stefan Hammarén

Ur Skvatt.  Foto: Melker Garay

Med ryckig, sprattlig rörelse

Konstnären Stefan Teleman gav mig sin bok Skvatt. Det var en gåva. På insidan av boken skrev han: Varde ljus Melker! Och kanske menade han att det behövs ljus i ...

Av: Melker Garay | 01 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Makten, Penningen och Anden

Deltagarna är placerade i halvcirkel, var och en vid sin mikrofon. Vi befinner oss i en av New Delhis eleganta konferenslokaler. Utanför vårt annex vajar flaggor från nationer över hela ...

Av: Annakarin Svedberg | 11 oktober, 2016
Kulturreportage

Essäer om musik

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris.

Mattias from Örebro!

Where are you?

Remember last year at Rosklide?

I never got your last name.

THIS IS YOUR SON:

(En bild på en söt unge)

Please meet us by gate 7, Sunday 14:00

Camilla

Robert Schumann och musikens villkor

Från mars 1854 till sin död i juli 1856 var Robert Schumann på egen begäran intagen på ett privat mentalsjukhus i Endenich, strax utanför Bonn. Den omedelbara anledningen var att han fyrtiotreårig i sinnesförvirring den 17 februari kastat sig i Rhen men räddats. Familjen, Clara Schumann och sju barn, bodde i Düsseldorf. Han var själv rädd för att kunna skada de anhöriga. Sjukhuset leddes av en dr Franz Richarz som disputerat på en avhandling med den anspråksfulla titeln "Hur man igenkänner och botar vansinne".

Kärleksfulla artister och bråkig publik

Tidningen Kulturens Sunna och Liv Nordgren besökte årets Peace and Love festival i Dalarna. ImageÅrets Peace and Love festival var större än någonsin, både vad det gäller publik och artister. 

Numera är den rankad som Sveriges näst största, något som både har sina för- och nackdelar. Artisterna är inställda på att det faktiskt är en fred- och kärleksfestival de spelar på, medan publiken verkar ha glömt det för länge sedan.

Första dagen på musikfestivalen har alla fullt med adrenalin och hoppar och armbågar sig fram genom folkmassorna framför de stora scenerna. Under exempelvis The Hives konsert bryts både en och annan fot och näsor spräcks, säkerhetspersonalen finns där men har ingen som helst chans att lugna den aggressiva publiken. Men som sagt så har de som uppträder som tur är inte glömt bort festivalens originalbudskap och uppmanar hela tiden sina fans att ta hand om varandra och framåt andra dagen har det lugnat ned sig betydligt. Helt plötsligt är det möjligt att fatiskt höra och uppleva musiken, det finns t.o.m. utrymme för dans för de som vill.

Rösten från andra sidan – i minne av Syd Barrett

Image

För exakt 40 år sedan lämnade musikern Syd Barrett Pink Floyd, den grupp han hade grundat. Magnus Ödmark porträtterar Barrett som var myt redan innan han blev legend.

I konstnärsbiografin är mental ohälsa på ålderns höst närmare regel än undantag: Nietzsche, Artaud, Schumann, Pound, Hemingway, Fröding med stirrande blick sittande på någon säng iförd tvångströja. Trots horder av experimentella avantgardister, solitärer, krigsivrare, absintdrinkare, och knasbollar i största allmänhet som, inte minst 1900-talets första decennium frambragt på konstscenen, är det svårt att hitta ett enda namn där vansinne – i betydelsen over the edge är synonymt med upphovsmannens konstnärliga verk.

I denna tvivelaktiga nisch helt utan egenvärde mer än, som det kan verka för en och annan förvirrad death metalgrupp, finns det egentligen bara en enda aspirant med någorlunda alibi: Syd Barrett.

Aldo Clementi och den slutna cirkeln

trio.jpg
 

Aldo Clementi och den slutna cirkeln

Björn Nilsson och skivbolaget Content producerar inte så många titlar, men en av årets utgivningar kan gott etiketteras som årets bästa skiva. Det rör sig om verket Fragment & Symmetries, en dubbel-cd med musik av den italienske kompositören Aldo Clementi.
Jag känner alltid en form av rädsla när jag närmar mig Clementis musik. En Timor Dei (Guds fruktan) inför en musik som inte låter sig tolkas med ord. Ordet existerar före tank­en och intuitionen hos Aldo Clementi. Ordet innefattar en egen styrka, bortom betydelse och mening. Ordet är en aktör utan regissör. Det som finns är språket, språket med sin egen inre logik, starkare och våldsammare än syllogismen. Detta ord är Clementis musik. En musik som kompenserar det som poeten saknar.

Israelisk musik från många kulturer

Israelisk musik
från många kulturer

yasmin_levy.jpgIsraels 6 miljoner invånare omfattar 100 nationaliteter. Uppgiften kommer från cd-häftet till The Rough Guide To The Music Of Israel. Förvånande? Kan det stämma? Det beror lite på vad man menar och hur man räknar. Med "100 nationaliteter" syftar Dan Rosenberg, som sammanställt albumet, på att befolkningen har sin bakgrund i så många olika länder och kulturer. Vilket innebär att Israel är – eller har blivit – ett högst mångkulturellt land.

Det bekräftas av musiken. Några hade jag hört förut, men på Rough Guide-samlingen finns också enstaka spår – ett spår per namn – med nya, för mig okända artister, musiker och grupper som lockar mig ut på nätet för att leta efter deras album. Sången och musiken, oftare tonerna och rytmerna än orden, fördjupar och förändrar dessutom bilden av Israel.

Oskuldens svärta

Oskuldens svärta

Musikens svarta pärla, Jimi Hendrix, porträtteras av tidningen Kulturens Bo I Cavefors som finner annorlunda meta-akustiska ritninga­r i kultfiguren från Seattle. 

Svarta madonnor vittnar om Kyrkans självkännedom: allt präglas av kombinationen synd och kärlek. Black is beautiful. Paul Celan talar i Todesfuge om "schwarze Milch der Frühe". Kanske menade Celan omedvetet aktiviteterna i det svarta Harlems djungler. Och dess aktörer: som Malcolm X, Charlie Parker, Jimi Hendrix och den eminente ParisMarkisen, vars skugga finns överallt och i alla tider. Malcolm X självbiografi (The Autobiography of Malcolm X, Grove Press, New York 1965) är en av det fåtal böcker som lär ut något om hur människor förvandlas, förändras och växer för att fylla ut kostymen Någon skurit och tråcklat ihop av diverse gener och håller i beredskap.

vittnar om Kyrkans självkännedom: allt präglas av kombinationen synd och kärlek. Black is beautiful. Paul Celan talar i Todesfuge om "schwarze Milch der Frühe". Kanske menade Celan omedvetet aktiviteterna i det svarta Harlems djungler. Och dess aktörer: som Malcolm X, Charlie Parker, Jimi Hendrix och den eminente ParisMarkisen, vars skugga finns överallt och i alla tider. Malcolm X självbiografi (The Autobiography of Malcolm X, Grove Press, New York 1965) är en av det fåtal böcker som lär ut något om hur människor förvandlas, förändras och växer för att fylla ut kostymen Någon skurit och tråcklat ihop av diverse gener och håller i beredskap.

Marginell mästare

Marginell mästare

I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan kunde man läsa Ju-Ju och på den andra Pastime. Båda var improvisationer på standardlåtar. Ju-Ju baserad på Indiana och Pastime You go to my head.

Det musikaliska resultatet var revolutionerande. Något liknande hade tidigare aldrig hörts. Var pianisten Lennie Tristano en tentakelförsedd bläckfisk försedd med ett otal fingrar i stället för normalt två händer med tio fingrar? En sorts pianots Paganini som sålt sig till djävulen i utbyte mot denna ekvilibristik?

Ur arkivet

view_module reorder

Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 24 september, 2013

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2017

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Foto Hugo Kuhlin

Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min ...

Av: Hugo Kuhlin | Utopiska geografier | 22 april, 2017

Virginia Woolf trendextrapolerar

I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2014

Pernilla Pålsson – Fyra dikter – Det finns inte ett värde i att…

Jag kommer från den delen av arbetarevärlden där det inte finns något värde i att dikta. Min far tillhörde den världen. Vi läste mycket i familjen, men diktning var dravel ...

Av: Pernilla Pålsson | Utopiska geografier | 17 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.