Veckan från Gregorius Magnus

Mer än hälften av riksdagsledamöterna som slutade efter valet i höstas försörjs fortfarande av riksdagen. En granskning som Svt har gjort visar att 77 av 122 tidigare riksdagsledamöter fortfarande nu ...

Av: Gregor Flakierski | 12 juni, 2011
Veckans titt i hyllan

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | 03 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | 01 mars, 2015
Stefan Whilde

Tre tusendelar

Vi har lagt ytterligare ett OS till handlingarna, 2012 i London. Rätteligen ska också Wales och Skottland nämnas, de olika sporterna har varit utspridda över olika delar av Storbritannien. Eller ...

Av: Per-Inge Planefors | 14 augusti, 2012
Gästkrönikör

Flykten från de långhåriga skripten



altNär jag för en tid sedan, efter en längre tids uppehåll, bestämde mig för att börja spela gitarr igen var det inte utan en viss tvekan jag besökte en av stadens musikaffärer. Inte så mycket för att jag legat av mig och nu kände mig mer eller mindre som en nybörjare, utan mer för mina minnen av musikaffärer som rätt osympatiska platser att vistas på; som ett slags gladiatorarenor för identitetskämpande gitarrkrigare att visa upp sig på. 

Affärsidkaren, en långhårig man i medelåldern, måste ha sett min tvekan när jag klev in i affären, en tvekan som inte precis blev mindre av att jag möttes av vrålet från två Marshallstackar som ett par piercade och tatuerade killar i tonåren åstadkom genom att krama livet ur varsin gitarr. Affärsidkaren lyssnar hur som helst noga till mitt ärende, och plockar välvilligt fram en gitarr han tror ska passa mig. "Det var mig en billig gura", hinner jag tänka innan också jag gör mitt bästa för att visa vad jag går för. 

Affärsidkaren håller sig i närheten, pysslar med en gitarr, pratar med någon kund, men han betraktar hela tiden vad jag har för mig. Och efter att ha lyssnat en stund på gnisslet jag åstadkommer hör jag honom plötsligt utbrista: "Men du! Du spelar ju långhårigt! Du ska ha en så'n här", konstaterar han, och pekar på en betydligt dyrare gitarr. En sådan som jag alltid önskat mig, men som jag inte riktigt haft modet att identifiera mig själv med. 

Komplimangen visste var den tog. Rakt in i det gamla hårdrockshjärtat - och rakt in i plånboken. Men trots att det blev betydligt dyrare än vad jag hade räknat med, var det med lättade steg jag lämnade musikaffären. För att kring de 40, trist och grå på alla sätt, bli utlyssnad, kategoriserad och hierarkiserad som "långhårig", och det i en musikaffär till råge på allt, det är sånt man kan leva länge på. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efteråt började jag emellertid fundera över vad det var som egentligen hade utspelat sig där i musikaffären. Hur kom det sig att affärsidkaren så säkert kunde ringa in mitt gitarrspelande på det sätt han gjorde, och därtill matcha mitt spel med en mycket specifik gitarr? Vad var det egentligen jag gjorde som föranledde honom att se mitt spel som "långhårigt"?

Det torde handla om kunskap och erfarenheter, om socialisering och om erövrandet av en särskild musiksmak. Genom att lyssna till andra och se hur andra gitarrister gör har jag inte bara lärt mig att spela och hålla gitarren på ett visst sätt, jag har förmodligen också en repertoar och en ton som påminner om andras. Och såtillvida är mitt "långhåriga" gitarrspelande nog rätt "typiskt" för en erfaren betraktare och lyssnare som lärt sig spela gitarr på liknande vis. 

altDet är denna "typiska" kunskap som gör att de som är intresserade av gitarrer och gitarrister kan skilja korthåriga från långhåriga; en Ritchie Blackmore från Nils Lofgren, en Steve Vai från Joe Satriani, en Jeff Beck från Eric Clapton. Och det är denna "typiska" kunskap som på ett i det närmaste självklart sätt gör det möjligt för en kännare att sammanfläta det musikaliska uttrycket med ett specifikt instrument, och som gör att vissa utan att tveka förknippar Bruce Springsteen med Fender Telecaster, Paul McCartney med Rickenbacker och Eddie Van Halen med Kramer. Det är som om sådan kunskap "sitter i ryggmärgen". 

Ett litet annorlunda sätt att förstå denna "typiska" kunskap är att närma sig den kunskap som så att säga finns nedlagrad i själva instrumenten. Gitarren, liksom dess praktiska utövning, är förvisso skapad av människan, men instrumentet kan lika gärna ses som (med)skapare av människan. Människa och teknologi kan ses samspela med varandra på ett sådant sätt att teknologin "konfigurerar" användaren; i instrumentet nedlagrade handlingsscheman, s k skript, bestämmer hur, när och var instrumentet skall användas, och av vem. 

Utifrån detta perspektiv är det därför kanske inte i första hand jag som spelar långhårigt, utan snarare instrumentet som får mig att spela långhårigt. Eller ännu mer tillspetsat: Det är instrumentet som spelar mig långhårigt. Gitarren är liksom förprogrammerad att programmera mig att spela på detta sätt, på samma sätt som en dator är förprogrammerad att få mig att utföra vissa operationer på ett programmatiskt sätt. 

Låt oss pröva denna tanke, och låt oss göra det mot ett specifikt material; reklamkataloger från elgitarrtillverkare. Här om något torde skripten spela en framskjuten roll. 

Nu kan reklamkataloger från musiktillverkare förvisso vara rätt så tråkig läsning. Instrument efter instrument presenteras utan annan information än rent tekniska data och rätt så intetsägande bilder. Reklammakarna tycks dessutom ha som tumregel att ju mer digitialiserat instrumentet är, desto mindre åthävor görs att aktivt försöka sälja instrumentet. Det tycks helt enkelt som om sådana instrument förväntas sälja sig själva - och kanske till och med spela sig själva. Och kanske är det därför som det allt som oftast följer med manualer med sådana instrument, det vill säga: Om skripten inte infinner sig per automatik kan man alltid gå till det utskrivna manuskriptet som tydligt förskriver hur instrumentet skall hanteras. 

paul reed smithDenna tumregel för reklammakare tycks dock inte gälla i gitarrernas förlovade land. Här skrivs inga användarmanualer och kanske just därför måste försäljningsargumenten aktivt skrivas fram så att den presumtive köparen verkligen förstår vad instrumentet kan användas till, vem som kan och bör spela på det och hur det bör spelas på det. Allt för att den som spelar långhårigt inte ska förledas spela på ett instrument som ska spelas korthårigt, och vice versa. För hur skulle det se ut och hur skulle det låta?

Säljargumenten blir därför till skript, och de skrivs i reklamkatalogerna fram genom ett mycket intrikat samspel mellan bild och text. Mycket av skriptens framskrivande centreras dock kring den praktik som går ut på att gitarrtillverkarna låter kända gitarrister låna sitt namn till en specifik gitarr. Ett slags samtidigt konsekrerande av de kända gitarristerna och en ömsesidig kapitalisering på de ekonomiska och symboliska värden som etablerats mellan en gitarrist, instrument och tillverkare. 

Hur ser det då ut i reklamkatalogerna? Hur skrivs skripten fram och hur samverkar bild och text för att förmedla kunskapen som nedlagrats i instrumenten? Ett par mycket typiska framskrivningar finner vi annonsen för Paul Reed Smiths gitarrer i EM Nordics katalog från 2008. Här presenteras fyra gitarrer - och fyra gitarrister som alla förlänats sin egen signature guitar, som det kallas på fackspråk; David Grissom, Dave Navarro, Mark Tremonti och Johnny Hiland. 

David Grissom beskrivs i annonsen som "en av de starkast lysande stjärnorna på country- and blueshimlen" som nu "äntligen fått sin signature-modell"; en Gold Top. Denna gitarr är en variant av PRS McCarty, men med speciella "features"; istället för stoptail och låsbara stämskruvar har Grissom-gitarren PRS-tremolo och en smalare hals än vad McCarty-modellen har. Dessutom får vi veta att "gitarren är bestyckad med ett par specialdesignade DGT-humbuckers." Texten ackompanjeras av tre närbilder på gitarren - men inte av någon bild på Grissom själv, vilket i sammanhanget får ses som atypiskt. 

Mer typisk i sitt bildspråk är å andra sidan presentationen av Dave Navarro som avbildas med sin gitarr på scen, in action, med bar överkropp, muskulös och tatuerad. Under bilden står att läsa: "Mr. Navarro (Janes Addiction, Red Hot Chili Peppers) har lirat på PRS-gitarrer i över 20 år. Detta belönas naturligtvis med en egen Signature-modell." Säljargumentet är här att gitarren är en exakt kopia av den Dave själv använder, en Custom med 24-bands greppbräda, Wide-thin hals och mycket mer. Modellen går att få i en enda färg, "syndigt vitt!" slås det triumfatoriskt fast, och detta utrop följs av en uppmaning. "Shoppa en idag och chansen är stor att du har en egen signaturmodell om sisådär 20 år." 

eric claptonTilltalet är betydligt mindre uppfordrande i annonsen för Mark Tremontis gitarr, som avbildas i halvfigur upprätt stående framför sin upphovsman som står rak i ryggen, trygg i blick. Här är också urvalet betydligt större: Tremonti GB, som gitarren heter, "går att få i ett stort antal färger och utföranden" och besöker man tillverkarens hemsida kan man få mer information om hur man kan skräddarsy sin Tremonti-gitarr. Att det i övrigt är en rätt så kompromisslös gitarr PRS vill sälja framgår dock med all tydlighet. "Mickarna som sitter i är aggressiva och heta men samtidigt fylliga och välljudande, allt efter Mark Tremontis önskemål" heter det, samtidigt som gitarren sägs vara orsaken till hur Tremontis nya band Alter Bridge låter. "Musiken är tyngre, gitarrljudet fetare och detta beror på den makeover hans gamla gitarr fick genomgå."

Också Johnny Hilands signatur-gitarr tillskrivs stor betydelse för hur Hiland låter - och spelar: "Allt från lönngreppbrädan med 24-band, den specialdesignade halsprofilen till de nya pickuperna avspeglar Johhny Hilands unika personlighet och spelstil." Och om hans unika personlighet och spelstil får vi veta att Hiland "har några av de snabbaste fingrarna i hela branschen" och att han klarar av att spela i alla genrer och stilar, omständigheter vilka sammantaget sägs ställa extremt stora krav på hans gitarr. 

Fyra gitarrer, fyra gitarrister - och fyra appellationer till de presumtiva köparnas erfarenheter och aspirerande identiteter. Texterna och bilderna bygger på respekt och vördnad - Dave Navarro tilltalas inte "Mr." utan anledning - och instrumenten tycks kräva detsamma. Vilket inte minst priserna tydligt signalerar med riktvärden runt 30.000:-. Men mest av allt bygger appellationerna på två respektingivande antaganden. För det första antagandet om att det är teknologin som möjliggör, kanske rent av formar, gitarristernas artistiska uttryck; och för det andra antagandet om att unika gitarrister kräver unika instrument, och vice versa.

Det är dessa två antaganden som tillsammans föder själva ha-begäret och som motiverar de höga priserna. Ur dem springer drömmar om att bli någon, att bli en sådan som själv får sätta sitt unika namn på en lika unik gitarr om. säg, 20 år (om man är tillverkaren trogen, det vill säga): Utan de två antagandena skulle själva idén med signaturgitarrer sakna rim och reson, och utan dem skulle gitarristernas identitetsskapande sakna såväl kulturella som ekonomiska förtecken. Men de två antagandena är inte enbart av existentiell natur, de bidrar också till att rikta, för att inte säga likrikta, de uttryck som gitarrspelandet överhuvudtaget kan ta. Uniciteten till trots normeras drömmarna utifrån färdiggjorda skript. Skript som, i sin tur, är skriptade, till ett slags metaskript. 

En aspekt av detta metaskript kan förstås utifrån vilken typ av gitarrister som figurerar i reklamkatalogerna och som kommer i fråga för en signature-hyllning. För det är sannerligen inte vilka som helst, vilket Fenders 60 års jubileumskatalog från 2006 kanske allra tydligast visar. Här radas den ena stjärnan efter den andre upp: Eric Clapton, Rory Gallagher, Robin Trower, Jeff Beck, Robert Cray, John Mayer, Stevie Ray Vaughan och Yngwie Malmsteen för att nämna de som får allra mest utrymme av gitarristerna; och namn som Marcus Miller, Victor Bailey, Jaco Pastorius, Tony Franklin, Franko Bello, Sting och Geddy Lee för att nämna några av de mer framträdande bassisterna. 

jeff beckMetaskriptet framträder rätt tydligt, eller hur? Män, män, och åter män är det som porträtteras med sina signaturgitarrer, sida upp och sida ned - och samtidigt som de skrivs in i handlingsschemat, skrivs kvinnorna ut. Katalogen är totalt på 258 sidor, och antalet kvinnor som förekommer på bild kan räknas på fingrarna - om man räknar bort de kvinnor som i slutet av katalogen visar upp Fenders egen klädkollektion och accessoarer, det vill säga. Men inte ens på dessa modesidor ges kvinnorna en plats i skriptet; männen får visa upp sina kläder medan de spelar gitarr, medan kvinnorna får nöja sig med att posera framför en turkos Chevrolet. Men kanske är det så att kvinnorna i denna värld utgör accessoarer, snarare än musiker?

En annan aspekt av detta manligt normerade metaskript är det sätt på vilket de manliga gitarristerna greppar sina instrument - och var de ses framträda med sina gitarrer. Och här tycks det finnas två olika typer av övergripande och ömsesidigt uteslutande scenanvisningar; antingen avbildas gitarristerna sittandes i en studiomiljö med gitarren i knäet eller så ses de på scen spelandes med gitarren hängande på höften. 

Så starkt institutionaliserade är dessa scenanvisningar att endast ett par undantag görs: Pinks Janis Tanaka poserar med sin bas placerad mellan benen, Ana Popovic poserar med sin gitarr i bakgrunden, Fall Out Boys Pete Wendt håller sin gitarr över huvudet som en trofé, Pure Reason Revolutions Chloe Alper omfamnar kärleksfullt sin gitarr bakifrån och Ginger Sling är avbildad i närbild med endast gitarrens stämskruvar synliga. Att fyra av fem undantag är kvinnor är knappast förvånande givet den manliga normen: Också scenanvisningarna är könade. 

Vid en jämförelse med kataloger från andra tillverkare och detaljister framträder dessa könade scenanvisningar kanske än tydligare, samtidigt som de kan preciseras - för att inte säga katalogiseras - efter varumärke. Fenders varumärke tycks helt enkelt stå för vissa scenanvisningar, medan andra märken står för andra. De ömsesidiga inskriptionerna och exskriptionerna av män och kvinnor från musikscenerna tycks helt enkelt variera efter märke och modell. 

Som en första kontrast till Fenders skript kan Ibanez olika modeller ställas, så som de marknadsförs av Crafton i katalogen för 2008/2009. På i stort sett var och ett av de 18 uppslagen där elgitarrer och elbasar presenteras möter den presumtive konsumenten musiker av ett annat slag, och i andra situationer, än de musiker Fender fokuserar på. Signaturgitarrerna visas upp av "tyngre" gitarrister, musiker med mycket attityd och med mycket hår, poserande antingen i fotostudion eller på scen. 

Först ut är Slipknots Mick Thomson och Dragonforces Herman Li och Sam Totman. Därefter märks namn som Avatars Simon Anderson och Jonas Jarlsby, Korns Munky och Fieldy och Meshuggahs Fredrik Thordendal och Marten Hagström. En minst sagt brokig skara, men med gemensamma nämnare i vad som skulle kunna etiketteras som "alternative metal". De spelar alla tungt, hårt och snabbt - vilket också skrivs fram i reklamtexterna. Herman Li beskrivs t ex som "racergitarrist", Sam Totmans gitarr sägs vara ett "monster" framtagen för de "starkaste metallkrigare" och Fieldys signaturbas marknadsförs med "extra tung botten". 

Om språket i Fenders annonser var könat, med "heta", "aggressiva" och "bestyckade" gitarrer, är det alltså ingenting mot vad språket är i Ibanez marknadsföring. Men visst är det en annan manlighet som nedlagras i dessa gitarrer? Mot Fenders något "gubbiga" image förlitar sig Ibanez på de unga upproriska männens auror; poserna är tuffare, håret längre, blickarna kallare. Där Mark Knopfler undflyr ett genererat leende över sin Fender, gnisslas det tänder över Ibanez gitarrer - eller så gapar Ibanez-gitarristernas munnar stort, som vore de i orgiastiskt extas. 

Också greppet om Ibanez gitarrerna anar en annan sorts manlighet. Där Fendermännen håller sina gitarrer ömt i knäet i studion eller pillar på dem litet försiktigt kontrollerat på scen, fattar Ibanezmännen sina instrument på ett mer aggressivt sätt. I fotostudion pekar - eller snarare siktar - Herman Li och One Man Armys Mikael Lagerblad och Pekka Kiviaho med gitarrerna mot betraktaren som vore det ett vapen; och på scen hängs Ibanezgitarrerna företrädesvis lågt. Mycket lågt. Inte över höften som Fendergitarrerna normalt hålls utan längre ned - över genitalierna. På fallocentriskt vis, och det även i Jacques Derridas mening; i enlighet med den ordning som definierar det manliga subjektet som det symboliska universumets "naturliga" mittpunkt, dess yttersta mål och mening

Så fattade bidrar gitarrerna från Ibanez inte enbart till ett särpräglat könsrollsspelande; en bredbent och tillbakalutad spelstil för företrädesvis unga arga män. Också musiken påverkas i det att det fallocentriska greppet gör det svårt att ta mer komplicerade barréackord och istället favoriserar tagandet av s k "power chords", förenklade ackord som spelas på de tre grövsta strängarna och som med fördel används då man spelar med distorsion. Det fallocentriska skriptet för Ibanezgitarrerna kan därigenom sägas vara självförstärkande; det blir liksom rundgång mellan tillverkaren, instrumenten och de kända gitarristerna på ett sådant sätt att skriptet till sist lever sitt eget fallocentriska liv. 

Som en andra kontrast till Fenders skript - och kanske i ännu högre utsträckning till Ibanez skript för elgitarrer - kan Ibanez akustiska gitarrer med fördel ställas. I Craftons katalog är tilltalet nämligen uppenbart annorlunda för dessa gitarrer. De saluförs inte med samma fokus på signaturmodeller, även om det visst förekommer; framträdande gitarrister fokuseras inte i samma utsträckning, även om det viss förekommer; och den långhåriga manliga aggressiviteten lyser med sin frånvaro, även om den visst skymtar fram här och där. 

altSå mycket annorlunda är dock kanske inte den manlighet som nedlagras i de akustiska Ibanez instrumenten, vilket reklamen för Steve Vais nya Euphoria avslöjar. För att frambringa "en rikare och mer robust ton" har denna gitarr utrustats med den senaste elektroniken samtidigt som tillverkaren har valt att arbeta med nya träslag, vilket föranleder reklamskribenterna att ta till följande ord: "Även om den gröna Euphorian hade sin egen personlighet, är den nya som en slags äldre men ändå yngre broder." 

Den litet lillgamla attityd som på detta sätt nedlagrats i Vais Euphoria tycks också vara signum för de andra gitarrserierna i vars modellbeskrivningar man försöker att balansera det nya med det gamla; teknologisk "state of the art" med estetiska kvaliteter. Å ena sidan beskrivs gitarrerna med ord som "feta tunga sound" och "avancerad elektronik"; å andra sidan betonas designen då gitarrerna omnämns i termer av "moderna kosmetiska utföranden." "Ljud och spelbarhet är de två viktigaste komponenterna i ett instrument. Men ingen kan förneka att också utseendet spelar roll" konstateras det. 

Detta något ambivalenta manliga skript ackompanjeras företrädesvis av bilder på gitarrerna, närbilder och bilder i genomskärning där man kan se hur gitarrkroppen är uppbyggd. I tre fall låter Ibanez dock musiker understödja marknadsföringen; Steve Vai, som är den ende som fått sätta sin signatur på en gitarr, Lillasysters sångare (!) Martin Westerstrand och så gruppen Calaisa - som i sammanhanget får anses upprepa det accessoariska förhållningssättet till kvinnor. Endast en av de fyra medlemmarna får spela på sin gitarr - de övriga tre "är" bara; två av dem har inte ens brytt sig om att packa upp sina instrument ur fodralen. 

Detta accessoariska förhållningssätt framträder som allra tydligast i produktbladet från Daisy Rock Girl Guitars, vilket får bli vår tredje kontrastskript. Att det är just ett produktblad är i sig intressant, dessa gitarrer för tjejer tycks ännu inte ha funnit sin plats i de etablerade detaljisternas kataloger och tillverkaren får därför arbeta med marknadsföringen vid sidan av de gängse kanalerna. Detta "vid sidan av" blir också en del av gitarrernas skript. 

Framsidan på produktbladet pryds av en stjärnbeströdd rosa gitarr av Les Paul-typ och tillverkarens snirkliga logotyp, också den stjärnbeströdd och i rosa. Gitarren avbildas liggande ned, liksom också gitarrerna på bladets övriga sidor. Ingen musiker är i syne; gitarrerna står ensamma på bild tillsammans med knapphändig teknisk information om bl a träslag, pickuper och elektronik. 

"Now you have a choice" är en av Daisy Rocks slogan. Den andra är: "Arrive, set up and ready to play". Båda sentenserna kan härledas till det "mission statement" Daisy Rocks VD Tish Ciravolo går i bräschen för, och som också lyfts fram i produktbladet. Daisy Rock finns till för att ge kvinnor i alla åldrar vad som än krävs för att få dem att lära sig att spela rock och njuta av musik. Gitarrerna kanske ser ofarliga ut, står det att läsa, men det är de sannerligen inte. "These sweet sounding, fresh looking, slim necked, light weight guitars are not only designed for females, they're professionally crafted instruments too.

Daisy Rock vill alltså stå för värden såsom valfrihet, aktörskap, enkelhet, design och professionalism, och därtill överlagra dessa värden med ett i det närmaste emancipatoriskt budskap. Samtidigt uttrycker Daisy Rock med denna emancipation ett i grunden konservativt förhållningssätt till kvinnor. Särartstänkandet och underordningen finns där - kvinnor är annorlunda och måste därför ha speciella gitarrer - vilket gör att "vid sidan av"-missionen riskerar att förstärka åsidosättandet. 

Särskilt kommer denna konservatism till uttryck i själva designen av gitarrerna. Färgskalan går i pastell och namnen på gitarrerna för tankarna till de rosaskimrande flickrum man annars endast möter i amerikanska B-filmer: Rock Candy, Stardust, Pixie, Daisy, Heartbreaker och Butterfly. Designmässigt avviker gitarrerna dock mycket litet, med undantag av de tre sistnämnda vars utseende försöker matcha sina namn. Daisy har så en gitarrkropp i form av en blomma; Heartbreaker är formad som ett hjärta; och Butterfly efterliknar en prålig fjäril. 

Man kan fråga sig vad för slags musiker Daisy Rock försöker att appellera till med sådan design? Och vad för slags kvinnor som finner sådana gitarrer tilltalande att spela på? En inte alltför vågad gissning är att "modellspelaren" mycket väl kan motsvara de kvinnliga attribut Daisy Rock försökt att nedlagra i gitarrerna; "sweet sounding, fresh looking, slim necked, light weight". Och man kan förmoda att musiken låter därefter, kanske som kvinnan som är avbildad på baksidan av produktbladet: Lockig, blond, blåögd och med änglavingar håller hon hemlighetsfullt upp ett pekfinger framför sin mun. Hysch... 

Och kanske är det hemligheten med Daisy Rock? Att kvinnor ska synas med inte höras? Eller är det att göra det allt för enkelt för sig? Surfar man in på DaisyRock.com blir intrycket delvis ett annat, men bara delvis. I mångt och mycket går hemsidan i frigörelsens tecken med kopplingar till nätverk som Songwriter Girl Camp, Rockin' for Rett och Las Vegas Girl Festival, och här ges också musikerna utrymme. Närmare 250 artister - företrädesvis kvinnor, men också en handfull män - räknas in i Daisy Rocks stall och länkas samman med de gitarrer de använder sig av. Här återfinns artister som Avril Lavigne, The Veronicas, Nina Hagen, The Donnas och Marit Bergman - en minst sagt brokig skara med det till synes enda gemensamma, att de är kvinnor. 

Ytterst få av Daisy Rocks artister avbildas dock med sina gitarrer. Istället för de fallocentriska studio- och scenbilder som gäller för de män som spelar på Fender- och Ibanez-gitarrer är det porträttbilder av Daisy Rocks kvinnor som gäller. Close ups. Därtill finns endast en signaturgitarr, och den tillhör gruppen the Bangles - som stilenligt poserar framför kameran. Givetvis utan sina instrument. Också i detta sammanhang spelar alltså kvinnornas gitarrer en underordnad roll. Istället för att vara oumbärliga produktionsmedel blir gitarrerna till kosmetiska accessoarer. 

Inte ens hos Daisy Rock anvisas kvinnorna så en plats på scenen som gitarrister. De är och förblir i första hand kvinnor. Och frågan är om de själva skulle kunna appropriera en annan position på scenen med just Daisy Rocks gitarrer? Den omhuldade designen talar emot det; det inbyggda skriptet avskriver, snarare än föreskriver, kvinnor - samtidigt som det paradoxalt nog kan verka förstärkande på männens fallocentriska positioner. Som feministiska vapen betraktade tycks Girl Guitars därför i grunden vara felkonstruerade. 

Men om man nu vill förändra skripten, de manliga inskriptionerna och de kvinnliga exskriptionerna, på musikens fält? Vad göra om man som gitarrist inte längre vill låta sig spelas på ett fallocentriskt vis av sitt instrument, av detaljisternas reklamkampanjer och av tillverkarnas signaturer? I princip kan motstånd göras på tre sätt: Skript kan skrivas om, gitarrister kan socialiseras in på annorlunda vis, och gitarrister kan vägra spela efter etablerade (värde)skalor. 

Själv skriver jag detta - samtidigt som jag försöker att lära mig att spela annorlunda, "korthårigt". Trots mina "långhåriga" erfarenheter och trots att mitt instrument gör sitt bästa för att streta emot. 

Daniel Ericsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturmarxismen och staten

Kulturmarxism är ett ord som ständigt återkommer hos personer som intresserar sig för relationen mellan vänstern, den vänstervridna liberalismen och de senaste årtiondenas politiska utveckling. En utveckling som i allt ...

Av: Anton Stigermark | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet

En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 23 november, 2017

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Takfresk i Camera degli Sposi, detalj

Det är bara att lyssna i tystnad

Femhundratio år efter Andrea Mantegnas död - ett litet porträtt genom några av konstnärens verk. Den 13 september 1506 dog en av renässansen mest betydande konstnärer: Andrea Mantegna. Vem var ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 06 januari, 2016

Nätet. Foto: Sunna Nordgren

Papper eller skärm?

Ett fotografi från ett fullsatt persontåg på 1950-talet visar hur varenda passagerare läser dagstidningen. Bilden har nyligen spridits på så kallade sociala medier – under den ironiska titeln ”All den ...

Av: Tidningen Kulturen | Björn Gustavsson | 10 september, 2015

Elvis Graceland - i Danmark

Danmark har fått sitt eget Graceland. På en åker vid södra infarten till staden Randers på Jylland, knappt 15 mil söder om Fredrikshavn, har en kopia av Elvis Presleys legendariska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 19 Maj, 2011

Andalusien, i toleransens namn

Foto: Anne Edelstam Den mest befolkade av Spaniens regioner med Sevilla som huvudstad, vackert belägen i den södra delen av landet, är ett smycke i morisk arkitektur sedan dess arabiska ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 30 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.