Ikonoklaster

Att rensa ut ”Tintin i Kongo” från barnbiblioteken som visst skett i Stockholm skulle inte gå i Belgien, trots landets koloniala förflutna. Hans skapare Georges Rémi, född den 22 maj 1907 ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 september, 2012
Essäer

Augustinus

En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.

Av: Marcus Myrbäck | 01 Maj, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | 17 januari, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Lars Ardelius 1926-2012. En underbar människa

En gång klippte Lars Ardelius sönder trettio svenska självbiografier, blandade bitarna, klistrade samman dem på nytt, och gav ut dem i en rolig bok som han kallade ”Plagiat”, en ärlig ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Umeå och jazzen



ImageJag har tidigare i Kulturen skrivit om mina musikaliska möten i den lilla staden Umeå, med popmusiken sommaren 1967, och med tonsättaren Gustav Mahler på Burmans musikaffär vid Rådhustorget. Möten som på olika sätt kom att påverka mitt liv, inte minst i fantasin. Men jag lovade mig själv att inte glömma jazzen, och hur skulle jag kunna göra det? Umeå var en stad dit jazzen kom redan före "kriget" (1939-1945). Regissören Åke Sandgren skildrade det lite valhänt i filmen Stora och små män. När jag växte upp i Umeå på 1960-talet var det en livaktig musikgenre, med en fixstjärna: pianisten Bernt Egerbladh.

Han var inte född i Umeå, men han växte upp där, och jag tror att hans äldre bror Tor också var jazzpianist. I Umeås akademiska miljö kring läroverket, läkarutbildningen och lärarhögskolan fanns den grogrund där swing och bebop kunde växa, en annan sån norrländsk stad var Härnösand.

När man gick på universitets kårhus, den pampiga träpatronvillan Scharinska mitt i stan, spelade oftast en kvartett eller kvintett jazzmusik i de nedsuttna sofforna som varit träpatron Unander-Scharins vardagsrum. De hade lite olika namn, men medlemmarna var alltid desamma: Bernt Egerbladh, piano, Lasse Lystedt, trumpet (känd bartender i stan), Lars Göran Ulander (numera känd från radio) på saxofon, Ray Carlsson på bas och Sten Öberg på trummor.

Universitetet, som var ganska nytt, fick sitt eget storband, Renhornen, som spelade på studenternas möteslokal Universum. Umeås eget storband, Umeå big band, hade stora framgångar internationellt, på en skiva jag har spelar de på Montreux-festivalen 1971 med trombonisten Slide Hampton.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men de riktigt stora tillfällena kom ändå under en vecka på hösten när stan arrangerade jazzfestival. I år tror jag det blir 41-årsjubileum. Förutom ovannämnda herrar, som alltid deltog i olika konstellationer: trio, kvartett, kvintett, eller som medlemmar i storbandet, lyckades man få dit den tidens verkligt stora jazzelefanter. Under några år från 1968-76 hann jag se Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Joe Pass, Oscar Peterson, Big Mama Thornton, Count Basie, Thad Jones och Mel Lewis, Chick Corea, Sun Ra, uppblandat med svenska storheter som Putte Wickman, Arne Domnerus, Bengt Hallberg, Rune Gustafsson, Jan Allan och många andra.

Och festivalen inleddes alltid traditionellt med att trumpetaren Ast Boström and his "Bad boys" spelade dixieland i nya badhuset! Ast måste ha tillhört jazzpionjärerna i Umeå, han var åtminstone i femtioårsåldern 1970.

Jag förstår idag att Umeå hade ett ganska stort renommé som jazzstad, det förstod jag inte då. Men jag minns fortfarande hur jag som gymnasist gick på Sävargården och fikade en lunchrast, och där vid pianot satt ingen mindre än Bengt Hallberg och klinkade underbara jazzballader.

Blygt gick jag fram och önskade Gershwins preludier för piano. Bengt ursäktade sig med att han var lite "ringrostig" när det gällde de önskade styckena och log urskuldande. Men nästa dag när han fick se mig spelade han genast det långsamma mittenpreludiet med ett snett oefterhärmligt leende. Om han fiskat upp det ur minnet senare på dagen, eller ur resväskan med noter från hotellet på kvällen, det vet jag inte.

För mig och andra umebor var det inte konstigt att man kunde få se Duke Ellington och Oscar Peterson spela fyrhändigt på samma flygel en kväll i Östra Gymnasiets lilla omoderna aula! Det var ju samma sak varje höst. Aulan hade en ganska högt belägen scen, och hur de ofta mycket fetlagda och gamla jazzmusikerna tog sig upp till scenen minns jag inte. Både Joe Pass och Big Mama Thornton vägde säkert över hundra kilo var.

 (Ett senare minne: När den korta och fyrkantiga sopranen Monteserrat Caballé "hissades" upp på Globens scen i Stockholm. Jag tror aulan i Umeå hade en baksidesingång.)

Image
Bernt Egerbladh i en session på 1960 talet

Jag vet inte om dagens musikungdomar förstår vidden av det hela (jag gjorde det definitivt inte). Det är väl som om man idag skulle springa ihop med Bruce Springsteen på stan, eller Frank Zappa om han levat (han lär förresten ha åkt hem till ett fan i Stockholm som låg sjuk, efter en spelning, och "överraskat" honom mitt i natten, tillsammans med några polare!). Eller varför inte Britney Spears eller Beyonce Knowles? Så stort var det ju så här i backspegeln. (Jag stötte faktiskt ihop med prinsessan Madeleine en gång, eftersom jag jobbade runt hörnet där hon gick i skola, vid Tegnerlunden i Stockholm, jag fick en smärre chock, med det är en helt annan historia.)

Jag tillhörde dessutom den illustra lilla gymnasieföreningen på Östra Gymnasiet, och en av våra uppgifter var att stå i garderoben och ta avgift under konserterna. Min dåvarande flickvän var medlem av den kvinnliga gymnasieföreningen Orbis, som delade bördan med oss som garderobiärer, så mycket tid spenderades bland kapporna och pälsarna med helt andra saker än att kika in på jazzkonserterna i aulan.

Min far var medlem i föreningen Intim musik, som stod för den mer klassiska musikbildingen i Umeå. De konserterna försiggick också i gymnasiets aula, men det var sällan några kända namn dök upp vad jag minns. Den originelle pianisten John Ogdon, som sen fick äta middag hemma hos oss, är det enda namn jag kan komma ihåg som stod ut på något sätt. Det var innan Umeå fick sin egen Norrlandsopera.

Umeå var en liten stad, och stadskärnan är än idag inte större än att man går runt den på en timme. Det var ett litet universum, men det var mitt universum under några betydelsefulla år, mellan säg 1969-1976. Staden hade fyra gymnasieskolor tror jag, Östra där jag gick, Mimer, där min kompis Kenneth gick, sedan den nya Dragonskolan på Hedlunda, på gränsen mot Västerhiske, och Tegsgymnasiet där teknisterna gick. Eleverna kom från hela Västerbotten.

I en parallellklass till min på Östra gymnasiet gick en illuster och litterär skara som senare skulle låta höra talas om sig. Det var författaren Stig Larsson, filmaren Åke Sandgren, författaren och dramaturgen Magnus Florin, arkitekten Jerker Söderlind, och en scenograf som hette Olle Fältman. Något år över oss gick koreografen Birgitta Egerbladh. Det var en liten "akademi" i sig själv, och i min gymnasieförening fanns protokoll skrivna av Lars Widding, H.K. Rönblom, och Torsten Jonsson, senare kända författare.

På Dragonskolan gick Stieg Larsson, han hade min mamma som lärare i engelska och svenska. Föga anade han nog att han idag (tyvärr bortgången) skulle vara en av världens bäst säljande författare. Vi anade det nog inte då heller.

Jag kunde gå upp på Västerbottens-Kurirens kulturredaktion där Olle Carlsson (signaturen hoc), och hans kollega Allan Sandström satt på var sin sida om ett jättelikt askfat fullt av halvrökta fimpar. Jag fick tillåtelse att recensera litteratur och musik, men jazzfestivaen, som var ett stort evenemang recenserades alltid av vår musiklärare Axel V. Sundqvist, en i mitt tycke tondöv perukstock som beundrade Wilhelm Peterson-Berger, som gått i läroverket i Umeå. Han var som den tidens musikfolkbildare mycket negativt inställd till "negermusik". Jag tror inte journalisterna på tidningen heller förstod vilka jazzmusikaliska storheter som gästade vår lilla norrlandsmetropol.

Jag tjatade mig till ett sommarjobb på tidningen och fick välja mellan att bli lokalredaktör i Vilhelmina, trettio mil längre inåt landet, eller att jobba nere i gruvan, i tryckeriet, där man fortfarande gjöt konvexa stora blyplåtar med tidningssidorna, vars text sattes i enorma sättarmaskiner av ett tjugotal svettiga typografer, en idag helt försvunnen yrkeskategori. Valet var lätt, även om hettan nere i blygjuteriet var fasansfull, och arbetet slutade först klockan ett på morgonen, när tidningens sista sida var gjuten.

Jag flyttade från Umeå 1976, och har sedan dess bara besökt universitetsstaden någon enstaka sommar. För mig kommer staden alltid att vara liten, kanske för att jag själv inte var särskilt stor när de händelser som för evigt präglat mitt liv inträffade. Jag kan känna samma märkliga nostalgi som Lars Widding beskriver i romanen Inga stormar än som till största delen utspelas i kråkslottet Scharinska villan, på den tiden det var patricierhem, inte långt från stadskyrkan, i det som idag är en stor trafikrondell.

Att jag inte längre känner igen mig när jag besöker Umeå idag, säger sig väl självt. Och ändå gör jag det, åtminstone nere i stadskärnan, som är sig ganska lik sedan jag flyttade för dryga trettio år sedan. Det finns gator som är närmast oförändrade, med sina typiska fyrfamiljs egnahemshus i trä med avskurna gavlar, för att droskorna inte skulle kollidera på de smala gatorna.

Och skulle jag någon gång glömma, så räcker det med att lyssna på Night train med Oscar Peterson, eller The end of love med Umeå Big Band. En kopp lindblomsté av musikaliska minnen dryper i madeleinekakan när jag tänker på Umeå som musikstad. Mitt eget lilla universum under sex-sju betydelsefulla år på 1970-talet.

Mats Myrstener

Ur arkivet

view_module reorder

Musiken, minnet, muserna och madeleinkakan

Musiken är den av konstarterna som är mest okontrollerbar och gränslös i sina möjligheter och mest vild i betydelserna abstrakt, hållningslös och oberäknelig i sina kapaciteter och i sina strängars ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om musik | 12 februari, 2010

Slaget om Alger

Slaget om Alger är en film man bör se – men bara om man väljer att hänga av sig sin dogmatiska kappa i farstun. Låt oss blunda med våra västerländska ...

Av: Lejla Fazlic | Kulturreportage | 01 augusti, 2013

Revolutionär konservativ anarkism. Collage: Guido Zeccola

Antiparlamentarism

Antiparlamentarism utefter hela skalan alltifrån konservatism till anarkism är ett ideologiskt och socialpolitiskt svårplacerat begrepp, vilket emellertid inte innebär att antiparlamentarism saknar antropologiskt fotfäste. Istället för att tala om konservatism ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 17 juni, 2015

Fabler

Illustration: Ida Thunström ”Inget är säkrare”, sade ett kvalster till ett annat, ”än att vår ost är medelpunkten för det stora världssystemet, och att vi är den allsmäktiges särskilda älsklingar ...

Av: Novalis | Utopiska geografier | 10 april, 2008

Hans Evert René.Tre dikter från Majorca

SOLEN VÄRMER SJÄLENS TRASOR     Solen värmer själens trasor.   De vänder sig om i inre kyla, för att återfå en andning: näring av tång och aska.   Sol bländar avsiktligt snett.   Havet lägger ändå stranden tillrätta med gyllenbruna trådar, helt ...

Av: Hans Evert Renerius | Utopiska geografier | 09 december, 2013

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 07 januari, 2017

William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 13 oktober, 2016

Sjukdomen i litteraturen. Del 1av 5. Smittan

Vad är geniet om inte den vita pärlan i ostronen, vad om inte enbart en strålande sjukdom?(Heinrich Heine)Jag hade en vän, en kvinna, som blev kär i en man. Mannen ...

Av: Gilda Melodia | Essäer om litteratur & böcker | 27 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.