Singing in the rain - Sthlm Jazz Fest 10

Det är kallt och det regnar (på lördagen) - det kan man inte göra mycket åt, det ligger utanför - eller snarare ovanför - arrangörens kontroll. Fast visst utmanade man ...

Av: Ulf Stenberg | 15 juni, 2010
Kulturreportage

Halldór Laxness

Halldór Laxness vibrationer

Halldór Laxness (1902-1998) var en komplex isländsk författare och människa. Som människa uppvisade han en svängning från socialistisk övertygelse till en mer neutral politisk ställning. Som författare berikade han hela ...

Av: Carsten Palmer Schale | 29 maj, 2017
Litteraturens porträtt

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | 03 augusti, 2007
Kulturreportage

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | 18 september, 2017
Konstens porträtt

Umeå och jazzen



ImageJag har tidigare i Kulturen skrivit om mina musikaliska möten i den lilla staden Umeå, med popmusiken sommaren 1967, och med tonsättaren Gustav Mahler på Burmans musikaffär vid Rådhustorget. Möten som på olika sätt kom att påverka mitt liv, inte minst i fantasin. Men jag lovade mig själv att inte glömma jazzen, och hur skulle jag kunna göra det? Umeå var en stad dit jazzen kom redan före "kriget" (1939-1945). Regissören Åke Sandgren skildrade det lite valhänt i filmen Stora och små män. När jag växte upp i Umeå på 1960-talet var det en livaktig musikgenre, med en fixstjärna: pianisten Bernt Egerbladh.

Han var inte född i Umeå, men han växte upp där, och jag tror att hans äldre bror Tor också var jazzpianist. I Umeås akademiska miljö kring läroverket, läkarutbildningen och lärarhögskolan fanns den grogrund där swing och bebop kunde växa, en annan sån norrländsk stad var Härnösand.

När man gick på universitets kårhus, den pampiga träpatronvillan Scharinska mitt i stan, spelade oftast en kvartett eller kvintett jazzmusik i de nedsuttna sofforna som varit träpatron Unander-Scharins vardagsrum. De hade lite olika namn, men medlemmarna var alltid desamma: Bernt Egerbladh, piano, Lasse Lystedt, trumpet (känd bartender i stan), Lars Göran Ulander (numera känd från radio) på saxofon, Ray Carlsson på bas och Sten Öberg på trummor.

Universitetet, som var ganska nytt, fick sitt eget storband, Renhornen, som spelade på studenternas möteslokal Universum. Umeås eget storband, Umeå big band, hade stora framgångar internationellt, på en skiva jag har spelar de på Montreux-festivalen 1971 med trombonisten Slide Hampton.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men de riktigt stora tillfällena kom ändå under en vecka på hösten när stan arrangerade jazzfestival. I år tror jag det blir 41-årsjubileum. Förutom ovannämnda herrar, som alltid deltog i olika konstellationer: trio, kvartett, kvintett, eller som medlemmar i storbandet, lyckades man få dit den tidens verkligt stora jazzelefanter. Under några år från 1968-76 hann jag se Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Joe Pass, Oscar Peterson, Big Mama Thornton, Count Basie, Thad Jones och Mel Lewis, Chick Corea, Sun Ra, uppblandat med svenska storheter som Putte Wickman, Arne Domnerus, Bengt Hallberg, Rune Gustafsson, Jan Allan och många andra.

Och festivalen inleddes alltid traditionellt med att trumpetaren Ast Boström and his "Bad boys" spelade dixieland i nya badhuset! Ast måste ha tillhört jazzpionjärerna i Umeå, han var åtminstone i femtioårsåldern 1970.

Jag förstår idag att Umeå hade ett ganska stort renommé som jazzstad, det förstod jag inte då. Men jag minns fortfarande hur jag som gymnasist gick på Sävargården och fikade en lunchrast, och där vid pianot satt ingen mindre än Bengt Hallberg och klinkade underbara jazzballader.

Blygt gick jag fram och önskade Gershwins preludier för piano. Bengt ursäktade sig med att han var lite "ringrostig" när det gällde de önskade styckena och log urskuldande. Men nästa dag när han fick se mig spelade han genast det långsamma mittenpreludiet med ett snett oefterhärmligt leende. Om han fiskat upp det ur minnet senare på dagen, eller ur resväskan med noter från hotellet på kvällen, det vet jag inte.

För mig och andra umebor var det inte konstigt att man kunde få se Duke Ellington och Oscar Peterson spela fyrhändigt på samma flygel en kväll i Östra Gymnasiets lilla omoderna aula! Det var ju samma sak varje höst. Aulan hade en ganska högt belägen scen, och hur de ofta mycket fetlagda och gamla jazzmusikerna tog sig upp till scenen minns jag inte. Både Joe Pass och Big Mama Thornton vägde säkert över hundra kilo var.

 (Ett senare minne: När den korta och fyrkantiga sopranen Monteserrat Caballé "hissades" upp på Globens scen i Stockholm. Jag tror aulan i Umeå hade en baksidesingång.)

Image
Bernt Egerbladh i en session på 1960 talet

Jag vet inte om dagens musikungdomar förstår vidden av det hela (jag gjorde det definitivt inte). Det är väl som om man idag skulle springa ihop med Bruce Springsteen på stan, eller Frank Zappa om han levat (han lär förresten ha åkt hem till ett fan i Stockholm som låg sjuk, efter en spelning, och "överraskat" honom mitt i natten, tillsammans med några polare!). Eller varför inte Britney Spears eller Beyonce Knowles? Så stort var det ju så här i backspegeln. (Jag stötte faktiskt ihop med prinsessan Madeleine en gång, eftersom jag jobbade runt hörnet där hon gick i skola, vid Tegnerlunden i Stockholm, jag fick en smärre chock, med det är en helt annan historia.)

Jag tillhörde dessutom den illustra lilla gymnasieföreningen på Östra Gymnasiet, och en av våra uppgifter var att stå i garderoben och ta avgift under konserterna. Min dåvarande flickvän var medlem av den kvinnliga gymnasieföreningen Orbis, som delade bördan med oss som garderobiärer, så mycket tid spenderades bland kapporna och pälsarna med helt andra saker än att kika in på jazzkonserterna i aulan.

Min far var medlem i föreningen Intim musik, som stod för den mer klassiska musikbildingen i Umeå. De konserterna försiggick också i gymnasiets aula, men det var sällan några kända namn dök upp vad jag minns. Den originelle pianisten John Ogdon, som sen fick äta middag hemma hos oss, är det enda namn jag kan komma ihåg som stod ut på något sätt. Det var innan Umeå fick sin egen Norrlandsopera.

Umeå var en liten stad, och stadskärnan är än idag inte större än att man går runt den på en timme. Det var ett litet universum, men det var mitt universum under några betydelsefulla år, mellan säg 1969-1976. Staden hade fyra gymnasieskolor tror jag, Östra där jag gick, Mimer, där min kompis Kenneth gick, sedan den nya Dragonskolan på Hedlunda, på gränsen mot Västerhiske, och Tegsgymnasiet där teknisterna gick. Eleverna kom från hela Västerbotten.

I en parallellklass till min på Östra gymnasiet gick en illuster och litterär skara som senare skulle låta höra talas om sig. Det var författaren Stig Larsson, filmaren Åke Sandgren, författaren och dramaturgen Magnus Florin, arkitekten Jerker Söderlind, och en scenograf som hette Olle Fältman. Något år över oss gick koreografen Birgitta Egerbladh. Det var en liten "akademi" i sig själv, och i min gymnasieförening fanns protokoll skrivna av Lars Widding, H.K. Rönblom, och Torsten Jonsson, senare kända författare.

På Dragonskolan gick Stieg Larsson, han hade min mamma som lärare i engelska och svenska. Föga anade han nog att han idag (tyvärr bortgången) skulle vara en av världens bäst säljande författare. Vi anade det nog inte då heller.

Jag kunde gå upp på Västerbottens-Kurirens kulturredaktion där Olle Carlsson (signaturen hoc), och hans kollega Allan Sandström satt på var sin sida om ett jättelikt askfat fullt av halvrökta fimpar. Jag fick tillåtelse att recensera litteratur och musik, men jazzfestivaen, som var ett stort evenemang recenserades alltid av vår musiklärare Axel V. Sundqvist, en i mitt tycke tondöv perukstock som beundrade Wilhelm Peterson-Berger, som gått i läroverket i Umeå. Han var som den tidens musikfolkbildare mycket negativt inställd till "negermusik". Jag tror inte journalisterna på tidningen heller förstod vilka jazzmusikaliska storheter som gästade vår lilla norrlandsmetropol.

Jag tjatade mig till ett sommarjobb på tidningen och fick välja mellan att bli lokalredaktör i Vilhelmina, trettio mil längre inåt landet, eller att jobba nere i gruvan, i tryckeriet, där man fortfarande gjöt konvexa stora blyplåtar med tidningssidorna, vars text sattes i enorma sättarmaskiner av ett tjugotal svettiga typografer, en idag helt försvunnen yrkeskategori. Valet var lätt, även om hettan nere i blygjuteriet var fasansfull, och arbetet slutade först klockan ett på morgonen, när tidningens sista sida var gjuten.

Jag flyttade från Umeå 1976, och har sedan dess bara besökt universitetsstaden någon enstaka sommar. För mig kommer staden alltid att vara liten, kanske för att jag själv inte var särskilt stor när de händelser som för evigt präglat mitt liv inträffade. Jag kan känna samma märkliga nostalgi som Lars Widding beskriver i romanen Inga stormar än som till största delen utspelas i kråkslottet Scharinska villan, på den tiden det var patricierhem, inte långt från stadskyrkan, i det som idag är en stor trafikrondell.

Att jag inte längre känner igen mig när jag besöker Umeå idag, säger sig väl självt. Och ändå gör jag det, åtminstone nere i stadskärnan, som är sig ganska lik sedan jag flyttade för dryga trettio år sedan. Det finns gator som är närmast oförändrade, med sina typiska fyrfamiljs egnahemshus i trä med avskurna gavlar, för att droskorna inte skulle kollidera på de smala gatorna.

Och skulle jag någon gång glömma, så räcker det med att lyssna på Night train med Oscar Peterson, eller The end of love med Umeå Big Band. En kopp lindblomsté av musikaliska minnen dryper i madeleinekakan när jag tänker på Umeå som musikstad. Mitt eget lilla universum under sex-sju betydelsefulla år på 1970-talet.

Mats Myrstener

Ur arkivet

view_module reorder

Assia Djebar och tvåspråkigheten som emancipation

Assia Djebar Foto Ulla Montan Assia Djebar och tvåspråkigheten som emancipation Det blev inget nobelpris i litteratur för Assia Djebar det här året heller, trots att hennes namn brukar nämnas i ...

Av: Anna Amnéus | Litteraturens porträtt | 05 november, 2007

Ett originellt försvar för människans fria vilja. Harry Martinsons Gyro

Harry Martinson-sällskapet har just gett ut Martinsons Gyro, en bok som har en lite äventyrlig historia. Den förelåg i korrektur 1947 utan att tryckas: den var nog inte riktigt färdig ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 03 december, 2012

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Tommy Åberg

Vänlighet lönar sig.

Tommy Åberg är tillbaka som krönikör

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 29 november, 2016

Ett brev till min sötnos

Min sötnos, Mitt  allt, Tack så mycket för ditt meddelande. Det var så glädjande att höra av Dig; Det värmde min frusna själ. I morgon, fredag, är det Alla Hjärtans Dag. Det är omöjligt att veta ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Gästkrönikör | 14 februari, 2014

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Från dag till dag. (Deklaration 2010, tills vidare)

Begreppen, orden, är lampor som kan, när vi är mogna för det, lysa upp mörka punkter i våra föreställningar och få oss klarsynta där. Man måste då vara i en ...

Av: Gunnar Lundin | Kulturreportage | 23 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts