Kopior av gullhornene Foto Malene Thyssen. Wikipedia

Ulrik Langen: ”Tyven”.

Göran Tunströms roliga roman ”Tjuven” är dessbättre kontrafaktisk: ingen har stulit från Carolina Rediviva Codex Argenteus, biskop Wulfilas gotiska bibelöversättning från 300-talet som präntades på pergament i Ravenna ett par ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 maj, 2016
Essäer om politiken

Takarazuka. När teatern som institution säger mer än ord

Under 1980- och 90-talen verkade en genusinriktad japanforskning se en ökning. Den genusinriktade teoretikern Sheldon Garon menar att historiker med fokus på Japan kommit att intressera sig för genusperspektivet då ...

Av: Anna Nyman | 23 september, 2009
Essäer

Partitur  av Hebriana Alainenatlo

Förlorat i all hast

Vi förtiger gärna forskningsresultat som borde leda till en radikal omprövning av invanda tankemönster. Synnerligen framträdande är denna hållning inom musikvetenskapen, kanske därför att vi har att göra med starkt ...

Av: Jürgen Vater | 26 november, 2015
Agora - filosofiska essäer

Pär Rådström- en litterär kameleont

Bokförlaget Modernista har gett ut tre av Pär Rådströms mest älskade romaner. "Sommargästerna", "Översten" och "Ballong till månen". Det är tre tunga romanverk som nu förhoppningsvis får en ny publik ...

Av: Benny Holmberg | 31 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Umeå och jazzen



ImageJag har tidigare i Kulturen skrivit om mina musikaliska möten i den lilla staden Umeå, med popmusiken sommaren 1967, och med tonsättaren Gustav Mahler på Burmans musikaffär vid Rådhustorget. Möten som på olika sätt kom att påverka mitt liv, inte minst i fantasin. Men jag lovade mig själv att inte glömma jazzen, och hur skulle jag kunna göra det? Umeå var en stad dit jazzen kom redan före "kriget" (1939-1945). Regissören Åke Sandgren skildrade det lite valhänt i filmen Stora och små män. När jag växte upp i Umeå på 1960-talet var det en livaktig musikgenre, med en fixstjärna: pianisten Bernt Egerbladh.

Han var inte född i Umeå, men han växte upp där, och jag tror att hans äldre bror Tor också var jazzpianist. I Umeås akademiska miljö kring läroverket, läkarutbildningen och lärarhögskolan fanns den grogrund där swing och bebop kunde växa, en annan sån norrländsk stad var Härnösand.

När man gick på universitets kårhus, den pampiga träpatronvillan Scharinska mitt i stan, spelade oftast en kvartett eller kvintett jazzmusik i de nedsuttna sofforna som varit träpatron Unander-Scharins vardagsrum. De hade lite olika namn, men medlemmarna var alltid desamma: Bernt Egerbladh, piano, Lasse Lystedt, trumpet (känd bartender i stan), Lars Göran Ulander (numera känd från radio) på saxofon, Ray Carlsson på bas och Sten Öberg på trummor.

Universitetet, som var ganska nytt, fick sitt eget storband, Renhornen, som spelade på studenternas möteslokal Universum. Umeås eget storband, Umeå big band, hade stora framgångar internationellt, på en skiva jag har spelar de på Montreux-festivalen 1971 med trombonisten Slide Hampton.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men de riktigt stora tillfällena kom ändå under en vecka på hösten när stan arrangerade jazzfestival. I år tror jag det blir 41-årsjubileum. Förutom ovannämnda herrar, som alltid deltog i olika konstellationer: trio, kvartett, kvintett, eller som medlemmar i storbandet, lyckades man få dit den tidens verkligt stora jazzelefanter. Under några år från 1968-76 hann jag se Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Joe Pass, Oscar Peterson, Big Mama Thornton, Count Basie, Thad Jones och Mel Lewis, Chick Corea, Sun Ra, uppblandat med svenska storheter som Putte Wickman, Arne Domnerus, Bengt Hallberg, Rune Gustafsson, Jan Allan och många andra.

Och festivalen inleddes alltid traditionellt med att trumpetaren Ast Boström and his "Bad boys" spelade dixieland i nya badhuset! Ast måste ha tillhört jazzpionjärerna i Umeå, han var åtminstone i femtioårsåldern 1970.

Jag förstår idag att Umeå hade ett ganska stort renommé som jazzstad, det förstod jag inte då. Men jag minns fortfarande hur jag som gymnasist gick på Sävargården och fikade en lunchrast, och där vid pianot satt ingen mindre än Bengt Hallberg och klinkade underbara jazzballader.

Blygt gick jag fram och önskade Gershwins preludier för piano. Bengt ursäktade sig med att han var lite "ringrostig" när det gällde de önskade styckena och log urskuldande. Men nästa dag när han fick se mig spelade han genast det långsamma mittenpreludiet med ett snett oefterhärmligt leende. Om han fiskat upp det ur minnet senare på dagen, eller ur resväskan med noter från hotellet på kvällen, det vet jag inte.

För mig och andra umebor var det inte konstigt att man kunde få se Duke Ellington och Oscar Peterson spela fyrhändigt på samma flygel en kväll i Östra Gymnasiets lilla omoderna aula! Det var ju samma sak varje höst. Aulan hade en ganska högt belägen scen, och hur de ofta mycket fetlagda och gamla jazzmusikerna tog sig upp till scenen minns jag inte. Både Joe Pass och Big Mama Thornton vägde säkert över hundra kilo var.

 (Ett senare minne: När den korta och fyrkantiga sopranen Monteserrat Caballé "hissades" upp på Globens scen i Stockholm. Jag tror aulan i Umeå hade en baksidesingång.)

Image
Bernt Egerbladh i en session på 1960 talet

Jag vet inte om dagens musikungdomar förstår vidden av det hela (jag gjorde det definitivt inte). Det är väl som om man idag skulle springa ihop med Bruce Springsteen på stan, eller Frank Zappa om han levat (han lär förresten ha åkt hem till ett fan i Stockholm som låg sjuk, efter en spelning, och "överraskat" honom mitt i natten, tillsammans med några polare!). Eller varför inte Britney Spears eller Beyonce Knowles? Så stort var det ju så här i backspegeln. (Jag stötte faktiskt ihop med prinsessan Madeleine en gång, eftersom jag jobbade runt hörnet där hon gick i skola, vid Tegnerlunden i Stockholm, jag fick en smärre chock, med det är en helt annan historia.)

Jag tillhörde dessutom den illustra lilla gymnasieföreningen på Östra Gymnasiet, och en av våra uppgifter var att stå i garderoben och ta avgift under konserterna. Min dåvarande flickvän var medlem av den kvinnliga gymnasieföreningen Orbis, som delade bördan med oss som garderobiärer, så mycket tid spenderades bland kapporna och pälsarna med helt andra saker än att kika in på jazzkonserterna i aulan.

Min far var medlem i föreningen Intim musik, som stod för den mer klassiska musikbildingen i Umeå. De konserterna försiggick också i gymnasiets aula, men det var sällan några kända namn dök upp vad jag minns. Den originelle pianisten John Ogdon, som sen fick äta middag hemma hos oss, är det enda namn jag kan komma ihåg som stod ut på något sätt. Det var innan Umeå fick sin egen Norrlandsopera.

Umeå var en liten stad, och stadskärnan är än idag inte större än att man går runt den på en timme. Det var ett litet universum, men det var mitt universum under några betydelsefulla år, mellan säg 1969-1976. Staden hade fyra gymnasieskolor tror jag, Östra där jag gick, Mimer, där min kompis Kenneth gick, sedan den nya Dragonskolan på Hedlunda, på gränsen mot Västerhiske, och Tegsgymnasiet där teknisterna gick. Eleverna kom från hela Västerbotten.

I en parallellklass till min på Östra gymnasiet gick en illuster och litterär skara som senare skulle låta höra talas om sig. Det var författaren Stig Larsson, filmaren Åke Sandgren, författaren och dramaturgen Magnus Florin, arkitekten Jerker Söderlind, och en scenograf som hette Olle Fältman. Något år över oss gick koreografen Birgitta Egerbladh. Det var en liten "akademi" i sig själv, och i min gymnasieförening fanns protokoll skrivna av Lars Widding, H.K. Rönblom, och Torsten Jonsson, senare kända författare.

På Dragonskolan gick Stieg Larsson, han hade min mamma som lärare i engelska och svenska. Föga anade han nog att han idag (tyvärr bortgången) skulle vara en av världens bäst säljande författare. Vi anade det nog inte då heller.

Jag kunde gå upp på Västerbottens-Kurirens kulturredaktion där Olle Carlsson (signaturen hoc), och hans kollega Allan Sandström satt på var sin sida om ett jättelikt askfat fullt av halvrökta fimpar. Jag fick tillåtelse att recensera litteratur och musik, men jazzfestivaen, som var ett stort evenemang recenserades alltid av vår musiklärare Axel V. Sundqvist, en i mitt tycke tondöv perukstock som beundrade Wilhelm Peterson-Berger, som gått i läroverket i Umeå. Han var som den tidens musikfolkbildare mycket negativt inställd till "negermusik". Jag tror inte journalisterna på tidningen heller förstod vilka jazzmusikaliska storheter som gästade vår lilla norrlandsmetropol.

Jag tjatade mig till ett sommarjobb på tidningen och fick välja mellan att bli lokalredaktör i Vilhelmina, trettio mil längre inåt landet, eller att jobba nere i gruvan, i tryckeriet, där man fortfarande gjöt konvexa stora blyplåtar med tidningssidorna, vars text sattes i enorma sättarmaskiner av ett tjugotal svettiga typografer, en idag helt försvunnen yrkeskategori. Valet var lätt, även om hettan nere i blygjuteriet var fasansfull, och arbetet slutade först klockan ett på morgonen, när tidningens sista sida var gjuten.

Jag flyttade från Umeå 1976, och har sedan dess bara besökt universitetsstaden någon enstaka sommar. För mig kommer staden alltid att vara liten, kanske för att jag själv inte var särskilt stor när de händelser som för evigt präglat mitt liv inträffade. Jag kan känna samma märkliga nostalgi som Lars Widding beskriver i romanen Inga stormar än som till största delen utspelas i kråkslottet Scharinska villan, på den tiden det var patricierhem, inte långt från stadskyrkan, i det som idag är en stor trafikrondell.

Att jag inte längre känner igen mig när jag besöker Umeå idag, säger sig väl självt. Och ändå gör jag det, åtminstone nere i stadskärnan, som är sig ganska lik sedan jag flyttade för dryga trettio år sedan. Det finns gator som är närmast oförändrade, med sina typiska fyrfamiljs egnahemshus i trä med avskurna gavlar, för att droskorna inte skulle kollidera på de smala gatorna.

Och skulle jag någon gång glömma, så räcker det med att lyssna på Night train med Oscar Peterson, eller The end of love med Umeå Big Band. En kopp lindblomsté av musikaliska minnen dryper i madeleinekakan när jag tänker på Umeå som musikstad. Mitt eget lilla universum under sex-sju betydelsefulla år på 1970-talet.

Mats Myrstener

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Rimbaud och år 2012

Percival om Rimbaud, profetior, och solmedvetenhet Så vitt jag förstår är världen en ofödd historia, visserligen född men ändå ofödd. Vår värld är uppfylld av en mänsklighet som troligen inte har ...

Av: Percival | Essäer | 27 juni, 2008

MADE-festivalen, 6-9 maj 2009

Mitt i MADE Medverkande konstnärer: Uglycute, Trumpetgerillan, Generationskören, Robin Jonsson, Sara Lundén, Laurie Anderson, Reijo Kela med vänner, Kids of the Ranch, Evelyn Glennie och Norrlandsoperans symfoniorkester, Ulrika Nuottaniemi, Andersson Dance ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 10 maj, 2009

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 maj, 2017

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer | 12 augusti, 2014

De samiska språken/dialekterna på kolahalvön

Vi hedrar minnet av språkförskaren Leif Rantala som gick urtiden för två år sedan med en artikel om det samiska språket.

Av: Leif Rantala | Essäer | 01 november, 2017

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | Essäer | 25 mars, 2011

Jobs bok i kristider

Människan är ett syndabocksbenäget djur. Man pekar ut eller också utpekas man. I tider av kris måste officiella huvuden rulla. Chefer avsätts, ministrar avgår, kungen halshuggs. Föremålen skiftar och mekanismen ...

Av: Eugenio Trías | Agora - filosofiska essäer | 07 mars, 2011

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del III

 Vår egen tid I senere artikler har jeg tatt opp anliggender som har å gjøre med vår menneskeværen; det på høy tid å vende tilbake til spørsmålet om en har å ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.