Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | 05 april, 2016
Gilda Melodia

Etik inom äldreomsorgen

De äldre, sjuka och dementa är en stor grupp människor med varierande symptom och sjukdomsbild. Det gemensamma för alla är att de ofta kommer i kläm i dagens rationella produktionssamhälle ...

Av: Lena Månson | 02 september, 2010
Essäer om samhället

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Mahler mellan glädje och förtvivlan



Image
Gustav Mahler
Mats Myrstener om Gustav Mahler i den musikaliska Umeå.

En mycket viktig person i mitt musikaliska Umeå där jag växte upp, var discjockeyn i Burmans musikaffär, Stanley. Stanley var en välskräddad, välondulerad, språkligt nyanserad "cool" kille, tyckte vi alla ungdomar som trängdes framför skivdisken i den lilla butiken på gågatan i centrum, granne med EPA och Domus.

Han styrde över de telefonliknande hörlurarna, där vi kunde lyssna till de senaste singlarna av Tages, Hep Stars, Shanes eller Ola och Janglers. Kön kunde bli lång framför disken, men Stanley var omutlig, och tiden vid disken översteg sällan de obligatoriska tre minuterna för en skivsida. Stanleys "Nästa!" avbröt sedan lyckoruset, och så var man sist i kön igen.

Mitt bästa minne av Stanley var när han erbjöd mig köpa en hel box symfonier av den österrikiske kompositören Gustav Mahler, i den klassiska inspelningen från 1972 med Rafael Kubelik och Bayerska radions symfoniorkester, på Deutsche Grammophon. Vi hade talat lite om klassisk musik, som väl inte var så värst gångbart på Burmans, och jag hade just fått recensera några konserter i Västerbottens-Kuriren. Så Stanley kom med ett förslag jag inte kunde stå emot.

- Jag har fått den här boxen i retur, det är något fel på den. Om du lyssnar igenom den och talar om för mig vad som fallerar, så får du den billigt.

Jag minns inte de exakta orden, men att han drog sig för att lyssna igenom nio långa symfonier, och en kort, av en obskyr österrikare vars namn han uttalade som "Gustav Möller", det kunde jag förstå. Och det var ju ändå en win-win situation, för bägge. Han måste reklamera felet till distributören för att få tillbaka pengarna. Och jag, salig av lycka, kånkade  hem med den stora boxen till vårt hem på Backen, väst-på-stan.

Vad som "fallerade" visade sig vara lätt att se. Det var den tredje symfonin, den längsta, drygt en och en halv timmes himmelsk njutning, som saknades i boxen. (Jag köpte den senare i S:t Petersburg - skivmärket Melodia). Jag blev aldrig riktigt klok på Stanley efter det där, han borde ju ha kunnat lokalisera felet själv, men jag höll god min, och han frågade aldrig mer efter Mahler-boxen. Kanske var han bara glad att slippa den, den var en "hyllvärmare", och säkert svårsåld.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag har den fortfarande kvar, 37 år senare. Ryggen är allt mer sliten och tunn, men musiken är sig lik. Överst i boxen ligger den natursvärmiska första symfonin, som börjar så rofyllt med att naturen vaknar upp, till valthorn, flöjtdrillar och klarinetter, för att sedan bryta ut i den vackra sången "Ging heut Morgens über Felt", så jublande glad, skriven 1884-1888 av en 25-årig pianist och dirigent, som redan hade dirigerat orkestrar i Leipzig, Prag och London, och lämnat sitt lantliga Mähren långt bakom sig för en karriär i dubbelmonarkin.

Den tredje satsen är en stillsam sorgmarsch, byggd på melodin "Broder Jakob", lätt och luftig som en maskrosboll, och den avslutande snabba satsen i Beethovens eller Tjajkovskijs manér, men redan karakteristisk i tonspråket, med vad samtiden tyckte var närmast sjukliga infall av spöklika fagotter, dova klagande tromboner och slagverk som snärtar som piska och dundrar som träblock.

Mahler var Wagnerfantast, och älskade Nietzsches naturmystik. Han var kortväxt, närsynt och örnnäst, och mycket ambitiös i sina försök att som fattig jude från landet nå den högsta positionen i österrikiskt musikliv: dirigentpulten för Wiens filharmoniska orkester. Han konverterade listigt till katolicismen, lärde att föra sig i de vackra salongerna, och gifte sig med den vackra musikaliska, ariskt resliga Alma Schindler, och fick så tillslut absolution av den person som med järnhand styrde Wiens musikaliska liv vid sekelskiftet 1900 - Liszts dotter, änkan efter den av Mahler avgudade Richard Wagner: Cosima. Allt detta gjorde Ken Russell en god historia av i filmen "Mahler". Om den är sann eller inte spelar kanske mindre roll.

Mahlers svulstiga symfonier föll efter hans död i vanrykte, nyheter som tolvtonsmusik och jazz kom i ropet - den dirigent som skulle föra vidare Mahlers symfonier efter hans död 1911 var Bruno Walter, som hade flytt undan nazismen till Holland. Men först på 1970-talet kom det stora uppsvinget för Mahler, ungefär samtidigt som min vän Stanley förärade mig den stora Kubelik-boxen. Den tävlade i respekt med Sir Georg Soltis inspelningar med Chicago Symphony orchestra, som jag faktiskt fick möjlighet att höra när jag som utbytesstipendiat kom till Chicago 1972. Vietnamkriget var på upphällningen, Watergateaffären inträffade strax därefter, något som förstås gick mig fullständigt förbi, liksom hela studentrevolten 1968, och någon Mahlersymfoni fick jag heller aldrig höra i Chicago, däremot Debussys synnerligen obskyra sagoopera Pelleas et Mélisande, av misstag två gånger till på köpet!

Image
Första sidan av sjätte symfonin
Mahler avslutade en lång tysk-österrikisk tradition av symfoniskt skapande, närmast före honom var Schubert, Brahms och Bruckner, och han förebådar modernismen inom 1900-talsmusiken. Redan den andra symfonin , skriven på somrarna mellan 1887-1894, bryter den gamla sonatformen fullständigt - den har fem satser - och den tredje, långa symfonin, sex. Bägge innehåller kör- och solosångspartier. Den underbara, ganska korta, fjärde symfonin, är också fylld av sommarens ljud: koskällor, humlesurr, lekande barn, knarrande höskrindor, militärer som övar sin marschmusik, barndomens ljud. Det var förmodligen Mahlers lyckligaste år, han stod på toppen av sin berömmelse som dirigent och kompositör, omskriven i pressen; han hade två söta små flickor med Alma.           

Mina stora favoriter i boxen är de helt instrumentala femte, sjätte och sjunde symfonierna. Här når Mahlers tonspråk sin absoluta höjdpunkt. Musiken är fullständigt oförutsägbar, full av galna infall, en sorts ständigt pågående manodepressiv inre monolog. Ibland mal den på tomgång, framför allt mot slutet, men avbryts hela tiden av nya bisarra infall. Musiken är hyperromantisk, med inslag av skräckromantik, stundtals riktigt ful, men också med övermänskligt vackra partier med folkviseteman, där Mahler ibland når den "sfärernas harmoni" han så högt åstundade.

Lyssna på trombonens ödsliga inledning till Symfoni nr 7, "Lied der Nacht", som användes i Kjell Gredes film Klara Lust! Den otroligt rytmiska precisionen i sexans första satsen, eller den ödesmättade trumpeten i början på femte symfonin. Här smattrar brasset, med Kubelik och Bayerska radion, snabbare och bättre än i någon annan inspelning. Mest känd är annars förmodligen adagietto-satsen från femte symfonin, med enbart harpa och stråkar, som filmen "Döden i Venedig" odödliggjorde. Den bidrog säkert till Mahlerfebern på 1970-talet, samtidigt som Tolkiens ringböcker lanserades på allvar i USA.

1906 dog den äldsta dottern Anna Maria, och det sas att Mahlers sångcykel "Kindertotenlieder", som kom året innan, på ett kusligt sätt förebådade flickans död genom drunkning. Men Mahlerforskaren Kurt Blaukopf pekar på att sångerna påbörjades redan innan Mahler träffat Alma, och att de snarare handlar om Mahlers små syskon i Mähren, varav flera dog vid tidig ålder. Men med den väldiga åttonde symfonin, "de tusendes symfoni", för dubbelkör, barnkör, orgel, åtta sångsolister, och en stor orkester, med två celesta och två orgelharmonier, började Mahlers krafter sina.

Hans hustru var otrogen med arkitekten Gropius, själv sökte han Freud för sina nervösa besvär. Han umgicks gärna med konstnärerna kring secessionsgruppen, och läste gärna Dostojevskij och filosofi, men också fysik och astronomi. Han talade gärna om hur musiken uppfyllde hela universum, i ett stort gudsåkallande lyckorus, en sfärernas totala harmoni. (Man förstår det när man hör inledningen till åttonde symfonin, med körens brakande fortissimo: Veni Creator Spiritus.) Samtidigt stödde han frikostigt kollegor som Richard Strauss och Arnold Schönberg.

Få symfonikompositörer skulle nå det ödesmättade talet nio. Mahler gjorde det, och skrev sedan ett symfoniliknande stycke till, de kinesiska sångerna "Das Lied von der Erde". När han tillslut började på sin tionde symfoni var han redan sjuk i cancer. Även om den avslutats efter Mahlers anteckningar av Derek Cooke, är det bara den första satsen som är genuin, fast av Mahlersk längd förstås, över tjugofem minuter.

Så här i efterhand förstår jag vad som attraherade mig i musiken, särskilt från de instrumentala monumentala mellansymfonierna. Det var himlastormande och tvära kast mellan glädje och förtvivlan, mellan hopp och tungsinne; sensuellt smäktande romantiska stråkar och solovioliner, plötsligt avbrutna av manligt uppblåsta och eregerade, marscherande  fanfarer av den enorma blåsarsektionen. Åtta valthorn var minimum, trumpeter och tromboner minst lika många. I partituret till åttan står på ett ställe noterat av Mahler: "Nur acht Harfen!", och några takter senare: Alle Harfen !

Inga blyga anspråk således, och det slog an på en osäker sextonåring i en liten landsortsstad i Västerbotten kring 1970.

Och Kubelik-boxen står sig än idag som en av de allra främsta Mahlerinspelningarna. Och allt detta kan jag tacka min vän Stanley för.

Mats Myrstener

Ur arkivet

view_module reorder
William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 13 oktober, 2016

Post-Emmakrönika 2, Rastplatsen II

En enkel orak rastplats i omedelbarhet av en annan i avståndet knappt emellan övervunnet. De bevittnade vetgiriga, ställda råkat med fler sig rygg mot varann det aldrig pinsammare om än ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 25 februari, 2010

En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | Kulturreportage | 15 augusti, 2010

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 04 september, 2012

Nell Walden och Der Sturm

Kvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 november, 2013

Serena Williams. Foto:  Flickrworker

Om Båstad och systrarna Williams

I dessa dagar besöks Båstads tennisarena av världsettan Serena Williams. Efter Wimbledonsegern, även detta år, tar hon sig till det avlägsna Båstad. Det är en ära att ha henne här ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 16 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.