Vilka fina böcker fick jag!

De är så otroligt vackra. Finns knappt något vackrare, de gamla skrivmaskinerna. Det är detdetaljerna, det är formen att hänga sig upp på, de bara är så urbota, dessa på ...

Av: Stefan Hammarén | 13 mars, 2012
Stefan Hammarén

Kristian Carlsson. Foto: Ekaterina Sisfontes

Förlagskoncern ratar små bokstäver

En av de stora förlagskoncernerna lät häromdagen meddela i ett internt PM som läckt ut att de i sin bokproduktion fram till årsskiftet successivt kommer att fasa ut bruket av ...

Av: Kristian Carlsson | 30 mars, 2015
Gästkrönikör

Mörkret i den digitala världen

Handen på hjärtat har du någonsin Googlat på dig själv? Naturligtvis har du inte det, men du kan vara förvissad om att ”någon annan” har gjort det. ”Allt” finns noterat, förvärvsarbete, föreningsverksamhet ...

Av: Kerstin Bernhardtz | 23 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Mahler mellan glädje och förtvivlan



Image
Gustav Mahler
Mats Myrstener om Gustav Mahler i den musikaliska Umeå.

En mycket viktig person i mitt musikaliska Umeå där jag växte upp, var discjockeyn i Burmans musikaffär, Stanley. Stanley var en välskräddad, välondulerad, språkligt nyanserad "cool" kille, tyckte vi alla ungdomar som trängdes framför skivdisken i den lilla butiken på gågatan i centrum, granne med EPA och Domus.

Han styrde över de telefonliknande hörlurarna, där vi kunde lyssna till de senaste singlarna av Tages, Hep Stars, Shanes eller Ola och Janglers. Kön kunde bli lång framför disken, men Stanley var omutlig, och tiden vid disken översteg sällan de obligatoriska tre minuterna för en skivsida. Stanleys "Nästa!" avbröt sedan lyckoruset, och så var man sist i kön igen.

Mitt bästa minne av Stanley var när han erbjöd mig köpa en hel box symfonier av den österrikiske kompositören Gustav Mahler, i den klassiska inspelningen från 1972 med Rafael Kubelik och Bayerska radions symfoniorkester, på Deutsche Grammophon. Vi hade talat lite om klassisk musik, som väl inte var så värst gångbart på Burmans, och jag hade just fått recensera några konserter i Västerbottens-Kuriren. Så Stanley kom med ett förslag jag inte kunde stå emot.

- Jag har fått den här boxen i retur, det är något fel på den. Om du lyssnar igenom den och talar om för mig vad som fallerar, så får du den billigt.

Jag minns inte de exakta orden, men att han drog sig för att lyssna igenom nio långa symfonier, och en kort, av en obskyr österrikare vars namn han uttalade som "Gustav Möller", det kunde jag förstå. Och det var ju ändå en win-win situation, för bägge. Han måste reklamera felet till distributören för att få tillbaka pengarna. Och jag, salig av lycka, kånkade  hem med den stora boxen till vårt hem på Backen, väst-på-stan.

Vad som "fallerade" visade sig vara lätt att se. Det var den tredje symfonin, den längsta, drygt en och en halv timmes himmelsk njutning, som saknades i boxen. (Jag köpte den senare i S:t Petersburg - skivmärket Melodia). Jag blev aldrig riktigt klok på Stanley efter det där, han borde ju ha kunnat lokalisera felet själv, men jag höll god min, och han frågade aldrig mer efter Mahler-boxen. Kanske var han bara glad att slippa den, den var en "hyllvärmare", och säkert svårsåld.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag har den fortfarande kvar, 37 år senare. Ryggen är allt mer sliten och tunn, men musiken är sig lik. Överst i boxen ligger den natursvärmiska första symfonin, som börjar så rofyllt med att naturen vaknar upp, till valthorn, flöjtdrillar och klarinetter, för att sedan bryta ut i den vackra sången "Ging heut Morgens über Felt", så jublande glad, skriven 1884-1888 av en 25-årig pianist och dirigent, som redan hade dirigerat orkestrar i Leipzig, Prag och London, och lämnat sitt lantliga Mähren långt bakom sig för en karriär i dubbelmonarkin.

Den tredje satsen är en stillsam sorgmarsch, byggd på melodin "Broder Jakob", lätt och luftig som en maskrosboll, och den avslutande snabba satsen i Beethovens eller Tjajkovskijs manér, men redan karakteristisk i tonspråket, med vad samtiden tyckte var närmast sjukliga infall av spöklika fagotter, dova klagande tromboner och slagverk som snärtar som piska och dundrar som träblock.

Mahler var Wagnerfantast, och älskade Nietzsches naturmystik. Han var kortväxt, närsynt och örnnäst, och mycket ambitiös i sina försök att som fattig jude från landet nå den högsta positionen i österrikiskt musikliv: dirigentpulten för Wiens filharmoniska orkester. Han konverterade listigt till katolicismen, lärde att föra sig i de vackra salongerna, och gifte sig med den vackra musikaliska, ariskt resliga Alma Schindler, och fick så tillslut absolution av den person som med järnhand styrde Wiens musikaliska liv vid sekelskiftet 1900 - Liszts dotter, änkan efter den av Mahler avgudade Richard Wagner: Cosima. Allt detta gjorde Ken Russell en god historia av i filmen "Mahler". Om den är sann eller inte spelar kanske mindre roll.

Mahlers svulstiga symfonier föll efter hans död i vanrykte, nyheter som tolvtonsmusik och jazz kom i ropet - den dirigent som skulle föra vidare Mahlers symfonier efter hans död 1911 var Bruno Walter, som hade flytt undan nazismen till Holland. Men först på 1970-talet kom det stora uppsvinget för Mahler, ungefär samtidigt som min vän Stanley förärade mig den stora Kubelik-boxen. Den tävlade i respekt med Sir Georg Soltis inspelningar med Chicago Symphony orchestra, som jag faktiskt fick möjlighet att höra när jag som utbytesstipendiat kom till Chicago 1972. Vietnamkriget var på upphällningen, Watergateaffären inträffade strax därefter, något som förstås gick mig fullständigt förbi, liksom hela studentrevolten 1968, och någon Mahlersymfoni fick jag heller aldrig höra i Chicago, däremot Debussys synnerligen obskyra sagoopera Pelleas et Mélisande, av misstag två gånger till på köpet!

Image
Första sidan av sjätte symfonin
Mahler avslutade en lång tysk-österrikisk tradition av symfoniskt skapande, närmast före honom var Schubert, Brahms och Bruckner, och han förebådar modernismen inom 1900-talsmusiken. Redan den andra symfonin , skriven på somrarna mellan 1887-1894, bryter den gamla sonatformen fullständigt - den har fem satser - och den tredje, långa symfonin, sex. Bägge innehåller kör- och solosångspartier. Den underbara, ganska korta, fjärde symfonin, är också fylld av sommarens ljud: koskällor, humlesurr, lekande barn, knarrande höskrindor, militärer som övar sin marschmusik, barndomens ljud. Det var förmodligen Mahlers lyckligaste år, han stod på toppen av sin berömmelse som dirigent och kompositör, omskriven i pressen; han hade två söta små flickor med Alma.           

Mina stora favoriter i boxen är de helt instrumentala femte, sjätte och sjunde symfonierna. Här når Mahlers tonspråk sin absoluta höjdpunkt. Musiken är fullständigt oförutsägbar, full av galna infall, en sorts ständigt pågående manodepressiv inre monolog. Ibland mal den på tomgång, framför allt mot slutet, men avbryts hela tiden av nya bisarra infall. Musiken är hyperromantisk, med inslag av skräckromantik, stundtals riktigt ful, men också med övermänskligt vackra partier med folkviseteman, där Mahler ibland når den "sfärernas harmoni" han så högt åstundade.

Lyssna på trombonens ödsliga inledning till Symfoni nr 7, "Lied der Nacht", som användes i Kjell Gredes film Klara Lust! Den otroligt rytmiska precisionen i sexans första satsen, eller den ödesmättade trumpeten i början på femte symfonin. Här smattrar brasset, med Kubelik och Bayerska radion, snabbare och bättre än i någon annan inspelning. Mest känd är annars förmodligen adagietto-satsen från femte symfonin, med enbart harpa och stråkar, som filmen "Döden i Venedig" odödliggjorde. Den bidrog säkert till Mahlerfebern på 1970-talet, samtidigt som Tolkiens ringböcker lanserades på allvar i USA.

1906 dog den äldsta dottern Anna Maria, och det sas att Mahlers sångcykel "Kindertotenlieder", som kom året innan, på ett kusligt sätt förebådade flickans död genom drunkning. Men Mahlerforskaren Kurt Blaukopf pekar på att sångerna påbörjades redan innan Mahler träffat Alma, och att de snarare handlar om Mahlers små syskon i Mähren, varav flera dog vid tidig ålder. Men med den väldiga åttonde symfonin, "de tusendes symfoni", för dubbelkör, barnkör, orgel, åtta sångsolister, och en stor orkester, med två celesta och två orgelharmonier, började Mahlers krafter sina.

Hans hustru var otrogen med arkitekten Gropius, själv sökte han Freud för sina nervösa besvär. Han umgicks gärna med konstnärerna kring secessionsgruppen, och läste gärna Dostojevskij och filosofi, men också fysik och astronomi. Han talade gärna om hur musiken uppfyllde hela universum, i ett stort gudsåkallande lyckorus, en sfärernas totala harmoni. (Man förstår det när man hör inledningen till åttonde symfonin, med körens brakande fortissimo: Veni Creator Spiritus.) Samtidigt stödde han frikostigt kollegor som Richard Strauss och Arnold Schönberg.

Få symfonikompositörer skulle nå det ödesmättade talet nio. Mahler gjorde det, och skrev sedan ett symfoniliknande stycke till, de kinesiska sångerna "Das Lied von der Erde". När han tillslut började på sin tionde symfoni var han redan sjuk i cancer. Även om den avslutats efter Mahlers anteckningar av Derek Cooke, är det bara den första satsen som är genuin, fast av Mahlersk längd förstås, över tjugofem minuter.

Så här i efterhand förstår jag vad som attraherade mig i musiken, särskilt från de instrumentala monumentala mellansymfonierna. Det var himlastormande och tvära kast mellan glädje och förtvivlan, mellan hopp och tungsinne; sensuellt smäktande romantiska stråkar och solovioliner, plötsligt avbrutna av manligt uppblåsta och eregerade, marscherande  fanfarer av den enorma blåsarsektionen. Åtta valthorn var minimum, trumpeter och tromboner minst lika många. I partituret till åttan står på ett ställe noterat av Mahler: "Nur acht Harfen!", och några takter senare: Alle Harfen !

Inga blyga anspråk således, och det slog an på en osäker sextonåring i en liten landsortsstad i Västerbotten kring 1970.

Och Kubelik-boxen står sig än idag som en av de allra främsta Mahlerinspelningarna. Och allt detta kan jag tacka min vän Stanley för.

Mats Myrstener

Ur arkivet

view_module reorder

Språket bortom orden. Tankar kring en monografi om Arvo Pärt

Det hör inte till vanligheterna att någon som inte är musiker eller musikvetare till professionen skriver en monografi om en tonsättare. Men det har emellanåt inträffat, och då handlar det ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 12 juni, 2014

Apocalypsis cum figuris. Om Anton Bruckner

Det gåtfulla i geniets väsen utlöser i vår sekulariserade och materialistiska tid ett behov att förminska och reducera fenomenet till ett för den ordinäre hanterbart format. Denna klåfingrighet kan givetvis ...

Av: Oliver Parland | Musikens porträtt | 01 december, 2011

Den revolutionära Svenska Baletten i Paris

Den 25 oktober 1920 hade Svenska Baletten premiär på tre baletter på Théâtre des Champs-Elysées i Paris. Som en frisk fläkt drog truppen in i franskt kulturliv och ett ovanligt ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 03 december, 2014

Rudyard Kipling

I början av veckan kunde vi läsa om en björn som anföll en pojke. Det var ren desinformation. I själva verket var det precis tvärtom. Björnen låg och sov när ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 april, 2011

SPARKS

Thomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober.  Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 13 november, 2012

Med tanke på Det öde landets tillkomst

Det öde landet av T. S. Eliot har inte av alla, men av många, kallats 1900-talets viktigaste poem och det är förmodligen den dikt som var århundradets mest inflytelserika. Och ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 18 november, 2013

Swedenborg, Poe och multiversum – en svindlande historia

I de skälvande åren strax innan Andra världskriget publicerade den engelska filosofen Olaf Stapledon (1886–1950) en av de märkligaste romaner som skrivits: Star Maker (1937). Den namnlösa berättaren upplever hur ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer | 30 september, 2012

Hatthyllan

Det var en höstkväll och allt var stilla. Regnet piskade mot stuprännan. Han satt där med ögonen i den dammiga boken. Sidorna var skrynkliga. Fyllda med kaffefläckar och intorkade ostbitar. Han ...

Av: Stina Nilsson | Utopiska geografier | 05 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.