”Jag hoppas du ligger vaken som jag” Om Karin Boyes brev

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring ...

Av: Mats Myrstener | 13 september, 2013
Essäer om litteratur & böcker

2. Smula icke mitt hjärta

Katten som kom aldrig till mig. Bild: Guido ZeccolaHär excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan ...

Av: Stefan Hammarén | 25 augusti, 2008
Stefan Hammarén

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | 18 juni, 2011
Essäer om samhället

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | 29 december, 2014
Övriga porträtt

Varför finns opera?



Också en fråga! Opera finns.
Jamen varför?
Det finns som en del av vårt kulturarv.
Jamen varför?
Opera är skrik och bråk, var det någon som skrev för länge sedan. Är det kultur?

Montserrat Caballe

Montserrat Caballe

Montserrat Caballé- själv en av världens mest innerligt älskade sopraner, vilket betyder mer än att hon var uppskattad för sång och röst – älskad !- lär ha sagt att det handlar om moderskap. Moderns röst är ljus, behaglig och tröstande. Lilla barnet slutar gråta, får mat och blir ompysslat. Samma tankegångar finns också hos lyssnare och musikälskare. Den ljusa kvinnorösten som ger tröst och kärlek.

Annons:

Alla som någonsin intresserat sig för opera vet. Alla som någonsin sjungit opera eller på annat sätt deltagit i uppsättningar, från scenarbetare och statister till världskända Divor, vet. Alla som lyssnat vet.

Opera är löjligt. Det är absurt, orimligt, många gånger faktiskt tråkigt, krävande och orimligt svårt. Opera är något många – flertalet? Helst undviker.

Ändå finns opera. Varför?

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De är dessutom otidsenliga. Dess intriger går långt utanför det som krävs för att en vanlig människa skall klara av sin vardag och få ihop till middagen.

Betecknande för många operor är hur maktstrider och politik kopplas samman med komplicerad kärlek, svartsjuka och svek.

 

Opera är berörande, mäktigt, vackert, urtrist och inte riktigt klokt.

 

Jag såg Otello, (Verdi) sista akten, på youtube. Svartsjuka Othello mördar sin hustru. Aktualiteten är skrämmande. Jag såg Turandot, (Puccini) 2a aktens början. Prinsessan Turandot låter halshugga de friare som inte kan gissa hennes gåtor. Där finns en spännvid mellan dessa båda operor, väl värd att beakta.

 

Den svartsjuka hustrumördaren, den grymma prinsessan.

 

Semiramis

 

Rossini. Urpremiär 1823. Bygger på en tragedi av Voltaire.

 

Jag bryter ihop av skratt. Varje gång.

Drottning Semiramis och prins Assur har just förgiftat hennes man, kung Nino.  Han dog, och Assur planerar att ta över tronen. Semiramis är kär i sin härförare, Alsace, som älskar prinsessan Azema i smyg – och hon honom. Semiramis ser till att Azema gifter sig med en av Semiramis egna friare – för att inte stå emellan henne och Arsace. Är ni med? Inte jag. Vänjer mig aldrig, men gör mitt bästa. (Fast det påminner lite om Morden i Midsumer eller Ett fall för Vera -)

Den förgiftade kung Nino dyker upp som spöke. Han sjunger ut sanningen med kraftig bas. På nytt bryter jag ihop. Det bara inte går! Visst är jag en religiös esoteriker, men det här blir för mycket!

 

Men – så sjunger de.

Min favvo är Serbami ognor si fido (förbli alltid redo för mig lika troget). Semiramis, Montserrat Caballé sjunger med sin vackra sopranstämma om Arsaces trofasta beskydd. Arsace, Marilyn Hornes innerligt berörande mezzo bekräftar, att han är beredd att dö för sin drottning. Då återkommer den vackra sopranen: Nej, du skall leva med mig. Och världen stillnar, redan kring hennes första ton.

Det är en underbar duett, i vildsint utstyrsel. Sexig? Vet ej. Horne med hjälm och stort rött plymbuskage på huvudet, vit bröstsköld där det ser lite kvinnlig runt ut, fladdrande röd mantel med guldbård och käcka sandaler. Obekväma? Var det så härförarna tog sig ut förr i välden?

Semiramis, helt och hållet vitpudrad från det midjelånga krusiga håret, diadem, klänning med långa puffärmar, markerad midja, stora vida kjolar. Passion, längtan, amore.

Intrigen utvecklar sig och sången för den vidare.

En lång bas (Samuel Ramey)i svarta kläder (kung Ninos spöke) hävdar att Arsace måste hämnas hans död. ”Vendetta”. Assur tänker emellertid lönnmörda Arsace. Dock har Semiramis och Arsace nu förstått sambandet dem emellan – mor och son, sjungen i en av Bel Cantos vackraste duetter. (Giorno d' orrore) Mamma Semiramis slänger sig därefter framför svärdet för att rädda sin son. Hon dör. Arsace utropas till kung.

 

Norma

Av Bellini. Urpremiär1831.

Här finns en av världens vackraste arior, Casta Diva.  Prästinnan Norma vänder sig till mångudinnan för att be om vägledning och tecken till kamp mot de förhatliga romarna. Tiden: 1 f. Kr. Plats: Gallien. Callas, Cabballe, Sutherland med massor av flera har sjungit. Min favvo actualmente et per siempre: la espanjola Montserrat Caballé. Ingen som hon.

 

Norma har brutit sin heliga ed och förälskat sig i den romerska konsuln, Pollione.  De har två gemensamma barn.

Polliones känslor för Norma har emellertid hamnat på sparlåga. En glöd, däremot, har tänts i honom för den unga prästinnan Adalgisa, som han vill skall följa med honom till Rom.

Adalgisa anförtror sig till sin mentor och ledarinna – Norma, som blir rörd över att känna igen sin egen situation hos den yngre prästinnan. Hon vet ju inte, att det handlar om hennes egen älskare, Pollione.

Många vackra sånger. Underbar duett: Mira o Norma (Se här, Norma) mellan Norma, sopran, och Adalgisa, mezzo, som vädjar om Normas medkänsla med barnen.

De förenas i sången, i musiken, i värmande kram.

 

När sanningen avslöjas, blir Norma förstås inte lätt att tas med. Hon blir, om man säger, hemskt arg, rentav rasande. Mest går det ut över den svekfulla karlen, Pollione, medan Adalgisa förhåller sig mer neutral och bedyrar att hon tappat sina varma känslor för Pollione, och numera handlar det enbart om vänskap.

Det går undan i operornas värld.

 

Och barnen?

I den ursprungliga tragedin – (av förf. Louis Alexander Soumet) dödar Norma barnen så att Pollione inte skall få hand om dem. I operan, däremot, klarar Norma inte att ta livet av sina egna barn. När hon vädjar till Pollione att han skall lämna Adalgisa för att återvända till henne, vägrar han, varpå Norma signalerar strid (guerra), där Pollione skall offras. Jobbigt, tycker Norma, och försöker finna en lösning, men bara om han lämnar Adalgisa. Ojojoj. Ingen villkorslös kärlek här inte!

 

Till slut erbjuder Norma sig själv som offer till lågorna. Då, minsann, flammar Polliones kärlek upp på nytt, kastar sig efter sin själs älskade, varpå elden förtär dem båda.

 

Hå hå ja ja. Inget att skratta åt, förstås, och hur gick det för Adalgisa, utan såväl älskare som väninnans värmande famn? Och barnen?

Ridå. Blommor. Applåder. Brava bravo brave –

 

Norma är ett av operahistoriens stora kvinnoporträtt, läser jag i Wikipedia. Det finns fler. Ett antal operor slutar med den vackert sjungande sopranens död. Mme. Fjäril, Japanskan som tar sitt liv när den engelske mannen sviker. (Puccini)

Gilda, dottern till den puckelryggige narren i Rigoletto, och som kryper in i säcken där fadern tror att den otrogna älskaren ligger. Han låter döda, ovetande, sin egen dotter. (Verdi)

Många fler. Alla. Mest Verdi och Puccini, alltså italiensk opera.

Men vi har också t.ex. Isolde (Wagner) som dör i Tristans armar efter många minuters vacker sång.

Salome (Strauss) mördas av sin styvfar, sedan hon, vansinnig, (!) kysst Johannes Döparens avhuggna huvud.

”All those crazy women,” som Joan Sutherland sa om sin repertoar.

 

Listan kan göras lång, men jag gör det inte. Jag försöker här komma åt en princip, kvinnosyn och den erkänt konstnärliga och musikaliska gestaltning som utgörs av europeisk opera och som ständigt lockar nya artister och ny publik. Mest den tragiska operan, men det finns s.k. komisk opera eller opera buffa. Mozart t.ex. tar inte gärna livet av sina hjältinnor – om han gör det alls. Även Rossini kan föredra levande hjältinnor vid ridåfallet.

 

Sopranen

Sopra= hög. Sopra tutto. Högre än allt. (hm. Alt=lågt röstläge. Alto=hög.)Framför allt, säger vi på svenska. Ja, varför den höga sopranen?

Montserrat Caballé- själv en av världens mest innerligt älskade sopraner, vilket betyder mer än att hon var uppskattad för sång och röst – älskad !- lär ha sagt att det handlar om moderskap. Moderns röst är ljus, behaglig och tröstande. Lilla barnet slutar gråta, får mat och blir ompysslat. Samma tankegångar finns också hos lyssnare och musikälskare. Den ljusa kvinnorösten som ger tröst och kärlek.

Visst. Men varför död och galenskap? Och vart tar de andra rösterna vägen i sammanhanget?

 

En sopran har sin bästa tid mellan, ungefär, tjugo och fyrtiofem års ålder. Rösten ändras, inte alltid till det sämre. Sopranen blir mezzo och karriären kan ta en annan väg. Eller karriären är över, ibland snabbt och sorgligt.

Många sopraner, som vågar ta ton efter en viss ålder, ca 55-60, får också veta det. Stämman är slut, basta.

 

Inte alltid är moderns röst okomplicerad och tröstande. Den kan göra slut på lek, den ställer krav, sätter obekväma gränser, blir trött och irriterad.

 

Varför dör sopranen?

Violetta – La Traviata (Verdi)  ropar efter Alfredos kärlek –

( Amami Alfredo) Något senare avlider hon i tbc.

Tosca – Puccini – begår självmord efter fästmannen Marios avrättning.

Etc.

Detta är de populära operornas rituella uppbyggnad.

Eller om Alfredo resp. Mario förälskat sig i en kontra-alt? Och Violettas vädjan om kärlek ligger två oktaver ned?

Liksom Toscas Vissi d' arte? (Jag levde för konsten och kärleken – varför straffar ni mig så här? Toscas vädjan till Scarpia, baryton) Låt alltså Birgit Nilsson byta roll med t.ex. Ficher- Diskau? Om Nilsson kunde gestalta en kraftfull Valkyria, varför inte en stenhård byråkrat som Scarpia? Med högt röstläge.

 

Eller, varför inte, finalen i Aida:

 Terra addio o valle di piante (farväl jord med dina tårfyllda dalar)– sjunger Aida, baryton. Medan Radames, sopran, sjunger om sina starka armar (delle mie forti braccia) Eller Aida smiter iväg tillsammans med sin rival och härskarinna Amneris (alt) – eller valfria röstlägen och rollbyten, som vi behagar!

 

Förutsättningen måste vara bra sångare, oavsett röstlägen, ålder eller kön. Samt att musiken tillgodoses med skicklig orkester, kör och dirigent.  Om det inte rör sig om att skapa rena trams-versioner och göra kul grejer. 

Sedan kommer ju frågan om publiken verkligen skulle strömma till.

 

Gärna också enkönade kärlekspar.

Tenor-baryton i Boheme, (Puccini) Kontra-alt och mezzo i Romeo och Julia (Charles Gounod).

Det kanske redan görs, i dessa hbtq-tider. Vad vet jag? I så fall: fortsätt så! Lek med orden, rösten, rollen, tillvarons smärta, tillvarons glädje och lust.

 

De enkönade kärleksparen har givetvis funnits länge inom scenkonsten. Män spelade kvinnor, så länge kvinnor var förbjudna att uppträda. Och så har vi byxrollerna – d.v.s. en mezzo eller alt i manskläder, som häftigt omfamnar/omfamnas av en trånande sopran. Ex: Rosenkavaljeren (Strauss) Semiramis (Rossini)

 

Musiken drar iväg med våra sinnen. Med det som vi kallar förnuft.

”Sjöng ni, fägnar mig att höra – ”

 

Någonting i mig lämnas helt kallsinnig inför operornas vrål och skrik. Å andra sidan – kan det vara precis tvärtom.

 

Världen är beströdd med operahus och konserthallar. Det byggs nya. Det repareras gamla. Det byggs idrottsarenor som kan hysa såväl pop som opera. Det kostar pengar och får tydligen kosta. Instrument byggs och vårdas.

 

Medlemmarna i symfoniorkestrarna må förefalla anonyma, men var och en av dem är noggrann, musikalisk, utbildad och tar hand om sitt instrument. De kan vara stolta intill jobbighet, har jag hört ryktesvägen. Tänk på det nästa gång ni ser altfiolens stråke långt bakom Divan! För att nu inte tala om blås-sektionen!

 

Musiken ställer sig nära den eviga tystnaden, som en dimension bortom tal och tanke.

 

Mitt nästa tanke-steg ligger i Himalayas tunna luft och höga snövita bergstoppar. Oåtkomliga, även om många riskerar livet för att nå dit. Och dör på vägen.

 

Annakarin Svedberg

Ur arkivet

view_module reorder

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Om L.S. Lowry, industriella landskap och arbete i konsten

”I always deal with poverty. Always with gloom.” – L. S. Lowry (1887-1976) Orden möter en på en av informationsväggarna inne på Tate Britain, som nu har en retrospektiv utställning av L.S ...

Av: Den arge konstvetaren | Essäer om konst | 19 juli, 2013

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer | 12 augusti, 2014

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2013

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Sofia Karlsson: slutprojekt 5

   

Av: Sofia Karlsson | Kulturen strippar | 30 juni, 2012

Antologisk ångpremiär

En litterär händelse som kanske inte är jättestor, men som absolut bör uppmärksammas, är att den första steampunkantologin har kommit ut på svenska. Bakom antologin ”I varje ångetag” (Förlag Andra ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 08 maj, 2014

Fødsel og død, livsmening og livstid

Forord Vårt liv i verden begynner med fødselen og ender med døden. Således er hvert enkelt liv tilmålt, skjønt ingen av oss kjenner dagen og timen for vår utgang. I videre ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.