Krönika 6 från Maspalomas

I dag är det söndag – igen. I fredags var det en extra söndag, Spaniens nationaldag. Grannarna till höger, storfamiljen, kom över med ett stort fat grillat. Fantastiskt gott, men ...

Av: Christer B Johansson | 21 oktober, 2012
Gästkrönikör

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | 22 september, 2010
Litteraturens porträtt

Omslaget  Universal records

Doug Sahm: The Last Great Texas Roller

Från briljans till katastrof och tillbaka nästan hela vägen igen. Peter Sjöblom minns en kluven musikhjälte.

Av: Peter Sjöblom | 24 mars, 2015
Musikens porträtt

Den sköna och den obscena Rut Hillarp

Under läsande och funderande kring det intressanta ämnet hbtq inom skönlitteraturen kom jag som av en händelse över författarnamnet Rut Hillarp (1914-2003). Hon var en var våra mest kända kvinnliga ...

Av: Mats Myrstener | 16 april, 2013
Litteraturens porträtt

Varför finns opera?



Också en fråga! Opera finns.
Jamen varför?
Det finns som en del av vårt kulturarv.
Jamen varför?
Opera är skrik och bråk, var det någon som skrev för länge sedan. Är det kultur?

Montserrat Caballe

Montserrat Caballe

Montserrat Caballé- själv en av världens mest innerligt älskade sopraner, vilket betyder mer än att hon var uppskattad för sång och röst – älskad !- lär ha sagt att det handlar om moderskap. Moderns röst är ljus, behaglig och tröstande. Lilla barnet slutar gråta, får mat och blir ompysslat. Samma tankegångar finns också hos lyssnare och musikälskare. Den ljusa kvinnorösten som ger tröst och kärlek.

Annons:

Alla som någonsin intresserat sig för opera vet. Alla som någonsin sjungit opera eller på annat sätt deltagit i uppsättningar, från scenarbetare och statister till världskända Divor, vet. Alla som lyssnat vet.

Opera är löjligt. Det är absurt, orimligt, många gånger faktiskt tråkigt, krävande och orimligt svårt. Opera är något många – flertalet? Helst undviker.

Ändå finns opera. Varför?

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De är dessutom otidsenliga. Dess intriger går långt utanför det som krävs för att en vanlig människa skall klara av sin vardag och få ihop till middagen.

Betecknande för många operor är hur maktstrider och politik kopplas samman med komplicerad kärlek, svartsjuka och svek.

 

Opera är berörande, mäktigt, vackert, urtrist och inte riktigt klokt.

 

Jag såg Otello, (Verdi) sista akten, på youtube. Svartsjuka Othello mördar sin hustru. Aktualiteten är skrämmande. Jag såg Turandot, (Puccini) 2a aktens början. Prinsessan Turandot låter halshugga de friare som inte kan gissa hennes gåtor. Där finns en spännvid mellan dessa båda operor, väl värd att beakta.

 

Den svartsjuka hustrumördaren, den grymma prinsessan.

 

Semiramis

 

Rossini. Urpremiär 1823. Bygger på en tragedi av Voltaire.

 

Jag bryter ihop av skratt. Varje gång.

Drottning Semiramis och prins Assur har just förgiftat hennes man, kung Nino.  Han dog, och Assur planerar att ta över tronen. Semiramis är kär i sin härförare, Alsace, som älskar prinsessan Azema i smyg – och hon honom. Semiramis ser till att Azema gifter sig med en av Semiramis egna friare – för att inte stå emellan henne och Arsace. Är ni med? Inte jag. Vänjer mig aldrig, men gör mitt bästa. (Fast det påminner lite om Morden i Midsumer eller Ett fall för Vera -)

Den förgiftade kung Nino dyker upp som spöke. Han sjunger ut sanningen med kraftig bas. På nytt bryter jag ihop. Det bara inte går! Visst är jag en religiös esoteriker, men det här blir för mycket!

 

Men – så sjunger de.

Min favvo är Serbami ognor si fido (förbli alltid redo för mig lika troget). Semiramis, Montserrat Caballé sjunger med sin vackra sopranstämma om Arsaces trofasta beskydd. Arsace, Marilyn Hornes innerligt berörande mezzo bekräftar, att han är beredd att dö för sin drottning. Då återkommer den vackra sopranen: Nej, du skall leva med mig. Och världen stillnar, redan kring hennes första ton.

Det är en underbar duett, i vildsint utstyrsel. Sexig? Vet ej. Horne med hjälm och stort rött plymbuskage på huvudet, vit bröstsköld där det ser lite kvinnlig runt ut, fladdrande röd mantel med guldbård och käcka sandaler. Obekväma? Var det så härförarna tog sig ut förr i välden?

Semiramis, helt och hållet vitpudrad från det midjelånga krusiga håret, diadem, klänning med långa puffärmar, markerad midja, stora vida kjolar. Passion, längtan, amore.

Intrigen utvecklar sig och sången för den vidare.

En lång bas (Samuel Ramey)i svarta kläder (kung Ninos spöke) hävdar att Arsace måste hämnas hans död. ”Vendetta”. Assur tänker emellertid lönnmörda Arsace. Dock har Semiramis och Arsace nu förstått sambandet dem emellan – mor och son, sjungen i en av Bel Cantos vackraste duetter. (Giorno d' orrore) Mamma Semiramis slänger sig därefter framför svärdet för att rädda sin son. Hon dör. Arsace utropas till kung.

 

Norma

Av Bellini. Urpremiär1831.

Här finns en av världens vackraste arior, Casta Diva.  Prästinnan Norma vänder sig till mångudinnan för att be om vägledning och tecken till kamp mot de förhatliga romarna. Tiden: 1 f. Kr. Plats: Gallien. Callas, Cabballe, Sutherland med massor av flera har sjungit. Min favvo actualmente et per siempre: la espanjola Montserrat Caballé. Ingen som hon.

 

Norma har brutit sin heliga ed och förälskat sig i den romerska konsuln, Pollione.  De har två gemensamma barn.

Polliones känslor för Norma har emellertid hamnat på sparlåga. En glöd, däremot, har tänts i honom för den unga prästinnan Adalgisa, som han vill skall följa med honom till Rom.

Adalgisa anförtror sig till sin mentor och ledarinna – Norma, som blir rörd över att känna igen sin egen situation hos den yngre prästinnan. Hon vet ju inte, att det handlar om hennes egen älskare, Pollione.

Många vackra sånger. Underbar duett: Mira o Norma (Se här, Norma) mellan Norma, sopran, och Adalgisa, mezzo, som vädjar om Normas medkänsla med barnen.

De förenas i sången, i musiken, i värmande kram.

 

När sanningen avslöjas, blir Norma förstås inte lätt att tas med. Hon blir, om man säger, hemskt arg, rentav rasande. Mest går det ut över den svekfulla karlen, Pollione, medan Adalgisa förhåller sig mer neutral och bedyrar att hon tappat sina varma känslor för Pollione, och numera handlar det enbart om vänskap.

Det går undan i operornas värld.

 

Och barnen?

I den ursprungliga tragedin – (av förf. Louis Alexander Soumet) dödar Norma barnen så att Pollione inte skall få hand om dem. I operan, däremot, klarar Norma inte att ta livet av sina egna barn. När hon vädjar till Pollione att han skall lämna Adalgisa för att återvända till henne, vägrar han, varpå Norma signalerar strid (guerra), där Pollione skall offras. Jobbigt, tycker Norma, och försöker finna en lösning, men bara om han lämnar Adalgisa. Ojojoj. Ingen villkorslös kärlek här inte!

 

Till slut erbjuder Norma sig själv som offer till lågorna. Då, minsann, flammar Polliones kärlek upp på nytt, kastar sig efter sin själs älskade, varpå elden förtär dem båda.

 

Hå hå ja ja. Inget att skratta åt, förstås, och hur gick det för Adalgisa, utan såväl älskare som väninnans värmande famn? Och barnen?

Ridå. Blommor. Applåder. Brava bravo brave –

 

Norma är ett av operahistoriens stora kvinnoporträtt, läser jag i Wikipedia. Det finns fler. Ett antal operor slutar med den vackert sjungande sopranens död. Mme. Fjäril, Japanskan som tar sitt liv när den engelske mannen sviker. (Puccini)

Gilda, dottern till den puckelryggige narren i Rigoletto, och som kryper in i säcken där fadern tror att den otrogna älskaren ligger. Han låter döda, ovetande, sin egen dotter. (Verdi)

Många fler. Alla. Mest Verdi och Puccini, alltså italiensk opera.

Men vi har också t.ex. Isolde (Wagner) som dör i Tristans armar efter många minuters vacker sång.

Salome (Strauss) mördas av sin styvfar, sedan hon, vansinnig, (!) kysst Johannes Döparens avhuggna huvud.

”All those crazy women,” som Joan Sutherland sa om sin repertoar.

 

Listan kan göras lång, men jag gör det inte. Jag försöker här komma åt en princip, kvinnosyn och den erkänt konstnärliga och musikaliska gestaltning som utgörs av europeisk opera och som ständigt lockar nya artister och ny publik. Mest den tragiska operan, men det finns s.k. komisk opera eller opera buffa. Mozart t.ex. tar inte gärna livet av sina hjältinnor – om han gör det alls. Även Rossini kan föredra levande hjältinnor vid ridåfallet.

 

Sopranen

Sopra= hög. Sopra tutto. Högre än allt. (hm. Alt=lågt röstläge. Alto=hög.)Framför allt, säger vi på svenska. Ja, varför den höga sopranen?

Montserrat Caballé- själv en av världens mest innerligt älskade sopraner, vilket betyder mer än att hon var uppskattad för sång och röst – älskad !- lär ha sagt att det handlar om moderskap. Moderns röst är ljus, behaglig och tröstande. Lilla barnet slutar gråta, får mat och blir ompysslat. Samma tankegångar finns också hos lyssnare och musikälskare. Den ljusa kvinnorösten som ger tröst och kärlek.

Visst. Men varför död och galenskap? Och vart tar de andra rösterna vägen i sammanhanget?

 

En sopran har sin bästa tid mellan, ungefär, tjugo och fyrtiofem års ålder. Rösten ändras, inte alltid till det sämre. Sopranen blir mezzo och karriären kan ta en annan väg. Eller karriären är över, ibland snabbt och sorgligt.

Många sopraner, som vågar ta ton efter en viss ålder, ca 55-60, får också veta det. Stämman är slut, basta.

 

Inte alltid är moderns röst okomplicerad och tröstande. Den kan göra slut på lek, den ställer krav, sätter obekväma gränser, blir trött och irriterad.

 

Varför dör sopranen?

Violetta – La Traviata (Verdi)  ropar efter Alfredos kärlek –

( Amami Alfredo) Något senare avlider hon i tbc.

Tosca – Puccini – begår självmord efter fästmannen Marios avrättning.

Etc.

Detta är de populära operornas rituella uppbyggnad.

Eller om Alfredo resp. Mario förälskat sig i en kontra-alt? Och Violettas vädjan om kärlek ligger två oktaver ned?

Liksom Toscas Vissi d' arte? (Jag levde för konsten och kärleken – varför straffar ni mig så här? Toscas vädjan till Scarpia, baryton) Låt alltså Birgit Nilsson byta roll med t.ex. Ficher- Diskau? Om Nilsson kunde gestalta en kraftfull Valkyria, varför inte en stenhård byråkrat som Scarpia? Med högt röstläge.

 

Eller, varför inte, finalen i Aida:

 Terra addio o valle di piante (farväl jord med dina tårfyllda dalar)– sjunger Aida, baryton. Medan Radames, sopran, sjunger om sina starka armar (delle mie forti braccia) Eller Aida smiter iväg tillsammans med sin rival och härskarinna Amneris (alt) – eller valfria röstlägen och rollbyten, som vi behagar!

 

Förutsättningen måste vara bra sångare, oavsett röstlägen, ålder eller kön. Samt att musiken tillgodoses med skicklig orkester, kör och dirigent.  Om det inte rör sig om att skapa rena trams-versioner och göra kul grejer. 

Sedan kommer ju frågan om publiken verkligen skulle strömma till.

 

Gärna också enkönade kärlekspar.

Tenor-baryton i Boheme, (Puccini) Kontra-alt och mezzo i Romeo och Julia (Charles Gounod).

Det kanske redan görs, i dessa hbtq-tider. Vad vet jag? I så fall: fortsätt så! Lek med orden, rösten, rollen, tillvarons smärta, tillvarons glädje och lust.

 

De enkönade kärleksparen har givetvis funnits länge inom scenkonsten. Män spelade kvinnor, så länge kvinnor var förbjudna att uppträda. Och så har vi byxrollerna – d.v.s. en mezzo eller alt i manskläder, som häftigt omfamnar/omfamnas av en trånande sopran. Ex: Rosenkavaljeren (Strauss) Semiramis (Rossini)

 

Musiken drar iväg med våra sinnen. Med det som vi kallar förnuft.

”Sjöng ni, fägnar mig att höra – ”

 

Någonting i mig lämnas helt kallsinnig inför operornas vrål och skrik. Å andra sidan – kan det vara precis tvärtom.

 

Världen är beströdd med operahus och konserthallar. Det byggs nya. Det repareras gamla. Det byggs idrottsarenor som kan hysa såväl pop som opera. Det kostar pengar och får tydligen kosta. Instrument byggs och vårdas.

 

Medlemmarna i symfoniorkestrarna må förefalla anonyma, men var och en av dem är noggrann, musikalisk, utbildad och tar hand om sitt instrument. De kan vara stolta intill jobbighet, har jag hört ryktesvägen. Tänk på det nästa gång ni ser altfiolens stråke långt bakom Divan! För att nu inte tala om blås-sektionen!

 

Musiken ställer sig nära den eviga tystnaden, som en dimension bortom tal och tanke.

 

Mitt nästa tanke-steg ligger i Himalayas tunna luft och höga snövita bergstoppar. Oåtkomliga, även om många riskerar livet för att nå dit. Och dör på vägen.

 

Annakarin Svedberg

Ur arkivet

view_module reorder

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | Reportage om scenkonst | 29 november, 2010

Regnträdets land

Samanea Saman är ett ståtligt träd, med en väldig krona som en utbredd paraply och med kraftiga luftrötter. På svenska heter det regnträd men växer inte vilt på så nordliga ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2014

Grekland och den folkliga europeiska samhörigheten

Greklandskrisen sätter fokus på hur EU-folk kan involveras att stödja Greklands folk genom att köpa deras varor och att turista i Grekland. Grekerna ska känna att övriga EU-folk vill hjälpa ...

Av: Lilian O. Montmar | Gästkrönikör | 05 maj, 2012

Om verdienes opprinnelse, opprettholdelse, spredning og utvikling

Innledning I denne artikkelen tar jeg opp følgende anliggender: (a)Hvor kommer menneskene verdier og verdiforestillinger fra, det vil si hva er deres kilde, opphav eller opprinnelse? (b) Hvordan opprettholdes verdier og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 31 december, 2012

Med fansen som uppdragsgivare

  Med fansen som uppdragsgivare Einstürzende Neubauten har spelat in tio album under de senaste två åren. Musikbranschen må vara i kris, men den moderna tyska musikens främsta institution efter Kraftwerk ...

Av: Mattias Huss | Musikens porträtt | 05 november, 2007

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

In memoriam Rautavaara

In memoriam Rautavaara Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

Av: Stefan Hammarén | Musikens porträtt | 09 november, 2006

In the Rififi of time – the birth of Swedish progg music

The sixties and seventies shaped my musical world and me. It was in the decades when politics and progressive music came together. In Sweden a number of new bands emerged ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om musik | 06 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.