Bangalore. Religionernas hjärtpunkt

Mer än två månader har gått sedan jag återvände från min resa till tiomiljonerstaden Bangalore i södra Indien och konferensen på Christ Church University. Det är märkligt hur fort minnen ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 24 mars, 2014
Resereportage

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Att närvara med stor frånvaro

Mina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med. Det är inte lätt att låta sig bli ...

Av: Annika Sjöström | 05 april, 2010
Utopiska geografier

Vem får Nobelpriset i år?

Snart kommer den torsdag i oktober då Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund kliver ut genom den världsbekanta dörren, och meddelar på ett flertal språk vem som i år har ...

Av: Gregor Flakierski | 04 oktober, 2011
Kulturreportage

Högt på sångens vingar



Montserrat Cabballé – hur gärna hade jag inte stalkat henne. Det tycks dock inte fysiskt möjligt enligt mina bemödanden på nätet. Trots kommentarsfält vid you-tube-filmerna med hennes insjugningar, ingen hemsida med @, inte tillstymmelse till adress någonstans.
Hon sjunger fortfarande, i en ålder då många kolleger sedan länge tystnat. Tonen når högt över träden.

Betraktelse kring illusionsskapande röster


 

Jag finner en konsert på halvannan timme. ”Evviva il Bel Canto”, i Munchen 1990.
De sjunger soli och duetter. Händel, Rossini, Donizetti, Meyerbeer , Bellini. De kramas, håller hand, håller om. Jag har aldrig sett något liknande i motsvarande sammanhang. Applåderna dånar från fullsatt salong, blandade med brave-ropen.
Montserrat Cabballé 1971

Montserrat Cabballé 1971

Annons:

Vi har några beröringspunkter, har jag konstaterat. Hon gillar vegetariansk mat, hon uppskattar Mahatma Gandhi, hon har, liksom jag, träffat Dalai Lama.

 

Men det var inte det saken gällde, även om det kunde uppmuntra till kontakt. Inte heller gäller det hennes samsång med Queens, som jag visserligen gillar, särskilt Bohemian Rapsody. Eller hennes insats för OS i Barcelona, där hennes duett med Mercury blev en hymn vid invigningen.

 

Kärlek lever av att kärlek se

 

Hålla handen.

Det finns en liten film på you-tube. Två runda bastanta medelålders damer kommer in på en scen. De håller tass med sammanflätade fingrar. Båda är uppklädda till tänderna i glitter och brokad. En snygg blond rosig tant i grönt, den, andra, mörk och fin som en rund docka, i svart och silver. De går med förunderligt lätta steg framför en orkester, som tydligen väntat på dem, varpå de tar plats vid dirigenten bakom ett notställ. De skall alltså sjunga.

 

Den här videon har jag nu sett så många gånger att jag nästan kan analysera den i detalj och ta med in i drömmarna om natten. Tala om tant-porr!

 

Och de sjunger. Sången heter Barcarolle, ur Hoffmans äventyr av Offenbach, en av operalitteraturens mest kända visor. Magisk, drömlik och vackrare än vackert. Underbar sammanflätning av röster – sopranen och mezzon. Stilla natt o kärleksnatt du skänker oss din tjusning, sjunger de, men på franska. Hela tiden håller de tass. När mörka damen tillfälligt släpper handen för att vända notblad, skyndar de sig att fånga upp händerna igen och flätar fingrarna i varandra. Kliver närmare. Ger puss och skratt. Publiken jublar.

 

Hon sjöng – och världen lyssnade

 

Den mörka damen i svart heter Montserrat Cabballé, (fri övers: Höga bergens ryttarinna)en av världens legendariska sopraner. Repertoar från folkvisa till Verdi till Wagner. Född 1933 i Barcelona. Lika bred som hon är lång. Eller kort. (150 cm) Den blonda i grönt heter Marilyn Horne, född 1934, världsberömd mezzo från USA. Kortvuxen, lagom mullig. Också hon med bred repertoar från populärmusik till de svåraste opera-rollerna.

Amore” sjunger Montserrat och tittar på Marilyn som möter blicken.

 

Videon är från 1990, då damerna var 56-57 år gamla. Tio år tidigare sjöng de tillsammans för publik i en park. Framförandet avslutades med en ordentlig björninne-kram till publikens applåder.

Vad händer? Vem vet, men de utstrålar värme, tillgivenhet, sensualism. De gillar varandra, otvetydigt.

I en annan liten you-tube film berättar Cabballé om hur vänskapen en gång uppstått. Horne , som 1965 befann sig i en komplicerad graviditet, sökte en ersättare för sin roll som Lucrezia Borgia (Donizetti). Av en slump hörde hon Montserrat Cabballé, då relativt okänd, och förstod att hon funnit rätta rösten. Montserrat blev berömd över en natt.

 

Många år tidigare hade jag hört, i en konsert på TV, Montserrat Cabballé sjunga en aria ur Aida. Jag greps av röstens mjuka klarhet och sångens precision, men fick veta av dem som ansåg sig förstå bättre, att den saknade bärande kraft. Hon lär, stundtals, haft svårt att höras med orkester. De mest skämtsamma visste dessutom att kalla henne bull-fia. Hon sjöng inte sämre för det.

 

En dirigent i Syd-Amerika ville spola Montserrat och ersätta henne med en kraftfullare sångerska. Det gällde Turandot i Buenos Aires 1965, där Birgit Nilsson sjöng titelrollen. ”Om hon går, går jag” bråkade Nilsson och tillade, att hon aldrig hört det aktuella partiet sjungas vackrare. Det gällde den viktiga birollen som Liu.

 

-I cherisch her, säger Montserrat på filmen om vänskapen med Marilyn. Det låter vackert på hennes spanskbrutna franska, innerligt berörande. 

 

Tidens flykt och kärleken

 

Jag finner en konsert på halvannan timme. ”Evviva il Bel Canto”, i Munchen 1990.

De sjunger soli och duetter. Händel, Rossini, Donizetti, Meyerbeer , Bellini. De kramas, håller hand, håller om. Jag har aldrig sett något liknande i motsvarande sammanhang. Applåderna dånar från fullsatt salong, blandade med brave-ropen.

 

I en lång, svår duett ur operan Semiramide av Rossini– Giorno d ´ orrore (förfärliga dag) tappar Montserrat Cabballé texten och fortsätter att sjunga utan ord. Marilyn Horne håller masken och framför sin del korrekt. Trots allt dånar applåder och brava. Montserrat kastar sig om halsen på sin partner och vi ser hennes armar och rygg, hennes huvud mot kamratens hals. Gråter hon? Skrattar hon? Ber hon om förlåtelse? Marlilyn frigör sig, skapar distans, skrattar och klappar om. Stora stjärnan Cabballé, större än Horne, beter sig som ett barn.

(Bel Canto = vacker sång, och innebär en teknik som utvecklades genom operor på 16-17-tidigt 1800-tal. Sångarna ser ofta inte kloka ut i sina kostymer och låter som vore de vansinniga.)

 

Konserten avslutas med tidigare nämnda Barcarolle.

 

Belle nuit, ô nuit d’amour

Souris à nos ivresses

Nuit plus douce que le jour

Ô,belle nuit d’amour!

 

Inleder Marilyns varma mezzo.

 

Sopranstämman fortsätter, vackert med Caballé:

 

Le temps fuit et sans retour

Emporte nos tendresses

Loin de cette heureus sejour

O belle nuit d amour.

 

 

Tiden flyr och återkommer inte

 

Jag forskar runt i datorns magiska spegel och finner en 80-årig Marilyn Horne, böjd men tillfrisknad från en svår sjukdom. Jag finner en drygt 80-årig Montserrat Cabballé. Hon sitter i en stol och sjunger. Stämman är frisk men åldern hörs. Jag finner en y-tube med Habaneran ur Carmen. Rösten håller ännu för att bära fram den sturska Carmens syn på kärleken. Lamour est un ouiseaux rebelle. Någon pikar dock på nätet och tycker att hon inte borde sjunga längre. Musikaliteten är fortfarande suverän, och hon gör ingenting för att föryngra sitt utseende. Hon griper mig.

På något sätt har tiden tydligen skilt dem åt. Montserrat Caballé sjunger numera tillsammans med sin dotter, Monserrat Marti. De håller handen. Caballé sjunger dessutom, kramas och håller handen med en ung bel canto-diva i Ryssland. 2012 drabbas Cabballé av en stroke, vilket inte hindrar henne från att framträda fyra år senare.

 

I datorns magiska spegel återuppstår de så många gånger jag önskar. De kommer genom dörren ut på scenen, Caballé vänder sig mot väninnan, tar hennes hand, varpå de tillsammans går fram till notstället där de håller hand och sjunger(franska texten: ge oss dina kyssar).

 

Bus med Bel Canto

 

Varför denna avslutning på en högeligen klassisk konsert, med inte så lättillgängliga stycken? Efter att googlat runt en stund, tror jag att här kommer två fnissiga bustjejer som vill knäppa snobbarna på näsan.

Jag har dock missuppfattat situationen.

Horne säger: (på tyska) Det här stycket känner ni säkert. Cabballé gör en lustig, avfärdande, grimas. Än sen, liksom. Gör det bättre själv! Vi ger er så många som flyger.

Skratt, puss, kram, hålla hand.

Jag tror att de fnyser lite åt snobbarna, som kan ogilla denna operaschlager.

 

Jag hade fel. Så här var det:

 

Horne säger: (på tyska) Det här stycket känner ni säkert. Hänvisningen till Cabballé:s misstag vid den tidigare duetten (Giorno d ´ orrore, Rossini) står ut. Cabballé gör en lustig, avfärdande, grimas. Än sen. Var inte så petig!

Skratt, puss, kram, hålla hand.

 

27 år senare (2017)hedras Montserrat med guldmedalj i Barcelona. ”Musiken tillhör alla” säger Montserrat bl.a. i sitt tacktal och menar, för att musiken skall kunna överleva på jorden, måste alla dess former vara giltiga. Hon hänvisar till sitt eget samarbete med Queens och Mercury.

 

Jag minns en intervju där reportern nämner hennes röst. Cabballé svarar: I do not love my voice. I love music. Hon har talat om musiken som hennes inspiration, som vitaminer i kroppen.

 

Opera är skrik och bråk, var det någon som sa

 

Själv är jag minst sagt kluven inför dessa svårsjugna bel canto-arior, och kan inte alltid uppskatta varken briljansen eller själva stycket.

Dock: örat vänjer sig. Det blir till en musikens bildningsresa, och jag lyssnar, alltmer hänförd. Till slut får jag inte nog av de tjocka tanternas sång.

 

Vad är det egentligen bra för? Jag förstår betydelsen av en kram, en arm runt ryggen, en hand. Jag förförs in i musiken också genom att se.

 

Ett förtydligande: Jag kan själv träna med viss sångteknik för att friska upp min egen röst och har, periodvis, uppskattat klassisk sång och musik sedan barndomen. Periodvis har jag också tröttnat på dess skrik och bråk.

 

Duetten från Hoffman är en gestaltning av två unga förälskade människor på gondolfärd i natten. Dessa unga människor finns inte. Jo, de finns. I två runda tanters suveräna bel canto medan de håller handen.

Belle nuit, nuit damour.

 

Jag har översatt texten till engelska i hopp om att kunna sända den till Marilyn Horne, som tycks vara lättare tillgänglig på nätet än Montserrat.

Det finns ett Marilyn Horne-museum i Pennsylvania, vars nyhetsbrev jag prenumerar på. Jag har påbörjat en korrespondens med muséets manager, som vidarebefordrat min post till Hornes assistent.

 

Beträffande Cabballé gör jag allt för att fjäska in mig med kommentarer vid hennes you-tube-filmer. Av många ansedd ha haft vackraste rösten under förra seklet.

 

 

 

 

English version:

 

To sing – high above the trees

 

Some thoughts about how voices might create illusions.

 

Montserrat Cabballé – really, I would have liked stalking her.

It does not, however, seem possible in this world, according to my ambitions on internet, althougt I make comments when she sings in y tube-films. No homepage with @, no track of adress anywhere.

Still she sings – in an age when many of her peer silenced long ago. Her soprano reaches high above the tree-tops. She was born 1933.

 

We do have some common points, I have noticed. She approves of vegatarian food, she likes Mahatma Gandhi, she has, as I myself, met with Dalai Lama.

 

However, it was not about those things, even if it could have me inspired to contact her. Also it had nothing to do with her connection with Queens, whom I really appreciate, special Bohemian Rapsodhy, or her connection with Olympical Games in Barcelona, where she sang with Mercury on the inauguration.

 

Love lives by seeing love

 

Holding hands

There is, on you- tube, a small film. Two sturdy round middleages ladies enters the stage. Short (5feet) but broad. They hold paws with fingers twined. Both of them highly dressed up to their teeths in glittering costumes. A blond sweet old lady, pink cheeks, in green, the other one, a pretty round doll, dark, in black and silver. With amazingly easy steps they walk in front of an orchestra, obviously waiting for them. They approach the conductor and place themselves behind a music stand. So they are going to sing.

 

This video I have now seen so often, that I almost can analyse it in every detajl and carry them into my dreams during nights. Talk about old ladies porn!

 

And they do sing. Name of the song is Barcarolle, from Hoffman´s tale by Offenbach, one of the most well known duets from operas. More beautiful than beautiful. Wunderful intertwine of voices, soprano and mezzo. Belle nuit, o nuit d amour, souris a vos ivresse, they sing in french. All the time keeping paws. When the dark lady frees her hand to turn the notes page they, quickley, catch each other hands again with fingers twined. Turn closer to one another. give kiss and laughter. Puplic hails.

 

Name of dark lady in black is Montserrat Cabballé, one of the legendary sopranos in this world, with a repertoire from Rumba to Verdi to Wagner. Born 1933 in Barcelona, Spain. The blond lady dressed in green is named Marilyn Horne, born 1934, world known mezzo from Pennsylvania, USA. She sings opera as well as American folkslore.

 

Amore” sings Montserrat, looking at Marilyn, who meets her gaze.

This video is from 1990, when the two ladies where 56-57 years of age. Ten years earlier they sang together for audience in a park. The performance ends with a really strong bear-hug. Public hailing.

 

What happens here? Who knows,

but those two radience warmth, adoration, sensualism. The do, obviously and honestly, like each other.

I found some other you tube film, were Montserrat Cabballé tells the story of how their friendship begun.

Marilyn, then with a complicated pregancy, was looking for somebody who could replace her in Lucretia Borgia (Donizetti.) Randomly she listened to Montserrat Cabballé, not very well known at that time. This was the perfect voice, Horne understood, and also realized her coming greatness. Montserrat became famous overnight.

 

Years before today had I listen to Cabballé singing one aria from Aida in a TV-consert. I was touched by her voice, but those who knew better told it was lacking the carrying strength .But I remember her, and have forgotten those other voices from the same consert.

At times she had difficulties to be heard with a full orcestra, The humouruos ones also know to call her The roll-maiden. This did not make her singing worse.

 

One conductor in Buenos Airos 1965 wanted to replace her with a singer more forceful for a role in Turandot, where Birgit Nilsson was having the lead. I suppose it was about Liu, a small but imortant part. Birgit quarelled: ”If she goes, I go. I have never heard this part being sung more beautifully. ”

They both stayed.

 

Passing time and love

 

-I cherisch (adore) her, (J ´elle adorrrre)Montserrat says on the film concerning her friendship with Marilyn(Marrrilinn).It does sound really affecting and attractive with her spanishbroken french.

I find another film, a consert, 90 minutes long. 1990 in Munich.”Evviva bel canto”. (Bel Canto = beautiful singing. A technic developed in operas 16-17-earley 1800.)They sing soli and they sing together in duets. Händel,Vivaldi Rossini, Donizetti, Meyerbeer, Bellini. They hug each other, hold hands, embrace. Never before I have seen anything like this in a classical consert. They are thunderingly hailed, with bravas and clapping, from a big public in a full hall.

This concert finished with the singing of that Barcolle I named before.

 

 

Belle nuit, ô nuit d’amour

Souris à nos ivresses

Nuit plus douce que le jour

Ô,belle nuit d’amour!

 

Starts the warm mezzo of M Horne.

 

And continues, with the beauty of Cabballés soprano:

Le temps fuit et sans retour

Emporte nos tendresses

 

 

Time passes without return.

I do some research in the magic mirror of my Wi fi and find an 80-year old Marilyn Horne, bent but recovered from a serious illness. I find a more than 80 years old Montserrat Cabballé. She sits in a chair, singing. Her voice sounds healthy, but we hear her age. I find a y tube with the habanera from Carmen. Her voice still fit to carry how the insolent Carmen thinks of love. Lamour est un ouiseaux rebelle. Somebody, however, scorns her on internet, telling she shuold not be singing any more. Her musicality is still on top, and she does nothing to hide her age. She touches me like an old friend.

 

Time has, as it seems, parted them,one way or another. Montserrat Caballé has done some singing toghether with her daugther, Montserrat Marti. They hold hands.

Cabballé has, as well, been singing, holding hands, with a young bel-canto diva in Russia.

 

In the magic mirror of my computer they do come back to life whenever I want it. I see them coming through the stage-door, Caballé turns to her friend, catches her hand, and so they walk, side by side, to the music board, hugs and kisses, embraces and sing.

 

Noise with Bel Canto

 

Why this finish after a highley classical consert involving not so easy parts? After some googling around I sense here two giggeling noisy lassies, wanting to snap the snobs by their noses. Horne starts, in german: Diese styck kennen sie bestimmt. Cabbalé giggles and signals with a frown but wihtout words: We´ll give you as many who flies…

 

Well, I was wrong –

 

It really was about Cabballé forgetting the lyrics in a previous duet. Horne is now teasing her. Cabbellé answers with a funny frawn: dont be so finical!! And so they laugh together.

 

Opera is screaming and noice, somebody said.

 

I am, myself, somewhat split listening to those difficult arias from bel canto. Not alwais do I appreciate neither the briljance nor the piece itself.

Anyhow: Ears got used. This turns out to become a trip of education on music. I listen, still more carried away. Finally I cannot get enough of the fat ladies singing.

 

She speeks of music as her inspiration, as vitamines in her veins.

Once in an interview, the reporter talking about her voice, she answered: I do not love my voice. I love music.

 

After 27 years – 2017 in Barcelona, Montserrat Cabballé is presented with a gold medal. ”Musik belongs to everyone,” she says, among other things, in her speech of thanks and expresses: If music will have a chance of surviving on this earth, all its forms as to be sanctioned. She refers to her own collaboration with Queens and Mercury.

 

Montserrat is also very much loved for ”singing with her soul.”

 

The duet from Hoffman is a creation showing two young people in love, on a trip by gondol during night. Those two people do not exist. Yes, they do. In the figure of two round ladies excellent bel canto, holding hands.

 

Bell nuit, nuit d ´ amour.

 

I have done this translation from Swedish, my mother tounge, hoping it would reach Horne through the Horne-museum in Pennsylvania.The manager has, very friendly, sent my post to Marilyns assistent. My English might not be perfect, rather called ”Swenglish.”

 

As far as Cabballé, I am doing my best stalking her by making fuss through nice commentaries by her you-tube films. She is often named as having the most beautiful voice during XX century.

 

 

Annakarin Svedberg

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Alfred, Lord Tennyson Lätta Brigadens attack

En av poesins huvuduppgifter var länge att propagera för krigiska dygder som hjältemod, lydnad och självuppoffring. Poesin stod i militarismens tjänst. Ett svenskt paradexempel är Viktor Rydbergs Athenarnes sång, som börjar  Härlig ...

Av: Alfred, Lord Tennyson | Kulturreportage | 18 mars, 2014

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Låt framtiden repa sig! MADE-festivalen 2011, Umeå

Det finns något habilt i en tungsint ståndpunkt på en scen. Inte för att det känns överglänsande mer drömska produktioner - det är inte mätbart på det sättet - men ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 20 maj, 2011

Filosofi som metafysikk

Denne artikkelen er en omarbeidet utgave av foredraget mitt, Filosofi som Metafysikk(1984). Foredraget åpner med følgende ord: «Under arbeidet med presentasjonen av avhandlingen min, Mennesket i verden. En filosofisk undersøkelse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Foto Bengt Berg

Marsmelankoli. En ny dikt av Bengt Berg

Poeten Bengt Berg har skickat en ny dikt till oss. Dikt som vi gärna publicerar.

Av: Bengt Berg | Utopiska geografier | 09 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.