To the children who lived in Song My

There were little feet Running about Song My. Playful little feet Moving lightly In the whitening sand. There were little voices Laughing at play in song My, Little voices of children Moving in safety Round their mother.  

Av: Hans-Evert Renérius | 14 september, 2009
Utopiska geografier

Gammalt tänk får hjulen att snurra igen

I den ljumma dagen ser jag henne ligga i Vikens vatten. Röd och svart till färgen, doftandes av tjära. Hon är smäcker och stolt med sin skorsten, skovelhjul och galjonsfigur ...

Av: Helena Svensson | 06 november, 2010
Allmänna reportage

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | 19 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Stefan Whilde

 Torbjörn Säfve och skönheten

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att såväl proffsboxning som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 02 november, 2015
Stefan Whilde

Musikaliska liturgier



Elastiska svängningar, förtätningar och förtunningar i ljudrummet. Knappt förnimbart breder det ut sig, bestämt av sin amplitud. Icke-buller, antikaos, eko av eko, poesi, kanske – musik. Ljud som infra- och ultraord, under och över örats förmåga att uppfatta mellan 20 och 20.000 svängningar per sekund. Dubbelfuga, trippelfuga, varje ord har sin egen klangfärg.
I ett samtal konstaterade Mauricio Kagel (1931-2008) att musiken skiljer sig från poesin däri att den kan vara ett steg mer absolut än spr



Om Sonant av Mauricio Kagel


 

 

Vi befinner oss långt bort från det ljuset, från den sjuka månen hos Schönberg. Varje relation kan antyda ett, eller något helt annat, samtidigt. ”Sonant” är alltså mer aktuell än någon musiker, tonsättare eller musikolog som aldrig har läst partituret kan tro. Möjligheten att i varje relation antyda denna och någon annan samtidigt formulerar en dom över den profana världen som visar sig vara en värld i vilken de olika nyanserna och språkligheterna mellan varelser inte bär med sig någon betydelse.

Annons:

I den ursprungliga versionen använder Kagel inga ord. Ändå finns det – i poetisk mening – fler ord i ”Sonant” än i många av hans ordbaserade verk. Kagel är fullt medveten om att den ”nya” musiken inte har något annat val än att framhärda i sin hårdhet, utan eftergift åt det ”humana elementet”, som ändå fortsätter att lura i vassen. Men musiken känner igen det elementet enbart som en mänsklighetens mask. Verkligheten uppenbarar sig mer än någonsin tidigare i den nya musiken, eftersom den är demaskerad, naken som en död älskare, som endast döden avslöjar. Den nya musiken är sann och verklig därför att den förnekar – genom en organiserad betydelselöshet – den mening på vilken samhället som den avvisar, baseras på. Man kan diskutera om musiken under ”isarnas nya epok” kommer att (enligt Dieter Schnebel) framträda som ”Die wirkliche Revolution”. En tanke byggd på Hegel och Marx, som har svårt att avsäga sig de revolutionära perspektiven. Men redan i Adornos sista skrifter hörs klangen av ”Den förtrollade flöjten”, utopins röst, svagare och svagare. Denna röst förnekas inte hos Kagel, men inte heller uttrycks den så ofta som tidigare hos Adorno. Det finns inget värde, etiskt, moraliskt eller politiskt, i klangen. Inte längre.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter Cage, men framför allt efter Kagel behöver vi inte lura oss själva i tron på dess framtid.

Kagels musik är ”efter”, Kagels musik tillhör det som kommer senare.

 

I opposition

 

Kagels musik är lika mycket i opposition med sin samtid idag som Nietzsches filosofi var för hundra år sedan. Det finns mycket som förbinder Nietzsche och Kagel; inte i deras tänkande men i deras öde. Kagels musik yttrar sig med den kallsinnighet och obeveklighet som är möjlig efter förfallet.

Kagel är motsatsen till Stockhausen.

Medan Stockhausen rör sig i en geografi som är fylld av hopp och visioner – ett område i vilket det inte längre finns plats för ordet utan bara för sången – andas i Kagel en tragisk vetskap om världens illusion. Kagel har inget med det sakrala i Stockhausens ”Carre” att göra, inget att göra med ”Licht” och dess ”Falsche Versöhnung”. Riket är här på jorden, ärkeänglarnas språk är vitriolen i hans ”Anagrama” och dess uttolkning utkristalliseras i ”Sonant”. Som argentinare, jude och tysk hade Kagel inga band till någon nationell identitet. De andras röst fascinerade och intresserade honom mer och ”Heterophonie” är en summa av allt detta. Här löses orkestreringens problematik genom ett välkomnande av alla viktiga röster i hans tid; Kagel introducerar citatet i musiken. Tjugo verk sammanfattar registret i ”Heterophonie”: från Debussy till ”Pierrot Lunaire”, från ”Hergewächse” till ”Serenade”, från ”Trois Poemes” av Mallarmé till ”Chansons Madécasses”, från ”Octandre” till ”Zeitmasse”, från ”Le Marteau sans Maître” till ”Octet I” av Cornelius Cardew.

 

Gränslöshet i flera dimensioner

 

Synbarligen medger en sådan erfarenhet ingen efterföljd, fast det stämmer inte riktigt. Karlheinz Stockhausen medgav en gång att man skulle behöva flera böcker bara för att göra upp en förteckning över Kagels alla ”uppfinningar”. Och det som i ”Heterophonie” är relation och historisk blick blir i ”Sonant” en blick över det eviga, det orörliga. ”Sonant” är ett verk för gitarr, harpa, kontrabas och slagverk (två slagverkare). Alltså en kvintett och ett verk som är en evig, gränslös process.

Gränslösheten manifesteras i minst tre dimensioner. Först och främst har verket ingen riktig inledning, och det finns ingen skiljelinje mellan den preliminära instrumentstämningen och framförandet av de skrivna partierna.

I ”Heterophonie” når mimesis paradoxen, detta genom att simulera instrumentstämningen.

I verkligheten är varje parti noterat i detalj, och före den första satsen framförs en ”Accordez Messieurs!” som är (förstås) den mest musikaliska av alla stämningar. Schnebel hade tidigare haft samma idé, en idé som vi vet påverkade Stockhausen i ”Momente” (applåderna) och Kagel.

Men i ”Sonant” finns det en annan sorts obestämdhet: instrumentalisterna ges inte alltid akustiska eller musikaliska instruktioner; det händer att de bara simulerar spelet. Det som består är alltså enbart gesten, men eftersom en instrumentalist låtsas spela medan de andra spelar på riktigt, kan åskådaren ledas tro att harpan låter som en gitarr eller att kontrabasen spelar på trä, som en slagverkare. Dessutom finns det ingen gräns mellan det som instrumentalisterna spelar och det som de bara mumlar eller viskar; det är liksom en kafkiansk resa – glatt och tom.

 

Ett evigt panta rei

 

Det finns en formell obestämdhet i detta verk. Det enda som är föreskrivit är att man begynner med ett av partierna – ”Faites votre jeu” – och att man slutar med ett annat – ”Fin I”. Detta betyder att verket aldrig kommer att vara sig likt och att det alltid kommer att tolkas som ett ”work in progress” med ett evigt panta rei och en evig födelsestatus. Det är därför som det anges två datum på partituret: 1959 och 19...

Det påminner mig om filmen ”2001 A Space Odyssey”. Vi vet att 2001 är sedan länge passerat, och att det som Kubrick med ironi hade förutsett inte skedde i verkligheten. (Även om det hände någonting annat 2001). På samma sätt förhåller det sig med 19... Detta antydda datum kan tolkas som en begränsning idag – någonting som daterar verket – men kan vi vara så säkra på det? Numren som ger form åt ”Sonant” är inte förenade med varandra utan det klassiska stoppet (fermata) och/eller attacken (attacco) är tydligt bara i slutet av varje parti, så det finns ingen ”klassisk och vanlig” kontraposition i kompositiv mening. Varje element existerar för sig självt, men kan inte leva utan att relatera sig till de andra.

Om Stockhausen lämnar resultatet och väljer handlingen i partituret (enligt Heinz-Klaus Merzers terminologi), skriver Kagel för att stimulera exekutörens vilja och ansträngning att överträffa sig själv. Det har ingen betydelse hur bra exekutören spelar styckena.

 

Total visualisering

 

Det som Kagel kräver är den totala visualisering och strävan som transformerar musikerns arbete i ett betydelsefullt expressivt element. Måhända på samma sätt som en av Beethoven samtida violinister kunde framföra dennes sista kvartetter.

Vi tar som exempel tre moment i ”Sonant”, i partiet ”Faites votre jeu”, för akustisk gitarr, harpa och kontrabas. Det som här är innovativt är de olika attackmomenten, korta, nästan omärkliga, men ändå fulla av inventioner. Se på harpan! Det finns till exempel flera olika sätt att slå en harpkropp noterade han: med nageln innan strängen anslås, medan den anslås, och efter man har slagit an den. Samma sak skall harpisten göra med öppen hand. Det är omöjligt att beskriva alla möjliga deliciösa hållningar, glissando, reverber, sordiner, pedaler, och den elektriska gitarrens filter och vibrato, i vilka den akustiska uppfinningen, den fysiska njutningen att musicera, att återskapa hantverket, som, åtminstone vad gäller harpan, tycks, efter Carlos Salzedo, vara förbrukat.

Se vidare slumpfigurerna i annotationen; den stora och ständiga rörelsen, de perimetrala formerna, fria att röra sig, grafiska bilder som påminner om solstrålar i en Disneyfilm.

Vi befinner oss långt bort från det ljuset, från den sjuka månen hos Schönberg. Varje relation kan antyda ett, eller något helt annat, samtidigt. ”Sonant” är alltså mer aktuell än någon musiker, tonsättare eller musikolog som aldrig har läst partituret kan tro. Möjligheten att i varje relation antyda denna och någon annan samtidigt formulerar en dom över den profana världen som visar sig vara en värld i vilken de olika nyanserna och språkligheterna mellan varelser inte bär med sig någon betydelse.

Med obarmhärtig uthållighet dröjer i ”Sonant” en sonoritet kvar i det farliga akustiska rummet av de många pianissimo.

En åskådare som hostar i salen kan omintetgöra instrumentalistens ansträngningar!

Man kan finna en aggressivitet, en sjuk vilja att tortera i alla dessa steriliserade utkast, i alla dessa abstrakta former av intellektuellt häxeri: de sideriska kusterna, månkartorna från en slocknad värld, de sjunkna kontinenterna. De figurerar inte som uttolkbara hieroglyfer eller som begravda numeriska system, utan som rena hermetiska koder, ”points de repère” ur en litteratur i ständig hasard. De utpekar sanningen, utan att föreslå någon lösning. ”Sonant” beskriver våra länder, det industriella Atlantis som Paul Klees profetia fixerade för evigt på ”Ein Blatt aus dem Städtebuch”. Den som studerar partituret till ”Sonant” begriper kanske, med rädsla, allt det som lurar där bakom. Alla dessa ”Pièce Touchée” eller ”Pièce Jouée” är koder som ger oss ljudet av en enda hand, som i den berömda koan. ”Sonant” är oläsbar som helhet. Vi kan bara läsa de separata delarna, den ena efter den andra, som nummer i ett kosmiskt bingospel.

 

Här och nu

 

Från den mycket noggranna skriften i ”Faites votre jeu” till det absurda aleatoriska fragmenteriet i ”Fin I” finns bara plats för skrattet. Samma skratt som på teatern, där aktörerna spelar sina roller som artiga Hidalgo; en musik som blir teater. För första gången i musikens historia beskriver denna teater ingenting annat än det som pågår på scenen, ingenting som inte är här och nu. Det finns ingen litteratur bakom den teatern, ingen Shakespeare, Molière eller Beckett. Det finns heller inte någon Verdi, Wagner eller Nono – ingenting av den musikaliska teatern lurar bakom.

Detta är grymhetens teater, som hos Antonin Artaud – en abstrakt pjäs skriven med blod – labyrinternas teater, koncentriska labyrinter som i Bourges, labyrinter som i motsats till alla andra mytologiska och litterära labyrinter i vår civilisation inte har någon utväg.

Beckett? Ja, kanske Beckett, men irländaren har aldrig skrivit en sådan pjäs, det kunde han inte göra – åtminstone inte om han ville använda ord; det kunde han inte göra utan att sätta orden inom citationstecken, det ena efter det andra. Genom att acceptera Gags regel – som i och för sig är samma regel som i ”Hamlet”. Eller ”nattklubbsregeln” som omständigheterna förgiftar.

Kagel lägger dock fram det endemiska och organiska förhållandet mellan det sociala och det erotiska – en slutgiltig exit för föreställningen.

 

En fruktansvärd mask

 

Som den första efter Cage liknar Mauricio Kagels musik en fruktansvärd mask. Masken, som Rilke och Artaud åkallade för att förblinda sorgen, behöver vi idag för att dölja det främmande, det avvikande, det olikformiga. I detta blir ”Sonant” en plötslig gest som visar vägen till friheten i fångens dröm. Föreställningen, drömmen har börjat, den existerar, den finns även om den för oss förblir en illusion, en morgana.

Vi tänker efter. Masken, den illusoriska vägen ut, existerar enbart om vi håller fast vid tron på det som nivellerar; enbart om vi kultförklarar det totalt likgiltiga nakenheten bakom masken. Det amorfa, det formlösa, är en reinkarnation av det som i varje form, i varje gestalt, förblir orent. Det gäller att framlägga en enda liten stund – en hypotetisk liten stund i vår likgiltiga existens – en väg framåt, en öppen väg, bara tills ”Sonant” kommer i samklang med verkligheten. För en eftervärld, för en framtid, i vilken tingens benämning också blir möjlig och lovlig.

 

 

SONANT

 https://www.youtube.com/watch?v=QajIAwGVr54

 

 

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Konceptfilm som söker det nordiska uttrycket

Filmen Vilsen handlar om att släppa taget om det förgångna, därav titeln. Projektetstartades av Göran Sjögren för flera år sen och utgick från ett koncept som skulle berättas. Manusförfattaren Omar ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 25 juli, 2013

Aquilino Ribeiro, enligt Bottelho. Detalj

Aquilino Ribeiro - en glömd författare

Att den portugisiska prosan tillhör världens främsta är väl knappast ett kontroversiellt påstående. Få länder har så många författare av nobelprisklass. Antonio Lobo Antunes med sin stundtals heidlöst formexperimentella stil ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 24 november, 2015

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Köchelförteckningen firar 150-årsjubileum

Österrikiska Krems firade för tolv år sedan tvåhundraårsdagen av stadens berömde son, Ludwig Alois Ferdinand Ritter von Köchels födelsedag, den 14 januari 1800 i Stein an der Donau. I år för ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 02 augusti, 2012

18. Ines. Hemligböckerna, hemligtårarna och kaffetårarna

Hon kastade kuvertet från banken oöppnat bland korsordstidningarna i pappersinsamlingen. ”Välj hur dina pengar ska växa, välj dina barns ekonomiska framtid” stod det skrikande illgult över hela sidan. ”Där kan du ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 13 april, 2012

Snövit och sju små dvärgar dansar varje julafton

Den nya Snövit kan ta vara på sig själv!

Det var en gång en prinsessa som hette Snövit ...  “Once upon a time.” Så brukar sagor börja. Det var en gång. Once upon a time är också titeln på den amerikanska TV-serien ...

Av: Belinda Graham | Reportage om film | 24 december, 2017

Remember Manhattan

  Silence (over Manhattan) A black September shadow cloaks the dawn,The City’s once white teeth now rotting stumps,Midst choking dusty embers ether-borne,Its shrunken soundless heart now barely pumps.Infernos upon retribution rise,Fanaticism maddening ...

Av: Guido Zeccola | Allmänna reportage | 11 september, 2011

Naturvitenskap versus humaniora

Essayet mitt om naturvitenskap og humaniora er delt inn i seks-6- hovedavsnitt. I det første hovedavsnittet (A) skriver jeg mest om relasjonen mellom naturvitenskap og filosofi, hovedavsnitt  (B) er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.