Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | 13 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | 26 februari, 2017
Essäer om religionen

En kryddställ för tysk turism

Från ungefär mitten av 1800-talet var förbindelserna Tyskland–Sverige täta och mycket djupgående. Detta framkom inte minst av den stora utställningen om Tyskland och Skandinavien som visades på Nationalmuseum på 1990-talet ...

Av: Björn Gustavsson | 11 augusti, 2014
Gästkrönikör

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

Tomas Ledin, 2015. Foto: Wikipedia

Ångaren Bollsta och olycksskepp i visans värld



Stormen piskar, vågorna skummar, seglen trasas sönder och sjömän kämpar för sina liv på de sju haven. Den svenska visskatten är fylld med skeppsbrott, grundstötningar och tragiska kantringar. Mathias Jansson följer en vistradition från Tomas Ledins ballad om ångaren Bollsta till skillingtryck om skeppsbrott i slutet av 1800-talet. 
Efter olyckan bärgades båten och togs sedan i trafik i Nordmaling men efter en grundstöttning utanför Vasa 1897 betraktas båten som ett vrak. Trots det räddades olycksfartyget än en gång och togs i drift. 1915 beger det sig iväg på sin sista färd från varvet i Husum upp mot Nordmaling. Båten når aldrig sin destination utan försvinner spårlöst. Först 1976 hittas den av dykare på botten utanför Nordmaling där historien om ångaren Bollstas öde alltså slutar.
Höga Kusten

Höga Kusten

Annons:

Det var vid femtiden den 22 september 1885 som ångaren Bollsta sjönk på sin färd mellan Härnösand och Bollsta. En fartygskatastrof som förmodligen skulle ha fallit i glömska om inte Tomas Ledin på albumet "Höga kusten" (2013) lyft upp den i "Balladen om kapten Magnus Berlin". Balladen är nu bara en av många visor i den svenska visskatten som handlar om skeppsbrott.

Några dagar efter olyckan kunde man i Svenska Dagbladet läsa ett refererat av händelseförloppet: Ångaren Bollsta hade varit på väg från Härnösand till hemmahamnen i Bollsta. Skeppet hade på däck lastat mjölsäckar och annat gods. När ångaren gjorde en tvär gir försköts den dåligt surrade lasten och eftersom det saknades bottenlast fick skeppet slagsida.

"Flera ventiler till salongerna skola ha varit öppna; vattnet hade nu strömmat in och alldeles upphäft den lilla bärkraft som fanns qvar, hvarjemt mjölsäckarne, hvilka lågo utan förstufning ramlade öfver från styrbord till babord. Nu var det fullkommligt slut med all möjlighet af jemnvigt och ångaren kantrade samt sjönk inom några ögonblick på 40 fots djup."

Fartyget drog med sig fyra människor i djupet, bland annat kaptenens hustru och en uppasserska som arbetade med matserveringen under däck. Deras liv hade kanske gått att rädda om det kunnat ta sig upp på däck, men när lasten med mjölsäckarna försköts blockerades utgången. Överlastning ansågs vara den främsta orsaken till olyckan, men kaptenen lämnade in en skrivelse till notarius publicus i Härnösand där han och hans besättning avsvor sig allt ansvar för olyckan.

Tomas Ledin som är uppvuxen i Höga Kusten hörde berättelsen om den tragiska olyckan under sin uppväxt. I balladen finns därför flera detaljer om olyckan som inte nämns i tidningsartikeln utan som har levt vidare i den muntliga berättelsen. Lasten bestod till exempel av hundrafemtio säckar mjöl och fem fat sill och det var när man skulle släppa av ett nyförlovat par i Veda som olyckan inträffade. Till skillnad från den sakliga tidningsartikeln har Ledin återskapat stämningen och man får veta att vid olyckan "fylldes kaptenens anlete av skräck" och man ser "skräckslagna blickar och skrik en utsträckt hand." I refrängen till balladen finns också en bakgrund om kapten Magnus Berlin och hans hustru som förstärker tragiken i hela olyckan. Det berättas om en familj som hade bråda tider men som verkar gå en ljus framtid till mötes med stabila inkomster, tillökning i familjen och större bostad:

"hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris
och med två fasta löner
tre barn och ett på väg
snart två kakelugnar, i en egen lägenhet"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kapten Magnus Berlins fortsatta öde verkar dock vara höljt i ett dunkel. Ledin avslutar nämligen sin ballad med strofen "vart han sen tog vägen, är det ingen som vet". Man skulle kunna tro att historien om ångaren Bollsta också slutar här på Ångermanälvens botten men så är inte fallet. Båten som byggdes av William Lindbergs verkstad på Södra varvet i Stockholm 1871 gick till en början i skärgårdstrafik under namnet Waxholm. 1878 såldes båten vidare till ett rederi i Härnösand som döpte om den till Bollsta och satte in den i linjetrafik mellan Härnösand och Bollsta.

Efter olyckan bärgades båten och togs sedan i trafik i Nordmaling men efter en grundstöttning utanför Vasa 1897 betraktas båten som ett vrak. Trots det räddades olycksfartyget än en gång och togs i drift. 1915 beger det sig iväg på sin sista färd från varvet i Husum upp mot Nordmaling. Båten når aldrig sin destination utan försvinner spårlöst. Först 1976 hittas den av dykare på botten utanför Nordmaling där historien om ångaren Bollstas öde alltså slutar.

Man kan inte låta bli att jämföra Ledins ballad om ångaren Bollsta med Evert Taubes kända visa "Balladen om briggen Blue Bird" (1929). Det är på julafton som briggen Blue Bird råkar ut för ett oväder och man surrar fast svensken Karl Stranne från Smögen vid rodret för att styra skeppet. Stormen blir för svår och skeppet förliser. Men Strannes far kommer till undsättning och i sista stund räddas besättningen. Besättningen pustar ut säkra i stugans värme då Strannes far frågar var hans son har tagit vägen. Kaptenen inser plötsligt att de har glömt Karl kvar fastsurrad vid rodret och han följt med skeppet i djupet. I balladen om Bollsta är det hustrun till kaptenen som dras ner i djupet medan i Taubes ballad är det sonen till Stranne som dör. Det tragiska i balladen är att Stranne lyckas rädda alla utan sin egen son.

Även Taubes ballad bygger i grunden på en sann historia om briggen "Blue Bird" som i augusti 1871 gick på grund. Taube har dock lånat och skarvat från andra berättelser när det gäller den surrade besättningsmannen. Det finns nämligen en hel del skepparhistorier om sjömansvisor om förlista fartyg från slutet av 1800-talet. Även i Taubes visa "Möte i mosun" berättas om en fartygskatastrof. Här möter vi Fritiof Andersson som berättar om hur han mönstrar ombord på ett skepp fyllt med vilda djur som ska fraktas till Hagenbeck i Hamburg. Vid Ceylon möter skeppet en cyklon och de vilda djuren sliter sig loss och till slut är det bara Fritiof och elefanten kvar.

"-Men den resan var värst av alla, det är sant,
syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,
ut ur buren smet ett lejon, rök på en elefant,
vrålet blandades med storm och böljors dån."

Att färdas ute på havet var ofta farligt och många skepp förliste i stormarna och många människor komma aldrig hem igen vid förra sekelskiftet. Många av sjömansvisorna spreds i billiga häften med skillingtryck som var folkliga visor och ballader med sentimentalt innehåll. I ett av dessa häften kunde man läsa J. R. Johansson visa om "Skeppet Skuldas undergång". Även det här skeppet hamnar i oväder och "Kaptenen såg sin maka när hon gick över bord, / och bittra tårar fälldes ty sorgen den var stor." Att kaptenens fru drunknar är bara början på eländet. En efter en stryker besättningen med när skeppet förliser på Dogger bank i Nordsjön.

Det är bara styrmannen som överlever genom att klamra sig fast på en planka. "Men ensam på en planka på havet styrman drev, / den ende av dem alla med livet räddad blev." Att någon överlever katastrofen är ju en förutsättning för att det ska finnas ett ögonvittne som kan återberätta detaljerna i visan.

Musikgruppen Lucas Stark & Bruksorkestern förvaltat traditionen och spelar äldre skillingtrycksvisor ur den Nordiska vistraditionen i en modernare musikdräkt. På deras skiva "Stolt genom havets böljor" (2009) har de plockat upp en del sjömansvisor från 1800-talet. "En sjöman fruktar inte döden" handlar till exempel om en sjöman som under en storm faller från masten ner på däck och dör och i visan "Ett vrak uti Nordsjön" får vi höra om ett skepp som hamnar i sjönöd men som efter några dagar blir undsatta av ett annat fartyg och besättningen räddas. Det finns en hel del visor om olycksskepp och fartygskatastrofer i den svenska visskatten och Tomas Ledins "Balladen om kapten Magnus Berlin" kan alltså placeras in som ett av de senaste nytillskotten till traditionen.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Den estniske sångaren Georg Ots

Bariton med bredd

I slutet av 70-talet gjorde jag min första resa till Estland - eller som det då officiellt hette ENSV, Eesti Nõukogude Sotsialistlik Vabariik (estniska socialistiska rådsrepubliken). Vi var inte många ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 10 december, 2016

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Jacob Ullberger och Thomas Fagerholm spelar på Annorlunda Musikskola. Foto: Maria Ekström.

Jazz för vuxna

En vanlig tisdag i maj övar jazzensemblen Dixie I på låtarna de ska uppträda med på uppspelningen kommande vecka. Det här är den yngsta gruppen av Jacob Ullbergers jazzensembler på ...

Av: Maria Ekström | Musikens porträtt | 05 maj, 2016

Den skapande individen

Tankar om den skapande individen heter en bok av John Landquist från 1970. Landquist var professor i pedagogik och psykologi i Lund 1936-46, men det var snarast en parentes i ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2011

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | Övriga porträtt | 01 januari, 2015

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.