Nobody There

Jag var ungefär 7 år gammal, när min familj lämnade vårt gamla hus på landet för en lägenhet strax utanför staden. Det var ett helt nybyggt område med många familjer och massor ...

Av: Nadia Scapoli | 15 april, 2013
Allmänna reportage

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | 10 Maj, 2012
Stefan Hammarén

Italienskt examensvimmel med Papa Francesco

Alldeles före Palmsöndagen var kulturens Per-Inge Planefors på Ellen Key-seminarium i Bologna. Fredagen och lördagen var arbetsdagar för seminariets deltagare. Temat för seminariet var Ellen Key – Creating a European ...

Av: Per-Inge Planefors | 28 mars, 2013
Gästkrönikör

Redwood library, Newport Foto Författaren

Resa i New England 3: Söderut till Newport.

Det börjar bra, trafiken är gles på Interstate 89 genom New Hampshire. Längs landsvägen till Lebanon som är första större samhälle är det skräpigt kring de permanenta husvagnarna. Det ...

Av: Ivo Holmqvist | 21 Maj, 2016
Resereportage

Sweden Rock. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock 2015



Fotografen Sture Svensson på Tidningen Kulturen har varit på besök i Norje i Blekinge och dokumenterat Sweden Rock 2015, en resa bland gamla 1980-talets rockare och nya unga spännande band inom genrerna rock och heavy metal. 
Battle Beast. Foto: Sture Svensson

Battle Beast. Foto: Sture Svensson

Hårdrockare är världens trevligaste personer, bakom hårda ytor finns några av de ödmjukaste och trevligaste personerna som finns. Och det gäller både fans och artister!
Hammerfall. Foto: Sture Svensson

Hammerfall. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock är en tre och en halv dag lång festival, första dagen får främst ses som uppvärmning och därför hoppar vi in vid dag två, vädret är perfekt, stämningen är god, förutom en svårfunnen parkering känns detta som en väldigt välplanerad festival.

 
 
Hammerfall - som hand i handske

Hammerfall känns som ett band som passar Sweden Rock perfekt, klassisk 1980-talsmetal i 2000-tals tappning. Det är tydligt att jag inte är den enda som tycker så, Hammerfall gjorde sitt sjätte besök på festivalen i år. Och det märks att de har spelat förr, Hammerfall låter och ser ut precis som de skall göra, det är inget som förvånar eller sticker ut. Det är varken några bra eller dåliga överraskningar.

Det är välspelade låtar, glada miner, underbara frisyrer (som kanske inte gjort E-Type avundsjuk, men i alla fall fått honom att vilja diskutera det ultimata balsamet), ett jämnt, stabilt framförande och en avslutning med "Hearts on Fire", precis som det ska vara, varken mer eller mindre!

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

toto Foto Sture Svensson

Toto. Foto: Sture Svensson

Battle Beast - det energiska alternativet

Där Hammerfall är rutinerade och stabila är istället finska Battle Beast otroligt energiska. Och då menar jag främst sångerskan Noora Louhimo som har varit en del av bandet sedan 2012. Jag är så imponerad av sången och framträdandet att jag nästan glömmer bort att lyssna på låtarna. Detta är ett yrväder av högsta grad, med en grym räckvidd på sången. Det är väldigt uppfriskande med en kvinnlig metal-sångerska som inte låser sig fast vid enbart de höga tonerna, hatten av för Noora! Och om jag ska försöka mig på en förutsägelse för framtiden så är det att vi kommer få se mer av Battle Beast i framtiden, mycket mer!

Jag är nästan beredd att utnämna detta till festivalens bästa spelning, det är i alla fall utan tvekan dagens bästa!

Toto - ett band som spelar på gamla meriter

Efter två exempel på bra spelningar kommer vi tyvärr till en något sämre, Totos spelning är tyvärr precis så illa som jag var rädd för. Det är ett band som spelar på gamla meriter, det ljusnar lite under "Hold The Line", "Rosanna" och "Africa" men enbart på grund av låtarnas familjaritet.
Det räcker inte med tre bra låtar för att rädda en konsert på en och en halv timme. Bandet må kunna spela sina instrument till perfektion, men det räcker inte, tyvärr...

Ghost - som mest kända för sina scenkläder

Sista bandet som spelade på torsdagen var Ghost, bandet som idag är mest kända för sina scenkläder och sitt scenuppträdande. Jag såg dem när de agerade förband åt In Flames på Scandinavium 2011 och jag måste säga att de har växt betydligt sedan dess. De har fortfarande valt att dölja sina identiteter bakom masker vilket bland annat gör det lättare för dem att byta sångare, vilket de nu gör för tredje gången med Papa Emeritus III. Bytet innebar också ett antal nya låtar, till det bättre om ni frågar mig!

På tal om att byta, de har även bytt scenkläder till väldigt effektfulla metal-masker. Men om de fortsätter i den här takten kommer man snart prata mer om musiken än om dräkterna.

Dag tre

Dag tre på Sweden Rock bjuder på ännu bättre väder, de hårdrockare som inte är alltför rädda om sin image går runt i kortbyxor, arrangörerna påminner då och då om att dricka ordentligt med vatten. "Eller öl!", skriker någon ur publiken som på kommando.

När vi ändå är inne på öl, det är två band som sticker ut lite extra denna dag, det ena är Alestorm, som spelar vad de själva kallar "True Scottish Pirate Metal" det andra är Gloryhammer där sångaren Christopher Bowes från Alestorm även spelar keyboard.

 

gloryhammer Foto Sture Svensson

Gloryhammer. Foto: Sture Svensson

Gloryhammer - starkt fantasy-inspirerat

Gloryhammer spelar starkt fantasy-inspirerad powermetal. Den petige kan påpeka att det inte finns någon annan sorts powermetal än den inspirerad av fantasy, men Gloryhammer tar det ett steg till. Bandet uppträder i full cosplayutrustning där varje bandmedlem spelar en roll ur en berättelse om ett parallellt universum i Skottland och börjar med låten "The Unicorn Invasion of Dundee"

Är det fånigt? – Ja.

Är det kul? – Ja, utan tvekan!

Är det bra musik då? Ja det är faktiskt väldigt bra musik, jag skulle påstå att detta är så gott som felfri powermetal enligt alla konstens regler. Det enda problemet Gloryhammer har är att de får spela på minsta scenen och ljudet känns lite burkigt. När Gloryhammer kommer tillbaka, för det hoppas jag att de gör, borde de få spela på någon av mellanscenerna. Tältet var fyllt och jag räknade fler händer i luften än under gårdagens Toto.

Opeth - utan show

Detta leder oss vidare till nästa band som i form av scenshow är raka motsatsen: Opeth. Sångaren Mikael Åkerfeldt börjar spelningen med att säga;

– Vi är här för att underhålla er med musik,

och fortsätter med,

– Bandet som spelar efter oss kommer stå för allt det andra, och syftar skämtsamt på Backyard Babies.

Detta sammanfattar bandet och spelningen ganska väl för detta är bara musik och ingen show, hade jag planerat så hade jag nog bytt plats på ovan nämnda Backyard Babies som spelar på näst största scenen och Opeth som spelar på största.

 

motley crue eldshow Foto Sture SvenssonMotley Crüe, eldshow. Foto: Sture Svensson

För Opeth använder sig inte av scenen alls.

Mikael småpratar lite mellan låtarna och framstår som en extremt sympatisk person, jag kan inte släppa hur utseendemässigt lik Lasse Åberg han är. När nästa Sällskapsresan ska spelas in med hårdrock som tema är huvudrollen självskriven!

Men åter till spelningen, musikaliskt är de jättebra, men jag går därifrån med en känsla av att det saknas något. Utan scenshow kommer de nog inte få designa sin egen polly, de kanske ska be Dregen om några tips...

Mötley Crüe - dagens största namn

Mötley Crüe är antagligen dagens största namn och när de inför ett fotoförbud under sin spelning irriterar de mig och övriga fotografer. När jag lite senare strosar runt där det säljs T-shirts och dylikt stöter jag sannolikt på anledningen, två grabbar står och tittar på en bild av bandet under sin guldperiod och utrycker: "De ser ju inte alls ut så i verkligheten". Och detta stämmer bra för musiken också, det känns inte som att de klarar av att leva upp till bilden de vill måla upp av sig själva. Den enda behållningen var eldshowen!

Sista dagen - en kulturell utbildning

Det är dags för sista dagen, hittills har vi möts av mindre band som överraskat positivt och stora tunga band som besviker, det återstår att se hur tyngsta namnet Judas Priest presterar. Denna dag bjuder i övrigt mest på band som faller utanför mitt vanliga lyssnande, så i väntan på kvällen blir det kulturell utbildning i solskenet!

Avatar

avatar Foto Sture Svensson

Avatar. Foto: Sture Svensson


Jag har pratat en del om scenshow innan och detta är ett band som tagit fasta på det, Avatars sångare Johannes Eckerström kör en joker-liknande utstyrsel och uppträdandet är visuellt tilltalande, aggressivt och intensivt.

Denna genre kallas för melodisk death metal och detta är ganska hård musik. Det är mycket headbanging och hela Avatar kör med för denna aktivitet passande frisyrer. Johannes kör mellansnack som är 'in character' med all galenskap det innebär, och det går hem, publiken verkar älska dem. Ett solitt framträdande!

Gojira

gojira Foto Sture Svensson

Gojira. Foto: Sture Svensson

När vi ändå är inne på tung musik, bandet Gojira från Frankrike kan räknas till de banden som är ganska svårlyssnade men ändå har en stor och trogen publik. Detta är egentligen lite för svårt för mig, musiken är som en dag på skjutbanan med automatvapen, men som tur är har jag experten Martin med mig som försäkrar att det var en bra spelning.

Enda problemet vi identifierar är att sångaren Joe Duplantier inte alltid hinner med riktigt, vilket är förståligt med tanke på hur snabbt tempo musiken har. Scenshowen är ganska lågmäld men innehåller ändå gott om hårdrocksposeringar och en viss mängd headbanging.

Om publikens reaktioner är något att döma efter är detta en mycket bra spelning, och Martin håller med!

Five Finger Death Punsch

Ett band som förtjänar en medalj i scenshowskategorin är Five Finger Death Punch, bandet springer ut på scenen och etablerar direkt kontakt med publiken. Äntligen ett band som vet hur man använder stora scenen!

Bandet kommer från USA och det märks, till viss del på användandet av ordet "Motherfucker" och tunga riff blandade med lugna refränger, men också på bandets förmåga att få med sig publiken och spela på sentimentalitet. När sångaren Ivan Moody plockar upp tio unga fans på scenen blir i alla fall jag rörd.

Judas Priest

judas priest rob halford Foto Sture Svenssonjudas priest, Rob Halford. Foto: Sture Svensson


Så var det äntligen dags för festivalens huvudnamn Judas Priest, efter Toto och Mötley Crües framträdanden som satt en viss stämpel av gamla rockgubbar som inte längre orkar så var jag beredd på ännu en flopp. När nyligen ryggopererade Rob Halford stapplar ut på scen med käpp sjunker förhoppningarna ännu lägre, men ack så fel jag hade, allt är en väl planerad bluff!

Efter första låten slänger han bort käppen och drar igång. Detta är bra, otroligt bra, från att ha sett fram emot "Breaking the Law" och inte så mycket mer minns jag plötsligt hur bra detta kan vara.
Speciellt andra halvan av spelningen är så fylld av grymma låtar som "Electric Eye", "You've Got Another Thing Comin", "Painkiller" och "Living After Midnight" att man knappt vet vart man ska ta vägen.

En av spekulationerna innan var ifall rösten skulle hålla för den 63-årige sångaren, men denna spelning borde ha tystat alla kritiker, rösten bär genom både höga och låga toner. När vi går från området tror jag den överlycklig kille vi promenerar bredvid sammanfattar spelningen perfekt: "Fy fan vad bra!"

Några avslutande ord från festivalen

Hårdrockare är världens trevligaste personer, bakom hårda ytor finns några av de ödmjukaste och trevligaste personerna som finns. Och det gäller både fans och artister!

Sture Svensson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Eyvind Johnsons Norrbotten

Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska romansvit om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Olof dras nämligen med en stark längtan efter att få komma ut i ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 16 december, 2008

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

På väg mot musiken

Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas läsaren kommer att läsa mellan raderna. Inget begreppsligt fastställande av musikens väsen ...

Av: Guido Zeccola Text. Hebriana Alainentalo. Bilder | Essäer om musik | 21 mars, 2017

Jenny Emmelie Olofsdotter

Betraktelse i rusningstid

En ny krönikör: Jenny Emmelie Olofsdotter

Av: Jenny Emmelie Olofsdotter | Gästkrönikör | 02 mars, 2016

  Niklas Aurgrunn

Niklas Aurgrunn - material till en oskrivbar roman

Tror att skrivandet för mig var terapi redan från början och trots utflykter i ett otal genrer genom åren har det nog förblivit så - om jag vet vad det ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 16 Maj, 2016

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Turkiets tredje väg: om modernitet och islam

TEMA ÖST-VÄST Många menar att islam skulle vara oförenlig med demokrati. Idéhistorikern Klas Grinell visar, genom den muslimska demokratirörelsen i Turkiet, att så inte är fallet Den fjortonde mars 2008 lämnade ...

Av: Klas Grinell | Essäer om religionen | 11 Maj, 2008

Åskådandets ros

Om vi verkligen tänkte oss döden som utplåning, som tillståndet efter utplåningen, då vore de döda inte möjliga att tilltala. Ett intet bör rimligtvis inte skilja sig från ett annat ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 22 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.