Peru, det farligaste landet i världen

Den latinamerikanska kontinenten har i modern tid präglats av en allt tyngre skuldbörda och stor politisk instabilitet. Det gemensamma arvet från de två närbesläktade kolonialmakterna Spanien och Portugal och ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 13 februari, 2010
Reportage om politik & samhälle

Parmenides från Elea

Mellan det VI:e och det V:e seklet f.Kr. levde en man som hette Parmenides, i en stad som hette Elea (eller Yele), det nuvarande Velia (nära Ascea), söder om Neapel. Han ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2009
Övriga porträtt

Tredjegenerationsskarabéerboks utdragskrönika

tappat om svansen rakryggad ända i kärls karls håll sista MS Sargassopottan III ochså MS Glödfatet invid CCCP Manskärl av dess och haft svärd snarare isabellgrå sabelkokill då fram hot ...

Av: Stefan Hammarén | 27 november, 2012
Stefan Hammarén

Terrorism

Terrorismen har nått Sverige, och landet har förlorat sin oskuld. Visserligen har terror drabbat Sverige förut, och det åtskilliga gånger, men då var utfördes inte dåden av en förvirrad muslim ...

Av: Gregor Flakierski | 16 januari, 2011
Veckans titt i hyllan

Ett musikår under protest – 2014 tillbakaspolat



Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med 2014. Inte för att problemet är så stort längre eftersom året snart är slut. Men medan det pågick som värst var jag mycket kluven till det, och när jag nu sitter här med vad som ska föreställa min summering av de gångna tolv månaderna blir jag inte mindre förvirrad.

För det ser ut som att det har varit ett rätt bra år.

Ändå känns det inte så.

Det kan bero på att jag kalendariskt betraktat har levt i något slags dissociativt tillstånd. Hemma hos mig har det varit betydligt mer 1928, 1935, 1943, 1954 och några våghalsiga turer ändra fram emot 1959. Eller vilka år det nu egentligen rört sig om. Det har varit gammal jazz. Det har varit ännu äldre jazz. Kavat cajun och jugband som stånkar takten i gamla krus. Rhythm & blues, alltså sådan där riktig rhythm & blues som luktar rök och hembränt, inte något jäkla Idol-nonsens med jojo-wailande bimbor och grabbhalvor med mössan på dygnet runt. Det har varit knastrig verandablues och skrapig söderngospel. Country och rockabilly och primal mono-rock'n'roll.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men just 2014 har det varit relativt dåligt med.

Dr Moreau: Dr. Moreau, skivmastrare, har fått en ny djävulsk idé

 

Förutom när jag arbetslyssnat och det gör jag ibland också när jag inte just har någonting att recensera, för att hålla mig ajour. Men för det mesta har jag konstaterat att det där med ajourhållande är överskattat därför att mest av allt när jag suttit där och hållit mig jätte-ajour har jag blivit väldigt irriterad. Framför allt på det skitusla ljudet som någon klåfingrig mastringsmänniska har suttit och förstört och säkert känner jättemycket yrkesstolthet för att han har gjort. Jag har många gånger i år gnällt över hur illa nyutkomna skivor låter, allra mest sådana med något slags pop- och rockbesläktad musik. Borta är dynamiken, luftigheten och den naturliga relationen mellan instrumenten. Allt sådant försvinner när skivbranschen släpper lös sina egna Moreau-doktorer.

Richard Thompson: Kung Richard med kronan lite på snedDoktor Moreau är den galne vetenskapsmannen i H.G. Wells bok ”Doktor Moreaus ö”. Fast hos Wells försökte han på något vis skapa nytt liv, om än på ett relativt motbjudande sätt. Skivbranschens Moreauer precis tvärtom. De tar livet av musiken genom att pressa sönder den i sina digitala och elektroniska apparater. Det finns många offer i detta ljudkrig – artisterna, skivorna och de lyssnare som fortfarande har några krav på att det faktiskt ska låta rätt bra, och inte bara låta.

Det är ett vettlöst krig där alla offer är oskyldiga. (Om ni inte vet vad ljudkriget är, googla ”loudness war” eller gå direkt till Wikipedias artikel i ämnet för en lättbegriplig beskrivning utan för många tekniska hokuspokusramsor.)

Å andra sidan: Vad mig anbelangar får de hålla på bäst de vill med sitt folkmord på pop- och rockplattor och ha ihjäl alla skivor av hela konkarongen med nya orkeslösa helskäggiga singer/songwriters och mummelsångerskor i samma gebit. Är det något som utmärker mitt eget 2014 så är det att jag blev rasande less på hela skiten och dess ytlighet och andefattighet och självbespegling och såsiga likgiltighet. För det är allt jag hör. Jag har redan upplevt 80-talet en gång. Jag vill absolut inte ha det tillbaka. Men det är det jag får i form blodfattigt lallande och könlös kryptotechno. The Knife, ner i avgrunden med er och ta era härmapor med er!

Så därför har jag, kanske av någon sorts självbevarelsedrift, gått så långt tillbaka i tiden att jag knappt ens kunnat höra 60-talet med blotta örat. Och även när jag känt mig som mest modern har jag ändå inte kommit längre än till gammal soul, funk, afrofunk och reggae. Men det är musik som står den bästa jazzen och rhythm & bluesen och gospeln nära såtillvida att den är gjord för att det spelar någon roll. För att är av största betydelse att den görs. Det är musik som jag känner är på riktigt och därför får den mig att känna mig på riktigt. Den gör att jag lever.

Och så finns det förstås en hel del nyinspelad musik som leker gammal men jag orkar inte med det heller. Varför ska jag lyssna på det när jag kan gå direkt till källan, till urkunderna? Det kan vara skickligt och duktigt förlagetroget men jag vill ha min musik utan några koketta citattecken. Jag avskyr Quentin Tarantinos filmer av just den anledningen och det finns många Tarantinosar i musikvärlden. Gör något meningsfullt nytt i stället. Notera ordet ”meningsfullt” i föregående mening.

Spjärnsvallet: Gammalt och nytt fast alldeles tidlöstSkivorna jag nämner nedan är enligt mening också på riktigt. Kanske får de inte alls 2014 att se ut som ett bra år utan precis tvärtom. Genom att vara så bra som de är framstår väldigt mycket annat vid en jämförelse som så dåligt det i sin tur är. Diskrepansen mellan det ena och det andra har sällan synts så stor som i år.

Eller så är det bara mitt tålamod som blivit mindre. Tålamodet med den musik jag inte tycker håller måttet. Livet är för kort för dålig musik var det någon som sade och livet är definitivt för kort för att sitta med en oproportionerlig välvilja och leta efter saker som inte finns. Själ behöver man förresten inte leta efter. Finns den där så den hör man den genast. Hör man den inte så finns den inte. Det är faktiskt inte svårare än så.

Det är lite tråkigt att behöva konstatera att även ett par gamla trotjänare har gjort mig lite besviken i år. Tinariwen till exempel. ”Emmaar” är kanske inte så dålig egentligen, men den sockrade produktionen urskuldar musiken och försöker anpassa den till poppublikens öron och det blir varken hackat eller malet. Varken bra världsmusikpop eller en bra Tinariwen-skiva. Mest bara lite trist.

Beverley Martyn, för många för evigt förknippad med den forne maken John Martyn tack vare en serie utsökta 70-talsskivor, begick sin senkomna solodebut tidigare i år. Jag ville jag att den skulle bli det stora kraftprovet där hon visade hela sin kapacitet på egen hand. Kanske hade jag för höga förhoppningar men det blev inte riktigt så. Visst är ”The Phoenix and the Turtle” lite småtrevlig ibland men aldrig mer än så. På det hela taget är den ganska platt. Även bildligt talat alltså.

Doglife: Doglife, från uppstickarna Omlott RecordsDr. Johns hyllning till Louis Armstrong, ”Ske-Dat-De-Dat: The Spirit of Satch” har överhopats av internationella lovord men jag tycker att idén är bättre på papparet än på skiva. Framför allt för att Doktorn omger sig med kompmusiker som själva tror att de svänger men som inte gör det. Inte på riktigt.

Richard Thompson fick också mycket beröm för sin ”Acoustic Classics” där han med bara en akustisk gitarr spelar sig igenom valda favoriter ur sin gedigna repertoar – ett metod han ofta använt sig av på scenen med stor framgång. Men när han tog med sig samma koncept in i studion, utan en bifallande och inspirerande publik, försvann någonting på vägen. En del av nerven. Det gör mig ont att säga det men jag tycker att ”Acoustic Classics” är för glanslös.

Låt mig, medan vi är inne på den folkinspirerade singer/songwriter-musiken, emellertid konstatera att den borne cynikern Loudon Wainwright III under året gjort bättre ifrån sig än sin gamle kompis Richard Thompson. ”Haven't Got the Blues (Yet)” är en av Loudons mest lyckade från senare år, och på det följer att det också är en av årets bästa skivor. När han är på humör, helst ett lite dåligt sådant, är det få som slår honom på fingrarna.

Lyckligtvis finns det också hela skivbolag som ger mig hopp när jag misströstar. Jag tänker förstås på Rune Grammofon och Hubro i Norge och Country & Eastern här hemma.

Bo Anders Persson: Bo Anders Persson, årets kulturgärningRune Grammofon drämde till med Supersilents kanske bästa skiva överhuvudtaget, ”12”. Som ett fristående komplement till dess apokalyptiska ljudlandskap gav samma bolag också ut ”Bonita”, Sidsel Endresens och Stian Westerhus exemplariska uppföljare till ”Didymoi Dreams” som kom för något år sedan. Två skivor utan lyckliga slut men bland den absolut starkaste och mest gripande musik som 2014 frambragde. Om ni inte redan gjort det, så kolla in Spunks ”Adventura Botanica” – en svindlande ljudresa in bland materiens minsta beståndsdelar.

Hubro är ettriga i sin utgivning och det är jag glad för. Ur årets katalog framhåller jag gärna Moskus finurliga ”Mestertyven”, den inre rymdresan ”Inner Earth” med de jazzigt progressiva eller progressivt jazziga Møster! samt Stephan Meidells ”Cascades” vars intensiva stämningar bara kan åtnjutas på LP (om man nu inte nöjer sig med att strömma skivan via iTunes eller Spotify.)

Jag säger det igen för bra saker är värda att upprepa: Allting som ges ut på Country & Eastern är värt att lyssna på. Vilket skivbolag kan egentligen uppvisa en lika osviklig kvalitetskontroll? Country & Eastern ger inte ut några dåliga skivor men somliga av dem blir speciella favoriter. En av årets heter ”For Tradition, Turn to Nedunuri”. En trippel-CD med en konsert inspelad under sent 60-tal med den indiske sångaren Nedunuri Krishnamurthy. Graciöst vokaltrolleri i sydindisk tradition som fattar ett resolut tag om uppmärksamheten och sedan vägrar släppa den. Från ett återförenat Spjärnsvallet fick vi en skiva som kopplar dåtid med nutid. På ”Again & Again” blandade de tidigare outgivna inspelningar från 70-talet med lika bra rykande färska. Lyssna också på Xylofonorkesterns ämabla ”Stora blå” och ”Plays Jazz” med Thomas Jäderlund och hans Amazing Trio. De sistnämnda lever upp till sitt namn.

Oerhört lovande nykomlingar på skivbolagsscenen är göteborgska Omlott Records. Deras utgivning startade i år, och det med en rivstart. Fyra skivor hann de få ut. Upplagorna är små (både på CD och vinyl) men musiken är desto större. För kärvt elektronisk postpunk med inslag av Velvet Undergrounds ”White Light/White Heat”, hör Neutral på ”Grå väg Gamlestaden”. För jazz, hör Doglifes självbetitlade debutskiva och Peter Brötzmann och Peeter Uuskylas gemensamma ”Dead and Useless”. Och vad fasen, komplettera med Uuskylas soloskiva ”Daydreaming Nerves” när ni ändå håller på. Inte ska vi vara knussliga.

Leo Lindberg: Underbarnet Leo LindbergOmlott är alltså färskingar men Subliminal Sounds är rena veteranbolaget. Under det gångna året gjorde de en särskilt anmärkningsvärd insats. Efter att ha vittjat Bo Anders Perssons bandarkiv släppte de ”Love Is Here to Stay”, den första skiva som visar upp Persson i helformat på egen hand. Musiken på skivan är inspelad före Persson startade Pärson Sound som kort därpå blev Träd, Gräs & Stenar. Stilistiskt spänner de fem styckena mellan protominimalism och konkret musik, och skivan lägger en oerhört viktig men fram tills nu felande bit i Träd, Gräs & Stenar-pusslet. Och därmed är kopplingen mellan avantgarde och svensk progg äntligen gjord fullt ut på skiva. Jag utnämner ”Love Is Here to Stay” till årets största kulturgärning.

På tal om minimalism så hyllade Norrbotten NEO Steve Reich med en serie förstklassiga inspelningar på den dubbel-CD som kort och gott heter ”Steve Reich”. Ska man bara skaffa en enda konstmusikskiva från i år måste det bli den. Ska man skaffa två, vilket man absolut bör göra, måste ”Vagabonde Blu” bli den andra. Norrmannen Frode Haltlis inspelningar av tre nutida verk för dragspel är formidabla till såväl utförande som atmosfär. Inte heller bör man missa ”French Organ Music”, där Pétur Sakari framför musik av fem franska 1900-talskompositörer med Olivier Messiaen i spetsen. Sakari ger musiken liv på ett sätt som är än mer anmärkningsvärt när man beaktar denne finländares ringa ålder.

Betraktar man 2014 ur ett jazzperspektiv är det ett namn som lyser starkare än något annat: Leo Lindberg. Om Pétur Sakari är något av ett orgelns underbarn, så är Lindberg definitivt ett pianots. Han var blott 19 år när den gnistrande ”Leo's Bag” kom ut i början av året, men han spelar med ett självförtroende som vanligtvis förknippas med betydligt äldre utövare. Han blandar allt möjligt från gamla örhängen till originallåtar med jämförbar bravur – elegansen är genomgående bländande och tonspråket konsekvent personligt. Leo Lindberg kommer inte att revitalisera pianotriojazzen för det har han redan gjort.

Torbjörn Risager: Blues med fräschörJazz kan dyka upp på oväntade ställen, men mer överraskande blir det inte än hos norska One String Department. På ”Fringe Music” blandas jazz med bluegrass och jag medger att det låter helt oförenligt. Men skivan gör kombinationen är helt självklar. One String Department plockar alltså inte bara poäng på den utmärkta musiken, utan också på fyndighet och utförande.

I Danmark hittar man ett minst lika inspirerat nytänkande, men ”Love for Snail” är avsevärt svårare att definiera. Peter Rosendal och Old Man's Kitchen låter som hundra saker och ingenting annat på en och samma gång. Man kan höra jazz om man vill och europeisk kammarprog om man vill det. Man hör funk, fast inte på det sätt man är van vid. Man hör dessutom en massa originella instrument. Men mest av allt hör man musik som är ytterst egensinnig. Mycket uppfriskande!

Uppfriskande och dansk är också Thorbjørn Risager. Inte för att han med sitt band The Black Tornado gör någon helt ny sorts musik, utan för att han ingjuter så mycket liv i en genre som idag annars lätt blir stånkig och trist: bluesen. Jag vågar påstå att det just nu inte finns någon någonstans om spelar gruppbaserad blues lika inspirerat och med samma fräschör som han. Under flera år har Risager arbetat hårt och outtröttligt, och ”Too Many Roads” är de hittills saftigaste frukterna av hans ansträngningar. För övrigt har skivan ett oerhört snyggt omslag.

Sharon Jones & The Dap-Kings är heller inga formförnyare, men deras musik är också så uppriktig att det inte spelar någon roll. Jones och hennes vapendragare lägger en så stor tyngd av autenticitet bakom att de skulle vara helt absurt att avfärda dem för ett bristande nytänkande. Pulserande, organisk och fullständigt oavvislig soul och funk i en klass där de idag praktiskt taget står helt och hållet ohotade.

Sharon Jones: Sharon Jones. Tidlös. AutentiskSharon Jones har aldrig väjt för politiska nutidskommentarer, och på ”The Caviar Pizza Man Is Back” tar också Anders F. Rönnblom struptag om samtiden. Han delar ut personligt poetiska rallarsvingar mot dem som säljer ut landet till sig själva och suger blodet ur välfärden. Skivan är den första i en trilogi med den övergripande titeln ”Landet, folket, jaget” – del två släpps i slutet av januari. Mer politiskt ilsken rock kan höras på Nike & Röda Orkesterns ”Vi är alla”.

En annan som varit med ett tag och som gjort mycket bra ifrån sig i år är Lars Cleveman. Faktiskt är ”Under the Influence” så pass bra måste räknas till Clevemans allra bästa. I sällskap av sin gamle Dom Dummaste-kompis Martin Rössel befäster han sin ställning som Sveriges John Cale. Det vill säga någon som kan förena konstnärliga ambitioner med en rockmusik som kan vara tung och sofistikerad om vartannat och ibland på en och samma gång.

Sedan kan man ju naturligtvis gå på några av alla de fina samlingar och återutgåvor som kommit under året. Om jag får tänja lite på årsramen vill jag nämna ett par skivor som kom precis i slutet av förra året. ”Stora popboxen – Svensk pop 1964-1969, Volume 1” är ett praktverk där de fyra CD:na kompletteras med ett tjockt informationsspäckat häfte. Premium Publishing begriper hur man ska göra sådant där. De gräver upp gamla singlar som knappt någon minns idag. De lirkar upp låsen och lossar på arkivens fastrostade bommar för att komma åt tidigare outgivna låtar. Plus att är varsamma när de putsar upp ljudet. Jag hoppas intensivt att löftet som ges med titelns ”Volume 1” infrias av en ”Volume 2”, och en ”Volume 3”, och...

Ett givet komplement till ”Stora popboxen” är samlingsplattan med Annaabee-Nox' samtliga utgivna låtar. Skivan som släpptes i samband med årets Record Store Day är ett icke förhandlingsbart obligatorium för alla med ett intresse för svenskt 60-talspop.

När vi ändå är inne på befriat arkivmaterial är det min plikt att nämna Don Cherrys ”Live in Stockholm”, som även den kom i sluttampen av förra året. Caprice har redan tidigare förärat hans ”Organic Music Society” en fin nyutgåva, och ”Live in Stockholm” – med inspelningar från 1968 och 1971 – är av samma klass. Under 2014 tog Caprice sitt uppdrag som folkmusikvårdare på fortsatt allvar. Tacknämligt nyutgav de ”Folkmusik från Bulgarien”, som – i likhet med förra årets repris av parallellvolymen ”Folkmusik från Rumänien” – först gavs ut i början av 70-talet och nu har försetts med en engelsk titel. Man behöver båda skivorna då de är exempel på fältinspelningar gjorda med största kärlek och omsorg.

Stora Popboxen Praktverk med popFolkmusikinspelningar i repris bjöd även svenske spelmannen Anders Rosén på, om än av ett senare datum. Han driver själv bolaget Hurv och då och då pytsar han ut nyutgåvor av skivor som tidigare bara funnits på LP eller CD-r. Jag håller Rosén som en av de främsta spelmän vi har haft i Sverige, så när jag säger att ”Från min utsiktspunkt” är en väldigt skiva även med Rosén-mått mätt förstår ni att den är exceptionell.

Sist måste jag nämna Soul Jazz Records. Deras utgivning – inklusive de så gott som alltid lika hörvärda samlingsplattorna – täcker in allt möjligt mellan jazz och disco, reggae och soul, punk och calypso. I år har Soul Jazz haft ett karibiskt fokus, vilket innebär att vi har fått Tradisyon Kas ”Gwo Ka” med musik från Guadeloupe, och samlingar som ”Calypso: Musical Poetry in the Caribbean 1955-1969” och ”90 Degrees of Shade” med gammal musik från hela den karibiska regionen. För att vara ytterligare säkra på ett omnämnande bland årets höjdpunkter, hann de i grevens tid få ut ”Black Fire! New Spirits!”, ett kompilat av socialt medveten och funkig ”spiritual jazz”.

2015 då? Ja, det pålitliga gardet av Rune Grammofon, Hubro, Country & Eastern och av allt att döma också Omlott kommer väl fortsätta att hålla mig som lyssnare under armarna. För egen del misstänker jag att jag kommer att gräva mig ännu djupare ner i kulturlagren efter något så gammalt att det gör samtiden lättare att fördra. Låter det tråkigt? Uppgivet? Hopplöst gubbigt? Då får det göra det. För som de säger: ”A man has got to do what a man has got to do.” Har man inget val gör man det man måste. Det är inget att skämmas för. Det tänker jag inte göra. Inte ett dugg.

 

Peter Sjöblom

 

Ur arkivet

view_module reorder

Nybyggare i den svenska obygden. Arbetslinjen anno 1900-talet

Västerbottens län omfattar inte endast kustlandets goda jordar utan även lappmarkernas stora vidder. När denna obygd bröts kunde en människa få uppleva hur en by blev till. En familj slog ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 13 juli, 2010

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 22 september, 2010

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | Litteraturens porträtt | 04 augusti, 2017

Les Ballets Suédois, Paris 1920-25

Les Ballets Suédois grundades av mecenaten Rolf de Maré och koreografen Jean Börlin. Paret utvecklade den moderna dansen och samarbetade med tongivande avantgardekonstnärer: målare, musiker, cineaster, poeter och nobelpristagare ...

Av: Anne Edelstam | Reportage om scenkonst | 30 september, 2010

Tio anteckningar om tolerans

illustration Ida Thunström Tio anteckningar om tolerans Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som ...

Av: Stig Saeterbakken | Utopiska geografier | 15 juni, 2009

Samisk shamanism får betydelse i dagens konsumtionssamhälle

Under sommaren har det i Tidningen Kulturen skrivits tre artiklar under temat samisk kultur. Med tanke på att Samiska kyrkodagarna i Mo i Rana var en aktuell händelse som lyfte ...

Av: Jenny Gustafsson | Essäer | 14 september, 2013

Den stora översvämningen

Världen förbereder sig inför den kommande flodvågen. I Venedig bygger man ett jättelikt system av portar för att hindra havet från att översvämma staden. I Rotterdam, London och S:t Petersburg ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 augusti, 2014

Teori og praksis

I filosofi er gjentakelser nærmest ikke til å komme forbi, og således tar jeg opp og utdyper sentrale punkt i essayet mitt «Livet selv, ett sammendrag.» Filosofi er aktivitet og virksomhet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 oktober, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.