Foto: Johan Werkmäster

Hamburg – en stad i förvandling

De flesta svenskar på bilsemester i Europa passerar Hamburg i rasande fart under sin färd längs Autobahn mot sydligare nejder. Men denna Tysklands största hamn- och industristad – tillika landets ...

Av: Johan Werkmäster | 31 maj, 2016
Resereportage

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare

Mohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed. Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för ...

Av: Mohamed Omar | 10 oktober, 2012
Porträtt om politik & samhälle

Arkiv som aktör för förändring – nya medier och gräsrotsverksamhet i Egypten

Hur kan man dokumentera och arkivera en revolution? Och hur gör man det i ett land som saknar en tradition av öppenhet, där de nationella arkiven behandlas som statshemligheter och ...

Av: Madeleine Engström Broberg | 24 juni, 2013
Kulturreportage

Vilka fina böcker fick jag!

De är så otroligt vackra. Finns knappt något vackrare, de gamla skrivmaskinerna. Det är detdetaljerna, det är formen att hänga sig upp på, de bara är så urbota, dessa på ...

Av: Stefan Hammarén | 13 mars, 2012
Stefan Hammarén

Om Sibelius andra symfoni



Baserat på minnesbilder av den kände Sibeliusbiografen, experten professor Erik Tavaststjernas föreläsningar, minne av partiturläsning, själva mitt hemland… För, för tillfället har jag varken tillgång till partitur, facklitteratur eller själva musiken. Strandsatt. Erik Tavaststjerna må nu vara min Vergilius, guide i detta skuggornas rike, glömskans topos…

Jean Sibelius 1865 1957

Lång, gänglig och vek, stammande i sin iver, ansiktet det ädla minnande om James Mason utan dess mer vulgärt lätt feminina anstrykning. Rösten mjukt melodisk trots de explosiva eruptioner stamningen leder till… fulländade meningar, teman och fraser så nyckfullt grupperade i den förtrollande dans hans alltid två timmar långa föreläsningar varade. Jag saknar honom fortfarande. Den förste vuxne som intresserat lyssnade till en åttaårings barnsliga utläggningar om musik… De geniala (ja jag tillåter mig att använda detta atavistiska ord!) förstår vad barnet säger, de ordinära stänger sina öron…Den ursprungliga avsikten gick förlorad. Men nu till själva verket… Erik Tavaststjerna var den som gav mig nycklarna till Sibelius … han själv mött och levandegjort.

Den andra symfonin är Sibelius helt klart första mästerverk. Utan tvivel. Här har han funnit och vunnit hantverkets fulländning, och skapar i första satsen det idiom om skulle bli, förbli och vara hans

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eget!

Dels begynner här den process mot allt större koncentration, knapphet, och klassisk stränghet och renhet i formen som tills sist förs så långt att endast tystnad återstod.

Tre är talet. Denna symfoni byggs upp över det motiv vi omedelbart hör i stråkarnas inledande ackompanjemangsmässigt mjuka ackord. Tre toner upprepas tre gånger, i stigande följd i överstämman. Upprepning, och då faller oboernas dansmässiga herdemotiv in från ovan. Tretonsmotivet i omvändning… Eller kräftgång här samma. Allt lika ekonomiskt knappt som en invention av Bach, en sonatsats av Beethoven. Ett fall i linjen i naturintervallet en kvart, och så en upprepning ett tonsteg högre, men med samma slutfras. Nu har sekunder, terser kvarter och kvinter förts in. Alla byggstenar finns där. Lapidariskt hugget som i granit, slipat i pastoralt mjukt rundade former. Bleckets svar i förstoring av slutfallet… eko. Ett flimrande fjärilslikt i violinerna, härlett ur förminskningen av urmotivet.

Fantasten wagnerianen och fennomanen Ilmari Krohn hörde här ”den finska landsbefolkningens oskuldsfullt glada och idylliska tillvaro, där den finlandssvenska herrgårdsöverklassens flimrar förbi”… osv. Ilmari Krohn, doktor och professor, har i ett omständligt verk Auf Deutsch analyserat vartenda motiv i Sibelius symfonier på liknande sätt. Avsikten att göra musiken mer poetsikt fattbar genom sådan metodik har en förödande motsatt effekt. Tavaststjerna hans efterträdare lyckades rensa bort denna last. Sibelius själv uttryckte ofta stor motvilja mot alla sådana försök till ”tolkningar” av hans verk. Musik bör aldrig ”översättas” till verbala konkretioner. Där Krohn stängde in mig i dammiga trivia öppnade Erik Tavaststjerna fönstren på vid gavel, öppnade nya världar, vädrade ut mott och mal…

Hur vetenskaplig ”analys” och teori kan växla beroende på ”Zeitgeist” kommer väl till synes här… vilken Sibelius hade vi haft om Tyskland segrat? De ariska elementen i germanen Sibelius musik? Vilken lycka att vi slapp detta…

Erik Tavaststjernas föga heroiska fysik, omvittnad i hans självbiografiska beskrivning av de fasansfulla obligatoriska skidtävlingarna där han alltid blev sist… Men ståtlig var hans långa gängliga gestalt med dess tics och slängiga elegans… bildade denna egendomliga koreografi som byggde upp hans föreläsningars visuella del, avbruten av notexempel eller av hans pianospel… då han ville understryka eller visa ett motiv… Utbildad konsertpianist, ett enligt utsago matematiskt geni som till den berömde matematikern Nevanlinnas besvikelse valde musiken, språk och en inledande karriär som diplomatämne vid Utrikesministeriet… Han som vid frågan om varför han inte likt Isaac Albeniz redan som barn rymde för att bli pianist sade: Jag var inte tillräckligt begåvad för att våga ett sådant kast…

Sibelius monument i HelsingforsMen Sibelius? Nu åter till satsens utformning: här har Sibelius nu kastat ut några aforistiskt korta fragment, pusselbitar att foga samman… Och sedan: efter fanfaren med det inbyggda accelerandot här som ett plötsligt infall för att skyla över en fog, visar sig i genomföringen bilda den kraft som vrider tiden i led igen. Violinernas reciterande sidotema. Där nu den fallande kvarten får ett ansikte… ackord och slutfall… slutgruppens karakteristiska långsamma drill i träblåset, och stråkarnas agiterade pizzicato… kvarter, kvarter naturintervall… Och nu glider vi omärkligt in i en mer naturmystisk trolsk stämning byggd på samma motiv men nu i moll, ett fugato byggt på huvudtemat samtidigt i grundform och omvändning, kräftgång, över det fragment av träblåsmotiv vilka bundit samman olika övergångar i expositionen. Vi har nu passerat två vågformiga stegringar där hela orkestern rycks med alltmer, och så når vi då äntligen den stora syntesen där Sibelius fogar samman alla de olika temata och fragmenten till en enda stor melodi… Sibelius visar här sin tro: Gud kastar då och då en näve mosaikbitar ner till oss. Vår uppgift är att foga dem samman… Och detta utmynnar i att sidotemat kommer åter martialiskt praktfullt i tungt bleck. Och vi befinner oss i rekapitulationens starkt förtätade och intensivt förkortade dimension, där huvudtemats och fjärilsmotivet staplas på varandra… sidotemat utelämnas eftersom det redan passerat och slutgruppens drillar och pizzicaton snart leder till en avstannande ro… Cadenza.

Från den ljusa dagen kastas vi ner i mörkaste natt. De samtida i Finland läste här in Bobrikov och förtrycket från Ryssland… Själv hänvisade Sibelius till tysta steg i natten, och associerade till Don Juan i väntan på Stengästen. Pizzicato basar, och snart välver sig oboens sorgsna sång däröver. Dämpade fanfarer. Växande skräck, olycksbådan. Vinande nagajkor. Piskande kvinter. Terror, tungt bleck. Och så det milda Kristusmotivet. Var den första satsen den konstfullaste är detta dramats tyngdpunkt, konflikt, urladdning, försök till förlösning och obeveklig undergång. Korsspindeln? Detta skriver Sibelius i Rapallo i Italien medan hustrun Aino och barnen sitter kvar hemma i Finland.

Tredje satsen, vårflod, snabba trioler, Sibelius rytmiska geniala facilitet med korsrytmer, duoler och trioler ideal balans, melodi växer fram, och under pizzicato basar. Snart växer den ortodoxt klingande melodin som bildar trion fram. Som reciterande sång, tonupprepningar och melismer… scherzots virvlande trioler åter, och åter den ortodoxa sakrala sången. Och nu börjar något ske som för fram till finalen, fröet, urmotivet, tretonsmotivet i violinerna i en avskalad form enkel sekvens växer fram och allt driver oemotståndligt mot finalens förlösande nära nog banalt vulgära triumferande huvudtema... Orkestertutti med bastuba, i violinerna urmotivet demonstrativt enkelt, ja barnsligt, och i trumpeterna så en fanfar som gräns och semikolon innan hornens mörkt hotfulla kommentar. Själva urmotivet förädlas till en verklig violinmelodi, hjärtats sång. Trevande imitationer i stråkar och träblås visar så vägen mot…? Och plötsligt detta statiska stillestånd, ostinato i ett gråtkväde med dämpade trumpeter och oboe som runosångare. Jag minns väl Erik Tavaststjernas tveksamhet inför hela finalen, den problematiska sammanfattningen av allt, i alla symfonier. Han citerar Tschaikovskis fras: En final är alltid banal. Här är det dels det problematiska i festivitas, dels nu detta statiska stillestånd i en dramatisk episk struktur. För de nationalromantiska klingade detta ju som det finska folkets klagan under det ryska förtrycket, men antagligen är nyckeln svägerskans, Ainos systers självmord som här utlöst den elegiska och dystra stämningen. Uppryckningen sker via dynamik och så fanfarer vilka enligt Erik Tavaststjerna går tillbaka på den ”hedniska” doprit som utförts i Gallen-Kallelas hem vid hans dotters namngivning. Fanfarmotivet skall ha varit en improvisation av Robert Kajanus… Och nu befinner vi oss i den något mödosamt kämpande utvecklingen där urmotivet bearbetas skenbart lärt kontrapunktiskt i ett quasifugato över vilket fanfarmotivet förs fram, och ur detta utvinns så ett vågmotiv som ekar av Tschaikovskis Romeo och Julia, ett ”genombrott” och återtagningen följer regelmässigt. Sidogruppens gråtkväde upprepas men växer nu ut till ett stort tutti och triumf… Vi hastar mot codan där tretonsmotivet får sin apotheosis över basens ostinato, violinernas nu envist uppåtsträvande tremolo, i ”femman” använt som symbol för myggsvärmens dans över träskets spegel. Nu når äntligen tretonsmotivet sin kulmination i att en fjärde ton läggs till så att kvarten fylls ut. I hornen hör vi den martialiska kvinten ljuda i ytterligare en fanfar. Ett avlägset finskt, naturligt eko av Wagners idé att låt Parsifalmotivet transcendera sig självt ända upp i det himmelska… Vad Wagner gett oss av rökelse och halvreligiös mystik och ljuv sentimentalt sublim kraft ges här en sundare och kärvare formulering. Samma effekt med knappare och kärvare medel… Vad Sibelius gör här utan en ”demonstrativ” ”coagmentatio” där alla motiv staplas upp på varandra är mycket likt det han lärt av Bruckner. I alla Sibelius symfonier finns det en sådan konstfull sammanfattning i alla hans större symfoniska verk. Han gör inte som sin läromästare och stora förebild i annat Beethoven, förenklar i slutet för att visa att ”allt är redan sagt”, nej här liknar han trots sin omtalat ”klena kontrapunktik” Bach genom att kulminationen alltid kommer till sist, han visar att alla de bitar Gud slängt ner från sin himmel passar samman. Men. Vi kan säkert konstatera att Sibelius aldrig ”konstruerar”. Han kunde lika väl som Elgar ha uttryckt det så: I do not invent, I feel…

Erik Tavaststjerna förblir i mitt minne. Hörnstenar i minnet. Dottern Lena Sibelius besök hos min mor… Eriks uttalade fasa inför klämkäcka rikssvenska snapsvisor, bristande känsla inför det ”numinösa”… irritation över den franska snobbismens förakt för Sibban formulerat i Nadja Boulangers omdöme: Den stackars, stackars mannen… Själv upplevde jag nog att Erik Tavaststjerna är en hjälte i det att han räddade Sibelius åt eftervärlden. För i Finland var det ofrånkomligt att Sibelius var ett problem för alla hans efterföljare, en jätte som kastade en väldig skugga och har visat en väg som verkade svår att sträva vidare på. Den första friska fläkten kom från Danmark där man ”återupptäckte” metamorfosen som princip. Plötsligt var Sibelius åter en nydanare… och kan bevaras som sådan… Nu tystnad. Och väntan…

Oliver Parland

 

Ur arkivet

view_module reorder

Way Out West, en musikfest i Slottsskogen

Årets festival bjöd på ett fullspäckat schema med många stora bokningar och förväntningarna från festivalbesökarna var skyhöga. Första dagen var det en relativt lugn stämning, anledningen var antagligen att Neil ...

Av: Sunna Nordgren | Kulturreportage | 16 augusti, 2013

Siewert Öholm

Siewert Öholm In memoriam.

Första gången jag träffade Siewert var vid ett stormöte för oss unga seminarister som skulle bli folkskollärare i den nya svenska skolan. Han var då redaktör för vår elevtidning under ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 22 februari, 2017

Moralvitenskap

Innledning I dag har det for lengst blitt slik at utenfor universitets – og høyskolekretser er det få eller ingen mennesker som snakker om moralvitenskap, som er en gammel og ærverdig ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 september, 2014

Samernas sedvanerätt säkrad

Högsta domstolen har nu fastställt hovrättens dom om rätten till renbete till samebyarnas fördel i det så kallade renbetesmålet. Samebyarna Vapsten, Ran och Umbyn i Västerbotten fick rätt mot 104 ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 12 maj, 2011

den erotiska novelletten

Utförundersträckt ändomhel poetäpple hållet den med massan som vilket i ett rikt valt Thoughlandsskogbeväxt tätheters firade ihopdragsvisade dagsmälta utända tilltroll, ting kommet ungefär dem emot mittradikal provbitsvald tag stubbe flatyta ...

Av: Stefan Hammarén | Utopiska geografier | 09 november, 2009

Veckan från ” un momento”

Den gångna veckan har varit ungefär som det brukar. Krisen i Grekland fortsätter, men nu ska de få en ny premiärminister med det osannolika namnet Papa Demos, det kanske hjälper. Saab ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 november, 2011

Platser i Norden som inspirerar ditt skrivande

Ett välkänt, och väl praktiserat, faktum är att få saker hjälper till att få din kreativitet att flöda likt ett riktigt ordentligt miljöombyte. De flesta vars hjärta slår för skapande ...

Av: Agnes Stenlund | Resereportage | 01 november, 2013

Viva Roberto Rossellini! Viva Ingrid Bergman!

Filmen Stromboli av Rossellini visades också på Stortorget en historisk plats i Gamla Stan. Här en sekvens med Ingrid Bergman, i bakgrund ses Nobel Museet. Bild: Paolo Grana Viva Roberto ...

Av: Mirva Huusko | Allmänna reportage | 08 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.