La belle indifference

Om jag vore konsekvent skrev jag inte alls detta. Liknöjdheten kräver en total brist på engagemang, tystnad, tigande, tomhet och död. Men efter att ha berört "Det onda" och "Det ...

Av: Oliver Parland | 09 Maj, 2011
Agora - filosofiska essäer

Brudparet

Kunde Indiens tredje Premiärminister ha hetat Feroze Gandhi?

I Bertil Falks biografi om maken till Indira Gandhi, hon som faktiskt var Indiens tredje premiärminister, framträder en skarp relief som förgrund ur något många lärt sig betrakta som bakgrund ...

Av: Annakarin Svedberg | 17 september, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Ett liv i förnekelse

Vem känner inte till Gaetano Donizettis musik, exempelvis "Kärleksdrycken", "Lucia di Lammermoor" och "Don Pasquale"? Hans verkförteckning omfattar ju över 660 musikaliska verk varav ett sjuttiotal operor. Han var också ...

Av: Lilian O. Montmar | 17 november, 2014
Musikens porträtt

Liljevalchs vårsalong 2012: ”Vem skulle ana…?”

Liljevalchs årliga jurybedömda utställning är i full gång. Vårsalongen drar till sig etablerade och aspirerande konstnärer runt om i landet och många är de som söker varje år. Till årets ...

Av: Yohanna Nordh | 04 februari, 2012
Essäer om konst

Om Sibelius andra symfoni



Baserat på minnesbilder av den kände Sibeliusbiografen, experten professor Erik Tavaststjernas föreläsningar, minne av partiturläsning, själva mitt hemland… För, för tillfället har jag varken tillgång till partitur, facklitteratur eller själva musiken. Strandsatt. Erik Tavaststjerna må nu vara min Vergilius, guide i detta skuggornas rike, glömskans topos…

Jean Sibelius 1865 1957

Lång, gänglig och vek, stammande i sin iver, ansiktet det ädla minnande om James Mason utan dess mer vulgärt lätt feminina anstrykning. Rösten mjukt melodisk trots de explosiva eruptioner stamningen leder till… fulländade meningar, teman och fraser så nyckfullt grupperade i den förtrollande dans hans alltid två timmar långa föreläsningar varade. Jag saknar honom fortfarande. Den förste vuxne som intresserat lyssnade till en åttaårings barnsliga utläggningar om musik… De geniala (ja jag tillåter mig att använda detta atavistiska ord!) förstår vad barnet säger, de ordinära stänger sina öron…Den ursprungliga avsikten gick förlorad. Men nu till själva verket… Erik Tavaststjerna var den som gav mig nycklarna till Sibelius … han själv mött och levandegjort.

Den andra symfonin är Sibelius helt klart första mästerverk. Utan tvivel. Här har han funnit och vunnit hantverkets fulländning, och skapar i första satsen det idiom om skulle bli, förbli och vara hans

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eget!

Dels begynner här den process mot allt större koncentration, knapphet, och klassisk stränghet och renhet i formen som tills sist förs så långt att endast tystnad återstod.

Tre är talet. Denna symfoni byggs upp över det motiv vi omedelbart hör i stråkarnas inledande ackompanjemangsmässigt mjuka ackord. Tre toner upprepas tre gånger, i stigande följd i överstämman. Upprepning, och då faller oboernas dansmässiga herdemotiv in från ovan. Tretonsmotivet i omvändning… Eller kräftgång här samma. Allt lika ekonomiskt knappt som en invention av Bach, en sonatsats av Beethoven. Ett fall i linjen i naturintervallet en kvart, och så en upprepning ett tonsteg högre, men med samma slutfras. Nu har sekunder, terser kvarter och kvinter förts in. Alla byggstenar finns där. Lapidariskt hugget som i granit, slipat i pastoralt mjukt rundade former. Bleckets svar i förstoring av slutfallet… eko. Ett flimrande fjärilslikt i violinerna, härlett ur förminskningen av urmotivet.

Fantasten wagnerianen och fennomanen Ilmari Krohn hörde här ”den finska landsbefolkningens oskuldsfullt glada och idylliska tillvaro, där den finlandssvenska herrgårdsöverklassens flimrar förbi”… osv. Ilmari Krohn, doktor och professor, har i ett omständligt verk Auf Deutsch analyserat vartenda motiv i Sibelius symfonier på liknande sätt. Avsikten att göra musiken mer poetsikt fattbar genom sådan metodik har en förödande motsatt effekt. Tavaststjerna hans efterträdare lyckades rensa bort denna last. Sibelius själv uttryckte ofta stor motvilja mot alla sådana försök till ”tolkningar” av hans verk. Musik bör aldrig ”översättas” till verbala konkretioner. Där Krohn stängde in mig i dammiga trivia öppnade Erik Tavaststjerna fönstren på vid gavel, öppnade nya världar, vädrade ut mott och mal…

Hur vetenskaplig ”analys” och teori kan växla beroende på ”Zeitgeist” kommer väl till synes här… vilken Sibelius hade vi haft om Tyskland segrat? De ariska elementen i germanen Sibelius musik? Vilken lycka att vi slapp detta…

Erik Tavaststjernas föga heroiska fysik, omvittnad i hans självbiografiska beskrivning av de fasansfulla obligatoriska skidtävlingarna där han alltid blev sist… Men ståtlig var hans långa gängliga gestalt med dess tics och slängiga elegans… bildade denna egendomliga koreografi som byggde upp hans föreläsningars visuella del, avbruten av notexempel eller av hans pianospel… då han ville understryka eller visa ett motiv… Utbildad konsertpianist, ett enligt utsago matematiskt geni som till den berömde matematikern Nevanlinnas besvikelse valde musiken, språk och en inledande karriär som diplomatämne vid Utrikesministeriet… Han som vid frågan om varför han inte likt Isaac Albeniz redan som barn rymde för att bli pianist sade: Jag var inte tillräckligt begåvad för att våga ett sådant kast…

Sibelius monument i HelsingforsMen Sibelius? Nu åter till satsens utformning: här har Sibelius nu kastat ut några aforistiskt korta fragment, pusselbitar att foga samman… Och sedan: efter fanfaren med det inbyggda accelerandot här som ett plötsligt infall för att skyla över en fog, visar sig i genomföringen bilda den kraft som vrider tiden i led igen. Violinernas reciterande sidotema. Där nu den fallande kvarten får ett ansikte… ackord och slutfall… slutgruppens karakteristiska långsamma drill i träblåset, och stråkarnas agiterade pizzicato… kvarter, kvarter naturintervall… Och nu glider vi omärkligt in i en mer naturmystisk trolsk stämning byggd på samma motiv men nu i moll, ett fugato byggt på huvudtemat samtidigt i grundform och omvändning, kräftgång, över det fragment av träblåsmotiv vilka bundit samman olika övergångar i expositionen. Vi har nu passerat två vågformiga stegringar där hela orkestern rycks med alltmer, och så når vi då äntligen den stora syntesen där Sibelius fogar samman alla de olika temata och fragmenten till en enda stor melodi… Sibelius visar här sin tro: Gud kastar då och då en näve mosaikbitar ner till oss. Vår uppgift är att foga dem samman… Och detta utmynnar i att sidotemat kommer åter martialiskt praktfullt i tungt bleck. Och vi befinner oss i rekapitulationens starkt förtätade och intensivt förkortade dimension, där huvudtemats och fjärilsmotivet staplas på varandra… sidotemat utelämnas eftersom det redan passerat och slutgruppens drillar och pizzicaton snart leder till en avstannande ro… Cadenza.

Från den ljusa dagen kastas vi ner i mörkaste natt. De samtida i Finland läste här in Bobrikov och förtrycket från Ryssland… Själv hänvisade Sibelius till tysta steg i natten, och associerade till Don Juan i väntan på Stengästen. Pizzicato basar, och snart välver sig oboens sorgsna sång däröver. Dämpade fanfarer. Växande skräck, olycksbådan. Vinande nagajkor. Piskande kvinter. Terror, tungt bleck. Och så det milda Kristusmotivet. Var den första satsen den konstfullaste är detta dramats tyngdpunkt, konflikt, urladdning, försök till förlösning och obeveklig undergång. Korsspindeln? Detta skriver Sibelius i Rapallo i Italien medan hustrun Aino och barnen sitter kvar hemma i Finland.

Tredje satsen, vårflod, snabba trioler, Sibelius rytmiska geniala facilitet med korsrytmer, duoler och trioler ideal balans, melodi växer fram, och under pizzicato basar. Snart växer den ortodoxt klingande melodin som bildar trion fram. Som reciterande sång, tonupprepningar och melismer… scherzots virvlande trioler åter, och åter den ortodoxa sakrala sången. Och nu börjar något ske som för fram till finalen, fröet, urmotivet, tretonsmotivet i violinerna i en avskalad form enkel sekvens växer fram och allt driver oemotståndligt mot finalens förlösande nära nog banalt vulgära triumferande huvudtema... Orkestertutti med bastuba, i violinerna urmotivet demonstrativt enkelt, ja barnsligt, och i trumpeterna så en fanfar som gräns och semikolon innan hornens mörkt hotfulla kommentar. Själva urmotivet förädlas till en verklig violinmelodi, hjärtats sång. Trevande imitationer i stråkar och träblås visar så vägen mot…? Och plötsligt detta statiska stillestånd, ostinato i ett gråtkväde med dämpade trumpeter och oboe som runosångare. Jag minns väl Erik Tavaststjernas tveksamhet inför hela finalen, den problematiska sammanfattningen av allt, i alla symfonier. Han citerar Tschaikovskis fras: En final är alltid banal. Här är det dels det problematiska i festivitas, dels nu detta statiska stillestånd i en dramatisk episk struktur. För de nationalromantiska klingade detta ju som det finska folkets klagan under det ryska förtrycket, men antagligen är nyckeln svägerskans, Ainos systers självmord som här utlöst den elegiska och dystra stämningen. Uppryckningen sker via dynamik och så fanfarer vilka enligt Erik Tavaststjerna går tillbaka på den ”hedniska” doprit som utförts i Gallen-Kallelas hem vid hans dotters namngivning. Fanfarmotivet skall ha varit en improvisation av Robert Kajanus… Och nu befinner vi oss i den något mödosamt kämpande utvecklingen där urmotivet bearbetas skenbart lärt kontrapunktiskt i ett quasifugato över vilket fanfarmotivet förs fram, och ur detta utvinns så ett vågmotiv som ekar av Tschaikovskis Romeo och Julia, ett ”genombrott” och återtagningen följer regelmässigt. Sidogruppens gråtkväde upprepas men växer nu ut till ett stort tutti och triumf… Vi hastar mot codan där tretonsmotivet får sin apotheosis över basens ostinato, violinernas nu envist uppåtsträvande tremolo, i ”femman” använt som symbol för myggsvärmens dans över träskets spegel. Nu når äntligen tretonsmotivet sin kulmination i att en fjärde ton läggs till så att kvarten fylls ut. I hornen hör vi den martialiska kvinten ljuda i ytterligare en fanfar. Ett avlägset finskt, naturligt eko av Wagners idé att låt Parsifalmotivet transcendera sig självt ända upp i det himmelska… Vad Wagner gett oss av rökelse och halvreligiös mystik och ljuv sentimentalt sublim kraft ges här en sundare och kärvare formulering. Samma effekt med knappare och kärvare medel… Vad Sibelius gör här utan en ”demonstrativ” ”coagmentatio” där alla motiv staplas upp på varandra är mycket likt det han lärt av Bruckner. I alla Sibelius symfonier finns det en sådan konstfull sammanfattning i alla hans större symfoniska verk. Han gör inte som sin läromästare och stora förebild i annat Beethoven, förenklar i slutet för att visa att ”allt är redan sagt”, nej här liknar han trots sin omtalat ”klena kontrapunktik” Bach genom att kulminationen alltid kommer till sist, han visar att alla de bitar Gud slängt ner från sin himmel passar samman. Men. Vi kan säkert konstatera att Sibelius aldrig ”konstruerar”. Han kunde lika väl som Elgar ha uttryckt det så: I do not invent, I feel…

Erik Tavaststjerna förblir i mitt minne. Hörnstenar i minnet. Dottern Lena Sibelius besök hos min mor… Eriks uttalade fasa inför klämkäcka rikssvenska snapsvisor, bristande känsla inför det ”numinösa”… irritation över den franska snobbismens förakt för Sibban formulerat i Nadja Boulangers omdöme: Den stackars, stackars mannen… Själv upplevde jag nog att Erik Tavaststjerna är en hjälte i det att han räddade Sibelius åt eftervärlden. För i Finland var det ofrånkomligt att Sibelius var ett problem för alla hans efterföljare, en jätte som kastade en väldig skugga och har visat en väg som verkade svår att sträva vidare på. Den första friska fläkten kom från Danmark där man ”återupptäckte” metamorfosen som princip. Plötsligt var Sibelius åter en nydanare… och kan bevaras som sådan… Nu tystnad. Och väntan…

Oliver Parland

 

Ur arkivet

view_module reorder
foto Hebriana Alainentalo

Ruiner. Av Guido Zeccola

  Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 27 september, 2017

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Meg Rosoff, årets ALMA-pristagare. Foto Belinda Graham.

Möte med Meg Rosoff - årets ALMA-pristagare

- Jag var väldigt olycklig som tonåring! berättar Meg Rosoff. Idag är hon framgångsrik och kritikerhyllad författare och hennes böcker är högt älskade av barn och tonåringar över ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 28 november, 2016

En dramatikers dagboksjag Lars Norén i närsynt läsning

Är Lars Noréns bägge dagböcker det ultimata uttrycket för dagens flitigt förekommande jagpositionering i litteraturen? Utgör de bägge dagbokstegelstenarna i och med ankomsten av den andra fullbordande delen En dramatikers ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 06 oktober, 2013

Direktören som också är aktör och regissör

 Foto: Marika Hansson Direktören som också är aktör och regissör Han har arbetat med teatrar i både Finland och Sverige, vart han än går lyckas han både få publiken att strömma till ...

Av: Yvonne Granath | Scenkonstens porträtt | 04 december, 2007

Ingela Karlsson

Ärkeängeln vid Kungsholms Strand

Vem kan betrakta livet med samma blick sedan mötet med Ingela Karlsson? Nyårsafton 2016 samlades i hennes lägenhet vid Kungsholms Strand ett antal udda individer från Stockholm med omnejd ...

Av: Annakarin Svedberg | Gästkrönikör | 10 januari, 2017

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 26 februari, 2017

Okänd soldat – en finsk klassiker

”Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på ...

Av: Rolf Karlman | Essäer om film | 12 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.