Den europeiska minimalismen

Den europeiska minimalismen Minimalismen i musiken har alltid anknyts till USA och därför till Terry Riley, LaMonte Young, Philip Glass, Steve Reich med flera. Men det har funnits och finns en ...

Av: Guido Zeccola | 14 november, 2009
Essäer om musik

Gilda Melodia

Postludium

Den yttersta olyckans ångest gäller jagets förintelse utifrån. Arnolphe, Phédre, Lykaon Man har allt skäl att kasta sig på knä att tigga om förbarmande när den våldsamma döden i färd med att slå ned måste ...

Av: Gilda Melodia | 25 februari, 2016
Gilda Melodia

Postemmakrönika 6 proEmmakrönika, Svenska folkskolans skitvänner

ökan för den goda statistiken mest.) Står här, stod här, visste inte min sanning bestå för, osar mer än sällan polaren dr Schön_ och stiger mer än rastplatsdårarnas ånga, den ...

Av: Stefan Hammarén | 29 april, 2010
Stefan Hammarén

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Att lyssna till sfärernas vidunderliga musik



Gyorgi LigetiDet har skrivits åtskilliga spaltmetrar om kontroversen kring användningen av Ligetis musik i Kubricks film 2001. Redogörelserna för de juridiska turerna är delvis motsägelsefulla. Klart är i alla fall att Kubrick underlät att kontakta Ligeti angående användningen av dennes musik i filmen och att han inte erhöll någon ersättning för copyright.

Efter filmens premiär i Wien 1968 skrev han till en vän att filmen var ”ett stycke Hollywoodskit”, ett omdöme han senare skulle komma att revidera. Men vid detta tillfälle befann han sig av naturliga skäl i affekt (Ligeti kom senare att uppskatta Kubrick som konstnär. Till premiären till Eyes Wide Shut, kom han att närvara i sällskap med Kubricks änka). Dels hade filmbolaget Metro–Goldwyn–Mayer underlåtit att kontakta honom och därmed undanhållit honom ett rejält honorar. Detta vid en tidpunkt då Ligeti levde under ytterst små omständigheter. Han var också allt annat än road av att förekomma i ett sammanhang i sällskap med Johann och Richard Strauss. Dessutom var ett av styckena, Adventures, elektroniskt manipulerad och ej heller nämnd i eftertexterna. När Ligetis jurister kontaktade MGM och hotade med rättsliga åtgärder svarade dessa med följande rader:

Var god och stäm oss! Ni måste börja i Wien och Frankfurt [de respektive hemorterna för Ligetis två förlag Universal Editions and C.F. Peters]. Ni kommer tveklöst att vinna. Sen måste ni vidare till London. Återigen kommer ni att vinna. Processen kommer att fortsätta I Los Angeles. Där kommer ni också att vinna. Men vi gissar att det kommer ta 20 år. Föredrar ni tusen dollar nu?

Bolaget menade också att Ligeti redan fått rejäl kompensation eftersom ”han nu var känd i Amerika”. Efter sex års förhandlande betalade MGM 3,500 dollar. Ligetis musik kom dock att användas i ytterligare två av Kubricks filmer, The Shining och Wides Eyes Shut med sedvanlig kompensation för upphovsrätt. Det kan tilläggas att Ligeti också erhöll royalty för skivförsäljningen av soundtracket till 2001 som blev något av en succé. Ligeti må ha ogillat associationen till Johann och Richard Strauss. Men Kubrick skapade med hjälp av dessa väsenskilda verk en poetisk helhet, en slags bild– och ljudsymfoni där delarna samverkar i hans rymdepos.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Stanley Kubricks 2001, ett rymdäventyr (2001, A Space Odyssey ) genomgår astronauten Bowman en märklig förvandling då hans rymdskepp passerar vårt solsystems yttre gräns. Assisterad av en främmande intelligens färdas han genom ett maskhål i rumtidväven. I slutet resan återföds han som ”The Starchild” och befinner sig plötsligt åter i vår planets närhet. Slutscenen har blivit ikonisk i filmhistorien: ett embryo med jättelika stirrande ögon, omslutet av en genomskinligt cellmembran som svävar ovanför jorden.

”Lång resa med många sevärdheter och upplevelser.” Så definierar Nationalencyklopedins ordbok ordet ”odyssé”. I Longman’s dictionary betonas ytterligare en aspekt: ”en serie erfarenheter som lär dig något om dig eller om livet.” Men i detta sammanhang är hemkomsten lika viktig som resan i sig: när Odysseus efter tio års irrande återvänder till Ithaka sluts cirkeln då hjälten är tillbaka vid utgångspunkten.

Stanley KubrickRichard Strauss Also Sprach Zarathustra används av Kubrick som ett återkommande tema för illustrera skapelse och utveckling. Som antipod står Ligetis atonala musikskulpturer som får representera det främmande. Ligetis musik associeras i filmen dels med tillståndet före Big bang, dels med monolitens ingripande i människans evolution. Musiken signalerar tvetydighet, skräck, oro och bävan.

2001 börjar med totalt mörker till tonerna av Ligetis Athmospherès (som kan tolkas som tillståndet före universums skapelse), vilket pågår i ett par minuter tills förtexterna börjar rulla och vi hör Strauss Zarathustra med mässingssektionens triumfatoriska C–dur

I inledningen konfronteras en grupp apor med en mystisk monolit, en högre livsform, ackompanjerad av Ligetis Requiem. Strax efter mötet upptäcker ledaren för apflocken att han kan använda ett ben från ett dött djur som ett vapen. Utrustade med djurben som tillhyggen besegrar flocken en rivaliserande flock och dödar deras ledare. Från denna blodbestänkta början tar människan ett evolutionärt kliv. Ledarhannen slänger i triumf upp sitt ben i luften, vi följer dess bana genom luften. I nästa klipp har den förvandlats till en rymdfarkost. Här väljer Kubrick Johann Strauss vals An der schönen blauen Donau som musik i en kontrollerad rymdkoreografi för rymdskepp.

I musikaliska sammanhang talar man om kadens. Begreppet betecknar i tonal musik en serie ackord i en viss ordning där slutackordet upplevs som en avslutning. Det kan handla om en fras, ett längre musikstycke eller ett musikaliskt verk i sin helhet. I tonal musik talar man ofta om att vissa ackord ”leder hem” till grundtonarten. 2001 slutar i och med stjärnbarnets födelse. Man skulle kunna tolka det som att C–dur ackordet i Zarathustra i den magnifika slutscenen fullbordar en kadens via flera mellanliggande stycken. Leder Kubrick oss hem?

Ja, i viss mån. Men till vad? Vad återstår av mänskligheten på jorden? Är embryot ett våldsamt eller fredligt väsen? Och innebär dess existens att föregångarna på jorden nu är utdöda? Vi får inget veta om vad detta nya steg på människans evolution har för implikationer för framtiden. Till eftertexterna spelas återigen Johann Strauss lättsamma och behärskat eleganta vals.

Hos Homeros står det helt klart vad Odysseus måste göra när han återvänder till Ithaka. Han är krigare och äkta man och måste därför göra upp med friarna som belägrar Penelope, och det kan bara göras i en blodig batalj. Men vad detta väsen som storögt stirrar på oss har för intentioner, därom förtäljer oss inte Kubrick. Ytligt sett kan slutvinjetten med Richard Strauss triumfatoriska Zarathustra och dess övermänniska tyda på optimism. Men Strauss musik balanseras av Ligetis betydligt mörkare och tvetydigare ljudskapelser.

Strauss Zarathustra och Ligetis musik utgör två motpoler i filmen. Zarathustra rör sig i princip fortfarande inom en modal tematik där konstrasten mellan dur och moll spelar en viktig roll, liksom tempobeteckningar. Ligetis anammande av en abstrakt modernism gjorde rent hus med denna tradition. De underliggande principerna för hans musik är snarare av matematisk och statistisk natur. De speglar inte några förhållanden mellan toner som upplevs mer eller mindre behagliga eller harmoniska för örat. Här finns heller ingen någon rytm eller taktart i konventionell bemärkelse.

Den speciella ljudbilden hos Ligeti åstadkoms genom att instrumenten spelar en mängd närliggande toner simultant vilket skapar en slags glidande men samtidigt statisk kvalité. I Atmosphères spelas upp till 56 toner i kluster över fem oktaver parallellt. Men det mänskliga örat förmår inte urskilja alla dessa toner som separata. Effekten när flera mycket näraliggande toner spelas samtidigt är att de skaver eller darrar.

Abstraktionen och komplexiteten gör att musiken (åtminstone för en genomsnittlig lyssnare) tycks helt lösgjord från vår kulturs musikaliska arv. Resultatet är ett slags musikaliskt brus där musikaliska partiklar rör sig inom en molekyl, som ett slags ljudmoln. Obestämbarheten och det främmande som inte ger oss någon hemkänsla; dissonanserna upplöses aldrig; vi kommer aldrig hem till någon grundtonart. Vi befinner oss i ett rum bortom de vanliga kategorierna tid och rum. Kubrick utnyttjar denna kvalité hos Ligetis musik på ett kongenialt sätt när han låter astronauten Bowman åldras i ett rum plötsligt fylls med inredning från tidigare tidsepoker.

Kubrick skrev manus tillsammans med science fictionförfattare Arthur C. Clarke med utgångspunkt i dennes novell The Sentinel [Vaktposten]. Samarbetet sträckte sig över flera år och Clarke författade en bok parallellt med manuset. Boken och manuset skiljer sig på flera punkter. Framför allt när det gäller grundstämningen. I Clarkes bok är teknikoptmismen klart uttalad medan det i Kubricks film finns ett klart mer ambivalent förhållningssätt till framtiden och människans utveckling. För att ta ett exempel: våldets betydelse i människans evolution. Monoliten sänder ut en impuls som omsätts i våld och död när människoaporna lär sig använda djurben som vapen. Den centrala roll som Datorn HAL har är ett annat exempel. För att undvika att bli avaktiverad stänger han utan betänkligheter av de livsuppehållande systemen på rymdfarkosten och blir skyldig till flera astronauters död. Han försöker sedan stänga ute de resterande astronauterna för att göra sig till ensam herre på täppan. Han blir helt sonika maktgalen.

Att läsa in ett optimistiskt budskap i filmen vore lättvindligt. Om man ser till hela Kubricks produktion, så är han framför allt en civilisationskritiker som betraktar våld som integrerad del av människans lott. Alltifrån Ärans väg och Dr. Strangelove via Clockwork Orange till Full Metal Jacket. 

När eftertexterna börjar rulla återkommer An der schönen blauen Donau. Om man då låter sig smekas medhårs av Johann Strauss efter ha bevittnat detta epos på en riktig biograf, ja då bör man vara immun mot Kubricks subtila form av ironi. Eller som Vera Lynn sjunger i slutet på Dr. Strangelove då atombombskriget svampmoln slår upp ett efter ett från jordytan: ”We’ll meet again, don’t know where, don’t know when, but I’ll know we’ll meet again some sunny day…”

 

Svante Karlsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

”Ögat med vilket jag ser Gud är samma öga med vilket Gud ser…

Bangalore – 8,5 miljoner invånare; snudd på hela Sveriges befolkning koncentrerad i ett stadsområde. Bangalore är en av Asiens snabbast växande städer och utgör basen för Indiens IT-teknologi, varefter staden ...

Av: Pontus Bergmark | Essäer om religionen | 12 december, 2011

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

change itself Genesis Breyer P-Orridge film Carl Abrahamsson

Att förstå livet och att förändras, två konstnärsporträtt

Jag har svårt att tänka mig att det finns mer produktiva filmare och regissörer än Carl Abrahamsson. I synnerhet i ljuset av att han också sysslar med mycket annat inom ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om film | 23 september, 2016

Veckan från hyllan. Vecka 18-2013

Veckans pseudohändelse var utan tvekan publiceringen av årets ranking från Näringslivet. En intresseorganisation spider varje år en önskelista, son ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 27 april, 2013

Augustinus

En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 01 Maj, 2017

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 16 oktober, 2013

Tone Brorsson avd. 54

Tone Brorsson är 23 år gammal. Född och uppvuxen i småländska Växjö, tyvärr utan att ha anammat de karaktäristiska r:en, som jag tycker har en viss charm. Efter gymnasiet flyttade ...

Av: Tone Brorsson | Utopiska geografier | 04 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.