Tusen saker i prylflödena

Hur många prylar äger du? Minst tusen saker, svarar någon. Flera tusen tillbehör har somliga samlat på sig. Prylflödena hotar oss. Så började mina tankar kretsa på det relativt lugna ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 februari, 2013
Gästkrönikör

Post-Emmakrönika 2, Rastplatsen II

En enkel orak rastplats i omedelbarhet av en annan i avståndet knappt emellan övervunnet. De bevittnade vetgiriga, ställda råkat med fler sig rygg mot varann det aldrig pinsammare om än ...

Av: Stefan Hammarén | 25 februari, 2010
Stefan Hammarén

Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med ...

Av: Susanna Kumlien | 16 februari, 2015
Essäer om samhället

Om wienerbrödets dag och andra orättvisor

Den 22 november är utnämnd till wienerbrödets dag. Därmed borde wienerbrödet nöja sig med sin placering i den svenska kalenderhistoriken, skulle man kunna tycka. Och det är också möjligt att det ...

Av: Vladimir Oravsky | 24 oktober, 2017
Gästkrönikör

Rossini på hemmaplan – operafestivalen i Pesaro



Italienskan i Alger. Isabella (Anna Goryachova)Tidningen Kulturens operarecensent Ulf Stenberg har besökt årets Rossinifestival i Pesaro, och fick där ta del av en genomgående hög konstnärlig kvalitet i tre av Rossinis mindre kända, och i våra breddgrader sällan spelade operor, två tidiga samt den allra sista – ”Italienskan i Alger” (1813), ”Tillfället gör tjuven” (1812), och ”Wilhelm Tell” (1829). I tillägg till sin uppenbara förtjusning över dessa lyckade föreställningar inflikar han samtidigt en uppmaning till våra nordiska operahus att se över sina ofta allt för trygga och konservativa val av repertoar vad beträffar Rossini och hans imponerande livsgärning, som utmärker sig såväl i kvantitet som i kvalitet.

Att Wagner äger Bayreuth och Rossini Pesaro, det har jag kunnat försäkra mig om efter ett antal besök. Gator, skolor, hotell med mera är uppkallade efter dem. Dessutom att de är de enda av operakomponisterna som har egna, årligt återkommande festivaler av hög konstnärlig standard och ordentligt format (3-4 cykler), samt betraktas som nationella klenoder. Det enda som skiljer dem åt är att Wagner ännu inte fått någon pizza uppkallad efter sig, men det är väl bara en tidsfråga innan det händer - fast korv och surkål på pizza? - och mästaren kan inmundigas kulinariskt också. Även om det inte känns lika självklart som med Rossini. Som även fått andra maträtter uppkallade efter sig och ägnade de sista trettionio åren av sitt liv åt kokkonsten (de första trettiosju komponerade han).

Men detta ska inte handla om pizzor utan om opera, närmare bestämt om den 34:e Rossini-festivalen i Pesaro, som nästa år nästan blir lika många som antalet Rossini-operor, av vilka man hittills framfört merparten. Några tas om, i förstauppsättningar eller som nyuppsättningar. Och vill man uppleva något mer än bara ”Barberaren” - och möjligtvis också ”Askungen” - som i princip är de enda av hans operor som finns på repertoaren, får man åka till Pesaro och göra den märkliga upptäckten att de flesta av hans övriga operor är lika bra som dessa. En upptäckt som dock inte operahusen gjort. Där tragglar man vidare med de knappa trettio procent eller vad det kan vara av operahistorien som man valt att begränsa repertoaren till; dessutom tror man att konstformen upphörde med Alban Berg och Benjamin Britten, om ens det. Bedrövligt, sa Bull.

Isabella med Mustafa (Alex Esposito) I år i Pesaro satte man upp två mycket tidiga operor och den sista; ”Italienskan i Alger”, ”Tillfället gör tjuven”, och ”Wilhelm Tell”, från åren 1813, 1812 och 1829. Vilket naturligtvis skapar en intressant spännvidd. Den fråga som alla Rossini-älskare, inklusive expertisen, ställt sig under åren, varför han upphörde med att komponera redan vid 37 års ålder, finns kanske besvarad i ”Wilhelm Tell”. Jag återkommer till detta. Festivalen håller till på Rossinis egen teater och på en jättelik arena i utkanten av staden, det senare för att få tillgång till en större scen, vilken utnyttjades till fullo i ”Wilhelm Tell”, och givetvis också för att få tillgång till en större publik än vad Rossini-teatern orkar med, och därmed öppna sig på ett mer frikostigt sätt mot de egna kommuninvånarna, vilket den kulturpolitiska klokskapen säkerligen kräver. De två tidigare operorna framfördes i den gamla, ytterst välbevarade och charmiga teatern, där det internationella inslaget bland besökarna är mycket stort. Och där man får den svindlande känslan av att ha flyttats bakåt i tiden och landat någon gång i början av förrförra seklet. Men illusionen kommer raskt på skam. På scenen i ”Italienskan” råder nämligen1950-tal.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mustafa är trött på sin fru Elvira, och vill ha något annat, till exempel en eldig italienska. Han skickar en av sina pirater (Haly), med uppgiften att skaffa fram en sådan från något kapat skepp. Sin hustru ämnar han gifta bort med en av sina slavar (Lindoro), som är italienskans (Isabella) försvunne älskare som hon är ute och letar efter i Medelhavets hamnar. Ekorrhjulet kan börja snurra, förvecklingar och förvandlingar står som spön i backen, innan Mustafa får bita i det sura äpplet och måste återvända till sin fru och de unga älskande får varandra. Undertiteln är på sin plats, ”Dramma giocoso per musica”. Eller vad som brukar kallas ”Opera Buffa”; den genre som Rossini plumsade rätt ned i med sina första operor och som han förde till konstnärliga höjder, dit endast Mozart förmår hänga med. Han är då i tjugoårsåldern och sprutar ur sig operor likt en flismaskin. Det tar honom runt en vecka, kanske fjorton dagar att fixa till en opera. Han har dem redan i huvudet, det är bara att släppa ut dem och påpassligt skjuta fram notpappren. Redan ett operasnille och ett superproffs.

Det är oklart när det hela utspelas. 1700-tal? Eller Medeltid? Det spelar inte någon roll, numera hanterar operaregissörer detta med grova nypor salt, ibland med allt för grova nypor. Dawide Livermore väljer 50-talet, med allt vad det innebär av turkosa, orange och olivgröna, ytterst fantasifulla och groteska dräkter och scenbilder, en raffinerad röra av dåtida kitsch. Han har sysslat en hel del med experimentell musikteater i Turin och är påtagligt intresserad av de ofta halsbrytande integreringsförsöken, som han gör, mellan den fysiska aktionen på scenen och en projicerad värld av serieteckningar och animationer, där utrop och gestik multipliceras och karikeras i full samklang med en musik som tvärnitar och rivstartar utan hänsyn till vägunderlaget eller de tvära kasten mellan ettans, treans och femmans växel. Den speciella formel som Rossini ofta använder sig av – trestegsraketen. Sångarlag och orkester är lysande, särskilt Mustafa (Alex Esposito) och Lindoro (Yijie Shi).

Guillaume Tell NICOLA ALAIMO, Arnold Melchtal JUAN DIEGO FLÓREZ, Walter Furst SIMON ORFILAJag har bara en invändning och den har jag använt mig av tidigare. Kpistsjukan. Ännu en uppsättning med k-pistar. När slipper vi dem? Det värsta exemplet hittills, som jag tror är oslagbart, är en ”Barberare” på Komische Oper i Berlin full med kpistar. Om jag skulle drista mig ett ersättningsförslag så vore det slangbellor!

Det italienska, som Mustafa så hett eftertraktar, får sig en ordentlig känga i och med att televisionen introduceras och Italien prisas i en rad korta reklamsnuttar som konstens, universitetens och operans förlovade land. Det är bara det att det inskränker sig till stolta rubriker eftersom tevebilden direkt därefter krackelerar i myrsamhällen och streckkoder (en gliring åt Berlusconis kulturella kalhyggeambitioner?).

Rossinifestivalen är långt ifrån något kalhygge. Man satsar ordentligt och kompromissar inte en millimeter med kvaliteten. De bästa Rossini-sångarna och de för tillfället intressantaste regissörerna möter man i Pesaro. Som i ”Wilhelm Tell”.

Vad sägs om Juan Diego Flóres och Graham Vick? Den förste är den absolut ledande Rossini-tenoren idag, det är tredje gången jag hör honom i Pesaro, en av hans absoluta favoritscener vid sidan av Metropolitan i New York. Han har en stämma som skär som en svetslåga genom allt orkestermotstånd, vilket satte fyr på publiken i den stora arenan, där fötterna applåderade lika mycket som händerna. Graham Vick tillhör de egensinniga och närmast våghalsiga av samtidens operaregissörer. Han stod bakom den skandalomsusade uppsättningen av ”Lady Macbeth från Msensk” i Göteborg förra året, där de erotiska utspelen av många upplevdes som alltför provocerande. Han har även satt upp en av Stockhausens Licht-operor. I ”Wilhelm Tell” är det förtryckarens våldsamma framfart som stundtals tar sig närmast naturalistiska former som upprör och får delar av publiken att bua. Men Graham Vick gör inget halvdant, opera för honom är på riktigt. Det handlar om konstnärlig sanning.

Guillaume Tell Slutscenen

Det är en fantastisk uppsättning som får mig att associera till Luchino Viscontis filmkonst (han sysslade även med opera) i dess episka rundmålningar, till exempel av italiensk överklass i ”Leoparden” eller det romantiskt och dramatiskt överhettade i ”Senso”. I ”Wilhelm Tell” handlar det om det schweiziska motståndet mot den österrikiska övermakten, som inte skyr några medel i sin förnedring av de underkuvade, som i sin tur Graham Vick inte skyr några medel i sin gestaltning, och hjälten Wilhelm Tells roll i sammanhanget. I cinema-scope-format. Mot en fond av schweiziska alper. Där folket skurar och herrefolket spatserar.

Juan Diego Florés sjunger inte den hjälterollen utan en annan; Arnolds, som är kär i överståthållarens dotter Mathilde (Marina Rebeka). Han ansluter sig efter viss tvekan till revolutionärerna och lyckas få med Mathilde i motståndskampen. Wilhelm Tell (Nicola Alaimo) prickar äpplet på sonens huvud, ett illusionsnummer i sig, och sedermera också överståthållaren (Luca Tittoto). Och som han prickar rollen!

Det är en köropera som Rossini skrivit, en fransk beställning, den sjungs också på franska, och föregångaren till den Grand Opera som sedan skulle blomma ut för fullt med Bellini och i synnerhet med Meyerbeer. Graham Vick hanterar kören mästerligt, den tar aktiv del i händelseförloppet som medagerande individer, inte bara som kollektiv. Jag kommer att tänka på en regissör som hade samma suveräna handlag med kören, nämligen Götz Friedrich i sina Wagner-uppsättningar, bland annat en vidunderlig ”Mästersångare” på Stockholmsoperan i slutet av 70-talet. Att det låter underbart behöver jag knappast säga, liksom om övriga solister. Dirigenten Michele Mariotti arbetade frenetiskt i orkesterdiket och gav föreställningen den orkestrala energi som regikonceptet kräver.

Tillfället gör tjuven. don Eusebio (Giorgio Misseri) Berenice (Elena Tsallagova) Ernestina (Viktoria Yarovaya)Operan är närmare fem timmar lång och innehåller naturligtvis också svaga partier, till exempel den obligatoriska balettmusiken (ett krav från den tidens franska publik, som också ville kunna prata och umgås på olika sätt). Det riktigt märkliga är vad koreografen Ron Howell gör, han förvandlar dessa transportsträckor till rena underverk av danskonst, alltifrån individuella, expressionistiska utlevelser till underfundiga pastischer på folkdans (det senare inför en flabbande österrikiskt förtryckarmobb i luxuösa stasser).

Rossinis sista opera? Det är det. Och det är en verklig ”tour de force”, som om han ville visa att han också kunde skriva i den nya romantiska stilen, som visserligen fortfarande befann sig i sin linda, samt att han inte enbart inskränkte sig till ”Buffan”. Vilket han för övrigt visat tidigare i flera operor (trots att Beethoven, som han hade träffat i Wien, hade avrått honom från det). Samtidigt som den nya kostymen inte riktigt passade honom (för övrigt hade han sagt sitt efter närmare fyrtio operor, han var också 37 år, en hög ålder på den tiden). Han var helt enkelt inte tillräckligt bekväm i de nya vindar som blåste, så han la av. Men vilken slutkläm! Vilket avsked! Exit Maestro.

Berenice  med Parmenione (Roberto De Candia)Så till den sista operan i denna festival, som egentligen är den första, ”Tillfället gör tjuven”, ett mästerverk i den tidiga buffa-stilen. Den kallas till och med för en ”Burletta per musica”, en liten buffa, i en akt, 1 timme och 40 minuter lång eller kort. Ett divertissemang i tidens smak, där inte hela kvällen upptogs av opera utan det fanns riktigt med tid att umgås på olika sätt. Operan tog lika lång tid som en bit kvällsmat, en kulinarisk mix som föll alla på läppen.

Det är en produktion från 1987, signerad av en av de verkligt stora operaregissörerna; Jean-Pierre Ponnelle, och det han gör av denna bagatell/förväxlingsfars - med Rossini i toppform - är storartat, komiken skvätter fram i överväldigande doser från scenen. Trippar fram med lätta steg på en smattrande matta av underskön Rossini-väv. Där den ena sömmen korsar den andra (eller, för att ta en mer adekvat bild, där alla, på Rossini-vis, talar i mun på varandra och lyfter munhuggandet till skön konst). Man lyssnar fysiskt, omtumlad. Vederkvickt och vitaminiserad.

Ponnelle spelar med öppna kort. Under ouvertyren kommer en av betjänterna (Rossini själv?) från den bakre delen av salongen, släpande på en stor kappsäck som han placerar mitt på den tomma scenen (ovanför en öppning i scengolvet). Ur denna drar han fram hela dekoren, det vill säga möblemang och allt annat, och vips så befinner vi oss i det värdshus där allt tar sin början. Som sedan förvandlas till ett slottsgemak, där protagonisterna likt i vilken Feydeau-fars som helst rusar ut och in genom dörrar tills älskare och älskarinnor hamnar i rätta famnar. Hela förvandlingsprocessen är synligt åskådliggjord, alla teatertricks är öppet redovisade. Nyskapandet kräver inte alltid spektakulära former, det kan ske på stället marsch.

Ulf Stenberg

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kunnskap

Innledning Ett av de begrep vi mennesker har og anvender, er begrepet om kunnskap. I alminnelighet skjelner en mellom ulike slags typer av kunnskap, så som teoretisk kunnskap, praktisk kunnskap og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 augusti, 2014

Spegeln - bild av vår tid

  I tunnelbanefönstrets dunkel händer det att du möter någon annans blick i din egen medan din blick i de upplysta skyltfönstren återkastas av tomma dockögon. Den moderna storstadsmänniskan är i ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 januari, 2011

Karen Blixen eller livet som konstverk

Huset låg öde. Skymningen höll på att sänka sig sakta över Rungstedlund och taknockarna avtecknade sig som vassa siluetter mot den mörknande himlen. Det var tomt och ödsligt som om ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 05 februari, 2012

Shakuntala  är dotter till Vishvamitra och Menaka  och förekommer  i Mahabharata

Fyra hinduiska böner på svenska

Grekiska tragedier och komedier iscensätts då och då på svenska teatrar, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört talas om att indiska sanskritskådespel satts upp hos oss ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 18 Maj, 2017

”Sag mir wo die blumen sind” Marlene Dietrich -en blå ängel i byxor

Den gravt alkoholiserade divan sängliggande sedan åratal, tungt drogad, nu åldrande i sitt förfall, en mager kvinnan som levde i självvald ensamhet fjättrad vid sängen, plågad av njursvikt med cirkulationsproblem ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om film | 28 Maj, 2012

Brott och straff 6 Brottets skada - straffets läkedom

Enligt kung Hammurabis lagar i den gammelbabylonska lagstiftningen från omkring 2250 f.Kr. gällde följande straffprinciper: Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon sönderslår ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 10 december, 2009

Litteraturen som politiskt redskap - Intervju med Susanna Alakoski

Det är många som blivit otroligt berörda av de två romaner – Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset – som Susanna Alakoski hittills hunnit skriva. Det är böcker ...

Av: Jessica Johansson | Litteraturens porträtt | 02 november, 2011

Kunskapens oro - Cartesius, Kristina och lärandet

TEMA BILDNING En illustration av Descartes från La description du corps humain Såvitt jag är rätt underrättad, kom Cartesius till Stockholm i slutet på 1640-talet. I förstone låtsades Cartesius att ...

Av: Boel Schenlær | Essäer om samhället | 07 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.