Veckan från hyllan, vecka 51-2012

Veckans stora begivenhet var Luciafirandet, utan tvekan en av de viktigaste svenska traditionerna. Förvisso inte svensk, men inte utan inhemska inslag: att supa skallen av sig och misshandla en närstående ...

Av: Gregor Flakierski | 15 december, 2012
Veckans titt i hyllan

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | 29 juli, 2014
Essäer

Klimat eller vårdkvalitet när Sahlgrenska stänger psykiatriskt akutintag

Slänger mig mot tidningsstället, inte för att Göteborgs-Posten är min främsta preferens men en gratis tidning är trots allt en gratis tidning. "Hårdare klimat för psyksjuka" skriker framsidans huvudrubrik (2010-05-03) ...

Av: Linda Bönström | 09 Maj, 2010
Reportage om politik & samhälle

Muhammed (till höger) får sin första uppenbarelse från ängeln Gabriel.

Profeten Muhammed och hans budskap

Den 4 december för åtta år sedan satt jag på café Fågelsången i Uppsala och fikade med en journalist från tidningen Hemma i HSB. Vi pratade om vad jag höll ...

Av: Mohamed Omar | 09 juli, 2016
Essäer om religionen

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 2



RagnarökMan ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att recensionen motsvarar det utgivna materialets massiva format har vi på redaktionen valt att även presentera texten i fyra delar. Dock publicerar vi samtliga fyra samtidigt, för att den verkligt hugade läsaren skall ges en möjlighet att läsa texten i sin fullständiga helhet. Mycket nöje!

 

 

 

 

ANDRA BOXEN: INSTRUMENTALA, EXPERIMENTELLA, URPROGGARE, PUNK

Ragnarök. Sändningsdatum 760204(?)/791017.

Ragnarök hör till proggens obesjungna hjältar, eller åtminstone de inte tillräckligt besjungna. Detta Kalmar-band, anförda av gitarristen Peter Bryngelsson, gjorde ursprungligen en kvartett skivor av lyrisk och personlig instrumentalmusik. I Tonkraft-sammanhang figurerade de fyra gånger. Tyvärr behandlas Ragnarök lite styvmoderligt i ”Progglådan”, då deras avdelning är blott en halvtimme lång och dessutom en sammanslagning av två konserter. Den ena uppges vara inspelad 1975, och är möjligtvis den som sändes i februari 1976. Det är alldeles utmärkt musik och både den och låtarna från 1979 visar upp ett Ragnarök i god, representativ form. Men jag hade velat ha mer, allra helst en hel konsert. Ragnarök förtjänar det, och på grund av att de endast presenteras i urval är deras avdelning något av en besvikelse.

Arbete & Fritid. Sändningsdatum 740112.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Arbete & Fritid

Arbete & Fritid är ett av de mest originella och bästa banden som kom fram i Sverige under 70-talet. De blandade jazz, folkmusik och borduner på ett sätt som ingen annan hade gjort tidigare och som ingen gjort efteråt med samma goda handlag. Gruppen genomgick ett antal metamorfoser under hela årtiondet, och även om de var som allra bäst i början, är det synnerligen lite i deras produktion som inte är av toppklass. I helt eget namn gjorde Arbete & Fritid bara en enda inspelning för Tonkraft, och det är helt följdriktigt den som finns med här. Den har tidigare florerat bland fans och samlare, men föga förvånande är det här en rejäl ljudmässig uppgradering. Framför allt tar Bosse Skoglunds trummor ett kliv framåt i ljudbilden, vilket är välkommet då Skoglund är en av landets förnämligaste trummisar, alltid en fröjd att höra. För mig är detta en av de största höjdpunkterna i hela ”Progglådan”. Skulle jag få som jag ville skulle det komma en hel box med bara Arbete & Fritid. Så bra var de.

Egba. Sändningsdatum 730218(?)/760901.

Egba blev den svenska fusionsjazzens främsta företrädare under 70-talet, och är dessutom det mest långlivade inhemska bandet i genren. Senaste plattan kom 2004! På skiva tenderade de emellertid att bli en rätt träig ensemble. Perfektionen tog ofta strypgrepp om inspirationen och det finns ingen skiva med bandet som jag orkar sitta igenom från början till slut. Således är de tre första låtarna högst välkomna, då de visar upp ett hungrigt Egba där det organiska flödet är viktigare än den tekniska fulländningen. Inte så att de spelar dåligt, verkligen inte, men här är det vitaliteten som är det viktigaste. Som i fallet med Motvind ger den här konserten en ytterligare dimension åt bandet. Mycket bra!

De två återstående låtarna är enligt informationen i boxen inspelade 1972. Men om detta rör sig om en faktisk Tonkraft-session så sändes den i början av 1973. I så fall låg gruppens debut mer än ett år framåt i tiden, men redan här var de ett kompetent band. Men också ganska trist; denna inspelning har inte alls samma vitalitet som de tre inledande låtarna.

Solar Plexus. Sändningsdatum 740911.

Solar Plexus var något av en supergrupp som pendlade mellan den alternativa musikrörelsen och kommersiella sammanhang och var lika hemma i bägge läger. I bandet ingick paret Carl-Axel och Monica Dominique, trummisen Slim Borgudd och basisten Bosse Häggström. Tommy Körberg hanterade sången, och i mina öron är det i Solar Plexus som han kommit bäst till sin rätt. Emellertid står inte Körberg listad bland musikerna på omslaget i boxen, men å andra sidan har man även slarvat med inspelningsår. Men eftersom Solar Plexus bara gjorde en enda Tonkraft-konsert, kan man sluta sig till att den sändes i september 1974.

Till skillnad från många andra band som inhyste förnämliga instrumentalister, så kändes Solar Plexus aldrig som ett band som med sitt stora tekniska kunnande minsann skulle ”visa hur man spelade”. Det blev aldrig duktighet för duktighetens egen skull, utan de stod alltid till musikens förfogande i första hand, redo att med sin skicklighet plocka fram det bästa ur materialet de spelade, oavsett om det var musik av Stravinskij, eget material eller tonsättningar av den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti. Först musiken, i andra hand ekvilibristiken. De var lika bra på skiva som de var live, möjligen med lite mer jävlar anamma på scen, som här. I efterhand har Solar Plexus hamnat lite i skymundan av band som exempelvis Made In Sweden, så det är trevligt att se att de får lite upprättelse genom att de är inkluderade här i boxen.

Fläsket Brinner. Inspelningsdatum 1971/Sändningsdatum 751022.

Fläsket Brinner hör till de proggband som idag aktas högst, både av samlare och vanliga lyssnare. De var ett av ”urbanden” och kombinerade svensk folkton med jazz och avancerade progressiva vändningar. Deras Sveriges Radio-inspelningar är väldokumenterade genom skivbolaget Mellotronens försorg och den lyxigt generösa box som de släppte för ett antal år sedan. En box som emellertid inte är komplett, och där skjuter ”Progglådan” till det saknade materialet. Det gör att de två låtar som inleder är unika för ”Progglådan”, men tycks av redigeringen att döma bara vara ett utsnitt ur en längre konsert. Jag har tyvärr inte lyckats hitta ett korrekt datum för denna inspelning, men med tanke på att den uppges vara från 1971 borde det röra sig om en inspelning gjord för Midnight Hour.

1975-inspelningen finns med i sin helhet i Mellotronens box. Det enda nya här är ett par meningslösa intervjupartier som stör mer än vad de intresserar.

Hörselmat. Sändningsdatum 740413.

Det är lätt att ta Janne Schaffer för given eftersom han har varit med överallt. Ja, överallt är nästan en underdrift! Sedan har han ju sin gymnastiska tunga också som fortfarande tycks röna mer uppmärksamhet än den musik han gjort genom decennierna. Det är också lätt att glömma bort att han faktiskt gjorde riktigt bra skivor en gång i tiden när man hör hans mer än lovligt trötta musik som han har ägnat sig åt sedan slutet av 70-talet och framåt. Hans tidiga soloskivor borde definitivt få upprättelse utanför de mer hängivna beundrarkretsarna.

Det samma gäller hans handgångne man Björn J:son Lindh. Från att ha varit en nytänkande flöjtist under större delen av 70-talet, gick han musikaliskt sett ner sig i den å som han bad brusa högre i början av 80-talet. Men hans tidiga skivor är bitvis suveräna, kreativa och fantasieggande.

Tillsammans hade de under många år bandet Hörselmat, en jazzrockcombo som också innefattade Ola Brunkert på trummor, Stefan Brolund på bas och Malando Gassama på slagverk. Tidigare har inget funnits utgivet med Hörselmat som gruppnamn, så ”Progglådan” bjuder därmed på en premiär. Stilmässigt ligger det närmare Schaffers tidiga plattor än J:sons. Fyrtio minuter med sugande groove, med funken på rätt ställe och med både Schaffer och J:son Lindh i utmärkt form.

Gärdets urproggare (Lokalt över Sverige). Sändningsdatum 700818.

Det här är ett av de intressantaste inslagen i ”Progglådan”; ett radioprogram som ursprungligen sändes med titeln ”Lokalt över Sverige”, bara ett par dagar före den andra Gärdesfesten. Banden i programmet är inspelade på Moderna Museet, och trots att flera av låtarna avbryts av intervjuer är det ett värdefullt dokument. Flera av banden som medverkar fick aldrig ge ut några skivor i eget namn, så det är unikt tillfälle att höra band som Låt Tredje Örat Lyssna In Och Tredje Benet Stampa Takten, Det Europeiska Missnöjets Grunder och E=mc² med bra ljud. Många av artisterna i programmet finns också med på den legendariska dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”, men med intervjuer och exklusiva musikexempel ger den här CD:n ytterligare perspektiv på hur proggen lät precis i början. (Övriga medverkande är: Gläns Över Sjö Och Strand, Love Explosion, Gudibrallan, Telefon Paisa, Bernt Staf & Alternativ Stad, samt Handgjort.)

Made In SwedenDom Smutsiga Hundarna. Sändningsdatum 770413.

Kanske fick göteborgarna i Dom Smutsiga Hundarna aldrig riktigt det rykte de förtjänade då de kom in i musikrörelsen på ett så sent stadium. De skivdebuterade samma år som Tältprojektet blev den informella finalen på hela proggrörelsen, 1977. Därför är det glädjande att Coste Apetrea valt att ta med dem som utfyllnad på Urproggar-CD:n. Kanske får de nu lite upprättelse?

Hundarna var ett väldigt originellt band som inte med lätthet placerade sig varken i tidens musikaliska eller politiska fålla. De stod helt enkelt lite grann utanför sin egen era. Musikaliskt blandade de Dylan-rock med en vag men väldigt trevlig touch av avantrock. Politiskt höjde de aldrig några plakat; man kan säga att de speglade samtiden mer än vad de propagerade. Att dessutom dela hemstad med åsiktspolisen och Musikens Makt-redaktören Tommy Rander lär knappast ha gjort det lättare för bandet att få det utrymme de förtjänade...

Hundarna får två låtar här, bland annat deras version av Dylans ”Like a Rolling Stone” kallad ”Som en smutsig hund”. Just den låten gav dem lite uppmärksamhet när Dylans intressebevakare upptäckte att översättningen inte hade sanktionerats av Dylan själv. Undrar vad de tycker nu när Dylans namn helt och hållet trillat bort på omslaget, och låten bara tillskrivs ”Hundarna”...

Made In Sweden. Inspelningsdatum 1970.

Made In Sweden med Georg Wadenius (inte George som det konsekvent stavas fel i boxen) var svenska jazzrockpionjärer. Men deras musik var mer levande och spänstig än vad den efterföljande fusionmusiken kom att bli. Den här inspelningen gjordes på Uppsala universitet någon gång i sluttampen av bandets karriär. Det finns inga uppgifter om i vilket program konserten sändes, och naturligtvis inget exakt datum varken för inspelning eller sändning. Med så lite att gå på har jag heller inte lyckats hitta något korrekt datum.

Under en dryg halvtimme svänger Made In Sweden sig igenom fyra låtar, bland annat Beatles ”A Day In The Life” i en trettonminutersversion. I deras händer blir den lika mycket en Made In Sweden-låt som en Beatles-låt.

Skillnaden mellan Made In Sweden live och i studio var att de hade en större tyngd och mer ös på scenen, något som framgick redan på den liveplatta de spelade in på Gyllene Cirkeln. Därför är det tacksamt att få ytterligare ett välljudande exempel på hur de lät inför publik.

Hansson & Karlsson. Inspelningsdatum 670208 eller 680726.

Hansson & KarlssonHansson & Karlsson tillhör de svenska legenderna. De var tidigt ute med att spela vad som kan betecknas progressivt, och de var husband på den kortlivade men sägenomspunna stockholmsklubben Filips, Europas första psykedeliska klubb. Från Filips finns en inspelning där duon jammar med Jimi Hendrix. Snuttar från den kvällen har läckt ut, men om den någonsin kommer att släppas officiellt i sin helhet är tveksamt då ljudet är undermåligt.

Flera är de band som långt senare använt sig av Hansson & Karlssons då så originella sättning med bara trummor och orgel, Bo Hansson på det sistnämnda och Jan Carlsson – som några år senare blev ”Loffe” med hela svenska folket – som batterist. (Och ja, han ändrade stavningen av efternamnet när han spelade med Hansson – förmodligen för att det såg snyggare ut med ett ”K” istället för ett ”C”.)

Hansson & Karlsson kunde vara plågsamt sega och fullständigt briljanta. Inte sällan inom loppet av en och samma låt. Men det ingick i deras jamtunga rockjazz. Ibland lossnade det helt enkelt inte och de kom inte ur fläcken. Andra gånger exploderade de rakt ut i rymden och det blev fantastisk musik. Precis så är också låtarna här. Men det ligger i sakens natur; de sökte efter toner och uttryck, och prövar man sig fram i stunden måste man också tillåta sig att formulera sig fel och trampa vatten.

Sannolikt är detta det som Hansson & Karlsson spelade in för programmen Jazz till midnatt. I så fall gjordes inspelningarna på Gröna Lund 670208, och inte Sergelteatern som påstås i häftet. Och är det Sergelteatern som gäller, är detta en inspelning från Stockholm Jazz Festival 680726, men då stämmer varken årtalet som nämns i boxen, 1967, eller låtlistan som är snarlik Gröna Lunds-konserten. Ännu ett exempel på den brist på research som kännetecknar boxens skrivna material. Det kan tyckas vara petitesser som bara intresserar kalenderbitare, men när man lagt ner så stor möda på att hitta bra inspelningar och göra ett omfattande urval borde man också lagt ner erforderlig tid på att få detaljerna rätt.

Kaipa. Inspelningsdatum 1978?

Kaipa är ett av de mest välrenommerade svenska 70-talsbanden internationellt sett. Deras symfoniska rock slår an en ton hos fans av Yes, Genesis och liknande storvulna band. Inte skäms Kaipa för sig i det sällskapet, men liksom sina utländska likar tenderar de bli ordentligt tråkiga. Deras första skiva, utgiven 1973, var riktigt lovande med starka underströmmar av svensk folkton, men ju längre det gick desto torrare blev deras musik. Det finns likheter mellan dem och Trettioåriga Kriget, och så även mellan de båda bandens fanskaror. Den här halvtimmeslånga sessionen med Kaipa, som även inkluderar en intervju med bandet, kommer från deras sista tillsammans med medlemmen Roine Stolt. Jag har inte lyckats hitta något exakt inspelningsdatum och än mindre något sändningsdatum – enligt de källor jag haft till mitt förfogande gjordes gruppens sista spelning i Tonkraft 1976. Så antingen är detta en inspelning som aldrig sändes, eller så har man åter en gång schabblat med årtalet. Hur som helst hade jag hellre sett att deras inspelning från 1974 hade kommit med, medan bandet ännu var vitalt och inte tog sig själva på lika blodigt allvar.

Horizont. Sändningsdatum 770921.

Nog för att Horizont är det bästa som Tommy Nilsson varit inblandad i, men det säger inte så mycket. Horizont var ett andra klassens, marknadsanpassat band med vissa symfoniska tendenser. För mig är de som ett symfonirockens Factory eller Magnum Bonum. Att Tommy Nilsson är en driven sångare är visserligen svårt att förneka, men Horizonts del i ”Progglådan” är en lång passus som jag helst hoppar förbi. Trots att deras bästa låt ”Vredens timme” återfinns i låtlistan.

Dice. Sändningsdatum 770511.

I ”Progglådans” symfoniska avdelning är det de mindre kända Dice som tar hem priset. De har en nipprig spelglädje som smittar; ibland låter de som ett mindre studentikost Samla Mammas Manna. Deras diskografi är begränsad, men rymmer en riktig anomali. Förutom deras enda original-LP och en CD med tidigare outgivet material, finns det en punksingel (!) under pseudonymen Kramp på vilken de bytte instrument med varandra för att få det att låta så punkautentiskt som möjligt. Troligtvis är Dice det ena svenska symfonirockband som gjort något liknande.

Dices Tonkraft-session kommer att ges ut separat i Japan, och förhoppningsvis kommer den att släppas i sin helhet. Här får vi bara två låtar, men vid sändning 1977 hade de ett helt entimmesprogram till förfogande. Det vore utan tvekan roligt att få höra resten också.

Kornet. Sändningsdatum 761208.

Svensk fusion har aldrig åtnjutit lika stor internationell efterfrågan som den svenska symfonirocken eller instrumentalproggen. Inte konstigt egentligen, för även om fusion var väldigt populärt här i landet under senare halvan av 70-talet åstadkoms inte mycket som är särskilt spännande. Svensk jazzrock har alltid haft en lite däven lukt av instängda musikhögskolekorridorer.

Till de bättre jazzrockarna hörde de från Piteå-trakten stammande Kornet. Många anser deras första skiva vara något av en klassiker i genren, och sant är att den är en betydligt mer livfull historia än något som exempelvis Egba eller de odrägliga Wasa Express gav ut. Den här inspelningen är gjord bara några veckor efter att deras andra platta ”Fritt fall” hade kommit ut. Som med många band i den här boxen är konserten bandets rätta forum. Kornet har helt enkelt aldrig låtit bättre än vad de gör här, inte helt olikt Frank Zappas 70-talsplattor. Örjan Fahlströms vibrafon och marimba bidrar ytterligare till det. I Kornet ingick också Stefan Nilsson på klaviatur, vilket leder oss fram till...

De Gladas Kapell. Sändningsdatum möjligtvis 780104.

De Gladas Kapell var en supergrupp bestående av, förutom ovan nämnda Stefan Nilsson, bland annat Georg ”Jojje” Wadenius och Coste Apetrea. Deras enda skiva ”De Gladas Kapell spelar Nilsson” var en hopplöst sövande historia som kännetecknas av svensk fusions allra sämsta egenskaper: perfekt ända in i tristessens hjärta, musikhögskolemässig och inte så lite självbelåten. Deras latininspirerade fusion lever upp en aning i den här konserten, men inte så mycket att det blir roligt att lyssna på den mer än en gång.

Det är lite oklart när detta konsertutsnitt spelades in. Datumet ovan ses listat i förteckningar över Tonkraft som Apetrea/Wadenius/Nilsson/Sundell, vilket stämmer överens med besättningen på ”Spelar Nilsson”. På CD-omslaget saknas emellertid Nilsson och Peter Sundell och ersätts av Ilka Hanski och Bill Carson. Någon konsert under namnet De Gladas Kapell kan jag inte hitta i några Tonkraft-listningar, men sannolikt stämmer omslagets information då ju boxsammanställaren Coste Apetrea faktiskt var med i bandet.

Jukka Tolonen Band. Sändningsdatum 770824.

Visserligen ingår ett antal svenska musiker, bland annat några från De Gladas Kapell-konserten ovan, men när allt kommer omkring var Jukka Tolonen en finsk gitarrist, varför det känns som att Apetrea tullat lite på de svenska riktlinjerna för boxen. Vill man vara njugg så kan man även konstatera att deras två låtar är inspelade i Oslo respektive Köpenhamn. Kanske ett sätt för Apetrea att få lite extra egoutrymme i ”Progglådan”? Hur som helst känns Tolonens avdelning inte särskilt essentiell. Den fortsätter i samma överkompetenta stil som De Gladas Kapell, och är precis lika tråkig.

Alfons Bandage. Sändningsdatum 790321.

Alfons Bandage var en konstellation som aldrig gav ut någon skiva. De fortsätter längs fusionspåret, men ligger närmare Kornet än De Gladas Kapell. Det är trevligt att ånyo höra Örjan Fahlströms marimba och vibrafon, och de aviga Samla/Mothers-vändningarna har en viss charm och avväpnar lite av den perfektion som lätt hade kunnat göra låtarna livlösa. Efter det segdragna Kapellet och den triste Tolonen kommer Alfons Bandage som en befrielse. En mindre sådan, men dock.

Pink Champagne och Tant Strul. Sändningsdatum 800902.

1980 hade proggen avtagit kraftig, och kvar fanns några enstaka entusiastiska band. Tillväxten i genren var kraftigt dämpad, och där 70-talets politiska och musikaliska förkämpar en gång hade stått började en ny generation ta över. Punken, nya vågen och, inom kort, postpunken började växa sig stark. Men, som jag har påpekat flera gånger tidigare, var punken i allt väsentligt bara en föryngring av proggens ideal, textmässigt mer tillspetsad, javisst, men med samma drift att göra någonting själv, på sina egna villkor, utanför de kommersiellt styrda kanalerna. Därför är det helt vettigt att Coste Apetrea har upplåtit plats åt den efterföljande generationen.

Både Pink Champagne och Tant Strul uppmärksammades för att de var ”tjejband”. Naturligtvis är det fånigt att peka ut ett band på grund av kön, men man måste komma ihåg att det vid den tiden var mycket ovanligt, till och med ovanligare än vad det är idag, att tjejer tog sig ton på scen och skiva. När allt kommer omkring var också proggmusikerna till största delen manliga. Dessutom gjorde banden själva en grej av att vara just ”tjejband”.

Pink Champagne och Tant Strul LP-debuterade båda två 1982, men redan två år tidigare hade de tagit sina första stapplande vinylsteg, med var sin singel. Tonkraft-redaktionen ska ha beröm för att de var så tidiga med att ge de bägge banden ett helt program tillsammans.

För mig är Pink Champagne punkens motsvarighet till proggens Röda Bönor. Ett feministiskt inriktat band där budskapet inte sällan överträffade de musikaliska kvaliteterna. Men trots allt var både punkens och proggens credo att det var viktigare att säga något fult än att inte säga det alls. Som Ann Carlberger (som här döps om till Anna – illa!) formulerar det – ”Jag kan, jag vill och jag gör det!”. För övrigt tycker jag betydligt mer om den här konserten än Pink Champagnes skivor som för det mesta kändes som att de hade hämmats av studiosituationen. På scen var de så här tidigt ett litet kraftpaket med en väldigt stark utstrålning.

Men det är Tant Strul som jag verkligen gillar, både live och på skiva. Redan här hörs det vad som skulle komma, en integritetsstark form av svensk rock med den inneboende pondus som skulle utmärka bandet ända fram till deras stora, publika genombrott. I sin självbiografi skriver Kajsa Grytt om sina mindervärdeskomplex och scenskräck. Av dessa märktes ingenting där de stod i radions Tonkraftstudion.

Tyvärr har Tant Struls låtförteckning ett flagrant misstag, i det att man helt försuumat att ge The Doors erkännande för att ha skrivit originalet till ”Tid att leva”, ”Take It As It Comes”. Skäms!

Punk från Rågsved. Sändningsdatum 780719/781122.

Dag VagPunktemat fortsätter med en av de allra bästa skivorna i ”Progglådan”. I november 1978 sände Tonkraft ett specialprogram med band inspelade på det legendariska Oasen i Rågsved. På scenen stod Skabb, Dag Vag, Fega Påhopp, Mörbyligan och, förstås, bandet som för evigt placerade stockholmsförorten Rågsved på den svenska rockkartan, Ebba Grön.

Sveriges Radio hade redan tidigare under 1978 gjort nerslag i den framväxande punken med en sändning från Långholmen. Det är från detta tillfälle som de två låtarna med Skabb är hämtade. Visserligen medverkade de också under Rågsvedskvällen, men ljudet från deras spelning var så dåligt att de här ersatts med låtar från Långholmsfestivalen några månader tidigare. (Av någon anledning har man också tagit med Lasse Tennanders tillkämpat förstående och något urskuldande introduktion från Långholmen, inte nödvändigt egentligen, men belysande för den progg som överrumplats av dessa kortklippta, skräniga förortsglin.)

Rågsveds-CD:n är ett minst lika viktigt dokument som LP:n ”Oasen – En dag måste nånting hända när allt slår in”. Här får vi punken i all sin vresiga vilja, med fel och brister, i all dess rasande urkraft. Det var såhär punken lät i Sverige, och på många sätt är det här kanske en ”sannare” representation av den än de hundratals singlar som gavs ut under de första, explosiva punkåren.

Det som sticker ut allra mest här är de tre låtarna med Dag Vag. Den som betvivlar deras status som punk har all anledning att lyssna på dem här. De är tunga, skeva, ivriga och nerviga. Kan man önska sig att fler liveinspelningar med Dag Vag släpps? Sveriges Radio gjorde flera stycken.

Liksom Dag Vag var Mörbyligan en av de felande länkarna mellan proggen och punken. Mörbyligans ledare Åke Bylund hade redan i mitten av 70-talet varit verksam i de kantigt bluesrockiga Chilly Chimes, och när Mörbyligan debuterade togs de emot lika väl av både punkare och proggare. Det är upplyftande att höra hur de lät live såhär i början av karriären. Dessutom står deras bidrag som en påminnelse om vad Bylund kunde åstadkomma innan han vände sina ideal ryggen och sällade sig till den nationalistiska sidan av politiken. En överlöpning som jag aldrig kommer att kunna förlika mig med.

Samla Mammas Manna och Ron Geesin. Sändningsdatum 751029.

Det här var en av de konserter jag såg allra mest fram emot i ”Progglådan”. Tyvärr blev den en liten besvikelse. Konserten spelades in efter att Samla Mammas Manna turnerat med den engelske excentrikern Ron Geesin som är mest känd för att ha samarbetat med Pink Floyd i början av 70-talet.

Jag har aldrig förstått mig på Geesins påhitt. Han är en spelevink med en fallenhet för nonsens, och om Samla Mammas Manna kan anklagas för att, när de var som sämst, odla en tramsigt studentikos sida, så är det ingenting mot vad Ron Geesin gjorde. Tyvärr upptas halva den här CD:n av hans flamsigheter. Man kan undra varför han överhuvudtaget är med – trots allt är han engelsman och borde fallit bort om inte annat så just på geografisk grund. Om det är okej med icke inhemska band i en box som riktar in sig på den svenska musiken, så hade jag till exempel gärna sett Danmarks motsvarighet till Archimedes Badkar, Bazaar, här.

Samlas konsert är heller inte den bästa de gjorde för radion i alla deras olika sättningar. Jag hade gärna hört någon av deras senare inkarnationer, som Zamla Mammas Manna eller Von Zamla, som var mer stringenta uppställningar. Vill man hålla sig till Samla Mammas Manna, med ett S som begynnelsebokstav, finns det en konsert från 1974 som hade varit att föredra. Kanske en livebox med enbart Samla och deras många upplagor skulle vara på sin plats?

 Peter Sjöblom

 

Läs också om Progglådan

 

 

Del 1

 

 

http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/14857-oavhaengigt-perfektionens-hegemoni-proggladan-del-1


Del3
 

 

http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/14859-oavhaengigt-perfektionens-hegemoni-proggladan-del-3

 

 

Del 4

 

http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/14860-oavhaengigt-perfektionens-hegemoni-proggladan-del-4

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Teresa av Avila - Ett helgon för vår tid

Nutidens människor är svältfödda på vördnad och helighet och längtar efter spiritualitet, mystik och gränsöverskridanden. Därför färdas många till heliga platser och tar del i heliga ritualer från olika ursprungstraditioner ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 23 november, 2009

När söndagscynismen tar över

Det är när min väninna och jag ligger i min säng med en stor portion glass i famnen och High Fidelity i bakgrunden som jag inser att jag har tagit ...

Av: Jana Rüegg | Gästkrönikör | 28 september, 2011

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del I

En kortfattet innføring i samfunnsfilosofiske problemstillinger Denne artikkelen er om maktmekanismer, der enkelte av disse er åpne, mens andre virker i det skjulte. For det meste snakker jeg om anonyme strukturer ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 januari, 2013

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Han odlar exilens vassa och skarpa blick

Han odlar exilens vassa och skarpa blick   PO Enquist. Foto: Ulla Montan Genom att så länge bo utomlands har P O Enquist sett Sverige på ett sätt som avviker från det gängse, det ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2006

Occidentalism – de andras syn på oss

Detalj från katedralen i Chartres. Foto: Guido Zeccola TEMA ÖST-VÄST Orientalism brukar definieras som ett akademiskt eller tankemässigt perspektiv som har varit grundläggande för hur västerlänningar har betraktat ”Orienten”. Inom ramarna ...

Av: Susanne Olsson | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Nattvandrare, magiker och deras anhang... (Heracleitus)

På Slingan, stigen mellan berg och hav, söker jag svar på mina frågor. Jag letar bland musselskal, i kaprifolsnåren eller bland de hemlighetsfulla tecken som ristats i de gamla bänkarna ...

Av: Kerstin Svea Dahlén | Agora - filosofiska essäer | 01 september, 2014

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.