Robert Frank, Stones & Cocksucker Blues

Att använda låtar av Rolling Stones i filmer har prövats med framgång. Mest minnesvärda exempel är väl scenen där Martin Scorsese låter Robert DeNiros figur Johnny Boy göra entré i ...

Av: Peter Ejewall | 06 december, 2017
Essäer om musik

Magda Andersson

En ny, egensinnig stjärna lyser klart

Magda Andersson är aktuell med sitt nya album Korsa gränser, som är inspelat i Umeå.  Här finns ett eget uttryck i rösten och i  musiken, melodierna behöver inte ens texterna ...

Av: Belinda Graham | 23 november, 2016
Musikens porträtt

Västerbottens egen litteraturfestival

TEMA VÄSTERBOTTEN Littfest kör igång i Umeå den 1-2 februari för andra gången. I år har man flyttat från Norrlandsoperan till Folkets Hus. – Ambitionen med Littfest är att ge norrlänningarna en möjlighet att ...

Av: Gregor Flakierski | 02 februari, 2008
Gästkrönikör

Konstnärligt skapande inom buddhismen

Gunilla Nordlund om bodhisatvan Thang-Stong Gyal-Po och  -ace lhamo - den tibetanska  operans  födelse och utveckling. Vem var Thang-stong Gyal-po? Thang-stong Gyal-po* levde mellan 1361 -1485  och uppnådde en ålder av ...

Av: Gunilla Nordlund | 06 april, 2009
Essäer om religionen

Som en spark i arslet på varenda kotte!



 

PF Commando från GävleVad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt taget saknar all finess överhuvudtaget? Samlardjävulen är väl en del av svaret, den där lilla behornade rackaren som sitter på somligas axlar och som är snudd på omöjlig att bli kvitt. Föder man honom med nostalgi är det bara att ge efter och erkänna sig slagen. Då är man i hans våld för gott.

Utifrån det perspektivet är det ingalunda konstigt att gamla svenska punksinglar är högvilt på samlarmarknaden. Utifrån punkens hållning är det däremot ytterst motsägelsefullt. Var det något som punken stod för var det antikommersialism. Visst är det något osmakligt över att ett exemplar av en singel som något band skramlade ihop pengar för att kunna ge ut och sedan sålde för några kronor till de närmast sörjande, idag byter ägare för summor som var helt otänkbara för bandet självt. Men det är tidens ironi och den rår vi inte på. Det är bättre att koncentrera sig på innebörden i dessa små plastbitar med hemkopierade, taffligt formgivna omslag.

Anders Ångest gjorde bara en singelDrygt trettio år efter att band som N-Liners, Mackt, P.F. Commando och andra gav ut sina första, och ofta enda, singlar vibrerar de fortfarande av en inspirerande kraft. Gör något själv! Vänta inte på att någon annan ska göra det! Gör din egen musik! Kanske är detta punkpatos än mer etablerat idag när programvara och internet finns tillgängliga praktiskt taget kostnadsfria för alla och envar med ett behov av att uttrycka sig. Med några enkla klick kan man förmera mängden musik i världen. Samtidigt är det just det som gör det lite tråkigt. Musik har blivit något flyktigt. MP3-tiden är förgänglighetens tid. Vad kommer att hända med all den digitaliserade musiken om trettio år? All den inte sällan utmärkta musik som görs idag – kommer den att lösas upp i en rökpuff av ettor och nollor för att aldrig mer kunna höras?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tror att en stor del av lockelsen med gamla singlar, eftersom det är mest singlar det handlar om, är just deras beständighet. Driften att skapa, kreativiteten och inspirationen är graverade i något som överlever decennierna. Så frågan är om det verkligen bara är nostalgi, eller om det handlar om människans behov av något konkret, något taktilt. Detta är givetvis inte exklusivt för punken, men den belyser det paradoxala bättre än många andra genrer, just för att den var så här-och-nu och så öppet antagonistisk mot musikalisk stor- och rovdrift.

Genom åren har det gjorts många försök att ringa in punken. Vad den stod för, vad den var, hur den lät, hur den såg ut, vilka som gjorde den, vad som blivit av den och människorna bakom, vad den haft för effekt på efterföljande musik – knappt en enda aspekt av punken har lämnats orörd. I den ena änden finns SVT:s temaafton för många år sedan med Christoffer Barnekow som förvirrat okunnig försökte knyta ihop trådarna mellan Sverige, Storbritannien och USA. I den andra änden finns Peter Kagerland, som med genuin kärlek, stort kunnande och oemotståndlig passion (och ”a little help from his friends”, bör sägas) dokumenterat den inhemska punken i sin encyklopedi ”Ny våg – Svensk punk/new wave/synth 1977-1982”.

 Slagskeppet KSMBTrots att den uteslutande behandlar den svenska punken, så fångar den så mycket av punkens själva essens att den gott och väl fungerar som en beskrivning för punk från alla länder. Man bläddrar och läser och lyssnar och slås återigen av vilken tillgång den svenska punken är. Vilken ofantlig inspirationskälla i vardagen och, för att alludera på Stig Larssons dokumentärfilm från 1978, vilken ”en spark i anus på varenda jävla kotte” den var och – viktigast av allt – fortfarande är.

I all musik utkristalliseras efterhand vissa band som får representera en hel genre, till och med en hel epok. I den svenska punkens fall är det först och främst Ebba Grön och KSMB. Kanske för att några av de gamla medlemmarna gått vidare till fortsatt framgångsrika karriär. Thåström behöver väl inte ens nämnas. KSMB hade Johan Johansson och Mikael Alonzo. Jag funderar på om band som Dr. Zeke, Förbjudna Ljud, Anders Ångest och Pizzoar hade fått samma status idag om de hade haft medlemmar som i decennier hållit sig kvar i rampljuset. Det får vi aldrig veta. Egentligen är det inte relevant heller. De finns bevarade på vinyl (i somliga fall på CD) för den som är hågad att leta. Min poäng här är att punken var så mycket större, bredare och djupare än vad som kan tyckas om man enbart ser till slagskeppen.

I min kärleksförklaring till den svenska proggen som publicerades tidigare här i Tidningen Kulturen under rubriken ”Om vi bara försöker” hävdade jag att släktskapet mellan den svenska proggen och den svenska punken var betydligt starkare än vad som ofta har påståtts. Det står jag för. Dag Vag var kanske inte uppenbart punk med sin ”transkontinentala rockreggae”, men de delade punkens vilja att göra saker själva, och deras energi var om än inte övertydligt också punkens energi. Deras cover på Träd, Gräs Och Stenars ”Sanningens silverflod” förstärkte deras koppling till proggen som fanns redan i och med att Stig Vig, salig i åminnelse, hade varit roadie åt just Träd, Gräs Och Stenar. I ”Ebba the Movie” syns Gurra bläddra bland sina proggplattor och man får vara med när han lyssnar på Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör” som kort därpå skulle förvandlas till Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” och i samma ögonblick bli både punkens och, retroaktivt, proggens nationalsång. Travolta Kids i sin tur plockade upp Peps ”Falsk matematik”.

Dr Zeke, svensk punkklassikerOch den enda skillnaden mellan proggens politiska budskap och Unos Kanoners i ”Sätt benet i halsen på dom borgarjävlarna”, är att Borås-bandet Unos Kanoner hade ett något mustigare sätt att formulera sig. När punkarna delade ut raljanta rallarsvingar mot proggarna och sjöng om brinnande musikforum (proggarnas musikställen som då och då upplät scenerna åt punken), var det mer som när en bångstyrig tonåring gjorde uppror mot föräldrarna. Punkens motstånd mot proggen ser så här i efterhand ironiskt nog nästan mer ut som en bekräftelse av släktbanden dem emellan! Att Lars Aldman publicerande en artikel om svensk punk i Hifi & Musik 1978 under rubriken ”Den nya musikrörelsen” var träffande och ovanligt klarsynt för sin tid.

En anledning till att jag tror att det är Ebba Grön och KSMB som blivit mest synonyma med den svenska punken är att de var bättre på att spela än många andra. Välspelad musik har en tendens att leva kvar i det allmänna minnet, till skillnad från den tekniskt mindre drivna. Betyder det att Ebba och KSMB var bättre punkband? Nja, det kan lika gärna vara precis tvärtom. Ebba Grön ligger betydligt närmare mainstreamrocken än många mindre kända band, och trots att KSMB till en början hade en kant av härdat stål kring sin musik, så hade de redan på andra LP:n ”Rika barn leka bäst” utvecklats till ett kommersiellt sett mer gångbart rockband. Utvecklingen var också det som gjorde att de överlevde. Den ”verkliga” punken var en kort explosion, en plötsligt, högt knallande urladdning, som just därför var dömd till sin egen undergång.

Munter trallpunk Asta KaskVän av ordning påpekar nu att jag glömmer den andra stora vågen av svensk punk, med band som exempelvis Asta Kask. Men trallpunken fastnade i det som den svenska ursprungspunken slapp – en trygg och säker slentrian, ett slags punkens eget Svensktoppen. Det samma gäller i viss mån de därpå följande hardcorebanden. Luften gick ur originalpunken vid precis rätt tillfälle och slapp överleva sig själv.

Att den första svenska punken, från åren 1977-1980, bar på det snabbt växande fröet till sin egen undergång betyder givetvis inte att musiken är oviktig. Det betyder inte att den energi som frigjordes i den ska ses som passé. Med musiken bevarad på alla de oräkneliga singlar som gjordes kan man låta den explodera om och om igen, med samma vilja att förändra, att göra något själv, att uppnå något. Även ett litet åstadkommande är ett åstadkommande. Och precis som med proggen är denna punkens urladdning och detta pekande på möjligheter på sätt och vis mer kraftfull idag, när världen har diversifierats och det är snudd på omöjligt att utifrån samtida förutsättningar samlas kring ett och samma syfte. Punken, särskilt den närliggande svenska, hjälper mig att rensa bort nutidens trivialiteter, banaliteter och ytligheter. Den blåser bort all distraherande skit som ligger som en sövande hinna över samtiden. Den får mig att se världen en smula klarare. Nu, precis som då.

 

Peter Sjöblom

 

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika XIII Det ädlaste författarjaget

Dek ädle författarjag:et var en rätt diffus varelse i klar gestalt sedd och vacker hjärna medelst en gång för alla, dels rörde han sig på en och han lekamenterade birört ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 19 februari, 2009

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | Essäer om politiken | 27 juli, 2017

Familjen Wagner

Wagner idag?

Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del  både ris och ros. Men en sak är säker, det var med Wagner som ett nytt modernare sätt att skapa både ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 28 maj, 2017

Narcissus pseudo-Narcissus på sankt Görans trädgård

För det första, snål spar och fan tar, det vill säga om man blir fast eller vill låta måla bilen. Ville inte betala parkeringsavgift som vanligt, så åkte till gratisstället ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 15 juni, 2014

Att tågluffa som vuxen

Jag äter, sover, tänker och läser bättre på tåg än någon annanstans. Bäst är att låta slumpen och infallen få fritt spelrum under en tågresa i Europa. Det går bra ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 05 februari, 2009

 Labi-Hauz, Bukharas träffpunkt, nu som för ett tusental år tillbaka.

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 1 av 3)

Den vida legendariska handelsvägen på land, Sidenvägen, sträckte sig från Nanking till Konstantinopel med otaliga förgreningar, så vem vet hur lång den sammanlagda sträckan var, men ett par år tog ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 22 februari, 2017

Klara Norling – Jag vill att mina ord skall tas ifrån mig. Dikter.

Klara Norling – Jag föddes en solig septemberdag 1980 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Min barndom kan beskrivas på ett bekymmersfritt sätt; Jag lärde mig skriva och läsa vid fyra ...

Av: Klara Norling | Utopiska geografier | 07 januari, 2013

Optimal underground under granen

Metall, kött, stora gap, monumentala könsdelar, beridna och beramade, bedårande och bedrägligt förryckta, lössläppta i allehanda skepnader i hejdlösa exponeringar, där gärna det blodsprängda exploderar sig och där väldiga tandgap ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 13 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts