Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat ...

Av: Gregor Flakierski | 09 november, 2006
Litteraturens porträtt

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | 03 oktober, 2016
Gästkrönikör

ur Processen av Orson Welles

Sagolandet

Guido Zeccola om sommarens kulturföljetong.

Av: Guido Zeccola | 31 juli, 2016
Kulturreportage

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | 20 april, 2014
Konstens porträtt

Tarkovsky, döden och jag



Nostalghia (1983)Bisogna attraversare l’acqua con la candela accesa”. Så säger den sinnessjuke Domenico (förtjänstfullt gestaltad av Erland Josephson) i filmen Nostalghia (1983) av den ryske filmskaparen Andrei Tarkovsky. Repliken betyder: ”Du måste korsa vattnet med det tända ljuset”. Medan han säger detta har Domenico tänt en liten ljusstump som han håller upp för att accentuera vikten av sitt påstående. Vattnet han refererar till är den uttorkade bassängen vid ett gammalt stenkloster. Han talar till filmens protagonist; den ryske författaren Andrei, de båda befinner sig i en förfallen gårdsbyggnad, golvet är översvämmat och det droppar långsamt från taket.

Precis innan detta har Domenico förkunnat att han skall berätta för Andrei hur han kan rädda världen. Tarkovsky tycks, åtminstone på ett metafysiskt plan, säga att det är upp till den kreativa människan att rädda världen, att axla den kollektiva människans öde, och att det är genom symboliska handlingar som det sker.

Det var de här stora gesterna som drog mig till Tarkovsky, och som lockade mig att se förbi mitt instrumentala komponerande och försöka mig på att göra film. Det som fascinerar mig med Tarkovsky kompositioner är hur rika de är på innehåll, utan att bli överbelastade konstruktioner, utan att bli grötiga av alltför många simultana intentioner.

Tarkovskys filmspråk är överdådigt; ett romantiskt upphöjande av konsten. Den välbekanta sista satsen i Beethovens nionde symfoni förekommer i mer än en film och tycks alltid peka mot något stort. Tarkovsky tycks ständigt våghalsigt balansera på gränsen till svulstig pretention men lyckas tack vare sitt långsamma och obönhörliga fokus dra betraktaren in i en signifikant och särskiljd stämning där livets stora mystik utspelas på ödesdiger mark. När Domenico i filmens slutskede håller ett högljutt anförande om mänskligheten från toppen av en staty i Rom, för att sedan tända eld på sig själv ackompanjerat av ett grandiost Freude, schöner Götterfunken, då känns det på något underligt vis genuint.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Domenico (Erland Josephson) i lågorJag tror att nyckeln ligger i den starka och allmängiltiga symbolik som genomsyrar Tarkovskys filmer; en visuell tematik åskådliggörs och lägger grunden för de stora funderingarna och spekulationerna. Vatten spelar en sådan roll; överallt tycks det vara lite översvämmat eller droppa från taket, vattnet tränger sig på och naturen inkräktar på människans övervälde, återtar byggnader och dränker dess föremål under ytan, där de ligger kvarglömda tills kameran långsamt sveper över dem. Genom att ständigt ha sådana grundläggande motiv närvarande i form av en tematik, kan Tarkovsky därefter iscensätta storvulna aktioner och händelser som involverar dessa motiv utan att tappa balansen. En balans mellan människan och naturen. Och över allt vilar döden.

På det viset åstadkommer han en atmosfär rik på innehåll och betydelse, utan att behöva vara koncist definierad eller strikt kontrollerad. Dess uppkomst kan på samma vis komma ur en idé om att förmedla något ur perspektivet av en viss stämning utan att detaljerna är systematiskt utarbetade. I det här sammanhanget får estetik en friare och mer mänsklig relevans än i många andra konstformer.

Men det handlar fortfarande om att skaffa sig ett material och att forma det. Efter att ha jobbat med material som i stor utsträckning består av abstrakta konstruktioner är det en oerhörd lättnad att ha ett flerdimensionellt material som inte kräver att jag börjar vid en viss punkt. Det hantverksmässiga begreppet organiskt material – som inom det instrumentella komponerandet betraktas vara ett resultat av ett frö som fått växa utifrån sina karakteristiska egenskaper – kan nu plötsligt ha många ursprungskällor.

Andrei Arsenyevich Tarkovsky(1932-1986)

Jag har alltid via min kreativitet försökt utforska mig själv och andra människors känslomässiga identitet och interagerande, vilket har tett sig allt svårare att uttrycka genom det abstraktionsfilter som benämns nutida konstmusik; alla mina stora känslor och funderingar pressas igenom en smal mynning och filtreras till olika komponenter i en teoretisk musikalisk konstruktion. När jag nu istället involverar människor och visar dem på olika platser, situationer – som aspekter av, eller ursprung till, en stämning eller ett intryck – då uppnår jag något organiskt genom det direkta och behöver inte längre slita med mitt material, utan kan snarare leta runt, se mig omkring och låta saker falla på plats. Jag lyfter blicken och hittar ett bredare, mer extrovert konstnärligt uttryck.

Om jag är ute och går och hittar en plats som har en viss kvalitet; till exempel vacker, intressant, obehaglig, spännande etc., kan jag börja fundera över vad som händer med den platsen om jag placerar en eller flera personer där, och vad händer med personerna på den platsen? Vad händer när jag som tredje part kommer dit med en filmkamera, och ur vilket perspektiv vill jag skildra allt det här? Det blir också aktuellt att tänka på ljud kring en plats, situation, person/karaktär; vad kommunicerar ljudet som finns, och vad kan eventuellt andra ljud kommunicera eller ge för innebörd, med den här platsen som utgångspunkt?

Musik, manus och skådespeleri är andra faktorer som spelar in. Och det börjar inte alltid med en plats; vilken som helst av dessa faktorer kan vara ursprunget till en scen, när de i sig själva, och i kombination med andra faktorer, bygger upp något flerdimensionellt som fritt kan röra sig mellan det konkreta och det abstrakta via det kraftfulla verktyget illusion. Men den illusion som skapas är inte vilseledande eller falsk; den är en illusion på samma sätt som en dröm är det – en simulerad verklighet – men som i sin konstruktion kan peka på något djupt mänskligt som bara går att berätta genom att bygga en illusion runt den; en flerdimensionell illusion av ljud, bild, miljö, människor och musik.

Sounding Room på Röda Sten, GöteborgTiteln på min film Nature Morte uppkom ur en önskan att vara flerdimensionell, med syfte att kunna förmedla något svårbehandlat utan att behöva bli så pass specifik eller konkret att varken jag eller betraktaren har någon frihet att förhålla oss till verket. Bokstavligt översatt betyder titeln död natur; både döden och naturen blir grundläggande motiv utifrån vilka funderingar kring människan och hennes kreativitet utspelas i långsamma skeenden, skeenden som närmar sig det statiska. Nature Morte betyder också stilleben; ett statiskt motiv.

Sedan sker också ett uppdelande av motiv; den självupptagna och kinkiga manliga poeten får ge plats för en annan ljusbärare, upphovsmannen blir en självkritisk skugga (tappar pappersark) och fokus läggs på det kollektiva åtagandet: en person bär ljuset (det är inte tydligt var eller vart eftersom det är mörkt), en person pratar och laborerar med material (äpple, fiol… pappersark i handen). Både upphovsmannen och en annan person ligger döda vid vattnets kant, som om de försökt ta sig över – måhända i ett grandiost försök att axla världens problem och korsa vattnet; för att rädda världen enligt den sinnessjuka Domenicos utsagor i Nostalghia – men misslyckats, eller kanske rentav gett upp utan att försöka.

På ett annat plan handlar det också om filmens eget eventuella misslyckande. Genom att låta döden vara ett motiv att behandla kreativitet utifrån blir misslyckandet en viktig del av det. Mina tvivel och min självkritik ingår i mitt skapande och det är därför naturligt att de blir en del av det slutliga verket. Men det finns genom detta en öppenhet, vilket är mitt huvudsakliga syfte med den här filmen – att göra något som bjuder in publiken till stilla betraktelse och känslomässig delaktighet.

Oliver Bowers

Nature Morte är ett av verken i samlingsutställningen Sounding Room. Visas på Röda Sten i Göteborg 18-27 februari.

http://www.rodasten.se/



 

Ur arkivet

view_module reorder

Om smak, dialog och estetik

Syftet i Gunnar D Hanssons Var slutar texten? är dels att jämka förhållandet mellan författaren som litteraturvetare och som essäist, dels parallellt att definiera ett nytt ämne vid Göteborgs universitet ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 oktober, 2011

En jämförelse och tolkning av Roy Lichtensteins Look Mickey! (1961) och Artist's Studio…

I mars for jag till Tate Modern i London för att titta på utställningen Lichtenstein: A Retrospective, vilken pågick 21 februari-27 maj 2013. Det var första gången jag har haft ...

Av: Den arge konstvetaren | Essäer om konst | 28 juli, 2013

Hänt i skvättet 13 (det sista)

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 23 december, 2013

Migrationens metaforer

Till Marco Kurtz Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas ...

Av: Juan Goytisolo | Essäer | 23 februari, 2014

Den minglande amerikanen

Det var när jag stod i boardingkön på Keflavik klockan fem på kvällen isländsk tid som jag hörde det. Inte var det första gången jag hörde den nordamerikanska rullande engelskan ...

Av: Jana Rüegg | Resereportage | 11 december, 2011

Lindsay Bottos,

På trolljakt i samtidskonsten

Troll. Nej, det är inte John Bauers sagotroll som står och lurar bland träden i den svenska skogsidyllen som jag tänker på, utan på nättrollen. De som sprider sina hatiska ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 oktober, 2015

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 10 maj, 2014

Narcissus pseudo-Narcissus på sankt Görans trädgård

För det första, snål spar och fan tar, det vill säga om man blir fast eller vill låta måla bilen. Ville inte betala parkeringsavgift som vanligt, så åkte till gratisstället ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 15 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts