Maya Deren: banbrytande artist

Maya Deren (1917-1961) var en pionjär inom den amerikanska efterkrigstidens avantgardefilm. Feministisk inspiratör, banbrytande koreograf, Voodooprästinna, etnograf, filosof, dansare och poet. Ett "flower child" före sin tid som vägrade låta ...

Av: Helena Strängberg | 19 april, 2010
Filmens porträtt

Katten är död och levande samtidigt

“What happens if you put a cat in the microwave?” Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer ...

Av: Helena Lie | 06 maj, 2013
Reportage om scenkonst

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | 03 april, 2016
Essäer om film

Francesca Woodman. Självbedrageri. Rom, 1978. Med tillstånd från MM i Stockholm.

Ängeln och Döden

”Jag har några parametrar, just nu liknar mitt liv kaffesump. Och jag skulle vilja dö ung och spara det som jag har hunnit skapa, dessa kaotiska men söta bilder, istället ...

Av: Guido Zeccola | 07 september, 2015
Konstens porträtt

Tarkovsky, döden och jag



Nostalghia (1983)Bisogna attraversare l’acqua con la candela accesa”. Så säger den sinnessjuke Domenico (förtjänstfullt gestaltad av Erland Josephson) i filmen Nostalghia (1983) av den ryske filmskaparen Andrei Tarkovsky. Repliken betyder: ”Du måste korsa vattnet med det tända ljuset”. Medan han säger detta har Domenico tänt en liten ljusstump som han håller upp för att accentuera vikten av sitt påstående. Vattnet han refererar till är den uttorkade bassängen vid ett gammalt stenkloster. Han talar till filmens protagonist; den ryske författaren Andrei, de båda befinner sig i en förfallen gårdsbyggnad, golvet är översvämmat och det droppar långsamt från taket.

Precis innan detta har Domenico förkunnat att han skall berätta för Andrei hur han kan rädda världen. Tarkovsky tycks, åtminstone på ett metafysiskt plan, säga att det är upp till den kreativa människan att rädda världen, att axla den kollektiva människans öde, och att det är genom symboliska handlingar som det sker.

Det var de här stora gesterna som drog mig till Tarkovsky, och som lockade mig att se förbi mitt instrumentala komponerande och försöka mig på att göra film. Det som fascinerar mig med Tarkovsky kompositioner är hur rika de är på innehåll, utan att bli överbelastade konstruktioner, utan att bli grötiga av alltför många simultana intentioner.

Tarkovskys filmspråk är överdådigt; ett romantiskt upphöjande av konsten. Den välbekanta sista satsen i Beethovens nionde symfoni förekommer i mer än en film och tycks alltid peka mot något stort. Tarkovsky tycks ständigt våghalsigt balansera på gränsen till svulstig pretention men lyckas tack vare sitt långsamma och obönhörliga fokus dra betraktaren in i en signifikant och särskiljd stämning där livets stora mystik utspelas på ödesdiger mark. När Domenico i filmens slutskede håller ett högljutt anförande om mänskligheten från toppen av en staty i Rom, för att sedan tända eld på sig själv ackompanjerat av ett grandiost Freude, schöner Götterfunken, då känns det på något underligt vis genuint.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Domenico (Erland Josephson) i lågorJag tror att nyckeln ligger i den starka och allmängiltiga symbolik som genomsyrar Tarkovskys filmer; en visuell tematik åskådliggörs och lägger grunden för de stora funderingarna och spekulationerna. Vatten spelar en sådan roll; överallt tycks det vara lite översvämmat eller droppa från taket, vattnet tränger sig på och naturen inkräktar på människans övervälde, återtar byggnader och dränker dess föremål under ytan, där de ligger kvarglömda tills kameran långsamt sveper över dem. Genom att ständigt ha sådana grundläggande motiv närvarande i form av en tematik, kan Tarkovsky därefter iscensätta storvulna aktioner och händelser som involverar dessa motiv utan att tappa balansen. En balans mellan människan och naturen. Och över allt vilar döden.

På det viset åstadkommer han en atmosfär rik på innehåll och betydelse, utan att behöva vara koncist definierad eller strikt kontrollerad. Dess uppkomst kan på samma vis komma ur en idé om att förmedla något ur perspektivet av en viss stämning utan att detaljerna är systematiskt utarbetade. I det här sammanhanget får estetik en friare och mer mänsklig relevans än i många andra konstformer.

Men det handlar fortfarande om att skaffa sig ett material och att forma det. Efter att ha jobbat med material som i stor utsträckning består av abstrakta konstruktioner är det en oerhörd lättnad att ha ett flerdimensionellt material som inte kräver att jag börjar vid en viss punkt. Det hantverksmässiga begreppet organiskt material – som inom det instrumentella komponerandet betraktas vara ett resultat av ett frö som fått växa utifrån sina karakteristiska egenskaper – kan nu plötsligt ha många ursprungskällor.

Andrei Arsenyevich Tarkovsky(1932-1986)

Jag har alltid via min kreativitet försökt utforska mig själv och andra människors känslomässiga identitet och interagerande, vilket har tett sig allt svårare att uttrycka genom det abstraktionsfilter som benämns nutida konstmusik; alla mina stora känslor och funderingar pressas igenom en smal mynning och filtreras till olika komponenter i en teoretisk musikalisk konstruktion. När jag nu istället involverar människor och visar dem på olika platser, situationer – som aspekter av, eller ursprung till, en stämning eller ett intryck – då uppnår jag något organiskt genom det direkta och behöver inte längre slita med mitt material, utan kan snarare leta runt, se mig omkring och låta saker falla på plats. Jag lyfter blicken och hittar ett bredare, mer extrovert konstnärligt uttryck.

Om jag är ute och går och hittar en plats som har en viss kvalitet; till exempel vacker, intressant, obehaglig, spännande etc., kan jag börja fundera över vad som händer med den platsen om jag placerar en eller flera personer där, och vad händer med personerna på den platsen? Vad händer när jag som tredje part kommer dit med en filmkamera, och ur vilket perspektiv vill jag skildra allt det här? Det blir också aktuellt att tänka på ljud kring en plats, situation, person/karaktär; vad kommunicerar ljudet som finns, och vad kan eventuellt andra ljud kommunicera eller ge för innebörd, med den här platsen som utgångspunkt?

Musik, manus och skådespeleri är andra faktorer som spelar in. Och det börjar inte alltid med en plats; vilken som helst av dessa faktorer kan vara ursprunget till en scen, när de i sig själva, och i kombination med andra faktorer, bygger upp något flerdimensionellt som fritt kan röra sig mellan det konkreta och det abstrakta via det kraftfulla verktyget illusion. Men den illusion som skapas är inte vilseledande eller falsk; den är en illusion på samma sätt som en dröm är det – en simulerad verklighet – men som i sin konstruktion kan peka på något djupt mänskligt som bara går att berätta genom att bygga en illusion runt den; en flerdimensionell illusion av ljud, bild, miljö, människor och musik.

Sounding Room på Röda Sten, GöteborgTiteln på min film Nature Morte uppkom ur en önskan att vara flerdimensionell, med syfte att kunna förmedla något svårbehandlat utan att behöva bli så pass specifik eller konkret att varken jag eller betraktaren har någon frihet att förhålla oss till verket. Bokstavligt översatt betyder titeln död natur; både döden och naturen blir grundläggande motiv utifrån vilka funderingar kring människan och hennes kreativitet utspelas i långsamma skeenden, skeenden som närmar sig det statiska. Nature Morte betyder också stilleben; ett statiskt motiv.

Sedan sker också ett uppdelande av motiv; den självupptagna och kinkiga manliga poeten får ge plats för en annan ljusbärare, upphovsmannen blir en självkritisk skugga (tappar pappersark) och fokus läggs på det kollektiva åtagandet: en person bär ljuset (det är inte tydligt var eller vart eftersom det är mörkt), en person pratar och laborerar med material (äpple, fiol… pappersark i handen). Både upphovsmannen och en annan person ligger döda vid vattnets kant, som om de försökt ta sig över – måhända i ett grandiost försök att axla världens problem och korsa vattnet; för att rädda världen enligt den sinnessjuka Domenicos utsagor i Nostalghia – men misslyckats, eller kanske rentav gett upp utan att försöka.

På ett annat plan handlar det också om filmens eget eventuella misslyckande. Genom att låta döden vara ett motiv att behandla kreativitet utifrån blir misslyckandet en viktig del av det. Mina tvivel och min självkritik ingår i mitt skapande och det är därför naturligt att de blir en del av det slutliga verket. Men det finns genom detta en öppenhet, vilket är mitt huvudsakliga syfte med den här filmen – att göra något som bjuder in publiken till stilla betraktelse och känslomässig delaktighet.

Oliver Bowers

Nature Morte är ett av verken i samlingsutställningen Sounding Room. Visas på Röda Sten i Göteborg 18-27 februari.

http://www.rodasten.se/



 

Ur arkivet

view_module reorder

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 10 december, 2012

Metaforen i poesi och psykoterapi

Att förklara händelser i livet precis som de var kan te sig omöjligt. Språket kan endast snudda vid våra upplevelser, men aldrig riktigt befinna sig i dem. Metaforen har dock ...

Av: Mattias Segerlund | Essäer om litteratur & böcker | 06 mars, 2012

Sparbössor och direkt demokrati

Alla de som förespråkar den representativa demokratin, är per definition även motståndare till de decisiva, det vill säga beslutande folkomröstningar. Jag antar att dessa människor praktiserar representativ demokrati även i sina ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 10 oktober, 2016

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

De äldsta dansepidemierna

Här ska jag försöka skildra de tidigaste dansepidemierna i Europa. Från 600-700-talen till 1021-talet denna sista kallad de bannlysta dansarna i Kölbigk.

Av: Idumea Vedamsson | Essäer om religionen | 18 juni, 2017

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.