Frippe Nilsson tar makten över livet

Författaren Frippe Nilsson, är aktuell då han i dagarna släpper sin fjärde bok Mannen i Paradiset, som blir hans romandebut för vuxna. En fin liten bok om tiden, att förlora ...

Av: Anna Olsson | 27 april, 2010
Litteraturens porträtt

I became an angel with wings

I became an angel with wings all over Fantastic! The snow wind is blowing so close all around me a strong wind moving fast  

Av: Hebriana Alainentalo | 09 augusti, 2010
Utopiska geografier

Michel Houellebecq. Foto Phillippe Matsas

Vem lever lycklig i en tid som vår?

För några år sedan kunde man i den franska veckotidskriften Le nouvel Observateur läsa om den då senast inträffade politiska skandalen, när den åldrade ägarinnan till det stora parfymimperiet L’Oréal ...

Av: Claes-Magnus Hugoh | 09 februari, 2016
Essäer om litteratur & böcker

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | 11 januari, 2017
Utopiska geografier

Meningsfullheten är alltid angelägnare



Salvatore Sciarrino. Luci mie traditrici. Foto Attilio MaranzanoFrån att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom att enbart vända sig till generalprogrammen hos de nationella scenerna kan man tro att nittonhundratalets musikhistoria aldrig har existerat. Parallellt med en stadigt stigande önskan hos kollegor i alla läger att annektera begreppet opera, på olika bevekelsegrunder och med varierande resultat.

Låt oss först och främst konstatera följande: Scenkonsten har under det föregångna seklet genomgått ett antal dramatiska utvecklingar. Samtliga byggstenar har ifrågasatts och inventerats; narrativitet, spatialitet, intersektionalitet. Performativitet har speglats genom fluxus, modernism, textljudkomposition och intermedialitet. Tonkonsten fann nya uttrycksmedel i hörspelet och den radioegna konsten. I dagsläget kan barriärerna mellan performance, dans, intermedial konst och progressiv teater upplevas som utraderade. Men operakonsten, av den samtida konstmusiken satt i karantän för att sedan återerövras och införlivas, är ett märkvärdigt undantag från ovan nämnda utveckling.

Lachenmann Schwefelhölzer. Foto Bernd UhligDen svenska nationalscenen saknar alltså utrymme för experiment. Även om Rotundan uppläts för Paula af Malmborg Wards kammaropera Triumf och tragedi för två år sedan, och det har talats om att bygga om gasklockan i Norra Djurgårdsstaden såväl som ett helt nybyggt operahus i Stockholm. Däremot talas det mindre om hur mycket ny musikdramatik som eventuellt kommer att spelas på en ny nationell operascen. Inte heller Göteborgsoperan eller Malmöoperan tar något särskilt ansvar i frågan, trots att Göteborg har en blackbox som skulle kunna stå till förfogande. Vadstenaakademin och Norrlandsoperan är bättre på att spela nyskrivet; men deras verksamheter bör ändå räknas som undantag. Folkoperan uruppför sällan helaftonsverk nuförtiden. Säsongsöppna teatrar som Drottningholmsteatern och Confidencen ägnar sig i huvudsak åt andra saker.

Vidgar man vyerna något och ser på det stora hela är det fria aktörer som driver på frågan om vad musikteater skulle kunna vara i dagens Sverige; Teatr Weimar ägnar sig åt nyskriven dramatik och musikteater i vid bemärkelse, Alice Kollektiv och Hidden Mother placerar konstmusik i en dramaturgisk kontext och på Audiorama har hörspelet fått en självklar plats. Men dessa fria grupperingar involverar inte självklart sångare. Operation Opera, Duo Ego och Anne Pajunen gör däremot detta, och utgör några av de krafter som verkar utanför allfartsvägarna. Gott så, men kammarformatet måste vara ett av flera alternativ.

Sverige lever fortsatt i skymundan, men man behöver inte resa långt för att uppleva något annat. Den tyskspråkiga delen av Europa har en livaktig scen med ett större antal institutioner och aktörer som kontinuerligt undersöker och förnyar den musikdramatiska formen. Här talas det oftare om Musiktheater, en inkluderande term som är lika gammal som Wagner – till skillnad från det mer historiskt betingade begreppet opera. Likaså sker bland annat i Frankrike, Holland och Italien, där högpresterande ensembler sätter upp storskaliga produktioner med en ambition som jag vågar påstå inte har funnits i Sverige sedan Karl-Birger Blomdahls Aniara hade premiär. En mycket liten del av dessa europeiska uppsättningar har ibland nått de nordiska breddgraderna genom samverkan mellan norska Operaen, samt med den norska festivalen Ultima, däremot kommer det inte något enda nyskrivet verk över den svenska gränsen av väldigt krassa, ekonomiska skäl och, kanske, av okunskap. Detta är problematiskt, inte minst eftersom inte bara publiken, utan även yrkesfolket tappar kontakten med vad som faktiskt sker på andra platser i världen, och i en hel del fall kanske aldrig upplever opera på något annat sätt än genom den museala repertoar som i huvudsak förekommer på landets scener.

Lucia Ronchetti. Lezioni di Tenebra. Foto Mirella WeingartenVarför ser det då ut så här? Läget är helt enkelt annorlunda. Sverige utbildar idag inga dramatiker i konsten att skriva libretton, tonsättare utbildas inte i musikdramatik, och operasångare möter sällan nyskriven opera under hela sin studietid. Svenska tonsättare möter sällan eller aldrig en internationell publik med ett nyskrivet verk, som istället förblir en provinsiell angelägenhet.

Operascenerna å andra sidan administreras av ett fåtal aktörer som roterar mellan institutionerna, kanske är även detta en utdöende trend, men inget tyder på saken i dagsläget. Landet har till synes en dryg handfull librettister, regissörer och ”operatonsättare”. Nyskrivna verk från andra länder göre sig icke besvär. Rundgången är med andra ord allestädes närvarande. Sverige saknar inte exceptionella poeter och dramatiker, strålande regissörer och koreografer. Sverige har i tillägg högst kompetenta och intressanta tonsättare. Men var är utmanandet av det konforma? Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan. Att underestimera en publik genom att tro att ny konst skulle vara elitistisk är även detta en provinsiell tankegång.

Olga Neuwirth. Lost Highway. Foto Priska KettererDe beställningsverk som får utrymme på de stora scenerna ges exempelvis sällan eller aldrig möjlighet till andra instrumentationer utanför den gängse orkesteruppsättningen. Inga elektroniska instrument eller applikationer förekommer överhuvudtaget, trots att en stor del av tonsättarkåren idag använder detta regelbundet i sin övriga produktion. Varken Carl Orffs Antigonae för sex pianon, fyra harpor, nio kontrabasar, slagverk och träblås eller Karlheinz Stockhausens 29 timmar långa Licht skulle rimligtvis ha kunnat uppstå ur en sådan miljö, inte heller Philip Glass Einstein on the beach.

Den svenska musikdramatiska repertoaren består vid en snabb inventering idag av en överväldigande del dokumentära och historiska operor, och i de allra flesta fall rör det sig om ett linjärt narrativ, där karaktärerna entydigt rör sig på en tittskåpsscen och interagerar utan att bryta några illusioner. Texten är dialogbaserad, eller återberättande. Givetvis finns det även verk som strävar åt andra håll, exempelvis Fredrik Österlings opera om kulturpolitik, Näsflöjten och The Knifes kongeniala Tomorrow, in a year som beställdes av danska Hotel Pro Forma.

I jämförelse med den metanivå som uppnås i Bernhard Langs I hate Mozart, eller Salvatore Sciarrinos Luci mie traditrici, med komplexitetsnivån hos Beat Furrer i hans Wustenbuch, Helmut Lachenmanns Das Mädchen mit den Schwefelhölzern, Olga Neuwirths våldsamma tonspråk, exempelvis i hennes Construction in space eller den potenta, politiska konceptualism som återfinns i Lucia Ronchettis Der Sonne entgegen, är det svårt att tala om svensk musikdramatik i termer som radikal eller nyskapande. Nutida dramaturgiat har premierat en stillsam och välfriserad musikdramatik – kanske som en reaktion på tidigare inställda premiärer av beställningsverk som ansetts svårspelade av en ängslig ledning, kanske beror det på att konstformen förlorat sin kontakt med en svensk tonsättarkår som nu söker återuppfinna hjulet istället för att utmana formen. Orsaken är givetvis än mer komplex. Det är räddhågsenheten som jag inte kan tåla. Eller ointresset av att utmana det förutsägbara.

Vad önskar jag mig då av en samtida musikdramatik? Svaret måste bli: Ett risktagande, en text utan ord.Något rakryggat, outtalat. En genomförd tanke, en vision om ett bortom, bakom. Viskningar och rop, illusioner och galenskaper. En logik från dansens och poesins värld, eller en hårdnackad konceptualism. Allt detta och mer därtill. Men inga flera, ljumma filmjölksdarriga älskvärdheter. Låt oss avslutningsvis konstatera följande: Vi kan förvänta oss, och bör begära mer av oss själva i den tid vi lever i – meningsfullheten är alltid angelägnare.

 

Magnus Bunnskog
Tonsättare och Skribent

 

Philip Glass. Einstein On The BeachFortsatt läsning

- Lehmann, Hans-Thies (2006 [1999]). Postdramatic Theatre. New York. Routledge.

- Till, Nicholas (2006). Chapter 2 ”Investigating the entrails: post-operatic music theatre in Europe”, i Kelleher & Ridout (red), Contemporary Theatres in Europe. New York. Routledge, ss. 34-46.

- Glass, Philip (1988). Opera on the beach. London. Faber & Faber.

 

Fortsatt lyssning

- Helmut Lachenmann: Das Mädchen mit den Schwefelhölzern

- Beat Furrer: Begehren

- Salvatore Sciarrino: Luci mie traditrici

- Lucia Ronchetti: Lezioni di Tenebra

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Carsten Palmer Schale defragmenteras

iakttagelser. några diktfragment av carsten palmer schale.

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 05 augusti, 2016

Magnus Göransson

Idioten och en vän får jobb på ett telefonförsäljarföretag

En kort lönnfet tunnhårigt överkammad man runt femtio strecket presenterar stolt företagets helt meningslösa sysselsättning som ett kåseri som skulle få Ehrenmark att rotera i sin grav. Företaget säljer företagskalendrar ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 07 april, 2016

Det var en gång 1967

  Det var en gång 1967 Sommaren 1967 fyllde jag tretton år. Ett av mina största musikaliska minnen från den varma sommaren är den tunga orgeln (en blandning av kyrk- och hammond) ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 13 november, 2007

Skamgrepp som kulturnyhet

I kulturnyheterna strax innan nio i radions P2 (11 juli) kan man höra att ett känt nyhetsankare erbjudit sex till en kvinna som anställningsvillkor för både bättre och snabbare karriärmöjligheter ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 12 juli, 2016

En fabulös resa in i Sven Nordqvists underbara bildvärld

“Jag har alltid tyckt om att teckna. Min mamma uppmuntrade mig, hon var själv duktig på att teckna och måla. Att jag för en gångs skull var bättre på någonting ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 30 oktober, 2014

Vem är vem och vad är vad?

Helgonet Lucia från Italien är enligt tradition, språk och kön en kvinna som levde i ett patriarkalt samhällsklimat. Som kvinna var hennes situation säkert mycket svår; främst med tanke på ...

Av: Thomas Silfving och Gunilla Nilson | Gästkrönikör | 23 november, 2012

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Sidenvägen

Bukharajudar i Sidenvägens knutpunkt

Den vida legendariska handelsvägen på land, Sidenvägen, sträckte sig från Nanking till Konstantinopel med otaliga förgreningar, så vem vet hur lång den sammanlagda sträckan var, men ett par år tog ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 16 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.