Fortolkningskunstens betydning for utforskningen av mennesker

Fortolkningskunsten er både verktøy og medium for forståelse av oss selv og vårt liv i verden. Anvendelsen av verktøyet skjer med henblikk på samhandling mellom mennesker, som også er mulig ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Bild: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 1

Tarja Salmi-Jacobsons reportage i två delar om Draculas födelseort Sighisoara.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 11 januari, 2016
Resereportage

Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är i farten igen

Kulturhösten i Stockholm: här några av höjdpunkterna (det vill säga mina höjdpunkter: inga objektiva höjdpunkter…). Det kommer att handla om alltifrån konst till opera och film.

Av: Björn Gustavsson | 29 december, 2015
Björn Gustavsson

Wilhelm Sesemann – en spegel av Europas förvirrade situation

  I vår nordiska filosofihistoria finns ett mycket perifert namn, som dock i en europeisk kontext intar en beaktansvärd ställning, nämligen Wilhelm Sesemann. Hans anknytning till det svenska är egentligen mycket ...

Av: Michael Wirth | 12 november, 2011
Essäer

Meningsfullheten är alltid angelägnare



Salvatore Sciarrino. Luci mie traditrici. Foto Attilio MaranzanoFrån att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom att enbart vända sig till generalprogrammen hos de nationella scenerna kan man tro att nittonhundratalets musikhistoria aldrig har existerat. Parallellt med en stadigt stigande önskan hos kollegor i alla läger att annektera begreppet opera, på olika bevekelsegrunder och med varierande resultat.

Låt oss först och främst konstatera följande: Scenkonsten har under det föregångna seklet genomgått ett antal dramatiska utvecklingar. Samtliga byggstenar har ifrågasatts och inventerats; narrativitet, spatialitet, intersektionalitet. Performativitet har speglats genom fluxus, modernism, textljudkomposition och intermedialitet. Tonkonsten fann nya uttrycksmedel i hörspelet och den radioegna konsten. I dagsläget kan barriärerna mellan performance, dans, intermedial konst och progressiv teater upplevas som utraderade. Men operakonsten, av den samtida konstmusiken satt i karantän för att sedan återerövras och införlivas, är ett märkvärdigt undantag från ovan nämnda utveckling.

Lachenmann Schwefelhölzer. Foto Bernd UhligDen svenska nationalscenen saknar alltså utrymme för experiment. Även om Rotundan uppläts för Paula af Malmborg Wards kammaropera Triumf och tragedi för två år sedan, och det har talats om att bygga om gasklockan i Norra Djurgårdsstaden såväl som ett helt nybyggt operahus i Stockholm. Däremot talas det mindre om hur mycket ny musikdramatik som eventuellt kommer att spelas på en ny nationell operascen. Inte heller Göteborgsoperan eller Malmöoperan tar något särskilt ansvar i frågan, trots att Göteborg har en blackbox som skulle kunna stå till förfogande. Vadstenaakademin och Norrlandsoperan är bättre på att spela nyskrivet; men deras verksamheter bör ändå räknas som undantag. Folkoperan uruppför sällan helaftonsverk nuförtiden. Säsongsöppna teatrar som Drottningholmsteatern och Confidencen ägnar sig i huvudsak åt andra saker.

Vidgar man vyerna något och ser på det stora hela är det fria aktörer som driver på frågan om vad musikteater skulle kunna vara i dagens Sverige; Teatr Weimar ägnar sig åt nyskriven dramatik och musikteater i vid bemärkelse, Alice Kollektiv och Hidden Mother placerar konstmusik i en dramaturgisk kontext och på Audiorama har hörspelet fått en självklar plats. Men dessa fria grupperingar involverar inte självklart sångare. Operation Opera, Duo Ego och Anne Pajunen gör däremot detta, och utgör några av de krafter som verkar utanför allfartsvägarna. Gott så, men kammarformatet måste vara ett av flera alternativ.

Sverige lever fortsatt i skymundan, men man behöver inte resa långt för att uppleva något annat. Den tyskspråkiga delen av Europa har en livaktig scen med ett större antal institutioner och aktörer som kontinuerligt undersöker och förnyar den musikdramatiska formen. Här talas det oftare om Musiktheater, en inkluderande term som är lika gammal som Wagner – till skillnad från det mer historiskt betingade begreppet opera. Likaså sker bland annat i Frankrike, Holland och Italien, där högpresterande ensembler sätter upp storskaliga produktioner med en ambition som jag vågar påstå inte har funnits i Sverige sedan Karl-Birger Blomdahls Aniara hade premiär. En mycket liten del av dessa europeiska uppsättningar har ibland nått de nordiska breddgraderna genom samverkan mellan norska Operaen, samt med den norska festivalen Ultima, däremot kommer det inte något enda nyskrivet verk över den svenska gränsen av väldigt krassa, ekonomiska skäl och, kanske, av okunskap. Detta är problematiskt, inte minst eftersom inte bara publiken, utan även yrkesfolket tappar kontakten med vad som faktiskt sker på andra platser i världen, och i en hel del fall kanske aldrig upplever opera på något annat sätt än genom den museala repertoar som i huvudsak förekommer på landets scener.

Lucia Ronchetti. Lezioni di Tenebra. Foto Mirella WeingartenVarför ser det då ut så här? Läget är helt enkelt annorlunda. Sverige utbildar idag inga dramatiker i konsten att skriva libretton, tonsättare utbildas inte i musikdramatik, och operasångare möter sällan nyskriven opera under hela sin studietid. Svenska tonsättare möter sällan eller aldrig en internationell publik med ett nyskrivet verk, som istället förblir en provinsiell angelägenhet.

Operascenerna å andra sidan administreras av ett fåtal aktörer som roterar mellan institutionerna, kanske är även detta en utdöende trend, men inget tyder på saken i dagsläget. Landet har till synes en dryg handfull librettister, regissörer och ”operatonsättare”. Nyskrivna verk från andra länder göre sig icke besvär. Rundgången är med andra ord allestädes närvarande. Sverige saknar inte exceptionella poeter och dramatiker, strålande regissörer och koreografer. Sverige har i tillägg högst kompetenta och intressanta tonsättare. Men var är utmanandet av det konforma? Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan. Att underestimera en publik genom att tro att ny konst skulle vara elitistisk är även detta en provinsiell tankegång.

Olga Neuwirth. Lost Highway. Foto Priska KettererDe beställningsverk som får utrymme på de stora scenerna ges exempelvis sällan eller aldrig möjlighet till andra instrumentationer utanför den gängse orkesteruppsättningen. Inga elektroniska instrument eller applikationer förekommer överhuvudtaget, trots att en stor del av tonsättarkåren idag använder detta regelbundet i sin övriga produktion. Varken Carl Orffs Antigonae för sex pianon, fyra harpor, nio kontrabasar, slagverk och träblås eller Karlheinz Stockhausens 29 timmar långa Licht skulle rimligtvis ha kunnat uppstå ur en sådan miljö, inte heller Philip Glass Einstein on the beach.

Den svenska musikdramatiska repertoaren består vid en snabb inventering idag av en överväldigande del dokumentära och historiska operor, och i de allra flesta fall rör det sig om ett linjärt narrativ, där karaktärerna entydigt rör sig på en tittskåpsscen och interagerar utan att bryta några illusioner. Texten är dialogbaserad, eller återberättande. Givetvis finns det även verk som strävar åt andra håll, exempelvis Fredrik Österlings opera om kulturpolitik, Näsflöjten och The Knifes kongeniala Tomorrow, in a year som beställdes av danska Hotel Pro Forma.

I jämförelse med den metanivå som uppnås i Bernhard Langs I hate Mozart, eller Salvatore Sciarrinos Luci mie traditrici, med komplexitetsnivån hos Beat Furrer i hans Wustenbuch, Helmut Lachenmanns Das Mädchen mit den Schwefelhölzern, Olga Neuwirths våldsamma tonspråk, exempelvis i hennes Construction in space eller den potenta, politiska konceptualism som återfinns i Lucia Ronchettis Der Sonne entgegen, är det svårt att tala om svensk musikdramatik i termer som radikal eller nyskapande. Nutida dramaturgiat har premierat en stillsam och välfriserad musikdramatik – kanske som en reaktion på tidigare inställda premiärer av beställningsverk som ansetts svårspelade av en ängslig ledning, kanske beror det på att konstformen förlorat sin kontakt med en svensk tonsättarkår som nu söker återuppfinna hjulet istället för att utmana formen. Orsaken är givetvis än mer komplex. Det är räddhågsenheten som jag inte kan tåla. Eller ointresset av att utmana det förutsägbara.

Vad önskar jag mig då av en samtida musikdramatik? Svaret måste bli: Ett risktagande, en text utan ord.Något rakryggat, outtalat. En genomförd tanke, en vision om ett bortom, bakom. Viskningar och rop, illusioner och galenskaper. En logik från dansens och poesins värld, eller en hårdnackad konceptualism. Allt detta och mer därtill. Men inga flera, ljumma filmjölksdarriga älskvärdheter. Låt oss avslutningsvis konstatera följande: Vi kan förvänta oss, och bör begära mer av oss själva i den tid vi lever i – meningsfullheten är alltid angelägnare.

 

Magnus Bunnskog
Tonsättare och Skribent

 

Philip Glass. Einstein On The BeachFortsatt läsning

- Lehmann, Hans-Thies (2006 [1999]). Postdramatic Theatre. New York. Routledge.

- Till, Nicholas (2006). Chapter 2 ”Investigating the entrails: post-operatic music theatre in Europe”, i Kelleher & Ridout (red), Contemporary Theatres in Europe. New York. Routledge, ss. 34-46.

- Glass, Philip (1988). Opera on the beach. London. Faber & Faber.

 

Fortsatt lyssning

- Helmut Lachenmann: Das Mädchen mit den Schwefelhölzern

- Beat Furrer: Begehren

- Salvatore Sciarrino: Luci mie traditrici

- Lucia Ronchetti: Lezioni di Tenebra

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Filip Jers, foto Lars Löfvendahl

En virtuos på harmonika

Det har regnat priser över Filip Jers, nu senast Jazzkatten, där han fick pris som årets musiker och för inte så länge sedan pris för Årets album i folkmusik vid ...

Av: Bo Bjelvehammar | Musikens porträtt | 30 oktober, 2016

Refleksjoner om identiteten til eksisterende entiteter

Eksisterende entiteter har en spatio-temporal akse som forutsetning og betingelse for deres tilstedværen i verden, samtidig som hver eneste eksisterende entitet har å bli lokalisert langsetter en slik spatio-temporal akse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 april, 2010

Carsten Palmer Schale

Carsten Schale - 16 dikter (till TD)

Carsten Palmer Schale är främst dr. i sociologi och forskare och författare i filosofi, men har under de senaste 25 åren sysslat alltmer med skönlitteratur (där han också har universitetsutbildning) ...

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 14 september, 2015

Drängsmarks såg – en bit levande kultur

Gamla industribyggnader och maskiner rymmer en kunskap om verkligheten. Ja, de kan till och med vara vackra för den som har blicken. Arbete, och minnen efter arbete, det är en ...

Av: Signe Rudberg | Essäer | 30 april, 2008

Litteraturens resa in i det underbara. Intervju med Dante Maffìa

Dante Maffìa är en italiensk författare från Kalabrien i Syditalien. Han har skrivit många böcker: romaner, diktsamlingar, essäer. Böckerna publiceras på italienska men i bland även på kalabresiska, ett vackert ...

Av: Iacopo Vannicelli | Litteraturens porträtt | 06 december, 2013

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 2

Andra delen av Tarja Salmi-Jacobsons reportage om greven Dracula.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 13 januari, 2016

Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 24 september, 2013

Ringen i örat

Hundings “hydda” med Hunding själv på plats. Foto: Bayreuther Festspiel Ringen i örat - med Wagner i Bayreuth. Kapten Wagner – jo, han heter faktiskt så – slussar mig ner genom molnbankarna till ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 11 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.