Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | 02 juli, 2013
Essäer om film

Fokus Sceniska rum Retrospektion över äldreboendets dramatik Att bota den gamle från det…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Robin Bernhardtz | 10 mars, 2013
Reportage om scenkonst

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

På väg mot musiken. Del II. Vår akustiska natur



Śruti

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat Afrika, till exempel Uitotostammen, vilken har en tradition som artikuleras: ”I begynnelsen skapade Ordet Fadern”. Detta begrepp, närvarande i många andra kulturer, har av några forskare tolkats som uppenbarelsen av mysteriet som de sakrala krafterna skänkte till oss i mänsklighetens gryning. Konceptet Ord är någonting vilseledande, eftersom det handlar om någonting som genetiskt uppträder före det specifika ordet och alla logiskt grundade koncept. Det handlar i stället om någonting som inte går att konceptualiseras, och som får det rationalistiska tänkandet att avskeda detta som något absurt och obegripligt.

Egyptierna kallade detta ursprungliga element ett skratt, ett skrik av guden Thoth. Den vediska traditionen talar om en icke-materiell varelse som från intets stillhet plötsligt börjar klinga, och universum blir till. Goethe hade kanske förstått ljudets verkliga betydelse när han skrev ”Musiken skänker konsten värdighet eftersom den inte har någon materia att konfrontera sig med”. Den indiske filosofen Anandavardhana sade på 900-talet i sin Dhvanyâloka (en bok om det poetiska sättet att tala) att det rena ljudet betyder mer än det talade ordet. För honom var ljudet (Dhvani) diktens själ. En mening ska uttalas tydligt och korrekt, men den är bara ett verktyg för att kunna uttrycka någonting djupare, det outsägliga kan endast kommuniceras med hjälp av Dhvani, det vill säga den ton som bebor diktens essens och som inuti oss väcker det mysterium som ordet bara anspelar på. Ljudets djupare betydelse, som inte alltid stämmer överens med de metaforiska ordens betydelse, träder sakta in i oss. Det är bara efter att det sagda ordet börjat klinga i resonans som det liksom kyrkklockorna börjar vibrera.

Śruti 

Śruti (devanāgarī, också Śrūti eller Śrúti: "lyssnat") är ett sanskritsubstantiv (feminint) som antyder den kunskap som människan lyssnade till i tidernas begynnelse och som sedan muntligt förtydligades av brahminerna (prästernas kast). Dessa olika kunskaper som, enligt traditionen, de mystiska krafterna avslöjade enbart för ” de som måste sjunga”, det vill säga de ursprungliga heliga sångarna (Sri),  kallas apauruyeya (det som ingen komponerade). Dessa Śruti är en fundament i den hinduiska religionen. Musikinstrumentet (rösten men också trumman, flöjten, lyran) är en skapelsens akt, det är Ordet av de som offrade livet för att bygga instrumentet. Människan som sjunger (lever) firar rituellt denna händelse.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Foto Hebriana AlainentaloDet måste dock finnas en symbios mellan instrumentet och den som spelar det, risken är annars att riten minskar i kraft och betydelse.

Den tidsperiod jag försöker analysera här är mer arkaisk, den roll som musiken intar blir tydligare. Denna musik har ingenting att göra med konst och underhållning utan upprättar en förbindelse med det vardagliga livets enklaste händelser och blir ett metafysiskt verktyg i människornas händer. I en kult eller ritual som inte använder sig av musiken eller av det akustiska ordet förblir varje handling svag, eftersom riternas verkningsfullhet står i intim förbindelse med Ljudet.

Eftersom världen som vi lever i fått sin konkreta form genom materialiseringen av dessa arkaiska akustiska data, är varje varelses väsen med nödvändighet akustisk. Det är därför man inom flera kulturer tror att varje individ äger ett skrik som är personligt och som bebos av den individuella livskraften. 

 Från en metafysisk synvinkel är det mänskliga samhället en polyfoni. Rytmen reglerar samspelet mellan världens harmoniska krafter. Denna rytm är grunden till alla förvandlingar i tid och rum som sker i universum. Kanske det var för att framhäva musikens avgörande roll i det kosmiska livet som musikens och äktenskapens Gud hade i det forntida Kina samma namn.  

Ljudet och kosmos

Vi är omringade av ljud. Aldrig tidigare i människans historia har ljudet (som oväsen och som harmoni) haft en så pass stor makt över vår vardag. Men världen har aldrig varit ljudlös. Oavsett om vi tror på gudomliga krafter eller på teorin om Big bang så började själva skapelsen med ljudet.

Foto Hebriana Alainentalo

Ljudet skapar inte bara vår konkreta verklighet och ger tingens liv en kvalitet, utan det reglerar även förhållandet mellan subjekt och objekt. Den rytmiska kraften begränsar sig inte till att ”sjunga” i varje varelses inre värld eller inre liv; ljudstrålarnas mest förnimbara uppenbarelser gör att vi överhuvudtaget kan höra. En rytm utstrålad i den externa världen blir sårbar i förhållande till sin egen brytning och i sitt progressiva avlägsnande från sin ursprungliga källa. Om vi hör någon skrika är skriket aldrig detsamma hos oss som lyssnar som hos den som skriker. Ljudet blir fångat eller manipulerat av en annan resonans, utan att den ursprungliga källan eller personen som utsände det kan påverka det. Hela kosmos, och i det även materien, har en akustisk natur, vilket innebär att det som kropparna, det vill säga resonanslådorna, utsänder, mottager och alstrar, följer samma lag.

Varje varelse bär sitt eget ljud som bara han eller hon kan uppfatta, detta kan vi kalla ”det lilla ordet”. Det är genom relationen till de kosmiska ljudflödena som det individuella ljudet kan bli del av det ”stora ordet”, av det ”ursprungliga ordet”. Det handlar om en rytm som inte alla kan höra och som blir tydlig bara för de varelser som har en röst. Det är möjligt att ”det lilla ordet” och ”det stora ordet” motsvarar det lilla och det stora viskande trädet hos aboriginerna i Australien. Det första trädet symboliserar det individuella ödet, det stora trädet symboliserar samhället. Idén om den akustiska symbolen betecknas av ideogrammet ”Ming” i Kina; ett tecken som också betyder – jämte dess mångtydiga innebörder som cirklar kring sol, fönster, måne samt farkost, som ofta symboliserar att det inte finns något ting som inte är ljus – liv och öde. Ty ljudet är människoödet.

Att ingjuta eller att blåsa liv i eller att genom sången (mässandet) träda in med sitt ”ord” i någon annan för att väcka denne till konkret existens.

Begreppet finner vi också hos oss i den västerländska traditionen. Vi finner spår av det – med undantag för ritualerna – även i sagorna, där det räcker med att en trollkarl eller en trollkvinna enbart blåser, viskar, sjunger eller klappar med händerna för att det önskade objektet ska träda fram. En förälder i dag hade dock knappast sagt: ”Jag skulle vilja att ni förvandlades till korpar”, så att barnen förvandlades till svarta korpar och flög sin väg över himlen. Begäret blir verklighet när det finner en adekvat ljudformel, det vill säga så snart ens rytm stämmer överens med det önskade objektet.

Den psykologiska beskyddaren av Ordet är begäret som gör ljud av ett vanligt ord och ger det nytt liv och ny betydelse. På så sätt förvandlas språket till något kreativt, språket kan börja skapa. Jacob Grimm var en betydande forskare inom språk, litteratur och myt. I sin bok ”Deutsche Mythologie” skriver han att ordet Wunsch (begär) är ett ord som kan relateras till Wotan (Oden). Wotan blir också kallad Omi som betyder ljud, oväsen. Enligt Grimm kan därför ordet Wunsch ersättas med en guds namn.

En av de basala formerna av begär är skriket; samma skrik genom vilket den egyptiska guden Thoth skapade världen.

Prajapati

Den ursprungliga namnlösa guden Prajapati (som egentligen är ett appellativ och betyder Alltets herre, och alltså i den bemärkelsen inte är ett riktigt namn) i Vedaskrifterna hade till en början inget namn och ingen identitet, när den väl får ett namn kallas den Ka av Indra (I vedisk religion är Indra den klart viktigaste och mest populära guden. Detta syns bland annat i Rigveda där över 250 hymner är tillägnade honom, fler än till någon annan gud.) . Om vi jämför Prajapati med monoteisternas gud är den mer dunkel och distanserad, familjär men samtidigt undvikande. Det är i tanken som man kan möta Prajapati och man möter guden där Ordet skapas och tar gestalt. Prajapati sover men när Indra väcker honom genom att kalla honom Ka, då känner Prajapati att han är hungrig, och han skapar världarna genom ett skrik.

Bild: Hebriana Alainentalo

Även den abrahamitiska gudens namn var onämnbart; han fick enbart ett ljudande smeknamn eller ett appellativ från tetragrammet JHVH och blev Jahve. Jahve skapar världen genom begär och Ord, i likhet med Prajapati. När begärets akustiska väsen kommer till uttryck och tar den åkallade gestalten i besittning – genom viljan att växa och leva – blir det ett väckelseskrik som är mycket viktigt under de ritualer som är knutna till våren.

En gång i tiden i Västafrika, i en stam som hette Bambara, brukade en man springa genom ett sädesfält och upprätthålla ett skrik som liknade det som ett nyfött barn utstöter (se Bronislaw Malinowskis "Coral gardens and their magic"). Befolkningen som bebor Massimernas område på Nya Guinea slår i jorden och skriker högt, eftersom skriket och dansen skänker den energi och den värme som växterna behöver (se Maurice Leenhardts "Notes d'éthnographie néo-Calédonienne"). Även i Europa brukade man uppliva till exempel linet efter den långa vintern med skrik och dans. Dessa fenomen förekommer också i andra magiska ritualer. I Torres sund – som ligger mellan Australien och den melanesiska ön Nya Guinea – måste den person som åkallar regn sjunga strupsånger och dansa frenetiskt. Under initiationsritualerna hos Kurnai eller Gunai i Sydöstra Australien blir de invigda först kastade upp i luften, sedan blir de lagda på eller begravda i jorden, allt med höga rituella skrik. Det är dessa skrik som ligger till grund för hela den magiska handlingen; skriket väcker de 'ofödda' och ger dem virila krafter. (Se Alfred William Howitts "The native tribes of South-East Australia"). Under vissa bröllop i Frankrike, när brudparet utväxlar ringar, brukar bröllopsgästerna skrika högt. I Spanien kan det hända att den unge man som friar ger ifrån sig ett gällt ljud utanför de framtida svärföräldrarnas dörr.

Enligt den kinesiska guden Pangu motsvarar skriket och skrattet våren och hösten. Pangu är jämförbar med gudarna Atlas och Ymer; de är jättar. Enligt Zheng Xu fanns i begynnelsen bara mörker och Kaos. Ur detta skapades Universum och i Universum uppstod ett ägg. I ägget låg Pangu och sov under många tusen år. När Pangu vaknade sträckte han på sig och äggskalet sprack. Vissa bitar steg uppåt med ljusets kraft (Yang Ki) och bildade himlen. Andra bitar av skalet sjönk nedåt med mörkrets krafter (Yin Ki) och bildade jorden. Pangu höll ihop Yin och Yang och allt var till en början mycket litet.

Sången blir central också under regnsäsongen och betyder vilja och trohet, den representerar den vitala mitten. Klagan och jämmern är livsvindens rytmer, som inspirerar till elegier och vackra sånger, utöver att ge näring till de jämrande döende människorna, renar sången den dem, från dödens element.

Den shamaniska sången

Serien: klagan-jämmer-åkallan-skratt-sång är den akustiska essensen av det ”stora ordet”, av det ”ursprungliga ordet”. Det är uppväxtens akustiska spiral på vilken alla generationer rör sig sedan begynnelsen, och som ständigt upprepas i varje mikrokosmos och individ. Denna akustiska spiral som baulerna i Indien ritar i luften med en bjällra i handen kan motsvara spiralormen Kundalini i Vasishta yoga. I mitten av magens hundra nerver finns en nerv som heter Antar-vestanika som liknar en vriden orm som vibrerar konstant. I denna Nadi (flod) bor Parashakti som är Kundalinis viktigaste kraft och ande. Parashakti darrar och visslar som en arg kobra.

Till Kundalini ansluts även hjärtats nerver. Denna fysiska och andliga energiflod löper nedåt men samtidigt upp genom kroppen, och som Sâman ljuder i hjärtats mitt. Även för det afrikanska Dogonfolket (i sydöstra Mali) består sångens vitala kraft eller ”fuktiga röst” av en spiralformad rörelse; symboliserad genom en koppartråd vilken lindar deras trummor till timglasets form, eftersom de tror att den vitala kraften är förfädernas sånger som vrider sig kring livmodern.

Om en vuxen människa som liknar en förälder säger Dogonfolket att hon lindar in faderns eller moderns ord. Ordet liknar, till exempel, livsträdet som är omringat av grenar i spiraler, ordet blir kvar i trumman som är gjort av trä. På det här sättet blir floden, spiralen och trädet Ordets språkverktyg. Ordet är ”den rätta rösten” därför att ljudet återskapar den ursprungliga källan till varje ord och ljud, därför att det förenar gudarnas och människornas öde.

Bild: Hebriana Alainentalo

Det sägs att den som sjunger på ett rituellt och shamanistiskt vis kan reproducera förfädernas ord. Det är tack vare den sjungande shamanen hos Dogonfolket (men inte bara hos dem) som den mystiska återföreningen med förfäderna blir möjlig. Ty förfäderna bebor Ordet. Men den totemiska dansaren lyckas trots alla sina ansträngningar bara bristfälligt härma förfadern som sprider kraften. Han kan förverkliga identifieringen med sin mystiska förfader bara genom den enastående härmande kraften som tillhör människorösten. När den mystiska förbindelsen äntligen är nådd kan förfadern tala genom sångarens röst eftersom alla skillnader mellan subjekt och objekt hos den gemensamma akustiska substansen då försvinner. Det är enbart därför som den ”rätta rösten” eller det akustiska offret (frambärandet) kan forma den centrala delen av förfädernas kult.

Rösten – ett slags lungsvett – är som Kassia ett 'underjordiskt väsen', som Plinius säger pryds av bevingade ormar och som den triumferande psykologin associerar med det kvinnliga könsorganet, vilket därför är omringat av flygande ”fallosar”. Emellertid är Kassia inget annat än röst, bokstaven U i Arthur Rimbauds ”Vokaler”. Efter att ha avslöjat ordets underjordiska värld (Mundus Subterraneus) möter rösten det sagolika (fantastikon på forngrekiska) som föreställer denna värld i liturgiska dräkter under vilka det rör sig ett hypotetiskt ”Ett” av Parmenides: ”inte likartat, inte olikartat, inte identiskt, inte icke-identiskt”.

Enligt den fornteologiska kryptografin var universum sammanfattat av tre böcker: Séfer (skriften), Sófer (numret), och Sífur (ordet). Ändå var det rösten som fungerade som kosmisk kodnyckel, som spår för att återföra symbolen till den värld i vilken den hade uppenbarat sig: själva människokroppen. Man skulle kunna säga att det som i rösten är häpnadsväckande beror på dess mystiska sätt att vara ”någonting annat”. Och detta liknar mer en exil än ett fosterland

Guido Zeccola, Text
Hebriana Alainentalo, Bilder

Följer: Del III. Quies och Graal

Ur arkivet

view_module reorder
Gunnar Lundin

Gunnar Lundin. Gerontion

Ur "Poeten och bibliotekarien", Gunnar Lundins nya diktsvit.

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 17 augusti, 2015

Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 31 januari, 2012

Three ladies in Cairo. Del I. Love and Loss

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den man som ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 04 juli, 2014

Den 14 juli firar jag med pannkakstårta och Burgundsenap

Det finns vissa datum som är fastetsade i mitt minne. Jag kan inte nämna alla här, men jag antar att många av dessa överensstämmer med de flesta människors minnesdagar i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 juli, 2016

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Det kom ett brev – som var min röst. Om Pär Lagerkvist

Resan tillhör två världar, den yttre och den inre, den av lust och den av nödvändighet, främst för att den sätter fantasin i rörelse, och den här, för min del ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2014

Fragment av surrogatpyret IV

Fragment av surrogatpyret IV Morfar kvickna till av spriten å Dimmu Borgir (”...Still our enemies will keep hiding /In the shadows with betrayal against reason/But with my reprisal ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 23 oktober, 2007

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 03 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.