Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | 18 april, 2014
Essäer

Estetikk

Innledning Denne artikkelen er om estetikk. ‘Estetikk’ er et grunnbegrep. Begrepet har flere ulike betydninger, der de viktigste av dem er disse: For det første, at begrepet henviser til et adjektiv ...

Av: Thor Olav Olsen | 02 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Isprinsessan

  "Ett välskapt gossebarn." Orden tränger in och skingrar nio missfall; de sju tidiga och de bägge sena. Barnmorskan lägger pojken i Klaras famn. I ögonens springor möter han moderns blick. Tomas ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 07 mars, 2011
Utopiska geografier

dr Krabba 8

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 25 november, 2011
Kulturen strippar

Öron och ögon på skaft - Nordiska musikdagarna 2012



 Nordiska musikdagarna 2012s programEn av Nordens äldsta festivaler med massor av år på nacken har återigen hamnat i Stockholm. Det är en festival som gått lite på tomgång och varit kraftigt ifrågasatt, rent konstnärligt, där ofta en slags representationsprincip överordnats det konstnärliga innehållet, vilket naturligtvis inte håller i längden, ungefär som för ISCM, dess internationella motsvarighet. En festival står och faller med dess konstnärliga potens, inget annat. Konstnärlig ledare har varit Catharina Backman.

Delaktighet, närvaro här och nu, är några signalord för årets festival. Ett tydligt tilltal ett annat. Även om den nya musiken ofta är en främmande gäst i det vardagliga institutionella tilltalet och samtalet handlar den faktiskt om oss här och nu. Det vill säga en musik som inte bara stryker publiken medhårs utan där du som lyssnare måste ta några steg själv, vara tillmötesgående, och inte enbart förlita dig på att musiken skall vara det. I det mötet kan spännande saker hända. Och varför inte lära dig se med öronen och höra med ögonen ? "Ears and eyes" är också underrubriken på årets festival. Som jag besökt till och från under dagarna tre av inalles fyra. Jag fokuserar på det som föll mig på läppen. Det var en hel del. Ett klavertramp noterde jag dock, men det var ett klavertramp av principiellt intresse. Mer om det längre fram.

Invigningskonserten i onsdags förra veckan bestod till ett hundra procent av blåsmusik i olika tappningar, eftersom Nybrokajen 11 numera (hur länge är ovisst) är hemmascen för Stockholms Blåsarsymfoniker. Det kan naturligtvis bli lite träigt och bleckigt i överkant, vilket ligger i sakens natur. På väg upp till konsertsalen hamnade vi mitt i "Unfinished Symphony" av Rasmus Zwicki från Danmark” och överöstes av konfetti och blås, i ett slags delaktighet får man förmoda som åtminstone undertecknad försökte förbigå så fort som möjligt. Roligare hade man under det egentliga öppningsstycket, islänningen Áki Ásgeirssons "284°", där rena Lützendimman framkallades medelst kraftig rökutveckling och laserstrålar som sköt som blixtrande projektiler rakt igenom molnformationerna och där dirigenten, tonsättaren själv, som en annan Gustav den Adolf försökte få rätsida på anfallet. Mer nyanserat och varierat blås följde, men de tre efterföljande konserterna denna kväll innehöll mer av konstnärlig substans.

Eric Ericssons kammarkör sjöng på ena läktarsidan till publiken som satt på den andra, med konsertsalen som en mörk vallgrav emellan. Akustiskt och rumsligt en effektfull inramning till en av kvällens (och festivalens) absoluta höjdpunkter, Anders Nilssons körverk "Urworte Orphisch", som är något av det vackraste jag har hört i körväg - och vilket framförande! - som lika mycket är en del av som en hyllning till svensk och nordisk körtradition, ett slags ekokammare där Sibelius trängdes med Lidholm och bildade en svindlande syntes, en skönt fosforescerande ljusraket i höstnatten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Åsa StjernaI “Stallet”, som är namnet på folkmusikscenen i huset, bjöds vi på en resa in i nya ljudvärldar, i den finländske tonsättaren Timothy Pages “Toccata” för halldorophone, klarinett och elektronik, ett närmast aggressivt pulserande stycke där den elektriska cellon (halldorophonen) och klarinetten tillsammans med elektroniken frambringade musikalisk högspänning, liksom Hanna Hartman, som är en av våra främsta komponister inom den elektroakustiska genren, i sin “Circling Blue” där hon pressar och processar en sopranröst till sitt yttersta. En suverän hantering av material och uttryck. Sopranstämman stod också i centrum i dansken Nicolai Worsaaes “Du hat gesagt” för live-sopran och elektronik över några rader i det kommunistiska manifestet, en monodram med dramatisk lödighet som Karl Marx måste vara nöjd med, även om det inte förändrar världen.

Sista konserten denna kväll bjöd på två höjdare, ett litet mindre, både till format och uttryck, och ett kammarorkesterverk som fick mig att tänka på Arnold Schönbergs första kammarsymfoni spetsad med en rejäl dos fransk espri. Fabian Svenssons “Toy Toccata (in black and white)” för litet svart leksakspiano exemplifierar tonsättarens svaghet för udda instrument, vilka han får att växa och klinga ut, som i detta smattrande, repetitiva stycke minimusik av det stora formatet. Hur kul och vitalt som helst, virtuost hanterat av Anna Christensson. André Chinis “Enfin Purcelée par le Poivre!” var en av kvällens stora behållningar, ett stilla samtal där stämmorna vävs ut och in i varann, plastiskt och böjligt, som om de vore förenade med elastiska gummiband. En varsamt klingande syntes av stor skönhet.

På torsdagskvällen samlades publiken och ett stort antal blåsmusiker, närmare 300, på Slussen, närmare bestämt på Rysstorget framför Stadsmuseet, för att uppleva Åsa Stjernas konsertinstallation “Avstånd/Närheter=Slussen”, utplacerade på och runt slussenområdet, till och med uppe på Katarinahissen. Trafik och kommers var i full gång och blåset hade en del att käpa emot (eller tillsammans med) och den något avlägsna association som inföll var den av ett Stockholm på 1700-talet som varnades för fiendens ankomst (kanske Ryssens?) där de blockigt stötformade blåsarinsatserna klingade ensamma i natten, förebådande rys(s)ligheter av skilda slag.

Därefter tågade vi ned till klubb “Debaser”, det vill säga inte alla utan en liten del av slussenpubliken, stamdelen så att säga. Tanken var väl att vi skulle minglas med en ny publik, som normalt inte går på Nutida Musik-konserter. Men jag såg inte en enda. Där stod vi alltså, samma människor som varit på konserterna kvällen innan på Nybrokajen och såg lite vilsna ut. Vad var vunnet? Musiken mötte ett nytt rum, det var allt. Av den nya publiken inte en skymt. Öppningsstycket – ett verkligt klavertramp – åbäkade och krumbuktade sig för att anpassas till miljön och klubbrummet. Ett hopplöst hopkok på ... ja, vad ... rytmiska åtbörder, rockeri och instrumentala utbrott. En tröst i bedrövelsen innan en likgiltig och kantig stråkkvartett tog över var Jenny Hettnes “Reed, chanting” för ringmodulerad och multifonisk oboe och band med Kennet Bohman som utmärkt solist, en intensiv och mångfacetterad svetslåga som bröt den musikaliska tomgången med besked.

A la John Cage?

Vad skulle ha hänt om musiken hade ett eget liv utan tonsättarens kommando, om den så att säga levde med i nya tiders stilar och tongångar utan att för den skull förlora sin själ eller sälja den till, ja, ni vet vem? Eller om den som tidsanpassad minns sin gestik och motorik ett par hundra år bakåt? Hypotetiska frågeställningar, naturligtvis, men frågeställningar om kan sättta fart på fantasin – en inte oviktig ingrediens i konstnärliga sammanhang. Så har B Tommy Andersson kastat sig över Gustav Mahlers svindlande vackra “Adiagetto” ur den femte symfonin och tonsatt vidare, följt viss linjer, fabulerat fritt och på sätt och vis samtidsanpassat den – och det på ett ytterst lyhört och inkännande sätt. Liksom NEO- ensemblen som på liknande manér tog hand om den.

I Hallwyllska Museet/Palatset framfördes en pianotrio av norrmannen Herman Vogt av tre excellenta musiker, Lynx pianotrio, som också handlade om tiden, om det som varit och ändå är, om musik som väcker minnen, som själv minns, i gestik, frasering, som hos Beethoven, Schubert och Schumann, men som är något annat och helt annorlunda. En tidsmaskin som kastas tillbaka mot ett NU. Musik som är mer än sig själv. Där fanns också Sten Sandell som ånyo gav sig ut på jakt efter det särpräglade vokal- och verbalakustiska, med hjälp av ett piano, en röstvirtuos och en kontrabasist, i ett poetiskt och musikaliskt ingenmansland som Sten Sandell – naturligtvis – är den förste att besöka. Vem annars?

Kvällen avslutades med en stilla seans kring några leksaksinstrument (som verkligen fick sin upphöjelse under denna festival) högst upp på Nybrokajen 11, i Maazerska kvartettsällskapets gamla rum, numera döpt till Hildegard van Bingens rum. I en cirkel satt vi och lyssnade till fyra musikers plockande med de minimala intrumenten i dansken Simon Löfflers “a”, ett slags återvändande, om man så vill, till Hildegards sparsmakade uttryckssätt samtidigt som det var en hyllning till naiviteten och ursprunget. Till barnet i oss.

 

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder

Kultur, kulturfenomen og vitenskap

Emnet for artikkelen min knytter an til de ulike fagvitenskapenes forsøk på å forklare hva som menes med «'kultur og kulturfenomen'»; ut fra sikten min inn til kultur og kulturfenomen ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 mars, 2011

Buddhismen och Västvärlden. Samverkan och anpassning

Buddha Shakyamunis födelse ur sin mors sida (Nepal, 1570)Buddhismen är en ytterligt mångskiftande religion som innehåller ett flertal skolor och olika tolkningar har gett upphov till skilda riktningar. Den viktigaste ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 09 mars, 2009

 Den lille pojken med blommorna

Som pojke samlade och pressade August Strindberg blommor. Ömt vårdade han sina insekt- och mineralsamlingar. Efter att ha läst en bok om lantmäteri gav han sig ut och mätte upp ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2015

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III

När vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Fann en kamouflagétalja förtäljt

För det första ett nytt begrepp, enligt loserförfattarerfarenhet, står för begrepp som myntar ens oavhängiga sanningar, allt enligt min loserförfattarerfarenhet lämnade montörer, installatörer, elverksgubbar, telefonbolagsdårar och entrepranadfarbröder eller deras insepektörer ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 03 juli, 2013

Leif Holmstrand . Utdrag ur ”Afrikaneserna”

Leif Holmstrand är författare, musiker och konstnär med en saboterande queer inställning till språk och mänsklighet. Monsterkropp och monsteridentitet rinner igenom maskulint och feminint kodade kläder och ställer till det ...

Av: Leif Holmstrand | Utopiska geografier | 10 december, 2012

Den 4 december 1993 dog Frank Zappa, en av dem oförglömliga

I januari 1968 utgav Frank Zappas band The Mothers Of Invention den första utgåvan av sin tredje officiella LP. Zappas ursprungliga plan för vad denna LP skulle innehålla ändrades totalt ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 december, 2012

benjamin 33

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 31 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts