Avslut – Början – Agape

Grekerna hade flera ord för att uttrycka det som för oss är Kärlek. Till exempel Fileo som har mest med kunskap, tendens och lust att göra. Och sedan Eros, kropparnas ...

Av: Göran af Gröning | 10 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Sensommar i Beit Jala

  Den 20 och 21 september 2010 hölls den första "Festival des villes pour la Paix" ("Städernas festival för Freden") i Palestina, samorganiserad av städerna Beit Jala (Västbanken), Jena (Tyskland) och ...

Av: Marc Guerrien | 15 februari, 2011
Kulturreportage

Marco Missiroli

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

En intervju med Marco Missiroli. Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Musique Concrète - om hur ljudsamplingen uppfanns i efterkrigseuropa och om dess inverkan på musiken



Edgar Varèse med Frank Zappa"I almost think that in the new great music, machines will also be necessary and will be assigned a share in it. Perhaps industry, too, will bring forth her share in the artistic ascent"

Visionen är kompositören Ferruccio Busonis från början av 1900-talet, och visst fick han rätt, även om han själv inte fick uppleva till vilken grad hans utsaga stämde. Busoni dog 1924, och de kommande decennierna skulle tekniken komma att bindas ihop med musiken i högre grad än någonsin förut. I och med att inspelningsteknikerna utvecklades – från sekelskiftets fonografer till magnetiserade rullband – blev inspelningen till ett redskap i sig. Inte bara för att lagra och sprida musik, utan också för att skapa den. Den första musikriktningen som utnyttjade inspelningar på detta sätt uppkom i efterkrigstidens Frankrike: Musique Concrète – den konkreta musiken.

Vid förra sekelskiftet var fonografen – en grammofonliknande sak som graverade in ljudet på en cylinder – den apparat som användes för ljudupptagningar. Men redan i slutet av artonhundratalet utvecklade dansken Valdemar Poulsen uppfinningen som låg till grund för senare tiders inspelningsteknik. Magnefonen, som Poulsens apparat hette, lagrade ljud på tunna magnetiserade ståltrådar som rullades upp på spolar.

Trådarna var på många sätt opraktiska och svårhanterliga. Dels gick de lätt av och dels krävdes det så stora mängder tråd för en inspelning att rullarna alltför snabbt fylldes. Tysken Fritz Pfleumer vidareutvecklade idén och 1928 började han använda magnetiserade plastband istället för ståltråd. Han hade uppfunnit rullbandet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På grund av det rådande spända politiska läget i mellankrigseuropa – och senare andra världskrigets utbrott – spred sig inte teknologin utanför Tyskland. Rullbandet användes för inspelningar inom det militära, och det var först vid krigets slut – då amerikanerna hittade uppfinningen och tog den med sig till hem – som magnetbandet kunde kommersialiseras.

Rullbandet hade många fördelar om man jämförde med tidigare etablerade inspelningsmetoder, såsom fonografen och magnefonen. Inspelningarna var relativt billiga, hade god ljudåtergivning och gick att lätt att reproducera. Men det som i förlängningen gjorde bandspelaren speciellt lämplig för musikskapande var framförallt möjligheterna till bearbetning av materialet. Banden kunde spelas fram och tillbaka och ljuden kunde klippas i, och manipuleras.

Valdemar Poulsen cylindertelegraphoneDet var inte bara de praktiska förutsättningarna för musikproduktion som föddes i efterkrigstiden. Den framväxande modernismen var dessutom i allra högsta grad präglad av en teknologisk anda och en tilltro till nya uppfinningar. Men om man ser man tillbaka på 1900-talets konsthistoria så kan det ändå kännas underligt att något inspelningsmedium inte hade använts i konstskapande innan dess.

Futuristerna på tjugotalet – som hade som konstnärligt syfte att bryta radikalt mot tidigare traditioner och blicka framåt – hyllade ny teknologi och manipulerande av material, så det hade varit logiskt om detta hade skett även inom musiken. Det fanns ju trots allt inspelningsteknik att tillgå även innan rullbandet. Men de futuristiska musikerna realiserade istället sin vision om nya ljud – inte längre bundna till den givna uppsättning klanger som en orkester erbjöd – genom att använda elektroniska instrument. Nya påfund som thereminen (1919) och dynamofonen (1897) användes flitigt av de futuristiska kompositörerna, och blev deras uttryck för framtiden.

Så kanske var rullbandets utveckling verkligen nödvändig för att experimenterandet med inspelningar skulle ta fart. Fram till slutet av fyrtiotalet var en inspelad melodi bara en avbild av verkligheten men nu började en ny epok i musikhistorien. En där mediet var en del av musikskapandet i sig.

Den franske radioingenjören Pierre Schaeffer var bland de första att börja komponera med inspelat material som utgångspunkt. Han använde sig visserligen av inspelningar gjorda på ljudrullar då han komponerade sitt första verk Etude aux chemins de fer (1948, den första i sviten Cinq ètudes de bruit, ungefär Fem etyder av oljud), men övergick snart till att spela in på rullband. Vad Schaeffer gjorde var att ta upp ljud från olika källor, som han sedan satte ihop till kompositioner. En slags förlaga till populärmusikens samplingar, alltså. Musiken som skapades på det här sättet kallade han för musique concrète – konkret musik – vilket stilen därefter fick heta.

Pierre SchaefferTillsammans med en annan blivande pionjär, Pierre Henry, bildade han Groupe de Recherche de Musique Concrète. De fick tillgång till en studio på den franska radioinstitutionen, som lockade till sig flera kompositörer som senare skulle komma att bli betydande för konstmusiken. Iannis Xenakis, Edgar Vàrese och Karlheinz Stockhausen var några av dem. Det som anses vara det första stora konkreta verket komponerades av Schaeffer och Pierre Henry 1950: Symphonie pour un homme seul.

Med att musiken var “konkret” menades – enligt Schaeffer – att den bestod av redan existerande ljud från den verkliga, konkreta världen. Han drog en parallell till bildkonsten, en jämförelse i vilken den konkreta musiken var som en figurativ tavla och den tidigare klassiska musiken som en abstrakt. En ännu mer träffande beskrivning skulle kanske kunna vara att musiken nu – decennier efter bildkonsten började tillämpa denna teknik – hade blivit till kollage: ihopsamlade figurativa fragment sammansatta till ett nytt verk.

Just detta att musiken var “figurativ”, var något som enligt andra samtida tonsättare och kritiker var en svaghet. Problemet ansågs vara att man genom att använda redan existerande ljud fick lyssnaren att distraheras av associationer till ljudens ursprung, istället för att se kompositionen som en helhet. Musiken ansågs då inte vara ett eget musikaliskt objekt utan bara en röra av lyssnarens egna referenser till olika ljud.

Den inflytelserika kompositören Pierre Boulez gick ut hårt och kallade den konkreta musiken för “en loppmarknad av ljud” och dess utövare för amatörer. Men även Schaeffer själv såg detta som en öm punkt hos sin kompositionsmetod och påpekade därför vikten av att manipulera ljuden så att de blev oigenkännbara.

Pierre HenryAtt det utanför de egna kretsarna – trots att dessa lockade till sig en mängd betydande kompositörer – rådde en allmän skepsis kring den konkreta musiken är inte speciellt underligt. Den använde sig inte bara av dittills outforskade metoder, utan den omkullkastade också i viss mån tidigare idéer om vad musik är.

Till skillnad från annan klassisk musik, där kompositörens tankar realiserades genom att denne skrev ner verket och till sist med hjälp av musiker framförde det, använde sig den konkreta musiken av material som redan fanns, för att sedan skapa ett verk. Verket rör sig på så sätt i motsatt riktning i skaparprocessen. Inte från huvudet vidare till verkligheten, utan tvärtom. Förutsättningarna är givna och hjälper till att skapa idén, istället för att själva idén i sig är förutsättningen för kompositionen.

Begreppen förutsättningar och idé kan såklart diskuteras. Man kan till exempel tycka att en orkester med sin begränsade uppsättning av ljud också skulle utgöra någon slags “förutsättning” från vilken musiken är komponerad, men själva verket kommer då fortfarande inifrån kompositören. Inom den konkreta musiken är det mediet (ofta rullband, men det är inte själva ljudbäraren utan funktionen som är viktig) som är utgångspunkten.

I en bok från 1976 schematiserar Pierre Schaeffer dessa tankar om komponerandets olika riktningar. Den “vanliga” musiken består av Fas 1: konceptet, Fas 2: uttrycket (alltså notation på papper) och Fas 3: instrumentalisering (uppförandet). Den “nya” musiken skapas däremot i följande ordning: Fas 1: Komposition (insamling av material), Fas 2: skiss (experimenterande), Fas 3: material (slutprodukten, verket).

León ThéréminI den “nya” ordningen försköts kompositörens roll något. Istället för ett isolerat geni med ett eget uttryck blir denne snarare en sammanställare av intryck, en experimenterande samlare. En kompositörsroll som musikproducenten och på senare tid även DJ:n har fått inom populärmusiken. Phil Spector var ett tidigt exempel på en producent som med sitt “wall of sound” snarare än att avbilda ett bands framträdande, samlade in olika spår från musikerna och producerade en helhet.

Likheten slutar ganska snabbt – eftersom att den igenkänning och de associationer som den konkreta musiken försökte undvika snarare är populärmusikens bas – men i tankarna kring inspelningsmöjligheternas påverkan på musiken så har de en del gemensamt. Enligt Schaeffers kompositionsordning är en inspelning inte en kopia av ett musikframträdande, utan mer som byggstenar till ett nytt verk.

Så vad hände med den konkreta musiken när den hade "uppfunnits"? Eftersom att musikerna i hög grad var beroende av sin studio på radion i Paris, så förblev staden centrum för den konkreta musiken. I Sverige arrangerades ett uppförande Schaeffer och Henrys Symphonie pour un homme seul av experimentmusikföreningen Fylkingen i Radiotjänsts lokaler 1952. Men det konkreta musikskapandet fick inte något bredare genombrott utanför radiostudion i Paris. Kompositören Bengt Hambreaus – som var med och introducerade idéerna om konkret musik i Sverige – ifrågasatte musikstilens framtid, redan ett par år efter att det första verket komponerats . Han trodde nämligen snarare på den elektroniska musiken, som parallellt – och ofta i direkt motsats till – den konkreta musiken hade växt fram i Tyskland.

Ferruccio BusoniDär hade man utvecklat elektroniska instrument som nu användes i kompositioner. De tidiga elektronmusikerna var av den åsikten att deras musik motsatte sig den konkreta, eftersom att ljuden var helt abstrakta och fria från associationer (vilket man kan anta gjorde den finare och mer avantgardistisk). Motsättningen mellan de två kom senare att luckras upp, genom att fler och fler musiker började blanda de två teknikerna. Ett tidigt exempel på detta är Karlheinz Stockhausens Gesang der Jünglinge (1955). Sammansmältningen av de två kompositionsmetoderna kom att kallas elektroakustisk musik, och det var den musikstilen som fick det stora genombrottet i konstmusikvärlden, och då också i Sverige.

Många av kompositörerna som var knutna till Fylkingen kom att ägna sig åt elektroakustisk musik, förutom Bengt Hambraeus så var Ralph Lundsten och Rune Lindblad tidiga företrädare. Fylkingen var också drivande krafter bakom byggandet av en svensk studio för elektroakustisk musik. EMS – Elektronmusikstudion – grundades 1964 och drivs än idag på Södermalm i Stockholm.

Så Busonis utsaga om den nya musiken som nämndes i början av den här texten? Ja, oavsett vad han egentligen menade eller såg framför sig när han uttalade sig om att maskiner och industri skulle spela en stor roll i den nya musiken, så är det ett citat som går att tillämpa i många sammanhang. Utvecklingen av rullbandet och den konkreta musiken – som trots sin relativt korta livslängd fick stor inverkan på senare musik – är ett av dem.

Nadja Erixon

Ur arkivet

view_module reorder

Vem får uttrycka sig 2012?

Det pågår ett omfattande arbete på andra sidan sundet. Lokaler, Hotel och hyrbilar bokas. Röda mattan putsas, redo att rullas fram. Danmark tar över den europeiska unionens ordförandeklubba i januari 2012 ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 22 november, 2011

Beatrice och baby – en hommage till katten och kattens dag

Kattens dag infaller på samma dag som första advent. Så är det bestämt. Det här året firar vi således Kattens dag den 30 november. Men den 30 november 2014 är ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 30 november, 2014

Hans-Evert René. Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf     Jag har läst Mästaren.   Han ser den slutna stenen. Han ser den sköra tråden. Komprimerad vilar höstens sand i distans av okuvlig klarhet.   Som i en alltför sluten krets drar han uppmärksamheten till sig.   I en ...

Av: Hans-Evert René | Utopiska geografier | 19 maj, 2014

Gruppering av verdier

  Det fins ulike måter en kan gruppere verdier, og en av disse er med utgangspunkt i arven fra naturvitenskapelig basert verdiprofil (empirisk, eksperimentell, vitenskap og vitenskapsfilosofi) versus humane og religiøse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 januari, 2011

Mats Waltre

Poetiska porträtt

Under serien ”Poetiska porträtt” porträtterar jag kända personer i diktform. De som porträtteras kommer företrädesvis att vara politiker, kulturarbetare, journalister, skribenter och andra som framför och har framfört åsikter eller ...

Av: Mats Waltre | Gästkrönikör | 11 december, 2016

75 år med Familjen Addams -från New York och Broadway till Göteborg och…

1938, den 2 april närmare bestämt, såg Familjen Addams dagens ljus, eller snarare nattens mörker, som en svartvit serie i magasinet The New Yorker. Serietecknaren Charles Addams idé var både enkel ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 09 oktober, 2013

Robert Lindberg. Från sandlåda till himmel, att dela en tystnad – 5 kortnoveller…

 Robert Lindberg – Det var genom min huvudsyssla som sångare som jag först trädde in i skrivarrollen. Jag fann att uttrycka mig genom sångtexter. Skriva är kreativitet satt i ord ...

Av: Robert Lindberg | Utopiska geografier | 17 december, 2012

Musikreportage: Symaskinens röst - Sound of Stockholm 2012

Musik är det man väljer att lyssna till som musik och följaktligen är musikinstrument de man väljer att använda som sådana. Även en symaskin. Konstigare än så behöver det inte ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 27 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.