En alldeles särskild dag. En 35 år gammal film, lika aktuell som då

Allt kulturellt skapande relateras till mottagare genom analogier som utgör verkets minsta gemensamma dividend. Denna växlar från Odyssén, Orestes- och Oidipusmyten, genom anspelningar på Jesus och Buddhas liv, till Marx ...

Av: Vladimir Oravsky | 10 december, 2012
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | 09 juli, 2012
Övriga porträtt

Kultur, kulturfenomen og vitenskap

Emnet for artikkelen min knytter an til de ulike fagvitenskapenes forsøk på å forklare hva som menes med «'kultur og kulturfenomen'»; ut fra sikten min inn til kultur og kulturfenomen ...

Av: Thor Olav Olsen | 29 mars, 2011
Agora - filosofiska essäer

John Wilkes Booth dödar Abraham Lincoln. Illustration: Wikipedia

150 år sedan Lincolns död

Abraham Lincoln mördades av John Wilkes Booth den  15 april 1865 i Washington DC. Jonas Ludvigsson påminner oss om den historiska och tragiska händelsen.

Av: Jonas Ludvigsson | 22 december, 2015
Porträtt om politik & samhälle

Nora och James



altHon sitter och gråter. Det går inte att låta bli. Tårarna bara kommer trillande, en efter en. Envisa och ohejdbara. Hon sitter ensam på en soffa i den lilla fula parken, Piazza della Stazione. Bredvid sig på marken har hon en sliten resväska omknuten med snören.

Natten är mörk och tyst och alldeles ogenomtränglig. Där hon sitter kan hon se bort mot järnvägsstationen. Ingen går ut eller in längre. Det är alldeles stilla. Det är sent och hon fryser. Den lilla värme som fanns när solen var uppe har försvunnit nu. Hon tittar på statyn på dess gigantiska vita sockel som är framhuggen i marmor för att få formen av en soffa och hon undrar säkert vem kvinnan är.

Den enda ledtråden är att det på sockeln står "Elisabetta" och hon har ingen aning om att det är hustrun till kejsar Franz Josef som tronar där i parken. Det är den 20 oktober år 1904.

Vinden ligger på hårt från havet, den är kall och full av fukt som genast tränger in under kläderna. Löven dansar vilt omkring henne i luften. Hon har suttit här länge och vet inte vad hon ska ta sig till. Inte ett öre har hon på sig. De få slantar de äger har han tagit med sig. Oron och ångesten stiger och sjunker som tidvatten inom henne. Hon är ännu en mycket ung kvinna, enbart tjugo år. Alla säger att hon ser ovanligt bra ut. Tydliga och klassiska linjer i ansiktet, livfulla ögon, kraftiga nästan manliga ögonbryn och hon har alltid nära till skratt. Hennes hår en stor eldig man i brinnande irländskt rött. Men här kan hon inte prata med någon. Inte ens ställa den enklaste fråga.

Hon behärskar inte språket. Ensamheten och den växande desperationen är som en klistrig kokong kring henne. De få som passerar känner redan på avstånd vittringen av hennes belägenhet och skyndar på stegen så att de snabbt kommer förbi den unga kvinnan som sitter där med pockande böner om hjälp och med behov av att bli omhändertagen. Det är svårt att veta om hon förbannar sitt beslut, om hon börjat ångra sig och undrar över vad hon gett sig in på. En sak är i alla fall säker. Det var inte så här hon hade tänkt sig att det skulle bli därhemma på Irland innan de for sin väg.

Här, mitt i mörkret i den lilla ödsliga och ostädade parken med löven virvlande i luften, sitter Nora Barnacle under hela sin första eftermiddag och natt i Trieste. Resan har redan förvandlats till något som alltmer liknar en mardrömsfärd. De kom fram tidigare idag med tåget från Zürich där de tillbringade en bedrövlig men barmhärtigt kort tid. På vägen hit till Trieste åkte de dessutom fel. De hamnade i Ljubljana (Laibach) och upptäckte inte sitt misstag förrän de började fråga sig fram efter vägen till Via S Nicolò där James Joyce ska ha ett arbete som väntar. De fick gå tillbaka och låg sedan hela natten i en trädgård nära järnvägsstationen i väntan på att nästa tåg till Trieste ska avgå, ett helt dygn senare. De har inte pengar så att det räcker ens till att ta in på ett biligt hotell.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

alt Nora befinner sig på flykt. Ingen därhemma vet att hon har stuckit, att hon lämnat det bedrövliga och bigotta Irland. Under tiden som Joyce blev avvinkad av sin familj smet Nora Barnacle ombord på fartyget så att ingen skulle se henne. Varken hennes eller Joyces familjer visste om att hon skulle åka eller att James hade en kvinna med sig på resan. Detta är egentligen hennes andra uppbrott. Hennes andra försök att skaffa sig ett annat och bättre liv än vad som erbjöds barn från fattiga familjer på det utarmade Irland. Det första gjorde hon från sin födelsestad Galway som hon lämnade för att flytta till Dublin. Hon var trött på de ständigt supande männen, den tärande fattigdomen och den trälbundna stämning som härskade i den lilla staden. Det var i Dublin som hon träffade James Joyce för fyra månader sedan. Hon blev blixtförälskad i den annorlunda unga mannen. Han var så olik alla andra män hon tidigare mött. Han var verserad, elegant, pratade vårdat och vackert, var aldrig brutal eller rå på det sätt hon vant sig vid att män skulle vara. Han hade stil trots sina slitna och fransiga kläder och sin uppenbart fattiga uppsyn.

James har blivit tillsagd att det finns en tjänst som språklärare i engelska på Berlitz School här i Trieste. Men vad som hänt idag har Nora ingen aning om. Det är längesedan James gav sig iväg. Hon har väntat och väntat. James gick för många timmar sedan för att försöka hitta skolan där han ska arbeta och ett rum att hyra. Oron gnager i hennes mage som en utsvulten och aggressiv råtta. Har han råkat ut för en olycka? Har han blivit rånad eller nedslagen? Har han lämnat henne? Hon vet inte vad hon ska tro. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Hon är ensam mitt i en främmande italiensk stad med sin oro och ångest.

Nu ser hon honom komma runt hörnet. Hon ser redan på håll att han inte är riktigt nyktert. Det är en konst som hon har lärt sig den hårda vägen hemma under uppväxten. När James äntligen kommer fram till henne där hon sitter på bänken i Piazza delle Stazione (idag heter parken Piazza della Libertà) berättar han att polisen burat in honom. Han har hamnat i diskussion med några engelska sjömän och tre prostituerade. Han säger till Nora att han bara ville hjälpa till, att han skulle tolka åt dem för att reda ut alla missförstånd som redan uppstått mellan sjömännen och de prostituerade när en konstapel kom och tog med sig dem allihop till polisstationen. Och kanske ljuger inte James Joyce där han smått bakfull och ranglig och lite småvinglig med sin magra kropp står och svajar och berättar för Nora vad som hänt. Han är nämligen livrädd för slagsmål, ja alla former av fysiskt våld får honom att vilja lägga benen på ryggen, liksom han blir alldeles likblek och börjar darra av rädsla när åskan går. På samma sätt är det med hundar. Han är vettskrämd för dem.

Inte heller här i Trieste finns det utlovade arbetet som språklärare på Berlitz School. Men James Joyce har redan hunnit ordna en liten lägenhet åt dem vid Piazza Ponterosso. Den ligger vackert på tredje våningen nära Canal Grande och har den livliga grönsaksmarknaden precis utanför fönstret. Han försöker att skaffa ett klientel att ge privatlektioner åt i språk. Till en början går det riktigt bra. Men pengarna vill inte räcka till. Han får inte tillräckligt många elever och även om han är utomordentligt skickligt på att här och var låna småsummor och utverka kredit hos olika handlare så går ekonomin inte ihop. De måste hitta ett bättre arbete. Dessutom blir de körda på porten av kvinnan som har ansvaret för uthyrningen av lägenheterna. Nora är gravid. Och det har börjat synas ordentligt.

alt Nu kommer Berlitz School återigen in i bilden. Det finns faktiskt en tjänst ledig, men inte i Trieste utan i en liten ort några mil därifrån. De måste ännu en gång ta sin packning, pollettera den stora gamla kofferten och bege sig vidare, ännu en bit längre öster utmed kusten till den lilla staden Pola. Där slår de sig ner. Ingenting har gått som de tänkt sig. Det enda de har mött är motgångar och missräkningar, svikna löften och halvsanningar. Men snart får det ett glädjande besked.

Det har blivit en tjänst ledig inne i själva Trieste. Med allt annat än saknad lämnar de det lilla samhället Pola ett knappt halvår efter att de kommit dit. Återigen får de svårt att hitta en lägenhet inne i Trieste. Ingen vill ha en gravid kvinna inhyrd och allt det extra besvär som en födsel och ett spädbarn kommer att föra med sig. Trieste är inte direkt vänlig mot främlingar och utländska utbölingar. Det lär de sig snart den hårda och smärtsamma vägen. Till sist löser det sig och i maj 1905 flyttar de in i en lägenhet på Via San Nicolò 30, återigen alldeles i närheten av Piazza Ponterosso.

Här uppstår en av dessa egenartade korsvägar i litteraturens egen lilla värld där spåren växlar och överraskande överlappningar inträffar. I just det här huset kommer den store triestinske författaren och melankolikern Umberto Saba några år efter att familjen Joyce flyttat vidare att öppna sitt stillsamma lilla antikvariat. Det ligger för övrigt kvar där än idag och drivs fortfarande som antikvarit.

Redan nu börjar paret att äta ute, en vana de kommer att hålla fast vid i princip hela livet. Nora är inte alltför road av att laga mat och i den nya lägenhet har de inte ens eget kök och hon vill inte - som James skriver till sin bror Stanislaus - "laga mat i andras kök". Annars är Nora till en början mycket ensam i Trieste. James är på arbetet och när han är hemma sitter han många timmar och skriver helt absorberad och uppslukad av sina noveller som senare kom att bli samlingen "Dublinbor". Hon har ingen att prata eller umgås med, ingen att byta förtroende eller skvallra med. Hennes italienska är ytterst rudimentär även om hon anstränger sig hårt för att lära sig det nya språket. Dessutom undervisar James henne i franska eftersom tanken hela tiden har varit att det är till Paris de ska resa, det är där de egentligen vill bo och leva.

alt Här sitter nu Nora, en ung levnadsglad och livshungrig kvinna, isolerad från omvärlden och utan några vänner och tillbringar många kvällar med att vänta på James. De är inte gifta, även om de ljuger om det inför hyresvärdar och i andra officiella sammanhang. Det har James Joyce deklarerat från början, redan före de gav sig iväg från Irland. Han tar hätskt och ilsket avstånd från Katolska kyrkan och dess fromleri och hyckleri. Det tycks dock inte bekymra Nora det minsta. Hon är en mycket praktiskt och konkret människa. Hon lever här och nu, och inte i fantasier och vanföreställningar som James har en tydlig tendens att göra. Hon blir i mångt och mycket hans verklighetsförankring. Så fort de är skilda åt - något som egentligen bara händer vid några få och korta tillfällen - väller hans paranoia fram och ofta är den då kryddad med den grymmaste och självplågande svartsjuka. En svartsjuka som ofta vänder sig mot Noras förflutna. Var hon verkligen oskuld när hon första gången låg med honom i Zürich? Vem var hon egentligen tillsammans med före honom? Vad gjorde de - kysstes de bara, fick han ta på henne? Tog hon på  honom?

Ändå är det uppenbart att Nora Barnacle måste vara en ovanligt modig och företagsam kvinna. Att utan att tveka lämna sin släkt. Att klippa alla banden och ensam med en man som hon faktiskt inte känt så värst vidare lång tid ge sig ut i ett främmande Europa i hopp om att hitta ett bättre och drägligare liv än vad Irland kunde erbjuda. Hon ger sig av utan språkkunskaper och utan kontakter eller konkreta framtidsplaner. Och nu sitter hon höggravid i den klibbiga sommarhettan i Trieste - den varmaste sommaren staden upplevt i mannaminne. De är fattiga och pengarna räcker sällan fram till det är dags för James att få nästa avlöning och ofta är lönen liten eftersom den dränerats genom ideliga förskott. De är, om sanningen ska fram, rätt slösaktiga båda två. De handlar gärna flotta kläder, äter ute och går regelbundet på opera och konserter. De försöker leva ett liv som deras ekonomi inte ger minsta underlag till. Hon plågas dessutom numera ofta av häftigt illamående, inte bara om morgnarna. Hon kan inte äta den äckliga och oljiga maten, något som James Joyce har full förståelse för. Inte heller han tycker att maten i Trieste är ätbar. Han saknar de irländska rätterna. Hon försöker så gott hon kan i sitt tillstånd att hjälpa till att spara pengar. Hon rullar cigarretter åt James att ta med sig på dagen så han ska slippa köpa färdigrullade. De är för övrigt båda två storrökare.

alt "Trieste", skriver James Joyce hem till sin bror Stanislaus i början av deras tid i staden, "är det råaste ställe jag sett. Det är knappast möjligt att överdriva hur ohyfsade människorna är. Flickorna och kvinnorna är så oförskämda mot Nora att hon är rädd för att gå ut på gatan. Nora kan inte mer än ungefär trettio ord på triestedialekt (jag har försökt och misslyckats med att lära henne franska) och vart hon går måste jag alltså följa med henne och jag måste ofta ägna hela eftermiddagen åt att leta efter något mycket enkelt till ett rimligt pris."
Men nu träffar Nora äntligen en vän som hon kan tala med. Nu flyter också hennes italienska riktigt bra, eller snarare hennes triestedialekt, triestino, har blivit bättre. Det är en egenartad blandning mellan italienska, grekiska, engelska, jiddisch, armeniska, spanska, turkiska, sicilianska, tyska, ungerska, slovenska, kroatiska, tjeckiska - det är en riktigt "språksallad". Inom familjen Joyce kom de sinsemellan att tala Triestino långt fram i livet. Nora har uppenbarligen ovanligt lätt för att lära sig trots sin bristfälliga skolgång på blott sex år i en klosterskola där hon inte gjorde alltför lysande insatser och alla senare Joyceexperters elaka uttalande om Nora Barnacles bristande bildning och hennes oförstående inför mannens skrivande. Väninnan heter Signora Moisè Canarutto och bor tillsammans med sin familj som är grannar i huset.

Tyvärr dröjer det inte längre förrän James Joyce visar sitt sanna ansikte, eller i alla fall en del av sitt sanna jag. Han dricker som en irländsk kamel. Men han blir aldrig aggressiv eller påstridig av alkoholen, snarare alldeles lealös som en trasdocka och aningen gråtmild. Många är de sena nätter han kommer hemburen som en säck med potatis av någon tillfällig supkamrat. Han är snart en välkänd figur på Triestes kaféer och barer; hans rykte är entydigt. Han är en ubriacone, en drinkare. Men Nora verkar inte opponera sig alltför högljutt eller kraftigt, kanske är vanans makt från ett söndersupet Irland så stor och självklar att det faller sig naturligt att mannen ska komma hem fulltankad då och då. Åtminstone håller hon tyst om Jims - som hon kallar honom - dryckesvanor under de första åren. Längre fram kommer hon att bli innerligt trött och saligt förbannad på Joyces eviga fylleri och sena utsvävningar och utsiktslöst kräva en förändring.

Däremot besvärar det Nora att hon inte kan ge sig ut och hämta James när han dröjer alltför länge och alltför sent. Hon kan knappast gå runt med sin stora mage i vädret på Triestes barer och leta efter sin fulle man. Redan nu börjar deras förhållanden att växa samman till den egenartade symbios det snart skulle bli. James Joyce blir alltmer och mer beroende av henne, och hon av honom även om hon ett par gånger hotar att lämna honom. Det som stör henne är att han inte är karl nog att försörja sin familj. Annars accepterar Nora hans egenheter - och de är många och udda och ofta med sexuella kopplingar - med ett förvånansvärt lugn och en självklarhet som få kvinnor skulle göra. Trots att hon i grunden är rejält ointresserad av hans författarskap tar hon det för givet att han är ett geni - även om hon aldrig behandlar honom annorlunda för det. Men hon förväntar sig att James Joyce ska bli en av de riktigt stora författarna, att han ska ta världen med storm, tjäna stora pengar och ge dem ett flott och lyxigt liv. Hon misstror aldrig hans begåvning, även om hon senare kommer att tycka att James Joyces böcker är trista att läsa, händelselösa och svårbegripliga och dessutom fulla med alldeles för mycket onödigt snusk.

Nora är inte minst viktig för James Joyce och hans självuppfattning just genom hennes konsekventa sätt att aldrig bemöta honom på något annat sätt än att han är en vanlig irländsk fyllehund och slarver. Hans självgissel, de ständigt malande inre anklagelserna han riktar mot sig själv och sitt eget agerande, spelar en stor och kanske rentav avgörande roll för hans skrivande.
Samtidigt har James Joyce en svår och plågsam tid, kanske den svåraste i hans liv, här i Trieste. Han stoppas om och om igen.

altHan får löfte om att hans bok "Dublinbor" ska komma ut. Allt är klart för utgivning. Han börjar med spänning se fram emot att novellsamlingen endera dagen ska dyka upp i skyltfönstrena därhemma, och att han ska få rapporter från Irland att han fått ut sitt förstlingsverk. Sedan drar förläggaren eller tryckaren - enligt dåvarande brittisk lagstiftning vilade det juridiska ansvaret på både förläggaren och tryckaren - öronen åt sig i rädsla för att bli utsatta för sedlighetsåtal och boken åker på nytt tillbaka in i den tröstlösa manusvärlden och Joyce måste återigen börja om. Det är en av de starkast bidragande orsakerna till att han börjar dricka allt hårdare och oftare. Han ser sig, med full rätt, som motarbetad och missförstådd.

Sedan, exakt nio månader, nästan på dagen, efter deras första fullbordade samlag som skedde i Zürich, föder Nora på eftermiddagen den 27 juli 1905 en pojke. De beslutar sig senare för att kalla honom Giorgio. De fäster sig båda mycket hårt vid sitt första barn, särskilt Nora som kom att utveckla en relation som liknar ett rent beroende som binder sonen alltför hårt vid sin mor och gör honom ganska oförmögen att längre fram möta verkligheten på egen hand.
Tiden i Trieste är en tung tid för både Nora och James. Mottgångar, ekonomin, de eviga flyttarna, men samtidigt trivs de förvånansvärt bra med varandra. De är kära. De har hittat ett sätt att leva tillsammans som passar dem. Det liknar till vissa delar ett normalt äktenskap, men där finns saker som skiljer ut dem. Nora är en ovanligt självständig och stark kvinna för sin tid. Hon tar för sig. Hon tiger inte när de privata mottgångarna tornar upp sig. Hon låter sig inte i första taget toppridas av James, trots hans nyckfullhet och de återkommande anfallen av depressivitet och paranoia. De bråkar så att fönsterrutorna bågnar och glas och tallrikar ryker rakt in i väggarna när de inte kommer överens.

Snart börjar Nora att åta sig tvätt för att dryga ut hushållskassan bland annat åt en del av Joyces rika privatelever eller snarare åt deras hustrur som till exempel Livia Schmitz. Livet i Trieste skiljer sig under den här perioden inte speciellt mycket från det liv som väntat henne i Galway eller Dublin. Ett litet krävande spädbarn, rika människors smutstvätt, en man som springer ute och super på krogen. Det är stundtals ett hårt och fattigt liv de tvingas leva, men de är också duktiga på att göra vardagen festlig bara det finns pengar i huset.

Snart är Nora gravid igen. Ännu en tung, het och svettig sommar går hon havande i Trieste. En dag före sonens tvåårsdag föder Nora en flicka, som de bestämmer sig för att kalla Lucia - ingen av barnen får ett kristet dop. James Joyces aversion - ja, man får nog kalla det för vredgat hat - mot Katolska kyrkan är alltför stort och brinnande. Han har till och med lite svårt för att Nora, som alls inte är en utövande eller troende katolik, inte tar klarare och hårdare avstånd från allt vad kyrksamhet och irländsk kristendom heter. Joyce ser Kyrkan som en av de stora förtryckarna på den gröna ön, de håller kvar människorna i sitt medeltida grepp och konserverar därmed en mentalitet bland folket som lydiga och osjälvständiga underhuggare. Dessutom är det sexualmoralen.

Det är nog den avgörande punkten för Joyce. Han är - milt uttryckt - för en friare och öppnare syn på sexualiteten. Det kompakta motstånd han snart kommer att möta när han försöker få sina böcker utgivna på Irland, och alla svikna löften från förläggare och tidskriftsredaktörer som drar öronen åt sig inför hotet av ett sedlighetsåtal, gör inte precis James Joyce vänligare stämd mot varken den hycklande dubbelmoralen eller Kyrkan.

Nora bryr sig varken om Kyrkan eller James upprördhet. Däremot hotar hon ilsket James med att hon ska gå och låta döpa barnen när han ska ut och dricka på kvällarna. Men i grunden bryr hon sig inte under det här skedet i sitt liv om den katolska tron. Det är inte hennes värld. Det är inte hennes verklighet. Hon utgår alltid från det konkreta. Det som ligger framför henne. Hon är alltid pragmatiker. Det är så hon fungerar och det är därför som James behöver henne i så hög utsträckning och är så starkt beroende av henne. Hon är hans verklighet. Det är hon som vet, det är hon som ser.

altDet är från Nora som James Joyce hämtar de flesta nyckelscenerna i sitt magnum opus, "Ulysses", det är Nora som känner och kan denna Irlands bisarra värld inifrån och ut som han skildrar med så närgången intensitet. Det är under långa perioder Nora som bokstavligen ger honom hans litterära näring. Språket, sättet att prata, infallen, miljöerna, människorna - det är mycket han hämtar från Nora och lyfter rakt in i sitt enorma romanbygge.
Samtidigt är det inte lätt att förstå hur den levnadsglada och - i jämförelse med sin man - ganska okomplicerade Nora står ut med James Joyce, hans nyckfullhet, hans enorma svartsjuka som ibland slår över i sin motsats och då vill han nästan tvinga henne att ha förhållande med andra män - något som hon dock konsekvent vägrar. Hans oförmåga att sköta någonting helst praktiskt i deras samvaro och gemensamma liv. Därtill då hans allt kraftigare drickande som blir mer och mer självdestruktivt och upprepar sig oftare och oftare. Han försvinner på eftermiddagen och blir sedan hemburen framåt småtimmarna.

Han är dessutom extremt lättretlig. Hans inre går ständigt på högtryck som en explosiv ångkokare. Han är nervös och orolig, ångestriden och lättstött och full av en enorm energi som ständigt letar sig vägar att ta sig ut ur hans system. Åren i Trieste är de svåraste i deras äktenskap, inte minst beroende på deras dåliga ekonomi och minst sagt osäkra inkomstförhållanden som självfallet tär hårt och skapar mycket bekymmer. Ändå är de i stort sett lyckliga med varandra. De växer samman, de blir på ett mycket påtagligt sätt till ett. James Joyce kan i princip inte klara sig utan sin Nora. Han nästan klistrar sig fast vid henne, inte olikt ett litet vilset barn vid sin mor. Hon står för trygghet och kontinuitet. Hon representerar en hel värld för honom. Trots att Nora är ytterst ointresserad av James författarskaps innehåll, vad han egentligen skriver, så är författarskapet för honom intimt förbundet med henne.

Eller som Nora själv på sitt sedvanligt drastiska och vasstungade vis uttrycker det vid ett senare tillfälle när hon får frågan om hon läst makens böcker: "Varför skulle jag göra mig det besväret? Det räcker med att han pratar om den där boken och håller på med den hela tiden. Jag vill gärna leva mitt eget liv också."
De ville till Paris, skulle till Zürich och hamnade här i Trieste. De kom att stanna i flera år, under två omgångar - vistelsen avbryts av kriget då de måste slå sig ner i Zürich - ända fram till 1920. De hinner flytta många gånger, i Trieste bor de i nio olika lägenheter. Deras liv i kappsäck, vilket egentligen kom att vara under alla deras trettiosju år tillsammans, börjar nu. De hyr en våning, ofta möblerad. Och när hyrestiden går ut eller andra problem tillstöter eller att de helt sonika vräks av en eller annan anledning flyttar de bara vidare, gärna till en bättre våning eller till en flottare stadsdel. De är svaga för att bo både ståndmässigt och på bra eller "fina" adresser.

Det är en märklig privatekonomi de lever med. De framstår som fattiga, ibland så pass utarmade att människor måste rycka in för att de inte ska drabbas av svält, samtidigt eller åtminstone några dagar senare kan Nora ge sig ut på ganska omfattande shoppingrundor. Hon är mycket förtjust och intresserad av kläder och mode och hon ser alltid till att James är ytterst välklädd och elegant. Det ser understundom ut som James och Nora har två helt skilda ekonomier. En som de berättar om i brev, fulla av beklaganden och berättelser om deras umbäranden och vars syfte är att tigga ihop ytterligare lite mer pengar. Och en annan ekonomi, den de lever med och som alltid tycks rymma en hel del extravaganta utsvävningar. Samtidigt är det antagligen så enkelt att de inte bekymrar sig om morgondagen. Har de pengar så gör det helt enkelt av med dem.

James Joyce har en mycket okomplicerad och radikal syn på saken. Han är ett litterärt geni och det är världens förbaskade skyldighet att försörja honom. Det är en inställning som Nora inte har det minsta att invända mot. Tvärtom. Hon stöder honom till fullo och anser att han har rätt till alla de pengar som han - genom åren ofantliga summor - får till skänks, som en möjlighet för honom att ostört och obehindrat kunna skriva vidare. Ty även om Nora Barnacle är mer än skeptisk till vad James Joyce skriver ifrågasätter hon aldrig någonsin hans begåvning.

alt Snart har James och Nora samlat en liten irländsk enklav runt sig i Trieste. Först ordnar James ett arbete på språkskolan åt sin bror Stanislaus som anländer i oktober 1905 och som snart upptäcker att hans storebror kallt räknar med att han nu ska ta över en stor del av ansvaret för familjen - åtminstone dess ekonomi. När sedan de två barnen kommit - och året efter Lucias födelse drabbas Nora även av ett missfall - och när vardagsslitet börjar bli i tyngsta laget för Nora bjuder de även in två av James yngre systrar, Eva och Eileen. Nora trivs med den nya och utökade familjen. Det har plötsligt blivit liv och rörelse i deras våning som nu fylls av varma irländska röster och stim och stoj och det älskar hon. Hela sitt liv tycker Nora om att ordna stora bjudningar med mycket folk, god mat och festlig stämning. Hon är känd för sitt lättsamma sätt och sitt glada humör och sin snabba tunga - som också kan vara mycket vass om någon säger emot henne eller antyder något elakt om hennes man.

Senare när den stora berömmelsen kommer och James Joyces blir ett världsnamn är det många som inte kan begripa hur han - skolad, bildad, ett litterärt geni - kan leva med en så enkel kvinna som Nora Joyce. De sura och rejält elaka kommentarerna är många, inte minst från Joyces amerikanska beundrare. En av de många miljonärer från USA som kom att flockas runt Joyce när ryktet om hans osedliga skrivande och aparta personlighet spred sig, en viss Carol Giedion-Welcker, kan för sin dotter beskriva Nora på följande sätt: "det där lilla stycket av Irland som Joyce alltid var tvungen att ha med sig". Det enda man kan säga är att de varken förstår sig på Nora eller James. Andra ser betydligt klarare och förstår hennes centrala och fullkomligt orubbliga och avgörande roll i Joyces liv. Och ingen som visar minsta brist på respekt för Nora släpps någonsin innanför den trängre kretsen utan motas ut med iskyla eller - oftare - med de allra råaste och mest aggressiva angrepp från James Joyce.

"Jag har inte sett någon samtida kommentar som gör mrs Joyce rättvisa", skriver förläggaren Margaret Anderson. "Hon är charmerande. Hon är mycket underhållande. Hennes drastiska irländska humor och utmanande personlighet utgör en ständig, nödvändig och förtjusande bakgrund åt Joyce. Det finns en underström i hennes gäcksamhet på en gång retsam, spännande och ömsint... Nora Joyce är en sådan kvinna som man älskar för evigt och hoppas en dag kunna ta ett effektivt struptag på. Hon har ett humör och en självständighet som hon varit villig (fastän man förstår att det inte skett utan uppror) att underordna sin tillgivenhet för en man som hon anser stor trots 'att han måste skriva såna där böcker som ingen kan begripa'."

Livet som väntar Nora är sannerligen inget lätt liv. Joyce drabbas redan nu i Trieste av de första angreppen på sin syn och han skulle längre fram bli i det närmaste - åtminstone under långa perioder - blind och därmed ännu mer beroende av Nora. Men efter de två perioderna i Trieste hägrar äntligen Paris, en stad de längtat efter att få komma till och där Nora kom att trivas förträffligt. Det blir snart deras fasta punkt, även om de även i den franska storstaden fortsatte att flytta runt från den ena våningen till den andra eller till ett och annat hotell. De lyckas ändå, trots förändrade levnadsvillkor och andra problem, förbli kära i varandra.

Det finns något speciellt, något alldeles särskilt mellan Nora och James som förbinder och knyter dem allt närmare varandra, som håller ihop deras förhållande. De som känner paret väl vittnar om hur kära de kan uppträda mot varandra, särskilt om de tror att ingen ser dem. "Hon kunde skämta honom ur hans depressioner", skriver till exempel vännen Elizabeth Curran, "genom sin enkla, jordnära humor. Han försökte aldrig tysta henne, inte ett ögonblick. De andra satte honom på piedestal. Nora passade inte på någon piedestal. De kom för att dyrka. Men folk hemifrån (alltså Irland, m a) förstod hur nära de stod varandra. Han kunde börja ett samtal med Nora och avsiktligt utestängde de andra. De hade ett slags ständigt pågående småprat sinsemellan på en mycket förtrolig nivå. Hon var en lättnad och en befrielse för honom. Det gjorde ett underbart intryck - detta extrema samförstånd mellan två människor."

Det är uppenbart att utan Nora Joyce hade James varit en förlorad människa. Troligen hade han gått ner sig i alkoholträsket, blivit en av alla andra skrytsamma irländare som står och skroderar och skrävlar på slabbiga barer runt om i Europa vid den här tiden, en av alla de som aldrig kom iväg till Amerika men heller aldrig tordes återvända hem, tomhänta och misslyckade. Nora är hans livlina, hans fasta punkt i tillvaron. Det handlar inte enbart om kärlek. Det handlar om något mer. Kanske är deras starka och sammansvetsade förhållande ett svar på exilens pockande svårigheter, dess särskilda krav och besvärliga umbärande. Ofta har de befunnit sig i situationen att inte ha någon annan att vända sig till än varandra. Det är en del av exilens självklarheter. Och Nora och James kom att tillbringa hela sitt liv tillsammans - trettiosju år - utanför sitt eget land. Att leva i exil är som att gå på tunn is. Den kan brista när som helst, men bär den är känslan desto mer överväldigande. Dessa dubbla känslor förenar paret genom band som blir starkare och alltmer avgörande och betydelsebärande för dem båda.

När familjen Joyce i mitten av juli år 1920 packar sina väskor och stuvar samman vad de vill ha med sig i koffertar och lämnar Trieste för gott återstår mycket glädje men även många motgångar och påfrestande umbäranden.
Men även berömmelsen och framgångarna väntar. Det litterära erkännandet från en hel värld som når honom under deras tid i Paris och därmed också större inkomster och ett mer omvälvande och spännande, för att inte säga ett periodvis rentutav luxuöst liv. Och Nora tog åt sig nästan lika mycket som sin man av James Joyce succéer och sakta segertåg genom berömmelsens litterära och alltmer mondäna kretsar.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Mithraskulten och julens kosmiska makter

Att Jesus födelse kom att firas just vid denna tid på året har sin religionshistoriska grund i ett äldre högtidsfirande av ”den obesegrade solens födelsedag”, Natalis invicti, som ägde rum ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 21 december, 2011

Tillbaka till Matrix: Banbrytande form – reaktionärt innehåll

1999 välte den amerikanska science fiction-filmen Matrix biljettkassorna på biografer över hela världen. Även i Sverige tappade kritikerkåren andan inför de hisnande vajerstuntsen, den futuristiska scenografin och de Oscars-belönade specialeffekterna ...

Av: Kristian Petrov | Essäer om film | 27 november, 2012

Nell Walden och Der Sturm

Kvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 november, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 26-2013

Sveriges egentliga nationaldag Midsommarhelgen är här. Men nu går vi mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga ”nu är det int´långt till jul”. På Nordirland är det ...

Av: regor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 juni, 2013

Som man bäddar får man ligga

Det blir aldrig som jag vill det ska bli, det blir oftast bättre. Jag trodde det skulle bli si och så med en massa saker, efter så många år av ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 26 juni, 2014

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Jesper Nordström

Och plötsligt sticker det språkligt avvikande i ögonen

I trappen där jag bor finns ett genuint svensk namn. Mitt eget. Men eftersom mina föräldrar lider av svår Danmarkofilia kan vi spåra det till landet som gav oss fet ...

Av: Jesper Nordström | Gästkrönikör | 23 november, 2015

Ayatollor

Uppvigling, Irans nya taktik mot landets bahá’i-minoritet

År 1863 tillkännagav Baha’u’llah offentligt  att han var Babs och alla profeters utlovade  återkomst och att Gud hade en plan för  mänsklighetens framtid. De som accepterade  hans ställning började kallas för bahá’ier. Samma ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson Text och bilder | Kulturreportage | 12 maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.