41. Asad

”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.” Jag reste mig upp ur sängen och såg på ...

Av: Asad | 05 oktober, 2012
Lund har allt utom vatten

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | 23 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

Han odlar exilens vassa och skarpa blick



Han odlar exilens vassa och skarpa blick

 enquist_po_1
PO Enquist. Foto: Ulla Montan
Genom att så länge bo utomlands har P O Enquist sett Sverige på ett sätt som avviker från det gängse, det närblinda, skriver Crister Enander.

Lungorna känns som om de sakta men säkert håller på att sprängas. Svetten rinner i strida strömmar över ryggen, droppar ner i ögonen från pannan. Tröjan och byxorna klibbar klistrigt fast mot kroppen. Nu börjar det bli tungt.

Ändå fortsätter han steg för steg; höger fot, vänster fot, höger fot. Lite snabbare, lite till. Bara lite till. Det ska gå.

Solen lyser och på gräsmattorna sitter redan, den tidiga timmen till trots, ungdomar lite här och var på filtar eller rakt på backen; de kopplar av i det fina sommarvädret. Men han måste hålla sin kropp i trim. Kroppen har alltid tjänat honom, och tjänat honom väl. En gång var Per Olov Enquist ett stort löfte i höjdhopp. Drömgränsen, som han då frenetiskt och besatt jagade, var de hägrande två metrarna. Men han nådde aldrig högre än 1.97, samma höjd som hans egen längd, det var vid Gimospelen. I Svenska Mästerskapen kom han dock fyra en gång. Det var 1958.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 exilium
 Exilium av Pauline Kinscher
 nubilo
 Nubilo av Guido Zeccola
 fedra
Till Fedra av P O Enquist på Lilla teatern i Lund 2002.
Fr v J•S, Bengt Andreasson, Sara Häggström och Hanna
Bonnedahl. Regi Malla Lindahl. Foto: Hördur Haraldsson
Denna dag, denna vackra dag, då han springer i den stora och litet ödsliga parken Fælladen mitt inne i centrala Köpenhamn ligger drygt tjugo år tillbaka i tiden. Och han springer, han löptränar. Det gör han ofta. Kroppen får inte försummas.

Men jag tror inte att han bara motionstränar dessa år i Köpenhamn. Jag tror att han även springer ifrån något. Något han vill undkomma, slippa. Jag återkommer till det.

Här bor han sedan flera år på det lätt förfallna Nørrebro som snabbt byggdes upp hundra år tidigare för att kunna ge bostäder åt den växande industriarbetarklassen som då krävde sin plats inne i huvudstaden. Men nu är året 1983, ett knappt halvår sedan de stora och våldsamma upploppen på Nørrebro då militanta BZ-aktivister ockuperade mängder av tömda och förfallna hus. Själv bor P O Enquist i en pampig paradvåning med utsikt över den vackra och evigt gråa Sortedammen och den lilla ön.

Det var här, i huset precis bakom det där P O Enquist bor den dagen han springer i parken, som Knut Hamsun skrev sitt mästerverk "Sult". Till Hamsun och trolösheten, till den stora dikten och landsförräderiet, Nobelpriset och kärleken till hustrun Marie kommer också P O Enquist, som bekant, att återvända. Det blir både en bok och en film. Jan Troell regisserar efter Enquists manus.

Men det vet förstås inte P O Enquist denna dag när han allt tröttare och allt svettigare springer förbi de redan halvfulla ungdomarna där de sitter i parken och hinkar Tuborg. Denna egendomliga stad Köpenhamn är hans stad; detta yndiga land är hans hemland. Han har sedan lång tid varit utlandssvensk, ja egentligen ända sedan 1971 har han huvudsakligen bott utomlands. Först valde han Berlin, sedan Paris och därefter Los Angeles. Det blev ett år i Berlin i början av sjuttiotiotalet under revolterna och den växande terrorismens år, två år i Paris och därefter ett år på den amerikanska västkusten. Det året, 1973, var han "visiting professor" vid UCLA och där började han skriva på "Tribadernas natt". Men från 1978 kom han att stanna i Köpenhamn, i över sexton år. Här träffar han dramaturgen Lone Bastholm. De gifter sig. De får barn. De lever ett högst borgerligt danskt liv.

Men idag springer P O Enquist i Fælladen, annars är det mest tennis och badminton som gäller. Två gånger i veckan spelar han badminton med vännen Thomas Bredsdorff, litteraturprofessorn och kritikern. Idrottaren Enquist, inte bara höjdhopparen utan även fotbollspelaren och friidrottaren, är också en av våra allra främsta skildrare av skiftande sporter. Jag tror inte Bo Strömstedt hänfaller åt överdrifter när han i sina memoarer hävdar att P O Enquist revolutionerat den svenska sportjournalistiken. Läs bara boken "Katedralen i München", bättre har sportjournalistiken aldrig varit. Sedan får Birger Buhre säga vad han vill uppe i sin simmarhimmel. Men nu, denna soliga dag i Köpenhamn, springer P O Enquist vidare i parken. Och snart passerar han en liten grå och ful och rätt intetsägande byggnad. Det är Bohrinstitutet. Här skapades en gång världshistoria.

Eller rättare: Här ändrade historien riktning.

Det var en kväll i oktober 1941 och Werner Heisenberg hade kommit från Tyskland, från laboratoriet i Berlin där de frenetiskt kämpade med att försöka hinna före amerikanerna i Oak Ridge att tillverka atombomben. Han hade kommit till Köpenhamn för att ställa ett par frågor till sin forne lärare - Niels Bohr - och helst få honom att ansluta sig till forskargruppen i Berlin.

De gick över Fælladen, just över den park där P O Enquist springer denna dag. Werner Heisenberg frågade Niels Bohr om han trodde att det var praktiskt möjligt att framställa en atombomb. Bohr ljög, han ljög medvetet, överlagt. Han sade nej, det går inte. Niels Bohr sade nej, han ställde inte upp. Det kommer att ta mycket lång tid, sade han med lögnen levande i ögonvrån, minst sex eller sju år att färdigställa en fungerande bomb. Hitler fick därmed ingen atombomb.

P O Enquist försöker skriva en pjäs om detta avgörande möte. Det vill sig dock inte riktigt. Något fattas och vill inte falla på plats; den går inte att lägga tillrätta. Pjäsen havererar och P O Enquist lägger den i byrålådan vid sidan av den sedan länge förlista romanen som skulle bli fortsättningen på den mäktiga romanen "Musikanternas uttåg". I tre år arbetar han på fortsättningen. Ändå går det inte.

Han hatar att ge upp. Han hatar att förlora.

Ändå måste han ge upp.

Genom att så länge bo utomlands har P O Enquist sett Sverige på ett sätt som avviker från det gängse, det närblinda. Han odlar exilens vassa och skarpa blick. Oupphörligt iakttar han sitt hemland och fosterland och försöker se just det som vi andra här hemma inte förmår se. Det är ofta hans självpåtagna uppgift. Rapporterna går täta till Expressens kultursida där Bo Strömstedt tar emot dem med stor entusiasm och jublande glädje.

"Enbart av tillfälligheter har jag bott i Sverige under de senaste åren", sade P O Enquist när jag intervjuade honom för några år sedan och han fortfarande bodde kvar i Köpenhamn.

"Att bo i exil är ibland ett helvete. Det känns som att gå på tunn is. Man är isolerad hur man än vänder och vrider på det. Jag har ofta tyckt att svenskar i allmänhet lider av bristande självsyn. De förmår inte se vad som är bra och unikt med Sverige. Vad som är unikt i den svenska utopin. Det är ju en utopi som kommer från mitten, från den breda arbetarrörelsen. Därigenom skapades ett totalt nytt samhälle. Det var en utopi som nådde mycket långt. Men i Sverige ser ingen vad som är bra i detta."

P O Enquist kallar sig själv för "betongrövssosse". Och han säger det med varm stolthet i rösten. Han tror på reformismen som politisk kraft. Men han är också, och främst, en övertygad rationalist. Han har en glödande förnuftstro. Det går - utan att ägna sig åt överdrifter - att kalla P O Enquist för en äkta och lidelsefull upplysningsman.

Men i synen på Sverige är han allt lite eljest. Han gnäller inte på folkhemmet som många andra svenska intellektuella. "Allt verkligt urtråkigt svenskt har väckt din avlägsna passion", skriver Ehnmark, "och framförallt det socialdemokratiska, det som brukar få några av våra ovänner att känna ishackan i nacken, då de stiger av på Arlanda, som offentlig sektor, vårdcentraler, blåvitt kaffe. Jag är säker på att du också sörjt maskinstickade tröjor med renar på och näbbskor."

Detta år, denna dag då han envist springer genom Fælladen, har han redan börjat skörda de stora framgångarna. För åtta år sedan, alltså 1975, skrev han sin första teaterpjäs. Dess titel var "Tribadernas natt" och fick sin urpremiär på Dramaten i Stockholm. Det dröjde inte länge förrän den gick segertåg över hela världen och Per Olov Enquist från Hjoggböle i Västerbotten var i ett slag en av världens mest spelade dramatiker. Och det var inte längesedan P O Enquist skrev den smärtsamma och vackra "Till Fedra".

Pjäserna blir sedan fler. Han skriver om Danmarks store son, den besynnerlige och djupt begåvade Hans Christan Andersen och senare då mästerverket "I lodjurets timma". Han skriver om Maria Stuart, om herr och fru Heiberg, om Aksel Larsen och hans förräderi till tyskarna.

Men då har P O Enquist flyttat ut från det centrala Köpenhamn, han och Lone Bastholm har lämnat de forna arbetarkvarteren i Nørrebro. Flyttlassen gick ut till den burgna och borgerliga villaförorten Hellerup där de bosätter sig i en prydlig röd tegelvilla. Den rödspräckliga katten August, förebilden för Ville i "I lodjurets timma", lever även där i allra högsta välmåga och går precis som i Nørrebro fritt utomhus. Här måste jag stolt få skryta lite grann. Jag har haft August, denna världsberömda katt i knäet.

P O Enquists utanförskap är frivilligt. Det är viktigt att notera. Han väljer själv, medvetet och överlagt, att gå på exilens tunna is. Kanske sammanfattar vännen och förre chefen Bo Strömstedt det bäst när han litet småelakt skriver: "I Sekonden finns en man som när han skall tacka för maten faller i gråt redan vid potatisen. Det är P O. Han är lika sentimental som han är ironisk, och inte alltid vinner ironin över sentimentaliteten - även om han tror det. Han är Ingvar Carlssons favoritväljare. Sitter han i en paradvåning på Champs-Élysées längtar han till Bommersvik. Sitter han på Bommersvik längtar han, skamset, till sin egen ekivoka individualitet. Han är en liberal som blivit socialist men som ändå konstitutivt har kvar förmågan att se verklighetens tvetydighet".

Per Olov Enquist bor kvar i Danmark fram till 1994, sammanlagt sexton danska år. Då bryter han upp och lämnar det lilla ombonade Hellerup och sitt äktenskap. I kampen mot att Danmark och Sverige ska ansluta sig till den Europeiska Unionen träffar han Gunilla Thorgren och kärlek uppstår. "Så vävdes detta århundrades viktigaste politiska fråga in i våra möten", skriver Gunilla Thorgren själv, "och blev den axel kring vilken vi lät livsfrågorna rotera." De gifter sig och bosätter sig längre fram i en vacker villa ute i Vaxholm.

Jag sade tidigare att P O Enquist springer ifrån något. Att han vill undkomma, få slippa. I P O Enquists texter finns ordet "smärtpunkter" ymnigt insprängt. Hans tanke är lika enkel och klar som den är plågsam och svår att utföra. För att skriva något som är riktigt bra, för att kunna lägga ihop och rita kartan på ett sådant sätt att helheten säger någonting av betydelse och vikt, då måste man trycka på smärtpunkterna. "Ibland är det så hemskt att man bara vill dö", skriver han i "Kapten Nemos bibliotek", "men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det."

Smärtan. Denna brinnande punkt av smärta.

Ett sår som aldrig förmår läka, som ligger öppet och varar sig, som rinner och brinner under hela livet. I nästan hela författarskapet, i alla fall från och med sin tredje bok - "Magnetisörens femte vinter" - är P O Enquist där och trycker på smärtpunkterna. Det finns en spänning, ett enormt och skapande kraftfält, i P O Enquists litterära värld. Å ena sidan en form av försök till flykt, en vilja att ändå, trots allt, få slippa. Och å andra sidan: ett överväldigande och ständigt pockande behov av att lägga samman, att sitta där framför det vita papperet och få bitarna att bilda ett helt, att orden äntligen ska innehålla en förklaring. Något hållbart. Något begripligt.

"Jag har aldrig varit rädd för att dö. Men jag har aldrig velat dö, eftersom jag först ville ha de hoplagt.

Först hoplagt, och färdigt. Sen kan man sluta dö. Så därför lever jag väl ännu."

Därför springer P O Enquist bort från något, han springer för att slippa lägga ihop. Han springer bort från smärtpunkten, bort från behovet att lägga samman det som var hans barndoms trauman. I hans böcker dyker det ändå upp. Han liksom petar på en och samma smärtpunkt, om och om igen, som på en sårskorpa som aldrig tillåts läka. I den märkliga och aningen svårbegripliga experimentromanen "Hess" från 1966 går han mycket långt. Vad han där gör med stilgrepp och retorik beskriver han själv som "en klarhet som döljer en hemlighet".

Per Olov Enquist föddes den 23 september 1934 i Hjoggböle. Han har nu hunnit passera de sjuttio. Där uppe härskade tron på den dömande och straffande Guden. Men också tron på Jesus, den lidande Människosonen med blodet och vattnet rinnande från sitt sår i sidan. P O Enquists uppväxt i denna stränga, hårda och obevekliga miljö, i den herrnhutiska kristendom som Evangeliska Fosterlands Stiftelsen respresentade med den blödande Jesus och alla dess förbud - att inte gå på bio, inte vara vänd mot världen, att inte förhäva sig, i en miljö där till och med skrivandet var en synd - har för alltid format honom. Ord som skuld, skam, synd och en tvingande moral etsade sig djupt ner i själarna på alla stackars människouschlingar.

Plikt och tro, nåden och synden.

"Hårdhet och tårar. Hårdhet och tårar."

P O Enquist bodde bara några få meter från bönehuset. Först i den frommaste delen av Hjoggböle, sedan i den del av byn som kallas Sjön. Två bönehus som granne under hela sin uppväxt hade han "lärarinne-pajken".

Det fanns två möjligheter, menar P O Enquist. Antingen blev man tokig, man krossades under trons tyngd, eller så överlevde man och blev stark, eller som P O Enquist själv skriver: man blev "mycket stark, kanske alltför stark".

Det dröjer länge, många år, innan han tar fram denna uppväxt ur sitt minnes mörker och lägger den framför sig på papperna. Men till slut sätter han sig, mitt i en stor och svår livskris, och skriver "Kapten Nemos bibliotek". Den böld som den brinnande smärtpunkten hunnit bli spricker upp. Historien måste skrivas, bitarna måste sättas samman. Det måste nedtecknas.

I den tre år tidigare skrivna pjäsen "I lodjurets timma" nästan skriker och ylar historien som en förryckt efter att få bli berättad. Pojken säger: "Och så ska allting hänga ihop igen: telefontrådarna in i gaveln på huset, och Himlaharpan som sjunger, och morfars brandstege som går nerför väggen om det skulle hända nåt... Och så backen ner till kallkällan, och där finns groderna, som vi försvarar. Och allting ska hänga ihop igen."

Och med "Kapten Nemos bibliotek" läggs allt samman. Allting hänger ihop. Och med den romanen bakom sig är det som om P O Enquist förändras. Då, när han precis var klar, trodde han att det var hans sista roman. Det sade han till mig en plågsamt vacker dag när jag träffade honom i Hellerup och hade Nemo med i ett orättat korrektur. Så starkt, så plågsamt och omskakande hade skrivandet varit för honom.

Besvärjelsen - ty i grund och botten är "Kapten Nemos bibliotek" ingenting annat än en form av besvärjelse - gör honom fri, åtminstone friare. Hans språk, som alltid varit klart och präglat av en hettande iskyla, blir ännu klarare, än mer brinnande. Essäsamlingen "Kartritarna" kommer året därpå. Den är vass och klarsynt, det är briljant skrivet om så vitt skilda fenomen som mordet på Palme, Patrik Sjöbergs avstamp och Aksel Larsens förräderi.

Och så, några år senare, världssuccén "Livläkarens besök" om upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee som fortfarande far runt och firar nya triumfer i olika länder. Den följdes ganska snabbt av det stora mästerverket "Lewis resa" om dessa Guds tvillingar - Sven Lidman och Lewi Pethrus. Inte bara en bild av Pingströrelsen, utan en bild av landet Sverige. Och ingen har väl undgått att P O Enquist i år gett ut en roman om Marie Curie och Charcots favoritpatient Blanche Wittman; en roman om det kraftiga gröna ljuset och det starkaste och största ljuset - det röda, kärlekens hårda och varma låga. Det är en bok om kärlekens villkor och väsen. Där Pasqual Pinon och hans Maria, som sitter fastvuxen i hans panna och sjunger sin ömsom ondo och ömsom vackra sång, ännu en gång återuppstår från de döda och "Nedstörtad ängel".

P O Enquist, en man som ofta kan vara en aning nedtyngd av västerbottniskt tungsinne, säger att nu är kanske hans bygge färdigt. Huset är klart. Ingenting skulle ju då återstå att skriva. Det tror inte jag. Jag vägrar tro det. Vad med Niels Bohr och Werner Heisenberg - ska deras två dikter försvinna? Ska berättelsen inte berättas, ska P O Enquist inte lägga samman bitarna och förklara för oss människouschlingar hur det egentligen hänger samman? Om hur den vackraste dikten var den dikt som aldrig blev skriven? Dikten som var Niels Bohrs tystnad, hans lögn. En lögn som räddade världen. Ska den inte nedtecknas?

Fast när jag sitter här i gryningstimman och skriver medan en ovanligt milt och varmt höstregn faller därutanför fönstret så tröstar jag mig med vad Per Olov Enquist skriver i "Kartritarna" och inser att sista boken alls inte är skriven:

"Drömmen om det hoplagda är väl det sista som överger oss." Ja, vad vore vi, om vi inte försökte.

Crister Enander

Ur arkivet

view_module reorder
Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 15 april, 2015

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 18 november, 2010

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Om Lars Norén, Kristian Gidlund och Lena Andersson via Heidegger

”Jag har skrivit på dagboken. Jag är nu på sidan 373. Jag fruktar att den blir mycket omfattande, kanske 1 500 sidor. Vem orkar med det.” Så skriver faktiskt – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 december, 2013

"Minsta möjliga lidande är det bästa"

Ett samtal med Michael Bowen Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 11 april, 2010

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 16 september, 2009

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

Vem var Ana Mendieta?

Mattias Viktor Desac om den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendieta

Av: Mattias Viktor Desac | Konstens porträtt | 11 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts