Esko Männikkö lägger stor vikt vid hängningen av sina verk. Foto: Emil Fagander

”I do it my way”.

En av Finlands mest omtalade och framgångsrika samtida bildkonstnärer visas just nu i en stor utställning i Stockholm. Esko Männikkös måleriska bilder sätter sig fast i betraktarens medvetande, direkt eller ...

Av: Nancy Westman | 23 oktober, 2017
Konstens porträtt

Edgar Alla Poe och det sublima Antarktis

År 2009 fyller den amerikanske författaren Edgar Allan Poe tvåhundra år. Det uppmärksammas stort i USA och mindre i Sverige. Den store skräck- och deckarmästaren skrev bara en roman, Artur ...

Av: Bertil Häggman | 18 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Jonas Wessel. Jag är en annan

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | 20 augusti, 2012
Utopiska geografier

Jesus and Yahweh

Litteraturvetaren Harold Bloom är kanske mest känd för Den västerländska kanon, och då kanske i synnerhet för dess lista på västerlandets 26 främsta författare. Stora delar av sin karriär har ...

Av: Tobias Harding | 11 augusti, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Jag är som det trädet. Toppen kommer först att dö.



swift 
Från cirka 1738 började Swift mer och mer
förlora förståndet. Redan i unga år hade han lidit
av yrsel och besvär från öronen. I september
1742 drabbades han av ett slaganfall från vilket
han aldrig tillfrisknade. Hans sista ord i livet sägs
ha varit; "Jag dör som en förgiftad råtta i ett hål.
Jag är vad jag är. Jag är vad jag är"
Jag är som det trädet.
Toppen kommer först att dö.

Han var en storvuxen, bredaxlad och ytterst butter man. Han avskydde människor av princip. Hans sinne var mörkt intill den svartaste svärta. Därtill hårt ansatt av pessimism och melankoli fick han tidigt i livet en djupt misantropisk, ja föraktfull syn på världen och mänskligheten. Varhelst han kom, oavsett om det var bland de styrande i London eller bland pastoratets undersåtar i Dublin, tog han omedelbart och bryskt befälet. Han domderade och bestämde, styrde och ställde. Det märkligaste av allt var att alla, hög som låg, omedelbart lydde honom.

Domprosten Jonathan Swift var en högst särpräglad människa. Ingenting annat förutom hög moral och en till den suraste snålhet driven sparsamhet tycktes vara livets bärande innehåll för honom. I ett brev till vännen, den store poeten Alexander Pope, sent i sitt liv skriver domprost Swift mycket typiskt: "ge världen ett piskrapp extra på min begäran".

Jonathan Swifts väg till den öppna dårskapen och sinnessjukdomen på ålderns höst var lång; ett liv som ständigt var kantat av motgångar och snöpliga tillkortakommanden. Inte sällan hade han fullgod anledning att se världen i svart och betrakta människor som sina fiender. Redan hans första år i livet var fyllda av den tragik som kom att bli hans oblida öde.

Jonathan Swift föddes under en klart olycklig stjärna. Sju månader före hans födelse, vilken skedde den 30 november år 1667 i Dublin, hade hans far avlidit och efterlämnat både hustru och barn i svåraste armod. De var fattiga, mycket fattiga, trots att de tillhörde den härskande engelska klassen på Irland. Modern tycks av de knapphändiga uppgifter som finns bevarade ha varit en "godhjärtad, frisk och gladlynt" kvinna. Men den unge och redan vid födseln sjuklige Jonathan fick inte stanna någon längre tid hos sin mor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Läskunnig vid 4 års ålder

Hans engelska sjuksköterska fattade tycke för honom. Hon bokstavligen stal med sig honom till England när Jonathan var knappt fyllda ett år. När det hela uppdagades ansågs han alltför svag och sjuk för att utsättas för en ny resa. Han fick stanna i sin sköterskas hem i tre år. Entydiga uppgifter säger att när Jonathan Swift vid fyra års ålder återvände till Irland kunde han läsa och var redan duktigt kunnig i bibelkunskap.

Men inte heller nu får han stanna hos sin moder. Återigen skiljdes han bryskt ifrån henne. Vid sex års ålder sattes han i skola i Kilkenny School av en farbror. Denne såg även senare till att Jonathan Swift vid femton års ålder kunde påbörja studier vid det ansedda och berömda Trinity College i Dublin. Varje gång Jonathan Swift senare i livet berörde sin farbror lyste det hätskaste hat och oförsonligaste förakt fram. Det har av flera levnadstecknare påpekats att Jonathan Swift i princip växte upp som ett föräldralöst barn. Sin mor kom han att hela livet att skildra i ljusa färger, med stor saknad och tydlig längtan.

I skolan gick det förvånansvärt dåligt med tanke på den enastående intelligens han redan som barn visade tydliga prov på. Själv hävdade han senare, uppenbarligen med viss rätt, att det var skolämnena det varit fel på; inte honom eller hans fattningsgåvor. Han avskydde livet igenom metafysik, dogmatisk teologi och skolastisk logik. Det var just dessa tre discipliner som var de som han främst hade att traggla sig igenom. Endast genom "speciali gratia" - alltså av "särskild gunst" - släpptes han igenom i sin grundexamen 1686 och fick sin Bachelor of arts. Därefter under de följande åren dyker hans namn ideligen upp i de bevarade böckerna för brott mot skolans ordningsregler. Jonathan Swifts kommande upproriska och tumultuariska liv röjde sig redan här. Det han bestraffades för - bland annat med suspension av sin erövrade grad och en gång med offentligt knäfall inför ordningsmännen - var vanvördnad och uppstudsighet mot överordnade, försummad kyrkogång och frånvaro vid uppropen på kvällen.

Skriver sin första satir                     

Efter avslutade universitetsstudier träder Jonathan Swift i tjänst hos statsmannen och diplomaten sir William Temple. Hans roll vid Moor Park - där Sir William residerade - var inte entydig, till hälften tycks han varit sekreterare, till hälften tjänstehjon. Att han fick äta med tjänarna var något han inte förlät under hela sin levnad. Under en kort period lämnade Swift sin tjänst, sade upp sig och begav sig till Oxford där han 1692 mottog sin Master of arts. Tre år senare prästvigdes han och begav sig för en kortare period till ett litet prebende i Kilroot, långt ute på den irländska landsorten. Där stannade han ett drygt år. Det var här han skrev sin första satir, kallad "Sagan om en tunna" ("A Tale of a Tub"). Den var ett angrepp på de med den anglikanska kyrkan konkurrerande troslärorna katolicismen och presbyterianerna. Men många uppfattade den även som en drift med den engelska statskyrkan, inte minst gjorde de styrande och hovet det.

Det dröjde dock inte länge förrän han återvände till Moor Park, där han stannade ända fram till sir William Temples död år 1699.

Sir William Temple fattade tycke för den begåvade unge mannen. Inte minst märktes det genom att han städslade honom för uppdraget att skriva en satir över striden mellan "de gamla" och "de nya", mer känt som "La Querelle des Anciens et des Modernes". Det var för övrigt genom Temple som den långvariga striden mellan de som - i likhet med honom och Swift - hävdade att allt av värde fanns redan hos de antika författarna och de moderna som menade att förnyelse var möjlig, även startade i England. Jonathan Swift skrev den kända "The Battle of the Books" - där fabeln om striden mellan bina och spindlarna ingår - på uppdrag av sin förnäme arbetsgivare.

Sir William Temple var mycket nöjd. Ja, så nöjd att han gjorde betydande utfästelser om att i framtiden vara Swift behjälplig i hans karriär. Men före dess att Temple hinner infria sina löften avlider han.

"Varje drag i hennes ansikte var fulländat"

esther_johnson 
 Esther Johnson ("Stella")

Det var på Moor Park som Jonathan Swift mötte den lilla flickan Esther Johnson som snart skulle få en så märklig och betydelsefull roll i hans liv. Modern till den lilla flickan, Mrs Johnson som vistades där som sällskapsdam, bad Swift att undervisade hennes flicka. Han var alltså hennes informator. När han sedan träffade henne vid sin återkomst till slottet hade hon vuxit och blivit en intagande flicka på femton år. "Mest sannolikt", skriver en av hans levnadstecknare, "synes vara att Swift, åtminstone till en början, betraktat henne mera som en dotter än som en ung kvinna, vilken kunde bli hans maka". En egenartad bindning skapades hur som helst mellan de två. Och senare skrev Jonathan Swift många förälskade brev till sin Esther Johnson, brev som även gavs ut i bokform. "Hon blommade ut i fullkomlig hälsa", skrev Swift i ett annat sammanhang, "och betraktades som en av de vackraste, graciöstaste och behagligaste unga kvinnor i London. Hennes hår var svartare än korpens fjädrar, och varje drag i hennes ansikte var fulländat."

Det var denna lilla flicka, Esther Johnson, som blev den beryktade och senare så omskrivna Stella i Jonathan Swifts liv.

När Jonathan Swift sedan, efter att snöpligt ha blivit lurad på sin hägrande karriär genom sir Williams oväntade död, tillträdde ett litet fattigt och uselt pastorat i Laracor på Irland ombesörjde han strax efter sin egen flytt att Stella tillsammans med en väninna Mrs Dingley flyttade efter och bosatte sig i hans närhet. Det råder delade meningar om vilka motiv som drev Swift. De råd han gav henne för att flytta var förvisso av ekonomisk art. Det arv Esther Johnson fått efter sin mor skulle räcka längre och till avsevärt mer om hon bosatte sig på Irland istället för att bo kvar i England. Men så enkla och renodlat rena var knappast Swifts bevekelsegrunder.

När Stella mycket snart efter sin flytt till Irland avvisade en friare skrev även Swift till honom. Pastor Jonathan Swift förklarade att han inte var en rival, men att han skulle "föredrar Esther framför vilken annan kvinna på jorden... så vida min ekonomi och mitt lynne (humour) kunde tillåta mig att tänka på ett giftermål".

Stella fortsatte att inta en central plats i Jonathan Swifts liv. Däremot träffade han aldrig henne i enrum. En tredje person var alltid närvarande när de möttes, även om det oftast enbart var hennes trogna väninna.

 gulliver
Den första utgåvan av Swifts klassiska satir,
det mest berömda verket av domprosten vid
St Patricks kyrka i Dublin.

Det var av stor betydelse att Jonathan Swift i brevet till Stellas uppvaktare skriver att han inte avser gifta sig med Stella på grund av sitt "lynne". När hans ekonomi senare i livet tillät giftermål gjorde han ändå aldrig slag i saken. Det var hans läggning som satte stopp för närheten. Han ryggade tillbaka. Det var avgörande och skulle även så vara i en senare historia med den kvinna som gått till eftervärlden som Vanessa. Ty det fanns högst egendomliga drag i Jonathan Swifts komplexa personlighet, vilka inte minst kom till uttryck i hans berömda satir Gullivers resor. Där kom tydligt i dagen en klar störning. Han avskydde lukten av människor; han äcklades av närhet och intimitet. Han var besatt av - som en av uttolkarna skrev - "en överdriven rädsla för mänsklig avföring". Detta inbegrep också all form av mänsklig smuts. Jonathan Swift badade mycket ofta, ett tilltag som var ytterst ovanligt vid denna tid. I Hawkesworth's biografi, från 1766, står det att Swift drev sin renlighet "ända till vidskeplighet". Därtill ägnade han sig dagligen åt fysiska övningar; han gick långa promenader, företog krävande roddturer och språngmarscher. Var vädret otjänligt sprang han upp och ned i trappan inomhus eller gick runt runt inne på krogen uppemot en timmes tid. Alltsedan barndomen plågades Swift av svåra svindelanfall. De motverkades enligt Swift av den fysiska ansträngningen.

"Swift var sannolikt impotent", skrev George Orwell i sin lysande essä om Swift från 1946. Kanske var det en av de bärande förklaringarna till hans två långvariga men aldrig fullföljda förälskelser.

I den politiska hetluften

Jonathan Swifts liv förändrades snart mycket drastiskt. Omkring år 1708 lämnar han sitt lilla ödsliga pastorat - där han påstod att han inledde sina predikningar med att vända sig till den enda åhöraren, kyrkvaktmästaren, med ett "Min kärälskelige Roger"- och sändes till London som ärkebiskopen av Dublins sändebud. Avsikten var att i huvudstaden utverka ekonomiska fördelar för den protestantiska kyrkan på Irland. När den sittande regeringen - som leddes av whig - störtades år 1710 inleddes Swifts lysande politiska bana. En ny ministär med tories tillträdde som samlats kring Harley-St. John.

Han umgicks nu med de ledande männen som styrde landet. Det var med hjälp av sin alltmer fruktade penna som han hävde sig upp till sitt inflytande. "Ända sedan jag var pojke", skrev Swift senare, kanske en aning självironiskt men alls inte utan en hög halt av sanning, "har mina bemödanden gått ut på att utmärka mig för att få en hög titel och förmögenhet, så att jag kunde bli behandlad som lord av dem som uppfattade min begåvning. Om med rätt eller orätt hör inte hit. Så får anseende för snille och lärdom göra samma tjänst som ett blått band eller ett spann med sex hästar."

Han var nu mitt uppe i den politiska hetluften, nära själva hjärtat av landets styrelse. Han hade maktens öra. De lyssnade på honom. De lydde honom. Frågan är om de inte innerst inne var rädda för honom och hans vassa, elaka och inflytelserika penna. Den borgerliga pressen hade på bred front vuxit fram och snabbt erövrat ett stort inflytande. Själv gav Jonathan Swift ut tidningen "The Examiner". Detta var också kaffehusens tid, då diskussionerna stod höga och landets framtid kunde avgöras vid borden på de skumma kaféerna där dagstidningarna hängde på rad och plötsligt lästes av alla och envar. Den borgerliga offentligheten var född.

Bland Swifts umgängesvänner återfanns den tidens ledande publicister och författare med lysande namn som Addison, Steele och Pope. Framtiden syntes vila i hans hand. Men i ett slag vände allt. Den regering han stött och blivit uppburen av störtades. Tanken på att få bli biskop fick han slå ur hågen. Återigen gick ödet emot honom.

Förgrämd och tyst

Den enda reella fördel som Jonathan Swift själv fick av den tumultuariska och händelserika tiden i de innersta av maktkretsarna i London var att han år 1718 utsågs till domprost vid St Patricks kyrka i Dublin dit han återvänt redan i augusti 1714.

Det var dit han drog sig tillbaka, bitter och förgrämd. Han var nu fyrtiosex år och hans karriär var slut. Han var en av de stora förlorarna i spelet om makten och inflytandet. Drottning Anna kunde aldrig förlåta Swift för hans, som hon tyckte, osmakliga påhopp på kristendomen i hans första skrift Sagan om en tunna.

"Jag lever i staden som på landet", skrev han i ett brev till den störtade premiärministern och vännen Harley-St John, "ser ingen, går var dag i kyrkan och hoppas att inom några månader bli så fördummad som situationen kräver."

Han tystnade även som författare under ett flertal år. Han skrev ingenting och levde ett på det hela taget mycket tillbakadraget liv. Han ägnade stor tid och lidelse åt sin trädgård, träffade Stella och hennes väninna, höll sina predikningar, gjorde hembesök i sin församling.

Men under sin tid i London hade han gjort bekantskap med en kvinna som spelade en avgörande roll i hans liv. Hennes namn var Hester Vanhomrigh. Hon var då en ung kvinna på tjugo år som bodde granne med honom i London på Bury Street, St. James. Swift ger henne, precis som med en gång Stella, privatlektioner. I de många brev han skrev hem till Stella, vilka senare återfanns av Swifts hushållerska och lämnades till trycket under den träffande titeln "Journal to Stella", försökte han nogsamt dölja sin nya bekantskap. Hon nämndes enbart i förbifarten med omskrivningar såsom att han dinerat "hos Vans", att han inte orkade gå längre än till "familjen Vans".

Det var som han redan tidigt anade att förbindelsen med Vanessa skulle bära med sig många och svåra plågor. Domprost Swift blev sannerligen sannspådd.

Svartsjuka och rivalitet

Strax efter att Swift lämnat England och återvänt till Dublin avled Vanessas mor. På grund av ekonomiska orsaker flyttade hon till Irland, där hennes far efterlämnat en liten egendom i byn Celbridge, en kort bit utanför Dublin. Domprosten fick det svårt, han slets mellan sina båda väninnor. Deras svartsjuka var stor och stark. Han nedtyngdes av allvaret och plågades av det ohållbara i situationen. I tio år pågick det hela. Då tröttnade till slut Vanessa och skrev ett brev till sin rival Stella. Däri frågade hon om ryktet var sant att hon var Swifts hustru. Domprost Swift kastade sig genast upp på sin häst och red till Celbridge och väl där slängde han det brev Vanessa skrivit till Stella på bordet och gav henne en av sina förintande, mörka blickar. Vanessa blev sjuk och avled kort efter denna episod. Året var 1723.

Före hon avled hade hon dock ändrat sitt testamente. Förmögenheten som enligt det tidigare testamentet skulle tillfallit Swift gick honom förbi. Dessutom hade hon föranstaltat att det manuskript som Jonathan Swift skrivit till enbart henne, "Cadenus and Vanessa", skulle ges ut. Den långa dikten slutar med ett mystiskt frågetecken. Efter att ha skrivit att han var hennes lärare hade rollerna blivit de omvända. Hon blev hans lärare i den kärlekens konst som han länge trott sig oförmögen att utöva.

"Men hur mycket", skrev Swift vidare, "framgång Vanessa nådde i sin undervisning, är ännu en hemlighet för världen... och det skall aldrig sångmön yppa för världen."

Deras omöjliga förbindelse, vad som hände eller inte hände, har alltsedan dess diskuteras. Det lämnade stoff åt stora diktverk såsom Lessings "Miss Sara Sampson" och Goethes "Stella".

Pessimism, äckel och förakt 

Domprost Swith själv råkade i en svårartad kris efter Vanessas död; han hamnade, enligt Henrik Schück, "i fullständigt vild förtvivlan". Och nu började han efter tio års lång tystnad att skriva på nytt. Detta var det sinnestillstånd som var bakgrunden till Swifts mäktiga och välbekanta verk Gullivers resor vilket utkom första gången år 1726.

 orwell
Swift var sannolikt impotent”, skrev George
Orwell i sin lysande essä om Swift från 1946.
Kanske var det en av de bärande förklaring-
arna till hans två långvariga men aldrig full-
följda förälskelser.

Där slog hans pessimism och äckel, hans förakt för världen och mänskligheten ut i full blom. Allt han ogillade gisslade han där - "lögner, dårskap, förändring, entusiasm, lust, kärlek och smuts", som George Orwell träffande sammanfattade det. Tydligast märktes Swifts tungsinne i avsnittet om Gullivers besök bland Houyhnhnmerna, hästmänniskorna. Ty som dragdjur använde denna ädla och förfinade art en lägre stående varelse som kallades yahooer, vilka vid en närmare granskning inte var något annat än just människor. "Jag har aldrig", skrev Swift, "under alla mina resor sett ett så obehagligt djur, och inte heller något för vilket jag känt så stor motvilja."

"Swift är en sjuk författare", hävdade Orwell. "Han är oavbrutet nere i en depression som de flesta människor bara känner av då och då".

I ett brev till vännen Alexander Pope utlät sig Swift på följande sätt: "Jag har alltid hatat alla stater och samfund, och all min kärlek står till individen. Jag hatar till exempel advokaternas släkte, men jag älskar advokaten N.N. och domare N.N. Samma sak med läkare - för att inte tala om mitt eget yrke - soldater, engelsmän, skottar, fransmän och övriga. Men framför allt hatar och avskyr jag det djur som kallas människan."

En av de bästa, hårdaste och starkaste politiska satirer 

Det år brevet till den briljante Pope var författat, alltså 1725, skrev Swift även sin mest lysande och på sitt sätt mest skakande satir, den uppseendeväckande Ett anspråkslöst förslag (A modest proposal). Där föreslog han i den mest avskalade och korrekta stil att den förnedrande fattigdom och ökande misär som Irlands folk led under lätt kunde lösas genom att barnen fick inta rollen som familjens försörjare. "En mycket klok amerikan bland mina bekanta i London", skrev domprost Swift, "har försäkrat mig, att ett friskt litet barn, som fått rikligt med di och är omkring ett år, är den mest välsmakande, närande och hälsosamma föda man kan önska, vare sig man stuvar, rostar, bakar in eller kokar det, och jag är övertygad om att det även lämpar sig för frikasséer och raguer. Jag vågar därför i ödmjukhet hemställa till allmänt övervägande, om icke av de 120 000 barn som finns 20 000 kunde reserveras för blivande avel, av vilka en fjärdedel manliga, och om icke de återstående 100 000, då de uppnått ett år, kunde säljas till personer av börd och förmögenhet i riket, varvid mödrarna alltid borde tillhållas att under den sista månaden ge dem rikligt med di, så att de blir feta och passande för ett gott bord. Vid en middag för några vänner räcker ett barn till två rätter, och när familjen äter ensam, torde ett fram- och ett bakstycke fullt förslå; med litet salt och peppar kan det kokas om den fjärde dagen, särskilt på vintern...De mera hushållsaktiga - och tiden kräver ju hushållsaktighet - kan först flå kroppen, ty av skinnet, ordentligt berett, kan göras förträffliga handskar för ladies och sommarstövlar för fina gentlemen."

Ett anspråkslöst förslag bär utan tvekan upp epitetet att vara en av de bästa, hårdaste och starkaste politiska satirer som någonsin skrivits.

Men det dröjde inte länge förrän den gode domprosten Jonathan Swift på allvar gick in sinnessjukdomens förmörkande töcken. När sedan även Stella avled - i januari år 1728 - kunde han inte längre hålla stånd mot den dårskap han hela sitt liv fruktat skulle drabba honom. Elva år tidigare hade till exempel Swift stannat framför ett stort träd vars krona vissnat. Han betraktade det länge och yttrade sedan: "Jag är som det trädet. Toppen kommer först att dö."

När vänner besökte honom stängde han sin dörr med orden: "God natt. Jag hoppas att vi aldrig vidare får se varandra." Under de sista sju åren levde Swift i andlig och kroppslig misär. Han var mer död än levande. Synen blev svag, hörseln kraftigt nedsatt ända till dövhet och allt oftare drabbades han av svimningsanfall. I oktober år 1745 avled han sjuttioåtta år gammal. I boken On the death of Dr Swift, som han skrev fjorton år tidigare, hade han redan visat att ingen egentligen skulle sörja honom. Jo, Pope skulle sörja en månad, skrev han. Och Gay en vecka, Arbuthnot en dag och Bulingbroke skulle fälla en enkel tår. De andra skulle bara rycka på axlarna och genast återgå till sitt vardagliga värv. Om sitt politiska liv skrev Jonathan Swift i samma dikt:

Fair Liberty was all his cry,
For her he stood prepared to die;
For her he boldly stood alone;
For her he oft exposed his own.

Crister Enander

Ur arkivet

view_module reorder

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | Musikens porträtt | 28 februari, 2011

Post-EmmaKrönika 1 Rastplatsen I

Snart ingen mindre än en &:så triton dök fram i mitt Jon Blunds dyra hov ärad med håv i en håv nästan som i horstrumpor ensam. Var fet som en ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 februari, 2010

The fundamental torus geometry of the universe Psychic Spirit in You 2016

Improvement of the Flows of Matter and Energy in the Known Universe

LundaHydro AB, Vårlöksvägen 4, SE-387 92 Borgholm, Sweden

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 19 september, 2016

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 27 februari, 2015

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Den mångsidige Robert Walser

"Everyone who reads Walser falls in love with him" påstår Nicholas Lezard i The Guardian. The New Tork Review of Books har i sin utmärkta serie inhemska och utländska böcker ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 31 augusti, 2013

Strålande jul?

Det är jul och julklappar finns överallt att köpa. Vi tror att vi ska kunna få undan det som verkligen betyder, det som vi tror oss ha samlat på så ...

Av: Fredrik Månsson | Gästkrönikör | 20 december, 2015

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts