Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Tarja Salmi-Jacobson

En dikt av Tarja Salmi-Jacobson

Kom alla sagoberättare och visa mig era ljuva konster strö flor över mina ögon som ständigt vänds mot marterpålen

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 20 augusti, 2016
Utopiska geografier

Flödande kulturliv i New York

New York är mer än Broadway och Times Square. För att uppleva en lugnare och kulturellare del av staden är Upper East Side väl värt ett besök. Redan kring sekelskiftet flyttade ...

Av: Lena Andersson | 15 april, 2014
Resereportage

Fjodor Dostojevskij - spelaren och mannen, kärleken och rouletten



altHjulen snurrar tyst, nästan ljudlöst. Det rasslar enbart lite sordinerat. Kretongerna byter snabbt ägare. Det råder en högtidlig och förväntansfull tystnad i de vackra och överdådiga salongerna. Endast ett dämpat sorl av röster hörs såsom ett avlägset eko, likt ett mumlande någonstans långt bortifrån. Tärningarna kastas och korten delas ut av nollställda och oberörda croupierer. Cigarröken ligger tät under de stilfulla stuckaturtaken och doften av äkta havanna är stark och påträngande. Inte med en min avslöjar de som förlorar sin förlust; inte med minsta muskelrörelse röjs ett spår av glädje i vinnarnas ansikten. Allvaret är tungt. Koncentrationen lika hård som de elfenbenskulor som snurrar runt i rouletternas hjul. De många stearinljusen i kristallkronorna fladdrar lätt när dörrarna öppnas och en ny gäst träder in och de gröna spelborden glöder till lite extra i varje sal.

Det är dags för nya insatser. Nästa spelomgång ska börja. Hans annars bruna ögon är svarta som eldklot, som brinnande bitar av kol. Han ser ingenting av vad som händer runtomkring honom. Ögonen ser enbart den gröna filten med sina strikta och eviga rutmönster och magiskt laddade siffror. Han hör inget av det dämpade sorlet. Han hör bara det närapå ljudlösa snurrandet av kulan där den far fram med Fortunas alla möjligheter; den far blint runt, runt, runt.

Ska han satsa på rött? På svart, på udda nummer eller allt han har kvar på nummer tretton? Det svider som ett glödgat svärd inuti honom. Det gör ont i magen. Det bränner och river i halsen. Det flammar en eld inom honom, en eld han inte kan släcka. Nervöst sliter han i håret vid tinningarna och blicken flackar fram och tillbaka över spelbordet. Det är ödet. Det outhärdliga ödet. Det är ödet som avgör vad som kommer att hända där framför honom på det gröna bordet. Ödet avgör var kulan efter sin snabba snurrande färd runt rouletten stannar. Är kanske Ödet och Gud en och samma sak, samma fenomen men med olika namn? Hör de kanske inte ihop? Han tror det. Andra gånger avfärdar han allt som det nyckfulla universums grymma och kalla spel med honom.

alt Han är mycket mager. Ansiktet är insjunket. Kinderna är som svart-grå hålor. Hårfästet har krupit ganska långt bakåt och så fort han är nervös smårycker han i hårtestarna vid tinningarna. Mustaschen och det lite luggslitna bockskägget ramar in det bleka och tärda ansiktet. Blicken är stark, magnetisk och full av en oanad kraft, överrumplande och hypnotisk. Om inte oron har honom i sitt grepp, som just nu, i detta ögonblick. Då flackar den runt, som sökte den fäste i något beständigt, något som kan skänka honom ro och tillförsikt. Ge honom en trygghet som inte finns att få här i spelhallen.

Han vill vinna storvinsten. Det är det enda som räknas. Det skulle rädda honom ur gäldenärernas giriga klor, skulderna skulle i ett slag försvinna och livets skulle bli lugnt och behagligt. Det skulle rädda både honom och hans hustru och hans avlidna brors familj därhemma i Ryssland. Slumpen är hans enda chans att bli kvitt, att bli fri och kunna ägna sig åt sitt författande. Det är hans öde. Hans bestämmelse. Gud verkar genom slumpen; slumpen måste alltså vara ett utslag av den högstes vilja och han vet att han är en av de gynnade.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Fjodor Michajlovitj Dostojevskij har förlorat kontrollen över sitt liv. Han faller handlöst. I ren desperation, mest liknande landsflykt, lämnar han Ryssland med sin unga fru. Det skulle egentligen varit deras bröllopsresa men har i stället snabbt förvandlats till en av vansinne och förryckthet snurrande karusell av spelmissbruk och ständiga uppbrott från den ena kurorten till den andra. Kreditorerna jagar honom, hotar med gäldstugan och utmätning. Han har svårt att betala hyran, ibland räcker inte pengarna ens till mat. Manuskriptet han arbetar med vill inte bli klart. Han får inte arbetsro någonstans, vart de än reser. Han vantrivs. Oron och ångesten river inom honom. Hans epilepsi blir bara värre; anfallen tätare och kraftigare. Överallt känner han sig inlåst, fastsurrad vid ett liv som inte är hans, som inte ger honom det lugn och den ro som krävs för att han ska kunna skriva. Den mäktiga "Brott och straff" var precis klar när han for. Redaktören Michail Katkov väntar nu otåligt på nya kapitel av "Idioten". Den nya romanen går - liksom de flesta av Dostojevskijs böcker - som tidningsföljetong, dessa två stora romaner trycks först i tidskriften Russkij Vestnik (Den ryska budbäraren). Och Dostojevskij har redan lyckats få ett ansenligt förskott utbetalat när paret gav sig i väg på sin Europaresa; förskottet till den roman som senare kom att bli "Idioten". Pengarna han fick är för länge sedan inrakade av en artigt oberörd croupier i Homburg.

Nu sitter Fjodor Michajlovitj Dostojevskij i Baden-Baden. Han har hunnit bli fyrtiosex år. Livet har gått mycket hårt fram med honom. Inga av alla hans storslagna planer har någonsin slagit in. Motgångar och oöverstigliga hinder tornar alltid upp sig. Efter livet och umbärandena i fångenskap under fyra år och ytterligare sju i förvisning trodde han att allt skulle bli bättre, att ödet skulle visa honom en mildare och försonligare sida. Men vad han än företar sig glider liksom verkligheten ur hans händer. Nu har han satt allt sitt hopp till rouletten. Den måste rädda honom och hans unga fru.

Ännu en gång väntar han på att lyckan ska vända. Han har börjat bita på nagelbanden igen. Nervositeten, den hysteriska oron, är en ständig följeslagare, som en evig skugga som följer hans lilla krumma kropp när han småspringer genom parken och den vackra Kaiseralle utmed floden Oosbach, förbi die Trinkenhalle fram till den eleganta vita kasinobyggnaden, som litet hycklande kallas Kurhaus. Han ilar dit så fort det kommit lite pengar från någon tidskrift eller ett telegraferat lån från vännerna hemma i Ryssland. Men hans svarta kostym är oklanderlig.

Den vita skjortan är bländande ren, alltid nytvättad och stärkkragen styv som en trälinjal. Han hatar smuts. Fläckar på kläderna är ett otyg som han innerligt avskyr. De stör honom och rubbar hans cirklar på ett nästan sjukligt sätt. Han är överdrivet renlig. Morgontoaletten genomför han som vore den en helig ritual. Doften av Eau de Cologne är stark omkring honom när han väl lämnar tvättrummet och morgonens spegelbild. Det är - trots allt - en mycket stolt man som småspringer halvsnubblande till kasinot, trots sin uppenbara förnedring, trots sitt sjukliga beroende av spelhjulets snurrande och ljudet av kulans rasslande.
Stoltheten stammar ur andra källor. Han vet - på ett plan - sitt värde. Han är en man som bär sin förnedring utan att samtidigt sjunka alltför djupt. Någonting inom honom går inte att kväva eller underkuva. Inte ens de många och hårda åren i det sibiriska fånglägret eller den sammanlagt elva år långa förvisningen från S:t Petersburg och Moskva förmådde knäcka hans självkänsla. Hans värdighet, hans inre styrka, är märkligt stor. Det enda som tycks förmå sätta denna grundmurade stolthet i gungning är kärleken. Dostojevskij är en man som älskar blint och passionerat, men också med en lidelse som har en mörk och lite skrämmande baksida. Han har tidigare blivit sårad och bedragen, inte minst av sin första hustru Marja Dmitrievna som avled i lungsot i april 1864.

Hon hade gift sig med Dostojevskij enbart för att hon på så sätt trodde sig kunna bli försörjd samtidigt som hon under hela äktenskapet hade en ung älskare som följde med paret i hemlighet, sedan helt öppet. Om kärleken och dess förödande kraft förklarade den bedragne Dostojevskij efter hustruns död - vid vars sida han suttit i månader och vakat och skött om henne - för sin vän filosofen Solovjov: "Nej, den som älskar, överväger och resonerar inte. Vet ni vad det är att älska?" sade han med darr på stämman och blicken flackande. "Om er kärlek är stark och ni älskar en kvinna för hennes rena och förtrollande själs skull, så skall ni, när ni plötsligt blir överbevisad om att hon är förtappad, att hon är ryggradslös och lastfull - ja, då skall ni också älska hennes laster, allt det avskyvärda som man äcklas av. Också detta kommer ni att älska... sådan är kärleken."

Kärleken mellan Anna Grigorjevna och Fjodor Michajlovitj är ytterst väsensskild och annorlunda än den han kände för sin förra hustru, för att inte tala om det ganska frånstötande och otäcka hatkärleksförhållande som utvecklade sig mellan Apollinaria Prokofjevna - kallad "Polina" - och Dostojevskij. Anna och Fjodor passar egendomligt väl ihop. Den stora åldersskillnaden borde annars vara ett naturligt hinder - det skiljer tjugofem år dem emellan - men den verkar aldrig besvära någon av dem. Men i början av förhållandet oroar den Dostojevskij. Tidigt i bekantskapen med Anna skriver han i ett brev: "Skillnaden i ålder oss emellan är skrämmande (20 och 44), men jag är mer och mer övertygad om, att jag kommer att göra henne lycklig. Hon har hjärta, och hon äger förmågan att älska."
altMen senare inser han att åldersskillnaden inte är av så stor betydelse och skriver i stället till vännen Apollon Majkov: "Jag är rädd att hon snart blir trött på mig. Men hon är starkare och djupare än jag anade och kunde förutse. Ofta är hon verkligen min skyddsängel. Hur som helst, så äger hon en myckenhet barnslighet och tjugoårshet och det är helt förtjusande och naturligt, men detta är jag knappt i stånd till att närmare skildra på det rätta sättet."

Att Dostojevskij älskar sin unga hustru råder det ingen som helst tvekan om. I det första brevet han skriver till henne efter förlovningen står det bland annat: "Jag älskar dig oändligt, jag tror på dig, in i det sista. Din F. M. - Du är hela min framtid - mitt hela hopp, min tro, min lycka, min frälsning - allt." Tolv år senare är hans glädje lika stor, kärleken lika stark. Dostojevskij är på kurort och skriver hem till hustrun: "Här finns en förfärlig massa blommor och de köps och säljs i massor. Jag köper inga, ty jag har ingen att ge dem till, min drottning är inte här. Det vet jag, här där jag sitter ensam. Jag är förälskad i dig som aldrig förr... Nu vet jag, Anja, att jag inte bara älskar dig, utan också är förälskad i dig, du är min enda härskarinna och detta efter tolv års äktenskap! ... men jag tror att du ändå nu är mig ojämförligt mycket kärare än på den tiden. Det är otroligt och ändå är det så."

Även barnens senare vittnesmål är entydiga. Deras far älskar deras mor med en både mild och passionerad glöd. Han vill alltid köpa henne vackra saker, även när de inte har råd. Han vill visa sin kärlek. Den sjuder och bubblar inom honom, som inuti en ständigt het tryckkokare. Och hans kärlek är besvarad. Den unga Anna Grigorjevna Snitkina känner kanske först beundran inför den kände författaren, en författare som hennes far dessutom satte högst av Rysslands alla författare och snudd på avgudade och ofta läste högt för familjen. Men beundran övergår snart i kärlek. En kärlek som djupnar och blir stark och full av glädje. När hon på sin ålders höst blickar tillbaka på sitt liv skriver hon: "Det finns här på jorden ingenting dyrbarare än kärleken... Jag valde Dostojevskij när jag var arton år gammal. Idag är jag sjuttio, och fortfarande tillhör varje tanke jag tänker, varje handling jag utför, honom ensam. Jag tillhör hans minne, hans verk, hans barn - varje minsta del av honom är för mig ständigt ett helt." Hon ser också tydligt hans dåliga, vardagliga sidor: "och inte alltid var han stor: ofta, mycket ofta, var han ett fullväxt, sjukt, pretentiöst och egensinnigt barn, som inte begrep ett dyft av livet. I sådana stunder måste jag ta på mig hela tillvarons börda". "I hela mitt liv har det förblivit en gåta för mig, att min snälle make inte bara höll av mig och visade mig respekt, så som många män älskar och ärar sina hustrur, utan att han rent ut sagt tillbad mig, som om jag var en särskild just för honom skapad varelse. Och detta inte bara den första tiden vi var gifta utan också framgent ända till sin död."

alt Det är något djupt rörande över deras kärlek. Den är slitstark och tålig. Den skakar aldrig i sina grundvalar vad som än händer, även om de båda har ganska svåra anlag för svartsjuka. De ger varandra i stället utrymme i förhållandet och försöker skänka förståelse åt den andres lidanden och problem, den andres egenartade personlighet. De hjälper och stöder varandra och försöker gemensamt förgylla en bister och hård vardag på bästa sätt. Dostojevskij uppvaktar Anna Grigorjevna om och om igen som om de var nyförälskade, livet igenom. Och hon å sin sida vakar över sin utarbetade och sjuke man med en höks blixtsnabba aggressivitet. Han skänker henne en för tiden ovanligt hög grad av självständighet och respekt. Han litar på henne. Han anförtror henne allt. Det är hennes omdöme som är det avgörande och viktiga i alla frågor, även när det gäller litteraturen, det heligaste han har - det han skriver.

Dostojevskij är lycklig med sin fru; Anna Grigorjevna är lycklig med sin man. De passar märkligt bra ihop, som två omaka pusselbitar som äntligen kunnat bilda ett helt. De kompletterar varandra och skänker varandra nya aspekter och infallsvinklar på omvärlden. De ser olika på mycket och många företeelser, men det berikar förhållandet, ger det djup och stadga, i stället för att föra dem i sär.
De har även under de hårda utlandsåren många stunder av lycka. Vardagen må vara strävsam, ändå har de alltid en plats de kan dra sig undan till och finna svalkande hugsvalelse och glädje - den andre. De förmår liksom att kapsla in sig i varandra när svårigheterna tornar upp sig och kreditorernas krav är så hårda att de har problem att klara det allra nödvändigaste som hyra och mat på bordet. De tar sina promenader ändå. De försöker att njuta av stunderna tillsammans. De fortsätter med sitt liv, bepansrade och skyddade av kärleken till varandra.

Samtidigt är det förvisso inte alldeles lätt, åtminstone inte till en början, för Anna Grigorjevna att leva med Fjodor Michajlovitjs extrema och eruptiva nervositet. Han oroar sig för allt. Hans nerver river inuti honom som vass taggtråd. Varje allvarligare motgång skakar honom i djupet av hans varelse och riskerar att utlösa ett nytt epileptiskt anfall. Han har helt enkelt svårt att möta och hantera verkligheten. Den är alltför påträngande, dess krav svåra att bemästra, periodvis kanske rentav svåra för Dostojevskij att fullt ut förstå. Det går självfallet att kalla Dostojevskijs nervositet för hypersensibilitet, ty det råder ingen tvekan om att hans överspändhets framsida är den fantasi som samtidigt genererar hans stora romaner. Det är med den nervöses och marterades till ytterlighet skärpta blick han betraktar och ser sin omgivning; det är den som gör det möjligt för honom att registrera, iaktta och verkligen se människor med en sådan överväldigande tydlighet och klarsyn.

Förvånansvärt snabbt lär sig Anna Grigorjevna att hantera denna komplicerade och svåra sida hos Dostojevskij. Det är uppenbart att hon både förstår honom och de krafter som rör sig inuti honom och samtidigt ser detta hans lidande som en del av hans person. Det är också till Anna som Fjodor vänder sig när oron är som störst. Hon har en starkt lugnande inverkan på hans upprivna känslor och ångest. Det tar aldrig någon längre stund förrän han blir lugn och återfår fattningen och demonerna drar sig tillbaka till den mörka källarhålan bara han får vara i hennes närhet. Till vänner skriver Dostojevskij ofta att "Anna Grigorjevna är min sanna hjälperska och trösterska".

I sin lite aparta och inte helt tillförlitliga bok om sin far gör Aimée Dostojevskij den ganska uppenbara iakttagelsen att hennes far var nervös som alla barn till alkoholister. Det är lätt att glömma bort det självklara, att Dostojevskij var son inte bara till en alkoholiserad far utan dessutom till en grym och elak och på de flesta sätt vidrig människa som inte drog sig för att plåga och hemsöka sin omgivning. Faderns död är avslöjande. Hans livegna slog helt enkelt ihjäl honom, därtill drivna av mannens utpräglade grymhet. Och det skedde vid en tid då Rysslands livegna i allmänhet behandlades som en sorts djur, så Dostojevskijs far måste ha drivit på och hanterat sina livegna med en osedvanlig utstuderad ondska.

alt Men nervositeten hos Dostojevskij är oavsett ur vilka källor hans ständiga oro stammar ett faktum. Han lever med den som en evig följeslagare. Det är en förbannelse och en välsignelse på en och samma gång. En del av hans vänner befarar periodvis att Dostojevskij inte är förmögen att skilja mellan fantasi och verklighet, att han helt dragits in i sin egen trollkrets av ord och diktade gestalter, att en mörk malström öppnar sig under hans fötter och att han hotas dras ner. Där har de säkerligen fel, men att Dostojevskij använde sin enorma och rastlöst nervösa energi till att förvandla sina erfarenheter till fantasi och fantasin till storslagen litteratur är både uppenbart och självklart. Det är därur hans litterära storhet stammar.

Allt i äktenskapet är dock inte harmoni och förståelsefullt samliv. De bråkar inte ofta men desto häftigare när de väl gör det, i regel om rena bagateller. Men de försonas snabbt. Ingen av dem tål att det råder osämja mellan dem. De är redan på ett mycket tidigt stadium i samlivet känslomässigt mycket beroende av varandra.
Anna Grigorjevna å sin sida framhåller apropå åldersskillnaden alltid hur ung Dostojevskij var till både sinnet och sättet. Att han är sprudlande och glad, infallsrik och har en ovanlig förmåga att sprida glädje omkring sig - så länge han är frisk från epilepsin och arbetet inte plågar honom i alltför hög grad. Oftast är det snarare hon som får inta rollen som den vuxne och ansvarskännande i förhållandet alltmedan han kan rusa iväg hänryckt av något infall eller någon plötslig idé.

Dessutom är Dostojevskij notoriskt opraktisk. Han kommer aldrig riktigt överens med verkligheten. Han har svårt att organisera och planera. Inte minst när det gäller ekonomin. Så fort han har några kopek strör han dem omkring sig, fullkomligt obekymrad och oberörd över att familjen därmed kanske inte ens har kvar pengar till mat. Han nekar aldrig en tiggare en allmosa, han avvisar aldrig sina släktingars eviga propåer om understöd. I grunden måste han djupt förakta - kanske rentav avsky - pengar och vad de representerar, det materiella i tillvaron.

Samtidigt plågas han svårt av sin oförmåga att inte kunna försörja sin familj när pengarna plötsligt är slut. Men det är som om han inte riktigt förmår att se kopplingen mellan sitt eget ekonomiska lättsinne och den raserade familjekonomin. Han lever inte fullt ut i denna världen. Han är dessutom en mycket tillbakadragen person, rentav blyg. Han har inte lätt för att knyta nya kontakter. Betecknande är att han under alla fyra åren som denna parets mer eller mindre ofrivilliga utlandsvistelse varar inte skaffar en enda vän eller knyter en enda ny kontakt.

Annars har han i goda vänners sällskap lätt för att umgås och är känd för att vara mycket underhållande och infallsrik. Men att närma sig nya människor fyller honom alltid med oro och en känsla av otillräcklighet. Senare formulerar han det på följande sätt i "En författares dagbok": "Vi bär alla inom oss en nästan medfödd skam för oss själva och vår person, och ute i samhället bemödar sig alla ryssar om att framstå som andra än de är och skyndar sig att te sig helt annorlunda." Själv avskyr han all form av förställning och förkonstling. Det är honom djupt förhatligt. Han skaffar sig mängder med ovänner och oförsonliga fiendskaper genom sitt pockande och uppfordrande behov av att alltid, i alla lägen och sammanhang, säga sanningen som han ser den.

Avresan till Europa skedde snabbt. Paret lämnade S:t Petersburg ganska brådstörtat, uppbrottet skedde nästan hals över huvud. Dostojevskijs släkt, som i mycket hög utsträckning lever på hans inkomster, såg den nya kvinnan i hans liv som ett hot mot deras egna privilegier och framtida möjligheter att få mer pengar av den alltid lika givmilde Fjodor. De skydde inga ansträngningar för att göra den unga hustruns liv till ett helvete. De hälsade jämt på hos det nygifta paret, bodde där under långa perioder och försökte ta över hushållet från den unga Anna. Men Anna Grigorjevna insåg snart vartåt släkten strävade och vilka deras planer var, och förklarade för Dostojevskij att situationen var ohållbar. Hon ville resa i väg. Men det fanns inte pengar till en resa. Då gick hon resolut till pantbanken med hela bohaget, alla möblerna och mattorna, rubb och stubb, och plötsligt fanns det medel att ge sig av. Den 14 april 1867 lämnar de med tåg S:t Petersburg, nästan exakt två månader efter att de hade gift sig. Tanken var att tillbringa tre månader utomlands. Det skulle bli en utlandsvistelse - nästan som en exil - som varade i fyra långa och ofta plågsamma år.

Först for de till Berlin. Där trivdes ingen av dem. Det var som en enda stor stenöken, tyckte paret Dostojevskij. De for då redan efter två dagar vidare till Dresden. Där slog de sig ner och började trivas. Tiden i Dresden var mycket lycklig. Senare i livet skriver Anna att det var den bästa tiden under deras utlandsår. De var båda harmoniska och tillfreds. Till och med den rastlöse och ständigt orolige Dostojevskij trivdes och kopplade av under den första tiden i Dresden, där de hyrde en ljus och vacker möblerad trerumslägenhet på Johannesstrasse.

Men snart gick även Dresden Dostojevskij på nerverna. "Vad är jag egentligen här i Dresden för?" skriver han i ett brev till den trogne vännen Apollon Majkov. "Men det är likgiltigt var jag bor - överallt utomlands känner jag mig som en utstött." Dostojevskij åker till Homburg. Det är där han på allvar börjar skriva på "Idioten". I ett brev till hustrun, som stannat kvar i Dresden, skriver han den 25 maj: "Hur ska de gå för oss? Jag talar inte om vår framtid - den är för oss en olöslig gåta, men Gud ska hjälpa oss. Det är min fasta tro. Jag har aldrig i mitt liv tänkt längre framåt än sex månader, så som var och en gör som bara lever av inkomsterna av sitt arbete. Jag stöder mig på det verk (alltså Idioten, m a) som jag nu är uppfylld av. Det skall bli ett härligt verk, Anja, ännu bättre än Rodion Raskolnikov. Och då kommer jag att erövra den ryska läsekretsen och även bokhandlarna."
Snart återvänder Dostojevskij till Dresden - givetvis utfattig efter att ha spelat bort varenda sekin vid rouletten - och paret packar ihop och åker snart vidare. Avsikten är att de ska ta sig till Schweiz och sedan ner till Italien.

alt Nu är det juli månad. Sommaren börjar göra sig påmind på allvar. Dagarna är vackra, solen varm och träden står i sin grönskande prakt i parkerna. Paret har kommit till Baden-Baden, den lilla staden är liksom Homburg en känd kurort vars egentliga publik består av en blaserad överklass som hänger sig åt spel och dobbel. Här i Baden-Baden har de blivit kvar. Återigen är Dostojevskij fast vid spelbordet. Dess lockande dragningskraft är honom övermäktig. "Först och främst", skriver Dostojevskij i "Spelaren", "verkade allting så smutsigt, moraliskt motbjudande och smutsigt. Jag tänker då inte på de giriga och oroliga ansikten som i tiotals, ja hundratals trängdes kring spelborden. För mig ligger det absolut ingenting förnedrande i önskan att vinna så fort som möjligt och så mycket som möjligt... Eftersom jag själv i allra högsta grad var besatt av önskan att vinna kändes mig all denna girighet och all denna snikna orenlighet på något vis väl förtrolig och naturlig när jag steg in i salen. Ingenting kan väl vara angenämare än att avstå från allt krusande, att handla öppet och rakt på sak? Varför ska man försöka bedra sig själv? Det är enbart fåfäng och förspilld möda!"

Det är karakteristiskt för Dostojevskij att han inte gör minst ansats till att hyckla om sitt spelande eller sitt beroende. Han smyger inte med det. Han ljuger inte om det. Han ser det med öppna ögon. Redan när han på ett tidigt stadium träffar Anna Grigorjevna - innan de två blivit ett par - säger han till henne att han inte vet vad han ska göra med fortsättningen av sitt liv. Antingen ska jag åka till Orienten, det är Jerusalem och Konstantinopel som lockar, eller stanna här i S:t Petersburg och förgås eller helt enkelt "fara utomlands för att ägna mig åt rouletten och med kropp och själ gå upp i spelet" - eller kanske ska jag gifta mig en andra gång, tillägger Dostojevskij lite försiktigt.

Hans spelande leder till att pengarna aldrig räcker. Fattigdomen och misären är smärtsam för paret. Nöden bankar ofta på dörren. Svälten är ibland inte långt borta. Här i Baden-Baden har paret lyckats hyra en unken liten trång tvårumslägenhet ovanför en smedja av en snål och otrevlig kvinna som parasiterar på parets olycka. "Ett grälsjukt fruntimmer", kallar Anna henne. "När hon såg att vi hamnat i svårigheter, generade hon sig inte för att behandla oss nonchalant och beröva oss olika bekvämligheter, som vi hade rätt till enligt överenskommelsen med henne", skriver Anna Grigorjevna i sina minnen.
F

em veckor kommer paret att stanna i Baden-Baden. Fem svåra veckor som helt gick i speldjävulens hånfulla och plågsamma tecken. Fjodor Michajlovitj springer mellan kasinot och den unkna lilla lägenheten. Det är Anna Grigorjevna som har hand om pengarna. För det klarar inte maken av så han har omedelbart efter att de gift sig lämnat över ansvaret för ekonomin till sin unga hustru. Men hon accepterar hans besatthet. Hon ser den som en sjukdom, en demon som inte går att besegra. "Och det gjorde ont att erkänna att min käre man hade denna svaghet", skriver hon. "Men snart insåg jag att det inte rörde sig om någon enkel 'svag vilja' utan om en lidelse som uppslukade människan helt och hållet, något oemotståndligt som inte ens en fast karaktär kunde kämpa emot. Det måste man förlika sig med och se på spelpassionen som en sjukdom som saknade botemedel. Den enda kampmetoden är flykt."

Anna Grigorjevna väntar tålmodigt på sin man när han hastat iväg till kasinot. Hon har redan hunnit bli luttrad, trots att de enbart varit gifta i fyra månader. Hans spelmissbruk går inte att hejda. Hon har förstått det, och hon gör inte längre några allvarligare försök att hindra honom. Hon protesterar inte ens när Fjodor Michajlovitj Dostojevskij går till pantbanken med hennes smycken. "Jag förebrådde aldrig min man för förluster, grälade aldrig på honom av den anledningen... utan att knota lämnade jag honom våra sista pengar". Men hon gråter i sin ensamhet. Hon oroar sig för framtiden, för hur hon ska få pengarna att räcka till det allra nödvändigaste. Dostojevskij är i princip omöjlig att nå med förnuftsargument eller några som helst resonemang när speldjävulen väl slår klorna i honom. Han tror med en religiös fanatikers brinnande övertygelse att den stora vinsten snart är hans. Den hägrar efter nästa varv av kulan i sitt spinnande hjul. Då kommer allt att bli annorlunda, i ett gyllene och förklarat ögonblick kommer allt att förändras. Vinden vänder och det blir en lust, en fröjd, ett under att leva. Bara han har turen, ödet, på sin sida.

"När det inte fanns pengar att gå till rouletten med", skriver Anna Grigorjevna, "och det inte gick att skaffa några, brukade Fjodor Michajlovitj vara så betryckt att han började storgråta, föll på knä framför mig och bönföll mig att förlåta honom för att han plågade mig med sina handlingar; och han greps av yttersta förtvivlan."
"Fjodor Michajlovitj kunde trots sin stora nedslagenhet över roulettspelet i Homburg och Baden-Baden alltjämt inte slita sig loss från den förhäxade och plågsamma idén, att han med en stor spelvinst skulle kunna förbättra vår materiella ställning. Vid denna tid hade jag redan på grund av mina erfarenheter från Baden-Baden kommit till insikt om att, när han haft otur i spel, föll han för en tid till ro och alla hans förhoppningar och önskningar byggdes inte längre på slumpens nycker utan uteslutande på hans arbete: han blev lugn och återvann sina krafter, kunde disponera sin tid och tog på nytt itu med det åsidosatta arbetet. Fjodor Michajlovitj var benägen att betrakta denna dröm om vinst som en djävulsk besatthet.

Därför avrådde jag honom inte från utfärderna till spelkasinot och förhöll mig efterhand helt lugn till dessa 'jordskred', som med säkerhet kunde väntas."
Fjodor Dostojevskij är under sin spelperiod fullt och fast förvissad om att det går att vinna över banken, att kulan inte faller slumpartat utan följer ett mönster. Om han bara fick tillräckligt med pengar, tillräckligt med tid, då skulle hans system fungerar. Den stora vinsten, den som i ett slag ska förändra allt och skaka kasinot i dess grundvalar, hägrar ständigt. I romanen "Spelaren" utvecklar han sin absurda tanke, ett typiskt exempel på den dårskap som drabbar den av speldjävulen hemsökte.

"Däremot kom jag till en slutsats", skriver Dostojevskij, "som verkar stämma: det brukar faktiskt finnas, om inte ett system så i alla fall ett slags ordning i de slumpvisa utfallen, vilket naturligtvis är mycket egendomligt. Det händer till exempel att efter de tolv mellersta siffrorna utfaller de tolv sista. Två gånger efter varandra stannar kulan där, sedan återgår den till de tolv första. Därefter stannar kulan på de tolv mellersta igen, tre fyra gånger i rad, sedan faller de tolv sista ut igen två gånger, och så hamnar den på de tolv första igen. Där stannar kulan bara en gång och går sedan över till de mellersta tre gånger i rad, och på det sättet håller det på i en och en halv eller två timmar. En, tre, två; en, tre, två."

Så spekulerar han sedan vidare i allt tokigare banor. Allt som krävs enligt Dostojevskij är alltså pengar, tålamod och tid. Tre saker han inte har.
När pengarna är slut lever de ett lugnt liv. De tar långa promenader i Baden-Baden och dess omgivningar. De går till Lilla slottet eller utmed floden och längs allén, de tar ibland en långpromenad genom de stora skogarna ända bort till slottet i Ehrenbreistein eller upp till Stora slottet. De trivs i varandras sällskap. De pratar mycket. När det inte finns pengar att spela för är Dostojevskij lugn.

Och på nätterna skriver han. Det är alltid då han arbetar när lugnet och tystnaden är som störst och världen och vardagen står stilla. "Arbeta kunde han bara nattetid", skriver en av Dostojevskijs biografer. Han vaknar vid elvatiden, stiger upp och dricker en kopp mycket starkt te, gärna så starkt att det är svart som kaffe. Han genomgår sin rituella tvättning och morgontoalett. Vid tvåtiden brukar han och Anna hitta på något tillsammans, gå till ett museum eller lyssna på någon konsert i parken. Klockan tre äter de middag ute på någon billig restaurang. Efter maten tar de en längre promenad tillsammans. Därefter hem och vila en stund. Sedan en kopp kvällste och lite småprat. Anna Grigorjevna är kvällstrött och lägger sig i regel tidigt. Då drar sig Dostojevskij undan till skrivbordet. Dagens arbetspass kan börja.

Dostojevskij skriver fort, i ett rasande tempo. Delvis beroende på att hans fantasi arbetar på extremt högvarv och tankarna kräver att fångas upp innan de flyr vidare, delvis på grund av de krassa omständigheterna. Han säljer sina tjocka romaner innan de ens är påbörjade, ibland innan de ens finns som färdig idé i hans eget huvud. Därefter är han tvungen att anpassa sin skrivhastighet efter tidskrifternas utgivningstakt. Han skriver alltid under hela sitt liv mot den grymma och obönhörliga tyrannen klockan. Han tävlar med och mot tiden. Ofta är första delen av romanen i tryck samtidigt som han själv arbetar på nästa kapitel. Det händer, när paret sedermera återvänder till Ryssland, att ett tryckbiträde står och väntar och nästan sliter pappersarken ur händerna på Dostojevskij för att rusa till redaktionen. När Dostojevskij sedan skrivit färdigt för natten går han in till hustrun.

När han går och lägger sig väcker han mig för att säga god natt", skriver Anna Grigorjevna i sin dagbok det här året, "sen pratar vi en lång stund med varandra, kelar med varandra, skrattar och skämtar, och detta är den stund då vi är ömmast mot varandra, det är för mig den lyckligaste stunden på hela dygnet. Jag berättar mina drömmar för honom, han talar om alla de intryck han haft under dagens lopp, och vi är förskräckligt lyckliga."

I Baden-Baden bor vid denna tid märkligt nog en av Dostojevskijs kollegor från Ryssland. Det är Ivan Turgenjev. Han har vistats utomlands under flera år, blivit alltmer av en exilryss som känner sig mer hemmastadd i och attraherad av den västeuropeiska kulturen. Turgenjev tar även mer eller mindre uttalat avstånd från sitt fosterland och det ryska. Han kallar till och med Tyskland för sitt "andra hemland". Hans roman "Rök" har just kommit ut. Redan när de var unga författare på väg uppåt hade Dostojevskij svårt för den lätt maniererade Turgenjev och hans tydliga önskan att vara mer aristokrat än han egentligen var. Dostojevskij fann honom tillgjord och effektsökande i sin arroganta framtoning. Nu söker Dostojevskij upp Turgenjev som bor en bit utanför Baden-Baden. Han ser säkert fram emot att äntligen få samtala med en landsman om det hägrande hemlandet; om landet han börjat sakna alltmer.

Det är den 10 juni. Det är vacker dag. Solen skiner från en klarblå himmel när Dostojevskij kliver upp i vagnen och far iväg för att träffa Ivan Turgenjev. Han lämnar några timmar senare Turgenjev i vredgat vredesmod. Dostojevskij bryter med Turgenjev. Han ser honom från och med nu som en förrädare, en som svikit sin uppgift och heder. "Jag kom till Turgenjev klockan tolv på morgonen", skriver Dostojevskij en dryg månad senare i ett brev till Majkov, "just när han åt frukost. Jag måste öppet tillstå att jag inte heller tidigare rent personligen har kunnat tycka om människan.... Jag kan heller inte med hans aristokratiska fariséaktiga sätt att ta en i famn, han bär sig åt som om han ville kyssa en och räcker en sedan bara sin egen kind. Värre nästan än om han var en hög general!"

Men det som leder fram till att Dostojevskij nu bryter med Turgenjev är inte dennes beteende eller högfärdiga och nedlåtande sätt. Det är Turgenjevs alltmer artikulerade förakt för Ryssland och en därmed sammanhägnande hög uppskattning av Västeuropas värden och värderingar, dess kultur och litteratur. Dessutom tål Dostojevskij inte heller Turgenjevs tydligt proklamerade ateism.

"Själv förklarade Turgenjev öppet för mig, att han var gudsförnekare av övertygelse. I stället för Guds högsta skönhet, som han spottar på, har de (ateisterna, m a) sin egenkärlek, de är utan minsta skymt av blygsel så affekterade, så lättfärdiga i sitt högmod, att man helt enkelt inte kan förstå vad det är de sätter sitt hopp till".

Frågan är desto känsligare och högexplosiv eftersom Dostojevskij själv sedan en längre tid tillbaka brottas med likartade frågeställningar både vad gäller Rysslands förhållande till västvärlden och frågan om Guds närvaro på jorden.
Turgenjevs nya roman "Rök" får Dostojevskij att se rött. "Hans senaste roman har helt enkelt gjort mig vild", skriver han i ett brev. "Själv förklarar han att den ledande tanken, utgångspunkten för boken, ligger i satsen: 'Och om så hela Ryssland försvann från jordens yta, så skulle detta inte verka vare sig upprörande på mänskligheten eller innebära en förlust för den'. Han sade att detta var hans innersta övertygelse. Han var ganska förargad över bokens fiasko. Han var ovettig mot Ryssland och ryssarna och uttryckte sig förskräckligt opassande."

De både författarna pratar under Dostojevskijs besök om vilket land som äger den största förtjänsten - Tyskland eller Ryssland. Turgenjev försvarar sitt nya hemland Tyskland mot Dostojevskijs allt bittrare och ilsknare utfall. Det enkla tyska folket är mindre hederligt än det ryska, häver han ur sig varvid Turgenjev blir alldeles blek - "bokstavligen, jag överdriver inte" - och svarar att han därmed känner sig personligen förolämpad. "Vet ni då inte att jag har slagit mig ner här definitivt och räknar mig själv till tyskarna och inte till ryssarna och är stolt över det", säger Turgenjev.

Brevet till Majkov, som även är god vän med Turgenjev, avslutar Dostojevskij med att skriva: "Kanske Ni känner Er illa berörd av den skadeglädje, med vilken jag talar om Turgenjev och våra inbördes stridigheter. Men vid Gud, jag kan inte annat: han har sårat mig alltför djupt med sina åsikter."
Fjodor Dostojevskij stiger upp i vagnen och åker in till Baden-Baden och Anna Grigorjevna. Han är både förbannad och upprörd. Han känner sig personligen förolämpad av den högdragne Ivan Turgenjevs attityd och åsikter. Brytningen är ett faktum.

Det är här i Baden-Baden som de första tankarna på och de yttre konturerna till den storslagna romanen "Idioten" dyker upp. Kanske är det den positiva sidan av den långa perioden av spelgalenskapen? När Dostojevskij till och med har spelat bort de pengar som Anna Grigorjevna fått för sina pantsatta smycken och parets vigselringar sätter skrivprocessen igång. Så är det varje gång sedan Dostojevskij skakats av speldjävulen och i sitt galna rus gjort förlust efter förlust. Men aldrig har det varit lika illa som här i Baden-Baden. Till vännen Majkov, som länge innehar rollen som biktfar åt Dostojevskij, skriver han nu om tiden i Baden-Baden: "Och det värsta är att jag äger en alltför gemen och alltför lidelsefull karaktär: på alla områden och i alla väder går jag till yttersta gränsen, i hela mitt liv har jag överskridit gränser."

Anna Grigorjevna och Fjodor Michajlovitjs första möte och tid tillsammans är en minst sagt märklig historia. Det är i S:t Petersburg de träffas. Året är 1866. Dostojevskij sitter som vanligt i knipa och har nyligen återvänt från en av spelhysteri helt havererad Europaresa. I desperation har han sommaren innan sålt rätten att ge ut ett trebandsverk med samlade skrifter till den ökände förläggaren Fjodor Stellovskij. Men i kontraktet står även att Dostojevskij är skyldig att leverera en nyskriven roman före den första november år 1866. Dostojevskij är helt uppslukad av skrivandet av "Brott och straff". Men om den nya romanen inte blir klar i tid kommer Dostojevskij att bli skyldig att betala ett stort skadestånd till Stellovskij och skulle den inte vara klar före den första december erhåller Stellovskij samtliga rättigheter till allt vad Dostojevskij skrivit. Nu närmar sig den utsatta dagen med stormsteg. Fjodor Michailovitj är utom sig av oro och ångest.

Dostojevskij har inte skrivit en rad. Han har knappt en idé om vad han ska skriva om. I ren desperation vänder han sig - på uppmaning av en vän - till en firma och skola som förmedlar stenografihjälp. Den 4 oktober prick halv tolv - "varken förr eller senare", som Dostojevskij uttryckligen krävt - kommer stenografen till honom på Stoljarnygränd, vid hörnet av Malaja Mestjanskaja, Alkonkins hus, lägenhet nummer 13. Det knackar på dörren. Därutanför står den unga Anna Grigorjevna.
Hon ska på Dostojevskijs diktamen skriva ner den nya boken. Det är romanen "Spelaren" det handlar om. Första dagen går inte direkt bra. Dostojevskij är rastlös och frånvarande. "Vid första anblicken", skriver Anna Grigorjevna, "föreföll mig Dostojevskij ganska gammal. Men så fort han började tala blev han genast yngre.

Jag gissade att han knappt kunde vara mer än trettiofem-trettiosju år. Han var av medellängd och hade mycket rak hållning. Det bruna håret med en kastanjeröd nyans var starkt pomaderat och låg noggrant tillslätat. Men vad som frapperade mig var hans ögon; de var olika, det ena ögat var brunt, och i det andra var pupillen så utvidgad att den täckte hela ögat och regnbågshinnan inte syntes. (Dostojevskij hade under ett epileptiskt anfall skadat ögat och åt vid denna tid en medicin - atropin - som utvidgade pupillen, m a). Denna dubbelhet förlänade Dostojevskijs blick något slags gåtfullt uttryck. Hans ansikte, blekt och sjukligt, föreföll mig utomordentligt bekant, antagligen därför jag tidigare sett porträtt av honom. Han var klädd i en mörkblå klädesjackett, ganska välanvänd, men manschetter och krage var oklanderligt vita."

De träffas varje dag. Hon tar diktamen. De går igenom gårdagens sidor. Snart har de arbetat sig samman. Det fungerar bra. Efter det att Dostojevskij har vankat runt i rummet och fyllt dagens pensum sätter de sig ner och dricker te tillsammans. Det blir snart till dagens högtidsstund för Anna Grigorjevna och - visar det sig snart - även för Fjodor Michailovitj. Han öppnar sig mer och mer för den unga kvinnan, blir personlig och öppenhjärtig. Han berättar om sitt sorgliga liv, alla dess bittra motgångar och missöden. Om sin tid i fånglägret och att han stått på schavotten och bara väntat på att arkebuseringspatrullens kulor skulle slita sönder hans kropp när benådningen kom i absolut sista stund. Det är en scen som Dostojevskij, av lätt förstådda skäl, återkommer till i sitt författarskap. I "Idioten", som han skriver under tiden som paret befinner sig ute i sin europaexil, skildrar han denna fruktansvärda upplevelse på följande sätt:

"Han mindes alltihop med en alldeles ovanlig skärpa och sa att han aldrig någonsin skulle glömma en sekund av dessa ögonblick. Tjugo steg från schavotten, runt vilken folk och soldater stod församlade, var tre pålar nerkörda i marken, eftersom det var flera fångar som skulle avrättas. De första tre i ledet fördes fram till pålarna, surrades fast vid dem, kläddes i avrättningsdräkten (långa, vita kåpor) samt fick vita bindlar för ögonen för att de inte skulle se gevären. Mitt för varje påle ställde man sedan upp en grupp på några soldater... Prästen gick runt med korset och välsignade alla.

Min vän kom fram till att han nu hade högst fem minuter kvar att leva. Han berättade att dessa fem minuter kändes som en hel evighet, som en enorm rikedom, det var som om han under dessa fem minuter skulle hinna leva så många liv att det än så länge inte var någon idé att ens tänka på det sista ögonblicket. I stället gjorde han upp detaljerade planer: först avsatte han tid, närmare bestämt två minuter, till att ta avsked av kamraterna, sen anslog han ytterligare två minuter till att en sista gång tänka över sig själv och så, till slut, en minut till att se sig omkring för sista gången. Han hade ett mycket tydligt minne av att han gjorde precis den uppdelningen och beräknade tiden exakt så. Han var i detta förmenta dödsögonblick tjugosju år gammal, frisk och stark.

Han mindes att han, när han tog avsked av sina kamrater, ställde en ganska ovidkommande fråga till en av dem och till och med var mycket intresserad av att få höra svaret. När han så tagit farväl av kamraterna kom de två minuter som han avsatt till att tänka över sig själv. Han visste på förhand vad han skulle tänka på: han ville så snabbt och så klart som möjligt försöka komma fram till en uppfattning om hur det hela hängde ihop, hur det var möjligt att han nu levde och existerade men om tre minuter skulle vara förvandlad till något annat, någon eller något - men vem? Och var? Allt det tänkte han reda ut under dessa två minuter! Inte så långt från avrättningsplatsen låg en kyrka och det förgyllda kyrktaket glimmade i det klara solskenet. Han mindes att han stint höll blicken fästad på detta tak och på ljuset som strålade ut från det; han kunde inte ta ögonen från dess strålar, han kände att de på något sätt utgjorde hans nya natur, att han om tre minuter skulle uppgå i dem...

Den avsky han kände mot detta ovissa nya som väntade honom var ohygglig, men han berättade att ingenting ändå just då kändes svårare än den ständigt upprepade tanken: 'Tänk om jag slapp dö! Tänk om jag skulle få livet tillbaka - vilken oändlighet! Och allt det skulle vara mitt! Då skulle jag göra ett helt sekel av varje minut, ingenting skulle jag låta gå förlorat, varenda minut skulle jag håla räkning på och inte slösa bort en sekund!' Han sa att denna hans tanke till slut urartade till ett sånt raseri att han inget hellre ville än att de omedelbart skulle skjuta honom." Och några rader senare kommer slutsatsen: "jag är säker på att ni ville komma fram till slutsatsen att inte ett enda ögonblick i livet kan värderas i pengar och att fem minuter ibland är dyrbarare än en hel skatt."

Berättelser av det här slaget lyssnar Anna Grigorjevna på när hon träffar Fjodor Michajlovitj. "En djup medkänsla smög sig ofrivilligt in i mitt hjärta", skriver Anna i sina minnen, "när jag hörde hans berättelser om de svåra förhållanden han uppenbarligen hela tiden levat under och inte kunnat lämna... Jag slutade att vara rädd för den 'kände författaren' och pratade fritt och öppenhjärtigt med honom som med min farbror eller en gammal vän."

Den 29 oktober var romanen "Spelaren" färdig. Tillsammans hade de klarat av att få boken klar innan fristen löpte ut. På tjugosex dagar hade den blivit klar. Men förläggaren Stellovskij gick inte att få tag på. Medvetet såg han till att hålla sig undan. På så sätt skulle kontraktets villkor inte bli uppfyllt. Då löser Anna Grigorjevna problemet och går med manuset till polisen som registrerar att manuskriptet lämnats in och Stellovskijs planer på att i princip gratis lägga beslag på rätten till Dostojevskijs skrifter går om intet.

"Så var den för mig lycksaliga tiden över", summerar Anna Grigorjevna, "och tråkiga dagar tog vid. Under den här månaden hade jag blivit så van vid att glatt skynda iväg för att hinna till arbetet, träffa Fjodor Michajlovitj och föra livliga samtal med honom, att det blivit ett behov för mig." Hon börjar inse att hon är förälskad i Dostojevskij och försöker slå honom ur sinnet. Men även Dostojevskij är drabbad. Han börjar dyka upp på besök hos familjen och den åttonde november friar han. Hon svarar omedelbart ja, trots att hon visste att hennes mor inte fullt ut tyckte om förbindelsen på grund av åldersskillnaden och Dostojevskijs stora skulder. Fem månader senare ger de sig av ut i Europa.

Fjodor Dostojevskij var speldjävulens fånge i tio år. En dag april år 1871 har han på hustruns direkta uppmaning åkt för att spela i Wiesbaden. Ett brev kommer till henne daterat den 28 april: "Anja, min älskade. En stor lycka har vederfarits mig - den hemska mardröm, som plågat mig i nu tio år, är till ända. I tio hela år, alltsedan min brors bortgång, har jag utan återvändo, tyngd av mina skulder, lidelsefullt och allvarligt försökt förverkliga denna dröm om en stor spelvinst. Nu är den slutligen och oåterkalleligt överstånden. Detta var sista gången. Tro mig, Anja - mina händer är nu fria! Jag var förhäxad av spelandet. Nu finns för mig bara arbetet. Arbete, arbete!" Sedan den dagen, sedan den aprildagen där i Wiesbaden, spelade aldrig Fjodor Michajlovitj Dostojevskij en enda gång till under hela sitt liv. Han var botad.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder
Carol Rama. Ögon

Med språkets flöde. Tankarna. Upphöjda.

Det ser ut som det blir en tidig morgonskrivarstund. Klockan är ställd på 03.30. Och jag känner redan de första tankens trötthet men med lite starkt kaffe och öppnandet av ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 09 juli, 2017

8. Jenny

Lund var en trygg stad. En plats där ingenting hände. Inget farligt i varje fall. Det var i Malmö de sköt folk, inte här. Till och med årstiderna var ovanligt ...

Av: Jenny | Lund har allt utom vatten | 03 februari, 2012

Skolan i Athen (1511) av Rafael..

Den matematiska konsten

Det finns dem som anser att matematik är en konst och att siffrorna speglar skönheten i Universum. Den brittiska filosofen och matematikern Bertrand Russel gick så långt att han menade ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 Maj, 2016

The truth is not yet to be revealed

Det finns människor som berör mer andra. Människor som tatuerar in sig i ens minne. Och det fantastiska är att man kan möta de människorna var som helst, när som ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 03 februari, 2012

Är höga klackar och chica fransyskor förenliga med den gröna vägen?

Det var en av frågorna jag ställde mig under denna miljövänliga vår vi har haft i Paris, med utställningar, konferenser och mässor. Miljöfrågorna verkar ha blivit trendiga i Frankrike. Att ...

Av: Anne Edelstam | Reportage om politik & samhälle | 12 juni, 2009

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | Konstens porträtt | 25 juli, 2013

Simone Weil: ängelns öde

Mystiken har fått en renässans, den har blivit ett populärt sätt att söka sin andlighet. Vare sig man studerar medeltida mystiker och helgon, går på pilgrimsvandring eller åker på ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 15 februari, 2010

Hänt i skvättet 11

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 09 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts