Kopior av gullhornene Foto Malene Thyssen. Wikipedia

Ulrik Langen: ”Tyven”.

Göran Tunströms roliga roman ”Tjuven” är dessbättre kontrafaktisk: ingen har stulit från Carolina Rediviva Codex Argenteus, biskop Wulfilas gotiska bibelöversättning från 300-talet som präntades på pergament i Ravenna ett par ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 maj, 2016
Essäer om politiken

Takarazuka. När teatern som institution säger mer än ord

Under 1980- och 90-talen verkade en genusinriktad japanforskning se en ökning. Den genusinriktade teoretikern Sheldon Garon menar att historiker med fokus på Japan kommit att intressera sig för genusperspektivet då ...

Av: Anna Nyman | 23 september, 2009
Essäer

Partitur  av Hebriana Alainenatlo

Förlorat i all hast

Vi förtiger gärna forskningsresultat som borde leda till en radikal omprövning av invanda tankemönster. Synnerligen framträdande är denna hållning inom musikvetenskapen, kanske därför att vi har att göra med starkt ...

Av: Jürgen Vater | 26 november, 2015
Agora - filosofiska essäer

Pär Rådström- en litterär kameleont

Bokförlaget Modernista har gett ut tre av Pär Rådströms mest älskade romaner. "Sommargästerna", "Översten" och "Ballong till månen". Det är tre tunga romanverk som nu förhoppningsvis får en ny publik ...

Av: Benny Holmberg | 31 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

En fotnot av hat. Om Carl David af Wirsén



Carl David af WirsénIngen som har läst August Strindbergs "Det nya riket" kan glömma det sublimt elaka kapitel, vari han ger sig på jakt efter de sanna "Idealisterna".

Han finner dem inte i skattelängderna, inte i den svällande byråkratin eller hos uppbördsmannen. Nej, det hela är betydligt enklare än så, säger Strindberg. "Afslöja bara en humbug och ni skall straxt få se en idealist krypa fram och försvara humbugen, kalla en som förfalskat en vexel för vexelförfalskare och en idealist skall visa sig och säga att ni förlorat idealen ... vänd på hvilken social komposthög som helst och idealister skola kräla som metmaskar för att gömma sig ner i jorden".

Att Strindberg nämner en växelförfalskare är självfallet ingen sökt tillfällighet. Han visste nog var han skulle sätta in sina stötar. Året före Strindberg skrev sin bitande vidräkning, alltså 1881, hade Svenska Akademiens dåvarande Ständige sekreterare, greve Henning Hamilton, till sist och - som det heter - på egen begäran utträtt ur den illustra församlingen sedan han avslöjats som förskingrare. Han hade inte enbart förskingrat ur Akademiens kassa utan även Uppsala Universitets jubileumsfond. I sin fortsatta jakt efter Idealister finner sedan Strindberg honom i gestalt av Hamiltons efterträdare på sekreterarposten. Ja, Wirsén är något så fint som "yrkesidealist" enligt Strindberg.

Carl David af Wirsén å sin sida såg sig själv först och främst som skald eller för att använda ett mer tidsfärgat uttryck, såsom en Sångare. Det var med sin diktning han ville nå berömmelse, med den skulle han skriva in sig i odödligheten. Idag vet vi att Wirséns ofta sirapssöta och insmickrande verser är mer än döda, oläsbara som litteratur och att de inte förmådde överleva eftervärldens dom så värst många år. Hans eftermäle domineras i stället helt av motståndarnas synpunkter. I de litteraturhistoriska översiktsverken har den fordom så framburne och av samtiden hyllade poeten hänvisats till en fotnot som Strindbergs och nittiotalisternas ogine vedersakare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Wirsén hade som alla ynglingar sprungna ur adlig eller högre borgerlig miljö vid denna tid påbörjat sin samhälleliga karriär vid universitetet. Till Uppsala anlände han som artonåring 1860 för att i första hand erövra en filosofie doktorsgrad. Den skulle sedan utgöra grunden för den givna ämbetsmannabanan, vilken Wirsén prövade på under några år först som bibliotekarie och senare också museiman.

I Uppsala kom han snart att ingå i kretsen kring det så kallade Namnlösa sällskapet, en grupp unga akademiker med litterära intressen, vars verksamhet inte saknade de traditionella studentikosa inslagen. Senare i livet skulle visserligen Wirsén ihärdigt förneka studentårens utsvävande liv. Det utgjorde en smutsig fläck på hans annars tadelfria mantel. Men i samtida brev, inte minst från sällskapsbrodern Carl Snoilsky, avhandlades sena nätter, det myckna punschdrickandet och intresset för erotisk poesi som var orsaken till Wirséns urusla studieresultat. Enligt hans egna brev hade han gått omkring på Uppsalas gator och gränder och känt djup skam över den inte helt angenäma doften av gammal hora. Alltså av de damer vars kärlek Gustaf Fröding också köpt sig i lärdomsstaden. Även Wirsén fick punga ut med de pengar som hos den store skalden Fröding fick skorrande strängar att sjunga vackert om kärlek ändå.

altDet skulle ännu dröja ett antal år fram till dess han fann den "rena kärleken". Även Wirséns liv och inriktning saknade med andra ord vid denna tid den moraliska lyftning och förädlade förfining som senare skulle bli hans starkaste argument mot det Unga Sveriges författare och de kommande nittiotalisterna som Verner von Heidenstam, Oscar Levertin och just Gustaf Fröding.

Den stora kantringen i Wirséns liv, vilken sedermera skulle föra honom ut från arkivens undanskymda tillvaro in till det kulturella livets centrum, inträffade år 1879. Detta år, då Strindbergs "Röda rummet" utkom, valdes Carl David af Wirsén in i Svenska Akademien. Fyra år senare utsågs han dessutom till Akademiens Ständige sekreterare. Därmed var grunden till hans makt lagd.

Nu blev det också annat ljud i skällan. Den livslånga kampen mot det låga och moraliskt förkastliga, det "smutsiga" och realistiskt verklighetsnära i litteraturen kunde börja. Scenen är ny. Wirsén har bytt roll och maktposition. Striden om att nå till parnassens högsta topp var inledd.

Invalet innebar även, och som nödvändig förutsättning för Wirséns strategi, en tumultuarisk förändring i hans åskådning och livshållning. Efter studentårens stillsamma och halvhjärtade flirt med liberalism och ofullgångna solidaritets- och jämlikhetstankar av mer eller mindre radikal framtoning, börjar Wirsén nu snabbt närma sig den konservativa uppfattning, för vilken han senare skulle bli landets förnämste och främste litteräre väktare.

1880-talet har gått till litteratur- och idéhistorien som det Unga Sveriges decennium. Dessa tio år har till och med fått ge namn åt en hel ideologisk hållning, åt ett litterärt, politiskt och i viss mån även filosofiskt förhållningssätt - åttiotalismen. Det är Strindbergs och bröderna Staafs, Knut Wiksells, Brantings och den radikalaste liberalismens årtionde. Paradoxalt nog är det också Carl David af Wirséns årtionde framför andra. Det är nu som hans inflytande, hans prestige, ja hans makt växer till ett vidsträckt och hårt åtdraget nät över landets litteratur.

Det Unga Sverige förde också under dessa år en ojämn kamp mot etablissemanget. Men när deras inflytande - influerat och även starkt styrt av giganten Georges Brandes i Köpenhamn, men främst i takt med de litterära framgångarna kom - börjar tillta i styrka, svarar de nationellt konservativa och anständigt guds- och kungatrogna med att starta kamporganet Vårt land 1885. Under Wirséns andliga ledning och flitiga medarbetarskap får den karaktären av - för att citera den banbrytande utforskaren av perioden, Gunnar Ahlström - "en svensk Kreutzzeitung i kamp mot kapitalism, judendom, kosmopolitism och frihandel till försvar för tronen, altaret, svärdet och spannmålstullarna".

Det är i Vårt land som Wirséns roll som det högborgerligt bildade Sveriges litterära orakel och förkämpe befästs. Med kung Oscar II och Svenska Akademien som stöttande bakgrund kunde Wirséns omdöme innebära succé eller en spikrak väg till utstötthet för en ung debutant eller en mindre säljande författare av de redan etablerade. Det var Wirsén som lade fast kursen för det officiella Sveriges litterära smak.

(En intressant parentes är att Wirsén härmed inleder något av en tre generationer stark tradition av personligt kritikervälde. När Carl David af Wirsén sedermera möter motstånd från borgerligheten själv, i form av nittiotalisterna, övertas hans roll som den litterära scenens enväldige domare av Oscar Levertin på Svenska Dagbladet. Den på många sätt sympatiske Levertin ersätt sedan i sin tur av Fredrik Böök, som blir den siste enskilde kritikern och författaren att ensam härska som litterär suverän.)

Wirséns svängning mot en nationell konservatism verkar ha haft sin upprinnelse i en religiös kris som han genomled vid årsskiftet 1879-80. Det var först därefter som Gud och de religiöst grundade argumenten och motiven fick en mer framskjuten plats i hans poesi och litteratur- och kulturkritik. Det innebar även att Wirséns moraluppfattning fick en annan karaktär. Och det är av stor betydelse. Ty för Wirsén är estetik och etik två sidor av samma fenomen; dessa två oftast åtskilda sfärer smälter ihop och blir till ett helt.

Ett ständigt återkommande argument för fördömande och skarpa avrättningar i hans omfattande och stora kritikergärning är att bokens eller diktsamlingens tendens var omoralisk, låg, osedlig eller vilket epitet han tillgrep. För att rätt förstå innebörden av denna koppling måste några av de enskilda byggstenarna i Wirséns bastanta och fästningsliknande världsuppfattning granskas för sig.

En av de viktigaste utgörs självfallet av boströmianismen, den lära som utgick från filosofiprofessorn Christopher Jacob Boström och dominerade svensk akademisk filosofi och nästan helt behärskade det allmänna medvetandet inom den tidens akademiska och högborgerligt kulturella värld i över femtio år. Till Boströms jordfästning 1866 skrev för övrigt Wirsén en dikt och gav sken - ett sken som låg rätt nära verkligheten - av att tala i Uppsala studenters namn. Dess första strof lyder:

Och nordens ungdom svär vid din grift idag
Att modigt kämpa, kämpa för ljus och rätt,
För evig sanning, den du helgat
Hela ditt lif uti heligt allvar

altWirsén kom heller inte att svika Nordens Platon, som Boström kallades, utan förblev hela sitt liv trogen den idealistiska och konservativa grund varpå boströmianismens luftslott svävade och förde sitt hart när ofattbart framgångsrika liv. Staten är i denna lära inte som hos liberalerna en sammanslutning av människor, utan en gudomlig manifestation. Även andra organiserade former av mänskliga relationer betraktades med samma absolutistiska ögon. Hos Wirsén tog detta sig bland annat uttryck i hans starka, ja nästintill sjukligt ihärdiga framhävande av familjens okränkbarhet och äktenskapets oupplösbara karaktär. Mot Carl Jonas Love Almqvist utstöter Wirséns hela gärning ett symboliskt Det Går Inte An! Individen, familjen och äktenskapet var nämligen på ett organiskt och överjordiskt sätt en del av samhället och därmed i sin förlängning av gudomen själv.

Denna uppfattning fick till exempel Wirsén att vända sig emot Kierkegaards "falska individualism". På det privata planet ledde detta även till att han i stället för att följa sitt hjärtas röst - som Snoilsky gjorde och fick hela det etablerade samhället emot sig och tvingades gå i landsflykt - stannade Wirsén kvar hos sin Xantippa och förnekade sina heta känslor för sin gode vän Herman Wikblads hustru.

Carl David af Wirsén är med andra ord en värdig företrädare för viktorianismen. Helt i enlighet med dess anda var han även den store hovskalden. Ingen annan svensk poet kan nog tävla i mängden dikter som inställsamt och krypande smickrar kungligheterna, ingen har nog heller tryckt fler diktsamlingar med pompösa poem från festligheter med anledning av olika hovangelägenheter. Wirsén kallades också för "krokanskalden" av Strindberg.

Wirséns litteraturkrig för de höga idealen, kungen och fosterlandet förblev i stort framgångsrikt under hela 1880-talet. Även om de ständigt återkommande angreppen och Strindbergs råa och träffande misstänkliggöranden självfallet underminerade hans personliga ställning behöll han i stort initiativet inte minst genom en outsinlig ström av taktiskt mycket skickliga recensioner. Men när han sedan även blev angripen av de nynationella nittiotalisterna - Verner von Heidenstam, Oscar Levertin, Tor Hedberg - började den suveräne oscarianens enastående maktställning att vackla.

Plötsligt var Wirsén tvungen att föra ett tvåfrontskrig. Konservatismen började dessutom alltmer få ge vika för en renodlad och företagarvänlig liberalism. Konungen fick träda mer och mer tillbaka för en till rikemännen begränsad demokrati. I den situationen hjälpte inte ens Svenska Akademiens prestige eller Wirséns upprörda fördömanden för att hålla opinionen kvar i 1800-talets högstämda läge.

Motståndet inom Akademien gentemot Wirsén tilltog. Hans alltför manipulativa ageranden, hans självsvåldiga sätt att hantera nästan samtliga Akademiens göranden och låtande blev till slut för mycket även för de allra närmaste och mildsint tålmodigaste. Lärdomsgiganten och akademiledamoten Henrik Schück skrev en för offentligheten aldrig avsedd åttonde del av sin fängslande historik Svenska Akademiens historia. Detta handskrivna manuskript "De sista femtio åren" behandlar tiden 1883 - 1912, som är försett med ett "endast för akademiens egna ledamöter", finns nu tillgängligt och ger bilden av en närmast skrämmande människa, berusad av makt, intriger och girighet.

Carl David af Wirsén fick under sina sista år, fram till sin död 1912, se hur det litterära imperium som han byggt upp med sådan omsorg undan för undan vittrade sönder. Hans dikter lästes inte längre. I sitt krig, i sin kamp efter fullständig hegemoni, stod han snart helt allena, alltmedan hans roll som litteraturens enväldige domare övertogs av den unge nittiotalisten Oscar Levertin. Och det skulle inte dröja många år efter hans död tills hans eftermäle mer överensstämde med Strindbergs "Det nya riket" än med biskop Ullmans jordfästningstal. Där framställs Wirsén som "en af vår nationallitteraturs ädlaste och fullödigaste andar". Han hade varit "en af svenska folkets vaknaste skyddsmän och bästa välgörare under sitt tidehvarf, som mer än något föregående varit och är en tid af börjande kamp mellan förstörelsen och lifvets makter".

Kvar blev bara en fotnot av hat.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Rimbaud och år 2012

Percival om Rimbaud, profetior, och solmedvetenhet Så vitt jag förstår är världen en ofödd historia, visserligen född men ändå ofödd. Vår värld är uppfylld av en mänsklighet som troligen inte har ...

Av: Percival | Essäer | 27 juni, 2008

MADE-festivalen, 6-9 maj 2009

Mitt i MADE Medverkande konstnärer: Uglycute, Trumpetgerillan, Generationskören, Robin Jonsson, Sara Lundén, Laurie Anderson, Reijo Kela med vänner, Kids of the Ranch, Evelyn Glennie och Norrlandsoperans symfoniorkester, Ulrika Nuottaniemi, Andersson Dance ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 10 maj, 2009

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 maj, 2017

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer | 12 augusti, 2014

De samiska språken/dialekterna på kolahalvön

Vi hedrar minnet av språkförskaren Leif Rantala som gick urtiden för två år sedan med en artikel om det samiska språket.

Av: Leif Rantala | Essäer | 01 november, 2017

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | Essäer | 25 mars, 2011

Jobs bok i kristider

Människan är ett syndabocksbenäget djur. Man pekar ut eller också utpekas man. I tider av kris måste officiella huvuden rulla. Chefer avsätts, ministrar avgår, kungen halshuggs. Föremålen skiftar och mekanismen ...

Av: Eugenio Trías | Agora - filosofiska essäer | 07 mars, 2011

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del III

 Vår egen tid I senere artikler har jeg tatt opp anliggender som har å gjøre med vår menneskeværen; det på høy tid å vende tilbake til spørsmålet om en har å ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.