Litteratur, fortelling og liv

Å ha et liv å leve og et liv å føre, er ett og det samme som å ha ett og bare ett eneste liv å ta hånd om: dette ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 Maj, 2009
Agora - filosofiska essäer

Människor och historia. Essä i form av aforismer

Vad är dessa ögonblick jag undfått i naturen efter fem, tio minuters promenad i ett bildmummel av nyss timade möten och händelser, osorterade, meningsuttunnade. Undan undan sjunker slöjorna och så ...

Av: Gunnar Lundin | 06 december, 2013
Essäer

Peter "Sleazy" Cristopherson, 1955-2010

Peter "Sleazy" Christopherson var en legend i många olika undergroundmiljöer. Inte bara tack vare deltagandet i välrespekterade projekt som COUM Transmissions, Industrial Records, Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil, utan ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 november, 2010
Musikens porträtt

Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson

Svenska ord, nya och gamla

Ord är skribentens – journalistens, författarens och poetens – spikar och skruvar. Verkligheten – de ämnen vi skriver om – är byggmaterial: brädor, gipsplattor, kakel och så vidare. För att ...

Av: Bengt Eriksson | 28 Maj, 2015
Gästkrönikör

En fotnot av hat. Om Carl David af Wirsén



Carl David af WirsénIngen som har läst August Strindbergs "Det nya riket" kan glömma det sublimt elaka kapitel, vari han ger sig på jakt efter de sanna "Idealisterna".

Han finner dem inte i skattelängderna, inte i den svällande byråkratin eller hos uppbördsmannen. Nej, det hela är betydligt enklare än så, säger Strindberg. "Afslöja bara en humbug och ni skall straxt få se en idealist krypa fram och försvara humbugen, kalla en som förfalskat en vexel för vexelförfalskare och en idealist skall visa sig och säga att ni förlorat idealen ... vänd på hvilken social komposthög som helst och idealister skola kräla som metmaskar för att gömma sig ner i jorden".

Att Strindberg nämner en växelförfalskare är självfallet ingen sökt tillfällighet. Han visste nog var han skulle sätta in sina stötar. Året före Strindberg skrev sin bitande vidräkning, alltså 1881, hade Svenska Akademiens dåvarande Ständige sekreterare, greve Henning Hamilton, till sist och - som det heter - på egen begäran utträtt ur den illustra församlingen sedan han avslöjats som förskingrare. Han hade inte enbart förskingrat ur Akademiens kassa utan även Uppsala Universitets jubileumsfond. I sin fortsatta jakt efter Idealister finner sedan Strindberg honom i gestalt av Hamiltons efterträdare på sekreterarposten. Ja, Wirsén är något så fint som "yrkesidealist" enligt Strindberg.

Carl David af Wirsén å sin sida såg sig själv först och främst som skald eller för att använda ett mer tidsfärgat uttryck, såsom en Sångare. Det var med sin diktning han ville nå berömmelse, med den skulle han skriva in sig i odödligheten. Idag vet vi att Wirséns ofta sirapssöta och insmickrande verser är mer än döda, oläsbara som litteratur och att de inte förmådde överleva eftervärldens dom så värst många år. Hans eftermäle domineras i stället helt av motståndarnas synpunkter. I de litteraturhistoriska översiktsverken har den fordom så framburne och av samtiden hyllade poeten hänvisats till en fotnot som Strindbergs och nittiotalisternas ogine vedersakare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Wirsén hade som alla ynglingar sprungna ur adlig eller högre borgerlig miljö vid denna tid påbörjat sin samhälleliga karriär vid universitetet. Till Uppsala anlände han som artonåring 1860 för att i första hand erövra en filosofie doktorsgrad. Den skulle sedan utgöra grunden för den givna ämbetsmannabanan, vilken Wirsén prövade på under några år först som bibliotekarie och senare också museiman.

I Uppsala kom han snart att ingå i kretsen kring det så kallade Namnlösa sällskapet, en grupp unga akademiker med litterära intressen, vars verksamhet inte saknade de traditionella studentikosa inslagen. Senare i livet skulle visserligen Wirsén ihärdigt förneka studentårens utsvävande liv. Det utgjorde en smutsig fläck på hans annars tadelfria mantel. Men i samtida brev, inte minst från sällskapsbrodern Carl Snoilsky, avhandlades sena nätter, det myckna punschdrickandet och intresset för erotisk poesi som var orsaken till Wirséns urusla studieresultat. Enligt hans egna brev hade han gått omkring på Uppsalas gator och gränder och känt djup skam över den inte helt angenäma doften av gammal hora. Alltså av de damer vars kärlek Gustaf Fröding också köpt sig i lärdomsstaden. Även Wirsén fick punga ut med de pengar som hos den store skalden Fröding fick skorrande strängar att sjunga vackert om kärlek ändå.

altDet skulle ännu dröja ett antal år fram till dess han fann den "rena kärleken". Även Wirséns liv och inriktning saknade med andra ord vid denna tid den moraliska lyftning och förädlade förfining som senare skulle bli hans starkaste argument mot det Unga Sveriges författare och de kommande nittiotalisterna som Verner von Heidenstam, Oscar Levertin och just Gustaf Fröding.

Den stora kantringen i Wirséns liv, vilken sedermera skulle föra honom ut från arkivens undanskymda tillvaro in till det kulturella livets centrum, inträffade år 1879. Detta år, då Strindbergs "Röda rummet" utkom, valdes Carl David af Wirsén in i Svenska Akademien. Fyra år senare utsågs han dessutom till Akademiens Ständige sekreterare. Därmed var grunden till hans makt lagd.

Nu blev det också annat ljud i skällan. Den livslånga kampen mot det låga och moraliskt förkastliga, det "smutsiga" och realistiskt verklighetsnära i litteraturen kunde börja. Scenen är ny. Wirsén har bytt roll och maktposition. Striden om att nå till parnassens högsta topp var inledd.

Invalet innebar även, och som nödvändig förutsättning för Wirséns strategi, en tumultuarisk förändring i hans åskådning och livshållning. Efter studentårens stillsamma och halvhjärtade flirt med liberalism och ofullgångna solidaritets- och jämlikhetstankar av mer eller mindre radikal framtoning, börjar Wirsén nu snabbt närma sig den konservativa uppfattning, för vilken han senare skulle bli landets förnämste och främste litteräre väktare.

1880-talet har gått till litteratur- och idéhistorien som det Unga Sveriges decennium. Dessa tio år har till och med fått ge namn åt en hel ideologisk hållning, åt ett litterärt, politiskt och i viss mån även filosofiskt förhållningssätt - åttiotalismen. Det är Strindbergs och bröderna Staafs, Knut Wiksells, Brantings och den radikalaste liberalismens årtionde. Paradoxalt nog är det också Carl David af Wirséns årtionde framför andra. Det är nu som hans inflytande, hans prestige, ja hans makt växer till ett vidsträckt och hårt åtdraget nät över landets litteratur.

Det Unga Sverige förde också under dessa år en ojämn kamp mot etablissemanget. Men när deras inflytande - influerat och även starkt styrt av giganten Georges Brandes i Köpenhamn, men främst i takt med de litterära framgångarna kom - börjar tillta i styrka, svarar de nationellt konservativa och anständigt guds- och kungatrogna med att starta kamporganet Vårt land 1885. Under Wirséns andliga ledning och flitiga medarbetarskap får den karaktären av - för att citera den banbrytande utforskaren av perioden, Gunnar Ahlström - "en svensk Kreutzzeitung i kamp mot kapitalism, judendom, kosmopolitism och frihandel till försvar för tronen, altaret, svärdet och spannmålstullarna".

Det är i Vårt land som Wirséns roll som det högborgerligt bildade Sveriges litterära orakel och förkämpe befästs. Med kung Oscar II och Svenska Akademien som stöttande bakgrund kunde Wirséns omdöme innebära succé eller en spikrak väg till utstötthet för en ung debutant eller en mindre säljande författare av de redan etablerade. Det var Wirsén som lade fast kursen för det officiella Sveriges litterära smak.

(En intressant parentes är att Wirsén härmed inleder något av en tre generationer stark tradition av personligt kritikervälde. När Carl David af Wirsén sedermera möter motstånd från borgerligheten själv, i form av nittiotalisterna, övertas hans roll som den litterära scenens enväldige domare av Oscar Levertin på Svenska Dagbladet. Den på många sätt sympatiske Levertin ersätt sedan i sin tur av Fredrik Böök, som blir den siste enskilde kritikern och författaren att ensam härska som litterär suverän.)

Wirséns svängning mot en nationell konservatism verkar ha haft sin upprinnelse i en religiös kris som han genomled vid årsskiftet 1879-80. Det var först därefter som Gud och de religiöst grundade argumenten och motiven fick en mer framskjuten plats i hans poesi och litteratur- och kulturkritik. Det innebar även att Wirséns moraluppfattning fick en annan karaktär. Och det är av stor betydelse. Ty för Wirsén är estetik och etik två sidor av samma fenomen; dessa två oftast åtskilda sfärer smälter ihop och blir till ett helt.

Ett ständigt återkommande argument för fördömande och skarpa avrättningar i hans omfattande och stora kritikergärning är att bokens eller diktsamlingens tendens var omoralisk, låg, osedlig eller vilket epitet han tillgrep. För att rätt förstå innebörden av denna koppling måste några av de enskilda byggstenarna i Wirséns bastanta och fästningsliknande världsuppfattning granskas för sig.

En av de viktigaste utgörs självfallet av boströmianismen, den lära som utgick från filosofiprofessorn Christopher Jacob Boström och dominerade svensk akademisk filosofi och nästan helt behärskade det allmänna medvetandet inom den tidens akademiska och högborgerligt kulturella värld i över femtio år. Till Boströms jordfästning 1866 skrev för övrigt Wirsén en dikt och gav sken - ett sken som låg rätt nära verkligheten - av att tala i Uppsala studenters namn. Dess första strof lyder:

Och nordens ungdom svär vid din grift idag
Att modigt kämpa, kämpa för ljus och rätt,
För evig sanning, den du helgat
Hela ditt lif uti heligt allvar

altWirsén kom heller inte att svika Nordens Platon, som Boström kallades, utan förblev hela sitt liv trogen den idealistiska och konservativa grund varpå boströmianismens luftslott svävade och förde sitt hart när ofattbart framgångsrika liv. Staten är i denna lära inte som hos liberalerna en sammanslutning av människor, utan en gudomlig manifestation. Även andra organiserade former av mänskliga relationer betraktades med samma absolutistiska ögon. Hos Wirsén tog detta sig bland annat uttryck i hans starka, ja nästintill sjukligt ihärdiga framhävande av familjens okränkbarhet och äktenskapets oupplösbara karaktär. Mot Carl Jonas Love Almqvist utstöter Wirséns hela gärning ett symboliskt Det Går Inte An! Individen, familjen och äktenskapet var nämligen på ett organiskt och överjordiskt sätt en del av samhället och därmed i sin förlängning av gudomen själv.

Denna uppfattning fick till exempel Wirsén att vända sig emot Kierkegaards "falska individualism". På det privata planet ledde detta även till att han i stället för att följa sitt hjärtas röst - som Snoilsky gjorde och fick hela det etablerade samhället emot sig och tvingades gå i landsflykt - stannade Wirsén kvar hos sin Xantippa och förnekade sina heta känslor för sin gode vän Herman Wikblads hustru.

Carl David af Wirsén är med andra ord en värdig företrädare för viktorianismen. Helt i enlighet med dess anda var han även den store hovskalden. Ingen annan svensk poet kan nog tävla i mängden dikter som inställsamt och krypande smickrar kungligheterna, ingen har nog heller tryckt fler diktsamlingar med pompösa poem från festligheter med anledning av olika hovangelägenheter. Wirsén kallades också för "krokanskalden" av Strindberg.

Wirséns litteraturkrig för de höga idealen, kungen och fosterlandet förblev i stort framgångsrikt under hela 1880-talet. Även om de ständigt återkommande angreppen och Strindbergs råa och träffande misstänkliggöranden självfallet underminerade hans personliga ställning behöll han i stort initiativet inte minst genom en outsinlig ström av taktiskt mycket skickliga recensioner. Men när han sedan även blev angripen av de nynationella nittiotalisterna - Verner von Heidenstam, Oscar Levertin, Tor Hedberg - började den suveräne oscarianens enastående maktställning att vackla.

Plötsligt var Wirsén tvungen att föra ett tvåfrontskrig. Konservatismen började dessutom alltmer få ge vika för en renodlad och företagarvänlig liberalism. Konungen fick träda mer och mer tillbaka för en till rikemännen begränsad demokrati. I den situationen hjälpte inte ens Svenska Akademiens prestige eller Wirséns upprörda fördömanden för att hålla opinionen kvar i 1800-talets högstämda läge.

Motståndet inom Akademien gentemot Wirsén tilltog. Hans alltför manipulativa ageranden, hans självsvåldiga sätt att hantera nästan samtliga Akademiens göranden och låtande blev till slut för mycket även för de allra närmaste och mildsint tålmodigaste. Lärdomsgiganten och akademiledamoten Henrik Schück skrev en för offentligheten aldrig avsedd åttonde del av sin fängslande historik Svenska Akademiens historia. Detta handskrivna manuskript "De sista femtio åren" behandlar tiden 1883 - 1912, som är försett med ett "endast för akademiens egna ledamöter", finns nu tillgängligt och ger bilden av en närmast skrämmande människa, berusad av makt, intriger och girighet.

Carl David af Wirsén fick under sina sista år, fram till sin död 1912, se hur det litterära imperium som han byggt upp med sådan omsorg undan för undan vittrade sönder. Hans dikter lästes inte längre. I sitt krig, i sin kamp efter fullständig hegemoni, stod han snart helt allena, alltmedan hans roll som litteraturens enväldige domare övertogs av den unge nittiotalisten Oscar Levertin. Och det skulle inte dröja många år efter hans död tills hans eftermäle mer överensstämde med Strindbergs "Det nya riket" än med biskop Ullmans jordfästningstal. Där framställs Wirsén som "en af vår nationallitteraturs ädlaste och fullödigaste andar". Han hade varit "en af svenska folkets vaknaste skyddsmän och bästa välgörare under sitt tidehvarf, som mer än något föregående varit och är en tid af börjande kamp mellan förstörelsen och lifvets makter".

Kvar blev bara en fotnot av hat.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder
 Maijishans grottor

En sommardikt av Percival

Dikten "De nya Mästarna" är en text som inom sig bär en vision av en kommande tids musikskapare. Här avses de människor (jordiska och ojordiska) som inser att hela mänskligheten ...

Av: Percival | Utopiska geografier | 28 Maj, 2017

De akustiska upplevelsernas London del 2

Musikutbudet i London är gigantiskt. Denna gång hade vi bestämt oss för att lyssna efter akustikens lagar och med nyvunna teoretiska insikter i bakhuvudet besökte vi olika konsertlokaler. Genast efter ankomsten ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 23 juli, 2009

Den felande länken och amöbans intelligens

Till Birthe, humanist med naturvetenskaplig bakgrund, precis som författaren Erland   Inspirerad av Erich Jantsch, The Self-Organizing Universe från 1980 och Ilya Prigogine och Isabelle Stengers, Ordning ur kaos från 1985 (1979) ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 september, 2010

Den unga flickans röst...

Den unga rösten hörs inte, men den ligger dold i den historiska textens komplexa manifestation. Den utvalda sjunger ändå om sina personliga upplevelser. Marias röst skulle tyckas outhärdlig i en tid ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 21 december, 2014

Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | Resereportage | 03 augusti, 2016

Anna Berg och den svenska naivismen

Modernismen som konstriktning speglar en dynamisk tid präglad av industrialismen och det moderna livets framfart. Synen på verkligheten förändras i början av 1900-talet inte minst genom alla tekniska innovationer som ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 december, 2013

Hur en massmördare blir till. Ett rättssamhälle i fritt fall

Det är svårt att klara ut vad som är mest skrämmande i de åtta mordutredningar som lett till lika många fällande domar i Thomas Quicks avancemang till att bli vårt ...

Av: Benny Holmberg | Allmänna reportage | 16 juni, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.