Pierre Hadot

Filosofin eller livet?

Filosofi magistern Jan Sjunnesson om Pierre Hadot och Michel Onfray.

Av: Jan Sjunnesson | 07 april, 2017
Agora - filosofiska essäer

Elaka och snälla araber

Förlaget Bonnier Carlsen har granskat Jan Lööfs bilderböcker för barn och hittat ”stereotypa skildringar av andra kulturer”. En av de upprörande tecknade figurerna finns i boken ”Morfar är sjörövare” från ...

Av: Mohamed Omar | 11 juni, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Tolv aforismer om lögnen

I. Illusionen att du kan klara dig med en lögn är falsk.  II. Inget annat väsen förökar sig med sådan snabbhet och effektivitet. Lögnen förökar sig exponentiellt.  III. Lögnen är maktens ivrigaste ...

Av: Oliver Parland | 21 augusti, 2011
Essäer

Emosjoner

Innledning Det gis ulike oppfattelser om emosjoner (følelser), der disse oppfattelsene spenner fra å betrakte emosjonene som forstyrrende på grepet om vårt eget liv, som har å adlyde intellektet, til at ...

Av: Thor Olav Olsen | 28 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)



Min Emily Dickinson

altEmily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andre
Jag ska börja med att tolka Emily Dickinsons dikter utan historiska och teoretiska kunskaper om hennes poesi. Bara dikterna och jag.

Dickinson har en stark jagdiktning, och genast börjar jag göra biografiska tolkningar, vilket givetvis är problematiskt. Men eftersom jag fokuserar på genus och identitetsbildning tycks det mig omöjligt att inte göra biografiska kopplingar. Jag utgår definitivt från dikterna, men kommer att dra paralleller mellan diktjaget och poeten Dickinson. "Dickinson", "diktjaget" och "jaget" kommer alltså att användas synonymt. Läsare, var kritiskt till detta!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Diktjaget avskärmar sig från den sociala och offentliga världen: "I'm Nobody!", "How dreary - to be - Somebody!" (288).[1] Samtidigt: "'Nothing' is the force / That renovates the World" (1563).Det som i samhället brukar framstå som mest icke-existerande och obetydligt, tycks för Dickinson verkligen vara och ha störst betydelse. Min tolkning är att hon strävar efter ett inre, andligt-poetiskt rum: "I dwell in Possibility - / A fairer House than Prose -" (657). Möjligheten är denna inre verklighet, friare och ärligare än den yttre med dess begränsande och hycklande konventioner (prosan). Diktens slut - "For Occupation - This / The spreading wide my narrow Hands / To gather Paradise -" - tolkar jag som att jagets huvudsakliga sysselsättning är skrivandet, och att skrivandet för Dickinson är andligt.

Det jag har svårast för är diktjagets sociala och fysiska förminskning: "I was the slightest in the House - / I took the smallest Room - / At night, my little Lamp, and Book - / And one Geranium" (486).[2] Typisk kvinnlig självutplåning! Dickinsons sociala, fysiska förminskning syftar till ett intellektuellt, andligt växande i syfte att skriva, men bygger på de destruktiva patriarkala dikotomierna socialt/offentligt-eget/privat och kropp/kön-själ/intellekt.

Varför isolerar sig Dickinson från samhället? För att undkomma 1800-talets maktstrukturer där hon som kvinna knappast skulle kunna upprätthålla den integritet, självständighet och självförtroende som krävs för att skriva djärvt och experimenterande.
Men i det autonoma poetiska rummet kan hon det: "The Soul selects her own Society - / Then - shuts the Door - / To her divine Majority - / Present no more -" (303).

Ändå är Dickinsons dikter djupt mänskliga, för här finns en stark längtan till mannen och andra människor. I dikt 1072 identifierar sig diktjaget som hustru: "Title divine - is mine! / The Wife - without the Sign! / (...) / Empress of Calvary!" Dickinsons hustru är gudomlig och drottninglik, knappast förtryckt och kuvad. "'My Husband' - women say -/ Stroking the Melody - / Is this the way?" Dickinson definierar sig här som hustru i relation till sitt skrivande - skrivandet kan liknas vid det andra kvinnor kallar för "My Husband". Notera att kvinnan i detta äktenskap behåller sin integritet, självständighet och värde på ett självklart sätt.

Dikt 754 börjar med att jagets liv ("My Life") av den andre ("The Owner") förs bort till det hinsides - han är Gud eller Döden. Sedan följer vi diktjaget och mannen i den andra världen ("Sovereign Woods"), som i min tolkning korresponderar med det autonoma poetiska rummet. I denna mer fria och gränslösa värld är könsroller och makthierarkier upplösta och ombytta. Jaget identifierar sig med en konventionellt sett manlig position, för hon är stark, aktiv, beskyddande och aggressiv: "a Loaded Gun", "I speak for Him", "I guard My Master's Head", "To foe of His - I'm deadly foe -". I slutet är hon mäktigast. Här har jaget fullständigt intagit Guds/Dödens position - ty i Dickinsons poetiska universum är det hon som dödar, men själv är odödlig:
"For I have but the power to kill, / Without - the power to die -".

Min slutsats: Dickinson sublimerar sin längtan till den andre i sin poesi, och den andre förkroppsligas i andliga abstraktioner och figurer som Dikten, Gud, Döden etc.[3] I sina dikter upprättar hon andliga förhållanden till den andre och slipper därmed pga. sitt kön hamna i underläge. Här är hon integritetsstark, självständig och gränsöverskridande. I sitt autonoma poetiska rum kan hon inta den mäktiga position som krävs för att skriva klassiker.

Men, som sagt, den fysiska och sociala självutplåningen är uppenbar och problematisk. Dikterna genomsyras av ord och meningar som "Stone"(303) , "Burial"(510), "Impregnable my Fortress" (642), "White" (709), "Blind" (761), som jaget identifierar sig med. Det tyder på en kroppslig död.[4] Å andra sidan: "I shut my eyes - and groped as well / 'Twas lighter - to be Blind" (761). Jaget väljer medvetet en slags fysisk och social död, för att vända sig inåt mot sitt andligt-poetiska rum - där ser hon klarare.

Jag tror inte att den integritet, självständighet, självförtroende och skicklighet som Dickinson uppvisar i sina dikter skulle varit möjlig om hon inte hade just ett eget autonomt poetiskt rum, som var ganska isolerat från det samhälle och människor som omgav henne.

Social och fysisk självutplåning som vägen till diktarintegritet? Dickinsons verk präglas av detta, men inte Vergilius, Dantes och Cervantes.[5] Det kan vara så att manliga författare (till skillnad från kvinnliga) historiskt sett inte behövt isolera sig från samhället och sina kroppar i syfte att skriva, för deras kön har gjort de till samhällsnorm. De har inte riskerat att förlora sin integritet och självständigt (och därmed diktarröst) i sociala och sexuella sammanhang, eftersom samhället och samlivet har bekräftat dem.

Dickinsons längtan till andra människor sublimeras genom att hon skriver till andra: "This is my letter to the World" (441). Genom att skriva ingår Dickinson i en social gemenskap.

Min tolkning i möte med historia och teori
Grunden för all litteraturläsning anser jag är frågan: vad säger denna text mig? och vad säger jag denna text? Texten och jag och ingen annan. Men sen är det guld värt att läsa in sig på historiska och teoretiska analyser, som ger oss kunskap om verkets ursprungskontext, verkningshistoria och nutida perspektiv - det stimulerar vårt tänkande kring litteratur!

Åter igen tar jag stöd i Hans-Georg Gadamer som menar att tolkning alltid innebär en horisontsammansmältning mellan vår samtidshorisont och historiska horisonter (dessa kan omöjligt hållas avskilda), att man måste vara medveten om verkets verkningshistoria,[6] att klassiker alltid måste kunna tala till varje tid och generation som att de talade till just mig i min situation,[7] och att det är läsarens uppgift att (genom medveten assimilering av de egna förväntningarna och fördomarna till texten) aktualisera klassikern.[8]

Ursprungskontext, verkningshistoria och nutida perspektiv

Dickinson som sen romantiker
Richard Brantley sätter in Dickinson i en historisk kontext och betraktar henne som sen romantiker snarare än pre- eller postmodern. Tolkar vi Dickinson enbart utifrån vår samtidshorisont missar vi "the empirical, evangelical, and Romantic character of her participation in an eighteenth- and nineteenth-century, British and American stance on experience, whether natural or spiritual".[9] Dickinsons "experiental Faith" förkroppsligar senromantiken,[10] och innebär "sense-based reason with free-will faith".[11] Sen romantikern Dickinson naturaliserar och "empiriserar" evangelisk religion.[12]

Som jag förstår Brantley förkastar Dickinson kristna dogmer till förmån för en erfaren tro. Likaså är hennes poesi förankrad i den egna erfarenheten och förståelsen.[13]

altDet är viktigt att ta hänsyn till Dickinsons ursprungskontext, för där framstår min eremitiska, neurotiska och döda Dickinson som malplacerad. Brantley skriver: "a Dickinson vivid in her contemporary detail grows compelling. She emerges fully integrated, rather than loosely multifaceted. She comes across as bittersweet, robust, optimistic, trusting, idealistic, and joyful - in short, full of lyrical genius".[14] Samtidigt: Brantley's fokus på "otherness" och "to read her poetry back into the past",[15] tenderar att exotisera och idealisera Dickinson. Han saknar ett kritiskt och problematiserande förhållningssätt till hennes position och poesi.

Poesin som Dickinsons sätt att överleva i den prosaiska verkligheten
Wendy Barker utgår från dikt 657 "I dwell in Possibility - / A fairer House than Prose -" för att visa hur Dickinson väljer möjligheten (poesin) framför prosan (slutna mänskliga konstruktioner som fängslar).[16] Dickinson var innesluten av "prosa": hon levde som plikttrogen hemmadotter med en banal mor och en krävande far, samt prästernas predikningar. Denna prosaiska, sociala och offentliga värld förknippas hos Dickinson med dagsljuset, och hon revolterar inombords mot detta: i sin poesi. Solen representerar "'prosy' constraints, societal and religious pressure", som kan plundra poeten på hennes integritet och kreativitet. [17]

Dickinson värdesätter det som inte är fixerat av sociala eller religiösa påbud. Metaforiskt överger hon dagsljuset, dvs. konventionella förväntningar, och skriver istället om och utifrån den kraft som uppstår inifrån, från mörkret.[18]

Dickinson vägrade skriva konventionellt och skrev om svårigheten att inte passa in i de enkla könsrollerna. Hon gifte sig aldrig - för att behålla sin integritet, kreativitet och skriva.[19]

Barkers läsning korresponderar med min: Dickinsons poesi är en revolt mot den yttre världens ordning, och den skrivs utifrån en inre position, i skydd för de sociala och religiösa påbud som omger henne och riskerar att knäcka hennes integritet och kreativitet. Poesin är Dickinsons sätt att överleva i den prosaiska verkligheten. Problemet med Barker är att hon idealiserar Dickinson, som hon som valde bort "'true womanhood'".[20] Men att leva som självförnekande dotter var ju ett fängelse för Dickinson, och jag har i min tolkning visat att hon längtar efter en man. Jag önskar så att Dickinson inte bara i dikten utan också i livet hade frigjort sig. Inte kvinnan som författare eller socialt och sexuellt frigjord, utan både och.

Dickinsons kanonicitet har inget med hennes kön/genus att göra - sluta politisera!
Dickinson är en av få kvinnor som lyckats kvala in i Harold Blooms västerländska kanon. "Hennes kanonicitet följer av hennes ernådda sällsamhet, hennes förunderliga, kusliga förbindelse med traditionen. I än högre grad är den en följd av hennes kognitiva styrka och retoriska smidighet, snarare än av hennes kön eller någon genusavledd ideologi."[21]

Feministiska kritiker har felläst henne:

Men detta är en mycket svår dikt, knivig och makalös, och den öppnar sig bara för en måttlöst nära läsning, inte för ideologi eller polemisk nit, hur godhjärtat det än må vara vad gäller det sociala ändamålet. Det vi står inför, när Dickinson befinner sig på höjden av sin kapacitet, är det bästa förstånd som uppträtt i skaran av västerländska skalder på nästan fyra århundraden. Vilken politik vi än står för, vilka syften vi än må ha, måste vi vara ytterst noga med att inte blanda samman våra egna ståndpunkter med hennes.[22]

Bloom har delvis rätt och jag tar delvis åt mig hans kritik. Kanon kan inte reduceras till enbart ideologi. Men inte heller kan den reduceras till enbart estetik. Dessa hänger samman.

Och alla kommer vi att "blanda samman våra egna ståndpunkter med hennes". Gadamer beskriver tolkning som "neither 'neutrality' in the matter of the object nor the extinction of one's self, but the conscious assimilation of one's own fore-meanings and prejudices".[23] Allt är inte politik, men ingen står fri från det politiska. För tolkning är det bättre att medvetandegöra sig om detta än att vara naiv. Gadamer: "The important thing is to be aware of one's own bias, so that the text may present itself in all its newness and thus be able to assert its own truth against one's own fore-meanings".[24]

Hur genus och identitet skapas i Dickinsons poesi
Suzanne Juhasz och Christanne Miller diskuterar hur både poet och läsare framför (perform) genus i Dickinsons poesi. De utgår från att både genus och det lyriska poemet utgör framförande (performance), och att det att tolka ett lyriskt poem också utgör framförande.[25]

Författarna menar att dikten förkroppsligar identitet på samma sätt som Judith Butler menar att identiteten konstrueras i kroppen, alltså: "the poem is understood to be an active process of embodying certain cultural and historical possibilities".[26] Precis som man inte enbart är en kropp utan snarare gör sin kropp, så är också det lyriska poemets talare inte så mycket ett jag som ett jag som är gjort - spelat, framfört av läsaren.[27]

Två saker hos Juhasz och Miller är särskilt relevanta för min tolkning:

1)

(The) construction of an apparently sincere or authentic lyric voice or speaker is still a construction. It is not the relation of the 'I' to the poet or to any other established 'self' but the use of words in the context of speech that implies a perspective or subjectivity in some form.[28]

Det är fel att tolka Dickinsons poesi självbiografiskt. Hon framför i dikterna genus och identitet - detta kan inte identifieras med henne själv.

2)  "(The) poet is always her own reader, performing her poem as she writes it; and the reader always becomes akin to a poet, in that her performance is a kind of re-'writing' of the poem."[29] Läsaren framför dikten lika mycket som poeten. En dikt kan läsas på en mängd sätt, men mitt framförande av den kan bara ge röst åt ett begränsat antal. Dessutom tar jag med mig egna antaganden om genus i mitt framförande. Jag "omskriver" dikten och är med och skapar dess genus och identitet.[30]

Ingen äger Emily Dickinson!

En mångfald av Emily Dickinson gör hennes poesi störst rättvisa
När Brantley sätter in Dickinson i hennes senromantiska ursprungskontext framstår hon som mer integrerad, levande, fri och optimistisk än i min mer kritiska, postmoderna tolkning. Gadamer menar att tolkning nödvändigtvis är en horisontsammansmältning mellan textens historiska horisont och läsarens samtida horisont. Att medvetandegöra sig om Dickinsons historiska kontext är relevant, men jag anser ändå att det viktigaste är att aktualisera texten för mig i min samtid (även detta är en gadamersk tes, men jag är nog mer relativist än Gadamer).

altBarker tolkade tidigt Dickinson ur ett feministiskt perspektiv. Hennes uppsats går ut
på att Dickinson intar en subversiv kvinnlig position (egen, inre, poetisk) mot en patriarkal ordning (yttre religiösa och sociala krav). Intressant, övertygande - men den lider av att den ensidigt idealiserar Dickinsons position. Dickinsons avståndstagande från den yttre världen har sina fördelar, men också nackdelar. Som jag visat i min tolkning går det hand i hand med social och fysisk självutplåning, som grundar sig på de patriarkala dikotomierna socialt/offentligt-eget/privat och kropp/kön-själ/intellekt. Dessa innebär att en kvinna inte kan förena ett eget, privat rum för intellektuellt och kreativt arbete med att interagera i ett socialt och offentligt sammanhang, samt att en kvinna som vill utveckla sina själsliga och intellektuella förmågor måste förneka sin kropp och sexualitet. Problemet med både Dickinson och Barker ligger i att de direkt eller indirekt idealiserar dessa historiskt och kulturellt betingade motsättningar.

Bloom menar att vi inte bör tala kön/genus när vi tolkar Dickinson, för hennes kanonicitet har inget med detta att göra, och det är rent skadligt att tolka hennes poesi ideologiskt. Jag antar att Bloom är rädd för att feminism och genusteori ska utnyttja hennes dikter i eget syfte och begränsa dem. Visst, Dickinsons poesi överskrider definitivt hennes kön/genus, men dikterna öppnar sig också för tolkningar som fokuserar på detta. Tur att vi läsare är så olika att det bland oss finns historiker, feminister, "hyperesteter", genusteoretiker... Tillsammans ger vi en mångfald av perspektiv som gör Dickinsons poesi rättvisa.

Juhaszs och Millers postmoderna tolkning gör mig medveten om det oriktiga i att tolka Dickinsons dikter biografiskt, och om min egen medskapande roll som läsare - Dickinsons genus och identitet i dikterna är performativ, och detsamma är min tolkning av genus och identitet i hennes dikter. Viktigt, för liksom jag  gör Brantley, Barker och Bloom starka kopplingar mellan Dickinsons liv och dikt, poeten och diktjaget. Men om man, med utgångspunkt i Juhasz och Miller, ser min tolkning som just mitt framförande av genus och identitet på 2000-talet, utifrån Dickinsons lyriska framförande av genus och identitet på 1800-talet - så: vad min tolkning egentligen säger något om är hur genus och identitet konstruerats historiskt och konstrueras idag. Min tolkning av det dickinsonska diktjaget säger lika mycket om min samtidskultur som om Dickinsons samtidskultur, lika mycket om mitt performativa jag som om Dickinsons performativa jag - men inget om den "autentiska Emily Dickinson".

Min Emily Dickinson?
Vi har sett hur olika Dickinson och hennes poesi tolkas beroende på om man har ett historiskt, feministiskt, "hyperestetiskt" eller genusteoretiskt perspektiv. Det har varit givande att förhålla mig till mer sofistikerade tolkningar, men i grunden - med reservation för att diktjaget inte kan identifieras med poeten, utan är ett performativt jag, framfört både av poeten och läsaren - håller jag fast vid min tolkning. För det är vad jag ser - hur många gånger jag än läser om dikterna.

Men har jag rätt att göra Dickinson till min, dvs. att aktualisera hennes historiska dikter utifrån min förståelse- och samtidhorisont? Ja, så länge som jag är lyhörd för dikterna, kritiskt medveten om min "omskrivning"/framförande, samt bekant med åtminstone några andra tolkningar ur den rika tolkningstraditionen. Men slutligen gäller: Dickinsons poesi kan aldrig fångas in, den överskrider alla sina uttolkare, tolkningen av den tar aldrig slut. Denna mångfald av Dickinsontolkningar (sen romantikern, revolutionära kvinnan, bästa förståndet, performativa poeten ...) befäster att ingen äger Emily Dickinson - hon äger oss alla!

Ann Jäderlunds poesi som ett nutida alternativ till Emily Dickinsons
I Dickinsons dikter isolerar sig diktjaget från den sociala och offentliga världen, och från sin kropp och sexualitet, i syfte att uppbringa den integritet och självständighet som krävs för att skriva. Jag har försökt förstå jagets position i termer av patriarkala maktstrukturer, men också kritiserat både Dickinsons och Barkers idealisering av denna livsfientliga position.

Ann Jäderlunds poesi är ett alternativ till denna sociala och fysiska likstelhet. Båda poeterna har en sublimitet, säregenhet, integritetsstyrka, självständighet - en poetisk autonomi. Men är så olika. Hos Jäderlund finns ingen förnekelse av kroppen, sexualiteten och den andre - hennes dikter känns sprungna ur kroppsliga erfarenheter. Det jäderlundska diktjaget är lika mycket kropp som huvud, och den andre i hennes dikter är en människa av kött och blod:

Kyss min mun och låt den runda
Mjuka röda cirkelformen
Glida in i ögat rör mig[31]

 

Lidija Praizovic

 

Not- och källförteckning

[1] Emily Dickinson, Emily Dickinson. The Complete Poems, ed. Thomas H. Johnson, Faber and Faber 1970. I fortsättningen kommer hänvisningar till Johnsons utgåva ges endast med diktens nummer i den löpande texten i anslutning till att dikterna citeras och diskuteras. Jag vill också påpeka att jag bara haft utrymme att ge ett diktexempel för att illustrera varje min deltolkning, men att mina deltolkningar i samtliga fall baserar sig på fler.

2 Se även t.ex. dikt 1009.

3 Förutom de ovan exemplifierade dikterna, se t.ex. dikterna 303, 449 och 1445.

4 Jag menar inte att Dickinson dikter är döda, tvärtom är de levande och sinnliga, som hon själv skriver i dikt 1472: "To see the Summer Sky / Is Poetry, though never in a Book it lie - / True Poems flee". Dickinson diktar just ofta om naturen. Men samtidigt är det så uppenbart att dikterna skrivs utifrån en fysisk och social död. Början av dikt 883 beskriver denna dickisonska inställning som jag syftar på: "The Poets light but Lamps - / Themselves - go out -".

5 Vergilius, Dantes och Cervantes hjältar och alter egon interagerar alla (på ett eller annat sätt) livligt i den offentliga verkligheten och i de sociala sammanhangen - de gör allt annat än förminskar sig. Jag har analyserat dessa författares verk i mina föregående essäer om klassiker och kanon som publicerats i Tidningen Kulturen 01.03.10 respektive 14.04.10.

6 Hans-Georg Gadamer, "Hermeneutisk erfarenhet", Sanning och metod i urval, övers. Arne Melberg, Göteborg: Daidalos, 1997, s. 154 f.

7 Fred Dallmayr, "Why the Classics Today? Lessons from Gadamer", http://www8.georgetown.edu/departments/government/ptcpapers/dallmayr.pdf., s. 5 f. (Dallmayr citerar och refererar Gadamer).

8 Frank Kermode, "Pleasure and Change", Pleasure and Change. The Aesthetics of Canon, ed. R. Alter, New York: Oxford University Press, 2004, s. 37 f. (Kermode citerar och kommenterar Gadamer).

9 Richard E. Brantley, kap. 4 "Romantic to Modern Arc", Experience and Faith. The Late-Romantic Imagination of Emily Dickinson, New York: Palgrave 2004, s. 116.

10 Brantley, "Conclusion", s. 204.

11 Brantley, "Conclusion", s. 211 f.

12 Brantley, "Conclusion", s. 212.

13 Brantley, "Conclusion", s. 203-212.

14 Brantley, "Conclusion", s. 204.

15 Brantley, "Conclusion", s. 203.

16 Wendy Barker, "Emily Dickinson and poetic strategy", The Cambridge Companion to Emily Dickinson, ed. Wendy Martin, Cambridge, UK: Cambridge University Press 2002,  s. 77.

17 Barker, s. 78 ff.

18 Barker, s. 86 f.

19 Barker, s. 87 f.

20 Barker, s. 86.

21 Harold Bloom, kap. 12 "Emily Dickinson: vithet, hänförelser, de mörka", Den västerländska kanon. Böcker och skola för eviga tider,  övers. Staffan Holmgren, Stockholm-Stehag: Symposium, 2000, s. 355.

22 Bloom, s. 351.

23 Kermode, s. 37. Gadamer citerad hos Kermode.

24 Kermode, s. 37. Gadamer citerad hos Kermode.

25 Suzanne Juhasz and Christanne Miller, "Performances of Gender in Dickinson's Poetry", The Cambridge Companion to Emily Dickinson, ed. Wendy Martin, Cambridge, UK: Cambridge University Press 2002, s. 107.

26 Juhasz och Miller, s. 108. Författarna citerar här Judith Butler, men byter ut hennes "body" mot sitt "poem" (Judith Butler, "Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory," in Sue-Ellen Case (ed.), Performing Feminism: Feminist Critical Theory and Theatre (Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1990), p. 272).

27 Juhasz och Miller, s. 108.

28 Juhasz och Miller, s. 109.

29 Juhasz och Miller, s. 125.

30 Juhasz och Miller, s. 117 ff.

31 Ann Jäderlund, ur dikten "KYSS MIN MUN", i diktsamlingen Kalender röd Levande av is, i samlingsutgåvan dikter 1984-2000, Stockholm: Månpocket 2002, s. 378.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sten Hanson in memoriam (1936-2013)

Är utomlands när jag nås av beskedet att Sten Hanson är död. Plötsligt känns världen mindre och tråkigare. Tomrummet är lika påtagligt som det gigantiska luftrum som uppfyller katedralen i ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 03 november, 2013

Klaustrofobisk skräck utlovas på Spårvägsmuséet

I mitten av april gör skräcken entré bland tunnelbanevagnarna på Spårvägsmuséet i Stockholm. Teaterföreställningen Silverpilen 21.32 är ett samarbete mellan muséet och Minerva Produktion där man använder tunnelbanevagnen som arena ...

Av: Marcus Ridung | Reportage om scenkonst | 26 mars, 2012

När allting störtar samman

En man, en kvinna. Han är klädd endast i gröna militärbyxor, hon helt i svart. Han ligger hopkrupen i fosterställning, hon ligger raklång vid hans sida. Och mellan dem: blicken ...

Av: Jonna Fries | Gästkrönikör | 11 mars, 2010

Alena Baeva

En Östersjökonsert av undertryckt protest

Den 29 augusti framförde i samband med Östersjöfestivalen Den Polsk Baltiska filharmoniska orkestern under ledning av Ernst van Tiel en både starkt berörande och fascinerande konsert. Hur skulle Henryk ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 08 september, 2016

Romantisk dikt och politisk glans – två ambivalenser

Poesi är att söka glansen: något om samtida romantisk poesi Poesin är till sitt väsen antikategorisk. "Innerst i hjärtat har jag mitt förstånd" har någon poet sagt. Ändå förefaller en del ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2012

Kulturförbittring IV

Om demoner: Som poet är jag inte röst - jag är textuell; mitt kommer ur den skrivna rytmen, ur bilden av tågets öga mot rälsens gång: ta-ta-tam, ta-ta-tam, ta-ta-tam, ta-ta-tam ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 01 juni, 2011

 Kristian Lundberg.

Konny Isgren tiger Av Kristian Lundberg.

Jag sände det första brevet för drygt tio år sedan. Jag hade ryktesvägen fått höra att han numera bodde ute på den skånska landsbygden, jag hade trott att han var död ...

Av: Kristian Lundberg. | Utopiska geografier | 03 juni, 2017

Tehusens tyrann

Samuel Johnson, enligt en målning av Joshual Reynolds. Tehusens tyrann Han var en svårartat konservativ man, och det mitt i upplysningens och radikalismens stolta tidevarv. Därtill såg han illa intill tidvis blindhet ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 30 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.