Wilhelm Waiblinger Foto: Wikipedia

Geniet Wilhelm Waiblinger

En spännande berättelse om talang och erotik av Bo I. Cavefors.

Av: Bo I Cavefors | 29 oktober, 2017
Litteraturens porträtt

Mähä till migrationspolitik

Nu har jag tröttnat! Migrationspolitiken i det här landet känns som att vi är på fartyget som gick på grund medan kaptenen flytt skutan. Och jag berättigar själv mitt eget ...

Av: Linda Bönström | 31 januari, 2014
Gästkrönikör

Veckan från hyllan. Vecka 26-2013

Sveriges egentliga nationaldag Midsommarhelgen är här. Men nu går vi mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga ”nu är det int´långt till jul”. På Nordirland är det ...

Av: regor Flakierski | 22 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

5 – Erik

När dörren slöt sig bakom honom sjönk han ner med ryggen mot den. Han kunde se rakt igenom den praktiska ettan med sovalkov och ut genom fönstret i vardagsrummet. Han ...

Av: Erik | 13 januari, 2012
Lund har allt utom vatten

Samuel Beckett och livets absurda teater



Samuel BeckettNobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven och det faktiska underlaget i Samuel Becketts texter och dramer utgörs ofta av en mycket ordinär verksamhet som skall upprätthållas. Att stiga upp varje morgon och hasa sig fram och tillbaka i den existentiella korridoren i en ritual som beskriver livet och hur det är att invänta slutet på detta sätt. Kanske denna verksamhet sker på livets bekostnad, att den ersätter livets mening eller helt enkelt är livets mening,

Efter en påbörjad tillvaro följer alltid en fortsättning och i dess riktning inträder komplikationer och dessa har sina förvecklingar och sidolinjer som kan äga egna upphöjda betydelser. Men om man ignorerar allt som kommer i ens väg vid denna början och bara sitter stilla i båten under den fortsatta resan och försöker se ut som om det mesta som passerar äger ringa halt eller är av inget  värde åtminstone som det tycks från den egen utblicken så kanske man kan klara sig undan och inte hetsa upp sig för de småsaker som passerar förbi. Vad återstår då? Att ta sig igenom transportsträckorna? Till vad då? Avslutet? Att allt upphör?

John Cleese den kände komikern från Monte Pythongänget berättade en gång i en intervju att han genomgått en mångårig terapi för att komma ur sitt engelska dilemma som avkrävde honom en ständig vaksamhet över livet så att han kunde ta sig oskadd fram till graven. Var då detta hela meningen med alltihop? Att komma helskinnad till livets avslut?

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Samuel Becketts text Molloy går en man i inledningen sin vandring på ett ödsligt fält och han möter en annan man, eller de kommer att mötas men det är de till en början ovetande om och när de möts bakom kullarna stannar de upp en stund och ser på varandra och hälsar och sedan vandrar de vidare var och en på sitt håll. Den ene mannen går sedan dag och natt och vi vet inte vad hans mål är och i det horisontella perspektivet skyms hans väg ibland av kullar och dalar och han försvinner ögonblicksvis för att åter dyka upp ur någon dal eller fram bakom en kulle. Han går där i dagar och nätter och det är synd om honom då han tvingas vara så envis och gå där utan tanke på det sorl som börjar redan när man föds och där frågan ställs om och om igen "Hur skall jag göra? Hur skall jag göra?"

altSedan uppstår förvecklingar på färden som grundar sig i samma envisa existens och förgänglighet utifrån samma envisa frågor: "Hur skall jag göra? Hur skall jag göra?" Och han blir gammal, han börjar använda käpp, det mörknar, han tar upp en hund och håller den, i alla fall så länge att den börjar tycka om honom, och sedan kommer den andre som vandrar åt motsatt håll in mot staden och på detta sätt förgrenas historien och det genereras ett myller av berättelseslingor som lindar sig iväg i snåriga förvecklingar. Men ett står klart. Det är existensen som utgörs av livets absurda teater som Beckett hanterar. Och om den är meningsfull eller inte besvaras inte. Men när Beckett nagelfar den i alla dess vardagliga detaljer når han höjdpunkter där livet framstår i all sin absurda prakt.

I Becketts pjäs "I väntan på Godot" väntar som bekant två män, Extragon och Vladimir, på Godot. Men vem är då denne Godot eller vad representerar Godot? Ja den frågan har alltid ställts kring Godot-pjäsen. Men om det istället är så att denna väntan bara är det existentiella varat och livet symboliserat och att Godot helt simpelt är döden. Och att då vårt oroliga och ängsliga frågande kring Godot döljer att vi egentligen redan vet svaren på alla frågor men att vi förtränger dem och allra helst inte vill veta eller omvänt kanske ställer uppehållande och fördröjande frågor för att slippa de rätta svaren. Att vi hycklar då vi inte vill delges det värsta svaret av dem alla: Att det inte finns någon mening. Att allt bara är skiftningar, chimärer och manövrer. Att ingen väntan kommer att upplösas i bekräftelse, tillfredsställelse eller någon annan sorts vändpunkt, höjdpunkt eller slutpunkt. Väntan kommer alltså att bestå och den är lika oändlig och evig som universum och vi grunnar på samma fråga som vi gjorde när vi i barndomen låg på rygg i gräset med kompisarna och undrade över det faktum att världsrymden aldrig tog slut.

Ibland ställer någon i det vardagliga sammanhanget upp alternativa, till och med ultimativa lösningar för att få en förändring till stånd:
ESTRAGON: Varför hänger vi oss inte?
VLADIMIR: Med vadå?
ESTRAGON: Du har inte en bit rep?
VLADIMIR: Nej.
ESTRAGON: Då går det inte.  ( Ur: "I väntan på Godot" Samuel Beckett)

altI Becketts text Malone dör väntar huvudpersonen inledningsvis på döden. Och här bäddas denna dödslängtan eller dödsångest eller avspända insikt om dödens snara ankomst in i ett banalt och vardagligt förhållningssätt och sammanhang om att det kanske kan gå fram till nästa vecka. Denna avspända tillförsikt kan vara ett sätt att hyckla kontroll av den lilla ömkliga människan:

"Ja om jag känner mig själv rätt är det inte alls otroligt att jag kan hålla mig vid liv ända fram till Kristi förklaring eller Maria Himmelsfärd. Men jag tror det inte, jag tro inte jag misstar mig när jag säger att dessa förlustelser i år kommer att äga rum mig förutan. Jag har den känslan, jag har haft den några dagar och jag litar på den"

Det är en skenbart stillsam och förnöjsam väntan. Han gör sig tålmodig och vill gärna visa oss att han tar det hela med jämnmod och under samma stilla förtröstan som han levt. Är detta då den viktigaste frågan Beckett besvarar eller ställer i sina verk? Vad det är för meningen att leva om man ändå skall dö? Och hur hanterar vi denna motsägelsefulla frågeställning? Och också. Hur ömkliga och små är vi egentligen när vi ställs inför döden?

I Becketts text den Den onämnbare ställer någon inledningsvis frågorna: Hur skall jag göra? Vad skall jag göra? Vad bör jag göra? Den aktuella personen har föreställningen att om han bara vilar sig lite en stund så kommer han att kunna ta i bättre sedan men det är istället svettiga förändringar utom hans kontroll som kommer till stånd. Personers identiteter förväxlas eller upplöses och går om intet och vem som anför tråden är oklart och tonen blir alltmer diffus. Här kan man säga att den eviga väntan på mening eller döden fungerar så radikalt och omtumlande att personerna upplöses eller förväxlas eller förväxlas och därmed upplöses. Att de kanske inte längre lämnar några skuggor och att det blir alltmer oklart vem som är vem. Att identitetslösheten sprider sig.

altOch om vi väntar på Godot? Väntar vi då på att komma fram till målet eller väntar vi på att dö? Vad är då livet? En evighetslång och sorgligt meningslös transportsträcka? Är det Guds nedkomst vi väntar på? Men om Gud trots allt inte finns? Är allt då meningslöst? Eller är Beckett en meningslöshetens utsägare?  Vad säger Becketts verk om Gudstro, eskapism, opium för folket och vardagliga meningsfullheter som att tro på ett gott liv eller att förverkliga sig själv?

Frågorna ligger begravda i tjocka lager i Becketts texter men en fråga utsiras alltid i slutänden som den avgörande och saliggörande: Meningen med livet. Men måste den klargöras? Eller har skapelsen gett oss meningslösheten som gåva att analysera, förvalta och inte minst leva i för att frågorna som vi tvingas ställa ska sporra oss att ta oss an vardagen med nya tag och sortera ting och händelser på vardagens löpande band med gemensamma krafter och på detta sätt skapa en tillfredsställande ordning och mening?

Den finns en avvisande föreställning om att Samuel Becketts världar skulle vara hopplösa återvändsgränder, totalt uppgivna redan från början och i förlängningen destruktiva och livsförnekande, kanske också dödslängtande. Och så är det väl kanske vid en ytlig betraktelse. Men Becketts verk fungerar också som sorgliga skrattspeglar som reflekterar våra liv i dess tydligaste konturer och karikatyrer.

Och de skändliga spegelbilderna av vår värld äger brännande aktualitet. Topprids vi inte av de existentiella frågorna just nu? Är inte katastrofen vårt dagliga bröd? Att undergången tycks obehagligt nära? Global uppvärmning, klimatproblematik, jordbävningar med stora umbäranden för lokalbefolkningar, vulkaner som sprutar, ekonomier som går i kras, lokala krig med fruktansvärda människooffer. Har då Samuel Beckett i grunden genomskådat denna vår ödesdigra livslögn? Har han satt livets gåta i fokus och grävt grundligt åt oss för att avtäcka den existentiella problematiken?  Är Becketts författarskap en riktig väntjänst som får oss att öppna våra grumliga ögon? Är det livets absurda teater som han spelar upp i stiliserad form?

altVåra ansträngningar att åbäka oss framstår då som meningslösa eller rent av löjliga i skenet av att vi alla en dag skall dö. Detta faktum blir i Becketts utförande ofta komiskt. Och Samuel Beckett har motsägelsefullt nog lyckats höja livsvärdet för oss när han nått fram till det faktum att döden skär alla över en kam, komiskt därför att all vår strävan efter välfärd och lycka då blir rörande i all sin småttighet. Att vår strävan på jordytan kan ge tillfälliga vinster och behag men att vi i slutändan alla den vägen skall vandra, ty av jord är vi komna och av jord skall vi åter varda och vi kan ingenting ta med oss dit vi går.

Becketts författarskap ställer de stora frågorna om existensens mening. Hans hårddragna frågeställningar ger en klarare bild av möjligheterna, oddsen och kvalitéerna i detta liv. Det är det absoluta i det meningslösa, det som finns på andra sidan och bortom monotonin, eller misslyckandet eller den minsta gemensamma nämnaren i existensen om att finnas till och som inte är någonting annat än frågan om en värdig existens, om värdet av att leva. Och även om rutinerna finns kvar, de vardagliga, de välbekanta, de som man kan utföra i sömnen, de som utgör den dagliga plågan eller tillfredsställelsen eller både och men som garanterar den igenkännlighetens trygghet i sin funktion, och endast finner sin omväxling i dramatiska förvecklingar i äktenskap, arbete, fritid, eller de tröttande och meningslösa rutinerna i frågor som: när kommer posten, hur blir vädret?  Så kommer vi ändå slutet, det vi är säkra på. Döden.

Om man stiger in i Samuel Becketts prosa- och dramavärld befinner man sig i det slutgiltigt depressiva, men nödvändigtvis inte utan humor. Det blir en absurditetens humor, en humor som är respektlös mot misslyckandet, undergången och döden, som inte fruktar den, utan ofta är bekant men den, och bemästrar den. De subjekt som släpar sig fram i Beckets texter och inväntar målet äger ofta en kontemplativ och ibland en rent idiotisk tillförsikt och även om detta utkrävs under en hopplös väntan på någon herr Godot eller i en sorglig väntan på döden så finns den ändå där. Man kan ju också längta till eftermiddagskaffet, eller till våren, eller att få gå och lägga sig då sömnen ändå är det närmaste man kan komma döden utan att behöva dö.

Benny Holmberg

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Musiken, minnet, muserna och madeleinkakan

Musiken är den av konstarterna som är mest okontrollerbar och gränslös i sina möjligheter och mest vild i betydelserna abstrakt, hållningslös och oberäknelig i sina kapaciteter och i sina strängars ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om musik | 12 februari, 2010

Jesu födelse och den omstridda julen

Aldrig tidigare har väl jul firats i Sverige till ackompanjemang inte bara av ”Bjällerklang” och ”O helga natt” i popversion utan också av en mycket livlig och delvis upprörd debatt ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 23 december, 2012

Mats Waltre. Nya dikter

Förtär stenar       ”må det ske med mig som du har sagt” jag lägger upp min kropp på ett altare jag sjunger tillförsiktens och överlåtelsens lov dess namn är förtröstan jag lägger upp min själs kaos ...

Av: Mats Waltre | Utopiska geografier | 08 september, 2014

Med barnet som förebild

Anneli Sandberg är pastor och församlingsföreståndare i Tingvallakyrkan, en frikyrka belägen mitt i Karlstad. Barnets roll i den världsvida kyrkan, barnvälsignelsen och dopet är frågor som engagerar henne. Anneli jobbar ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 14 juni, 2014

Je est un autre – Cerebral konst

Del två i utställningsserien Psychosis på Färgfabriken i Stockholm har undertiteln ”I is Someone Else”, efter den franske poeten Arthur Rimbauds välkända fras ”Je est un autre”. Titeln är passande ...

Av: Fredrik Bernholm | Essäer om konst | 18 juni, 2012

Bruno Franzon

Kalla mig Ahmaril!

Stadens puls bultar hårt och snabbt, trafiken larmar och sorl överallt, en ständigt föränderlig ström av olika ljud, röster. Och ansikten! Alla dessa ansikten som tillsammans bildar Barcelonas undflyende, mångskiftande ...

Av: Bruno Franzon | Utopiska geografier | 31 maj, 2017

al-Banna och det Muslimska Brödraskapet

På samma sätt som Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott tog de flesta på sängen, var det få analytiker som kunde förutspå de protester som skulle ligga till grund för den ...

Av: Göran Larsson | Övriga porträtt | 11 juni, 2011

En sammanfattning om musikåret tvåtusennio

Att jag var i New York samtidigt som Michael Jackson dog var såklart en ren slump, men det satte sin prägel på resan. Vi hade precis gjort oss i ordning ...

Av: Billie Lindahl | Kulturreportage | 24 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.