Mer fantasi åt folket

När Verner von Heidenstam debuterade med Vallfart och vandringsåroch kort därpå släppte programförklaringen Renässans och tegelstenen Hans Alienus var han den vitamininjektion som svensk litteratur behövde på 1880- och 1890-talet. Naturalismens objektiva rotande i rännstenen styrde ...

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2014
Stefan Whilde

Kulturarbetare viktiga för företagare med visioner

Kulturarbetare viktiga för företag med visioner Lotta Haglund på Kulturkraft på Östgötagatan i Stockholm. Foto: Ragnar di Marzo. I Sverige har det under de senaste åren startats en våg av ...

Av: guido zeccola | 15 september, 2006
Allmänna reportage

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | 26 januari, 2013
Essäer

Att chatta med Strindberg

Strindberg var en djefla karl som kunde många konster, enligt egen utsago. Han var intresserad av det mesta och även nyfiken på framtiden. Hans telepatiska förmåga är omskriven. Om läget ...

Av: Kurt Bäckström | 22 februari, 2012
Litteraturens porträtt

Ondskan belyst. Om Gestaltningen av det ondas väsen i fiktion och verklighet



altHär och nu, utan ängslan vill jag ge mig i kast med den största av gåtor. Den för alltid olösliga, ständigt gnagande plågsamma sprickan i hela vår existens. Ignorabimus, vi får aldrig veta. Paradise Lost.

Om vi vill kan vi återvända till Genesis där människan drivs ut "in exilium" därför att hon inspirerad av ormen vågat ställa frågan "varför", eller "varför inte"?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Knappast behövde man vara allsmäktig och allvis för att inse att hela konceptet med "paradisets lustgård" beskriver en fälla. Genusexperterna torde lätt göra en poäng av den manlige gudomens patriarkala beteende och visa på att Adam här gör sig skyldig till den manliga kardinalsynden att skylla ifrån sig. Vi kunde ju formulera det som så att paradiset gick förlorat i och med förlusten av det paradisiska språk Walter Benjamin definierat, ett språk där allmänbegreppen inte ännu fanns och därmed lögnen var en omöjlighet. Paradiset går förlorat i det ögonblick då den första lögnen uttalas och falskhetens gift insmyger sig i varat.

Efter detta är även den elementära tanken mödosam och kräver ett ständigt arbete i vårt anletes svett för att kunna "översätta" det inres själsliga omedelbara förnimmelser till arbiträra begrepp vilka mekaniskt kan fogas tillsammans i något som endast dunkelt återspeglar själens omedelbara ingivelser och tankar. Vilken oerhörd mängd arbete och möda fordras inte innan en ny tanke överhuvudtaget kan gestaltas, formuleras och förmedlas. De invanda formlerna, tankeimitationer och plagiat slinker däremot med en oändlig lätthet ur oss.

altVi tänker sällan på vad det verkligen är vi säger. Vid den hetsigaste dispyt med en antagonist kan man ofta bryta låsningen med det enkla konstgreppet att säga: "kan du upprepa vad nyss sade. Jag förstod inte riktigt..." vanligtvis inträffar en vidgning av utrymmet i och med att det krävs någon form av eftertanke för att kunna upprepa vad man sagt och det är möjligt att retirera och nyansera sig utan att tappa ansiktet. Givetvis även det faktum att skillnaden mellan tanken och dess verbala avskuggning blir tydlig. Denna plagierade form och enklare tillämpning av den sokratiska metoden är ju numera rätt riskfri. Men Sokrates dömdes till döden då han drivit denna taktik till sin spets i det att hans vedersakare inte stod ut med skammen inför att avslöjas.

Men nu åter till det onda: Den destruktiva och livsfientliga tolkningen av syndafallet som en sexuell manifestation, ett straff och ett slaveri där skammen avslöjar förövaren har blivit det ok Augustinus lade på oss och något som kyrkan hållit fast vid. "Inter feces et urinam" låstes i läran om arvsynden. Augustinus och hans efterföljare de svärdsbeväpnade änglar som stängde vägen för återvändo till paradiset. I det psykoanalytiska perspektivet motsvaras detta av överjagets födelse. Triangeln Gud, Adam och Eva är ödesdiger. Bakom allt detta kan vi ana resterna av en förvisad och nedkämpad tidigare förhistorisk (fruktbarhets?)religion där ormen dyrkas, Phallos, den vi finner spår av i Pythias tempel, i Omphalos, i myten om Minotaurus och Midgårdsormen. Det som tidigare tillbads återkommer i en perverterad och ondskefull form, lagenligt har dess karaktär blivit "unheimlich".

Fascinerande är hur mycket av den tidigare fördolda och okända delen av människoartens uppkomst nu blottlagts och hur det överensstämmer med urgamla rester av myter. Det är ett oerhört intressant faktum att dagens människa härstammar från några tusen individer vilka hotades av att helt dö ut.  Man kan då minnas Ferenczis teorier om latensålderns uppkomst som en följd av istiden För en liten spillra av människoarten måste ett barns födelse till följd av knapphet på föda ha inneburit såväl ett hot som ett löfte, och utlöst en stor ambivalens inför dilemmat med överlevnad. Så minskar alltfort i utvecklingsländerna ett barns chanser att överleva dramatiskt om ett syskon föds innan barnet självt fyllt fem. Är det då så underligt att barn som Freud påpekar innan oidipuskomplexet gått under tycks göra allt för att hindra att föräldrarna skall kunna skapa ytterligare rivaler. Efter denna vittomfamnande exposé vill jag nu gå till två romaner, vilka båda dels är högaktuella, dels redan är klassiker.  Givetvis kommer jag här att referera till även till annan klassisk litteratur som berör ämnet.

altTvå romaner ger sig i kast med att skildra våldet och dess följeslagare

Utrensning är översättningen av titeln "Puhdistus". Här har ursprunget förlorat en del av sin mäktiga sälta. Lost in Translation är den mångbottnade betydelsen: Rening, rengörning, rensning och så utrensning. Frigörelse. Katharsis!

Sofi Oksanen har med detta verk gjort ett definitivt genombrott även om hon redan tidigare manifesterat sig som ett stort löfte och sopat hem de flesta möjliga priser en författare kan få. Vad är det då som berör oss? Kanske är det starkaste i denna roman sist och slutligen förmågan att helt utan demonstrativa pekfingrar och moraliserande tendenser tvinga läsaren att se det komplexa i den verklighet som osynliggjorts av den tillrättalagda verklighetsbild vi tvingats och tvingas att leva med, därför att den helt enkelt är just så enkel. Vi kan givetvis påstå att detta inte är något i sig nytt, hänvisande till Flaubert, Zola, Dostojevskij; Shakespeare etc. Men i så fall befinner sig Sofi som vi ser i det yppersta av sällskap.

Var de Baltiska staterna icke snarlika det "Terra icognita" den förbjudna zon Tarkovskij fångat i Stalker? Ett område som inte fanns trots att det var så nära in på.  I tid och rum. Och fortfarande bestrids deras existensberättigande av en del inflytelserika. De som stödde dem som systematiskt förstörde kyrkor, minnesmärken och gravgårdar är nu indignerade över att ett monument över en ockupationsmakts seger över en annans förflyttats några kilometer. Utrensningen visar på ett inre plan hur oändligt motsägelsefullt och hur omöjlig Befrielsen från det som skett är. Då vi lämnat slaveriets ok som fallit faller vi för dyrkan av guldkalven förfaller i avgudadyrkans last. Historien är obetvingligt en del av vårt själv, vår identitet. Offer och bödel är obetvingligt inslingrade i varandra i och med att bödeln, kollabortören här själv är ett offer.

altDen ovälkomna gästen

Ett citat av Paul-Eerik Rummo som hörnstenen i ett bygge: "Väggarna har öron
och öronen vackra örhängen"

Att se ut genom sitt fönster och se att en främling trängt sig in på ens gård, i synnerhet i en osäker tid när brott begåtts i närheten, polisen inte är en instans man utan vidare kan lita på, och hela landet fortfarande är fullt av en ockupationsmakt som visserligen antagligen är på väg bort men allt fortfarande svävar i ovisshet...

Ett tillstånd följden av en värld där sanningen ständigt måste döljas, kringgås, förnekas, beljugas, där lögnen är den enda livlina man har, sanningen är till döden...En värld tömd på sanning, en gudlös värld...

Gradvis förändras konstellationen. Aliide förstår att denna unga kvinna är en gäst ur det förgångna, att denna gäst inte kommit för att utkräva hämnd utan beskydd.  Och känslan av det kusliga förflyttar fokus dit där den hör hemma. Den quasi-moder-dotter-relation  som uppstår är själva berättelsens "sine non qua", den förutan hade ingen berättelse fötts.

I mitt öra Sjostakovitj gåtfulla femtonde symfoni nu besvarad. Samma i begynnelsen oskyldiga trotsiga tennsoldat, det impertinenta citatet ur Wilhelm Tell "frihetsmotivet",  det växande hotet, pyrrussegrarna, svek och sorg och tillsist den ominösa frågan ur Wagners" Valkyrian: "Weisst Du wie es wird?" upplöst i en passacaglia där ekon krigsmotiv imploderar för att avklinga i en avklarnad upplösning där döden är en försoning och funnen ro, dödsurets klang här ljus i en ständig avmattning av all rörelse tills den slocknar i samma celesta klang som inledde allt.

Huvudpersonen Aliide som inom sig bär på hela denna vetskap och skuldbörda är väl en gestaltning av den korruption som alla som levt i och under ett totalitärt ockupationssystem anpassat sig till, angiveriet, dubbelheten, lögnen och förtigandet. Och samtidigt det utsiktslösa skyddandet av en fördold hopplös dröm. Aliide är en överlevare i kraft av det att hon redan i sig själv bär på en stor ondska framfödd ur en fruktansvärd och medveten avund mot sin vackra äldre syster Ingel. Aliide saknar i sitt inre något av ett sant själv. Hon är som ett maskstunget äpple, utåt kapabel, kompetent, nära det rödkindade sovjetidealet men liksom detta tomt och ruttet inuti. Hon saknar inte heller en viss medmänsklighet. Men allt är antingen präglat av förställning eller en dålig imitation av den avundade storasysterns egenskaper. Motivet bakom hela hennes handlande är även detta falskt: en hopplös "kärlek" till sin svåger Hans Pekk Eeriks son, eller skall vi säga av systemets våldsmaskineri drivs hon in i en situation där hennes ondska får övertaget. Hon har förhörts, torterats men det som definitivt bryter ner hennes motstånd mot det onda är att hon själv "tvingas" att delta i tortyren av ett barn Citationstecknen runt "tvingats" står här för det alternativ som Hegel visar i sitt resonemang kring Herre och Slav.

altVi kan se att varje totalitär regim i en viss mening är möjlig endast då människorna i någon form ingår en överenskommelse med makthavarna. Och varje sådant system strävar givetvis till att så snabbt som möjligt tvinga, locka eller manipulera in sina offer i sin blodiga hantering, på det att de själva har blod på sina händer... Lögnen hotar hela tiden att avslöjas av de förhatliga flugorna som dras till det döda ruttnande köttet... Ordet spyfluga är den korrekta och enda möjliga översättningen, men på finska är ordet för spyfluga=raatokärpänen vilket ordagrant översatt är "asfluga". Vi ser hur all översättning obönhörligt leder till en betydelseförskjutning på det associativa förmedvetna planet. Avskuggningen blir på så sätt förskjuten, en annan.

Det är som om dessa namn sade något: Aliide bär på ett sublimare plan något av en Stephen Kings "Misery" (=Lida!) som funktion.  Ingel är och förblir en änglagestalt, trots att hon blir och är ett "offer" utan att ana sin systers svek och ondska. En som tillbringar tiden i sin förvisning med att rikta blicken mot himlen, inte i sentimental bön utan endast därför att denna samma himmel välver sig både över Sibirien och över hemmet i Estland. Det enda som binder henne samman med Hans Pekk Eeriks son, hennes älskade. Deras barn, dottern Linda är efter förhören och tortyren en stum, tyst och blek varelse. Hon föder en dotter Zara, men saknar liv och form.  I bakgrunden hör jag Sjostakovitsj åttonde symfoni något av den Zeitgeist som Sofis roman skildrar?

Kan vi ana att denna roman är skriven under vånda? Själv ser jag att den som initierar ämnet för själva romanen, ( ett alter ego?) heter Oksana. Närmast en bifigur men den som bedrar och lockar Zara att lämna den trygghet som finns i hemmet i Vladivostok. Den som försätter alla gestalter i romanen i rörelse. Den som initierar det som leder till att hela det dolda och förstummade, det skamliga avtäcks. Sofi är givetvis den som själv skapat det universum hon beskriver, och den som  bestämmer varje individs öde. Och hon är tvingad till det svåra "kill your Darlings" Den enda man som beskrivs med sympati Hans Pekk dör på ett förödande grymt och hemskt sätt, alla kvinnor är krossade olyckliga och förstörda av det maskineri männen och de perverterade och ondskefulla idéerna skapat.

Aliides man Martin den övertygade kommunisten är trots sin i grunden idealistiska övertygelse en kluven och något frånstötande gestalt. Och om någon dristat sig att kalla Hans Pekk dum tar nog Martin priset. I år hålls skogsbrodern och motståndsmannen Hans Pekk i hans eget hem undangömd där av hans egen hustru! Hans Pekks "dumhet" består av hans tillit och tro på utfästa löften. Hans kamp är utsiktslös därför att han förlorar. Finlands vägran att lyda förnuftet ledde till ett delvis framgångsrikt motstånd, trots "kloka" och goda råd från bl.a. Sverige att gå med på de sovjetiska kraven på baser. Vinner man är man klok och förutseende, förlorar man är man "dum". Inför sveket, förräderiet och angiveriet är dock den som har tilltro till det goda handfallen, maktlös och "dum". Vi skall i avslutningen återkomma till detta när vi har tillgång till facit.

altDjävulens hantlangare är alltid två, här i gestalt av Pasji och Lavrentij, två män men tydlig koppling till KGB som nu övergått till marknadsliberalism. Deras geschäft är nu trafficking, koppleri och bordellverksamhet vid sidan av annan kriminalitet. De har anpassat sig till det "nya" systemet snabbt och effektivt. De är överlägsna en K.s "smådjävlar", assistenterna i "Processen" och "Slottet" i ondska men har samma persekutoriska och vilseledande funktion, minnande om Bill och Bull (ballarna), där den onde Måns (läromästaren) här skymtar förbi i omnämnande av Berija (själva kuken). I sin råa stupiditet blir de nästan rörande och hemtrevliga på samma sätt som mördare och andra ofta utövar en lockelse på ett visst slag av kvinnor Givetvis en förutsättning för att deras verksamhet skall vara möjlig...  Dock: Pasja kan lätt utläsas som pascha ( och vi byter ut en bokstav till följande i alfabetet "Paska", =Skit, som på finska inte betyder "smuts" utan mycket bokstavligt avföring med stank och allt) och Lavrentij bär Berijas förnamn... Även vargen älskar lammet, utan ett offer är bödeln ingen bödel...

Hela boken rör sig på olika topos och tidsplan skickligt sammanfogade till en gastkramande thriller på det högre planet. Allt är osäkert, och en stämning av dystopi svävar även över det fiktiva nuet. Trösten finns i första hand i naturen, trädgården, odlingarna, löken, kålen och maten där Aliide efter systerns deportation utvecklat en egen förmåga. Hennes förmåga att dölja, ljuga och vilseleda blir också det som gör det möjligt för henne att rädda Zara från början en oönskad inträngling men den som bär med sig möjligheten till en rening. Namnet Zara anspelar på namnet Sara som betyder furstinna prinsessa. Denna förnedrade våldtagarna och till prostitution tvingade furstinna har som alter ego burit namnet Natasja, julbarnet och alltså något av en Kristusgestalt i all sin förnedring. (S)he was despised and rejected...

Låt oss göra halt här och gå över till den andra boken...

Den andre

De fattiga i Lodz är Steve Sem Sandbergs stora kast. Om Sofi Oksanen rör sig mellan olika tidsplan och platser men med egentligen endast två kvinnor i fokus utspelar sig De fattiga i ett instängt getto och i en relativt strängt genomförd kronologisk tidsrymd i det förflutna men igengäld med ett myller av olika personer och deras öden, nära nog som en rysk roman.  Trots den skenbart stora skillnaden mellan romanerna, finns det många paralleller att dra, både i tematiken och i vissa detaljer. Det finns inget skäl att anta något direkt samband, här måste på något sätt något så svårdefinierbart som Zeitgeist, förmedvetna och omedvetna kollektiva minnesspår i form av berättelser, dramaturgiska lagar och bitvis tidsmässigt identiska överlappningar spela in.  Givetvis kan vi anta att det även finns ett inre psykologiskt behov: båda drivs givetvis av ett eget inre behov att bearbeta det utanförskap och den smärta som därmed är kopplad till något som skall och kan beröra alla. Att bryta ner det getto varje privatspråk skapat där begränsningen i frasen: "endast jag själv vet hur jag lider" kan överskridas.

Det personliga blir via den konstnärliga gestaltningen universellt.  Oksanen har berört sitt individuella helvete i sina beskrivningar av anorexi och panikångest (vilket jävla ord), och Sem Sandberg har vittnat om sin bakgrund.  Dessa upplevelser utgör både källan till kreativiteten i den form den framträder, och den stora förmågan till inlevelse i andras lidande vilka båda besitter. Båda dessa kvaliteter blir obönhörligt allt ovanligare i den människoart välfärdssamhället skapar, de emotionellt och intellektuellt lättjefulla hängivna Acedia och omedveten cynism.

altSem-Sandberg strävar att göra begripligt hur en Mordechai Chaim Rumkowski kunde bli den han var. För att med Shakespeare kunna säga: Det är inte ödet som styr våra val, det är våra val som styr vårt öde. Vi kunde i korthet säga att Rumkowski är den som önskade bli en Moses för sitt (sic!) folk men blev den som ledde det in slaveriet och gradvis in i döden. Rumkowski blev via sin tro på at han via sitt samarbete med den onda ockupationsmakten skulle kunna göra både sig själv och den ständigt minskande befolkningen oumbärlig för tyskarna via produktion och arbete. Han gör ett kontrakt med djävulen och inte som Moses ett förbund med Gud. På ett skrämmande sätt bär han nästan alla drag den antisemitiska stereotypin tillskriver juden. Han är bakslug, en skicklig manipulatör, girig, vällustig, sexuellt förfallen till pedofili, inställsam mot makthavarna, själv tyrannisk och grym mot dem som står under honom, girig och i den meningen en kommunist att han betraktar all egendom i ghettot som sin egen personliga. Banksystemet i gettot är hans, fabrikerna är hans, barnen är "hans" polisen är "hans", maten etc. Han lägger sig i allt likt en annan Gustav Vasa.

Gettot övergår allt mer på det inre planet till att bli "hans" skapelse", rike, och momentant till hans Paradis. Han lyckas inge många av innevånarna föreställningen att deras liv hänger helt på vad han lyckas åstadkomma. Om någon sätter sig upp emot honom drivs han ut ur denna illusoriska ö av trygghet. Det hela får allt mer för läsaren ett drag av "Stockholmssyndrom" både hos Rumkowski själv och hos befolkningen. Hur skall vi då förstå denne Chaim Mordechai: Han själv är ursprungligen ett barnhemsbarn, illa omtyckt, en som saknat kamrater, tjock oattraktiv. Han har gjort affärer, blivit barnhemsföreståndare innan den nazistiska ockupationen. Nu kan han äntligen göra sig gällande, bli något av en furste, en "Messias" i det rike han bygger upp. Är han ond? Vad Sem-Sandberg söker visa är det relativa och banala i detta begrepp. Rumkowski lyckas trots allt bevara sitt ghetto längre än något annat ghetto består. Och via detta överlever omkring 7000 judar som annars med största sannolikhet hade förintats. Han själv och hela hans familj går under i Auschwitz. Som sjuttioåring har han äntligen ingått äktenskap i gettot och adopterat en "son" vilken sannskyldigt utvecklar sig till ett litet monster under "faderns" inflytande.

altVarför hans "ondska" är samtidigt så alltgenomträngande och förvillande är väl det att även i den finns en viss pervers värme, och den rättfärdigas av en kärlek till själva livet. Hans ondska uppstår givetvis inte hos honom själv heller enbart av yttre skäl, men den potenseras av den enväldiga makt han får genom att stå i förbund med ondskan. Han kan om inte annat hjälper inkalla tyska trupper för att återställa "ordningen". Den judiska gettopolisen är givetvis hans verktyg. Påminner han till sist om den blinde åldrige Faust som tror att han håller på att gräva en kanal till välsignelse för folket när ljuden av spadtag han hör i själva verket är ljudet från lemurernas spadtag då gräver hans grav? Men i detta fall finns ingen räddande "Mater Gloriosa" ingen upphöjd mildrande ironi. Allt slutar i död och förnedring. Att gettot i Lodz går under beror på att de sovjetiska trupperna gjort halt vid Wisla för att passivt bevittna hur tyskarna utplånar Warszawa som gjort uppror mot tyskarna i förhoppningen om hjälp av "befriarna", vilka cyniskt låter all eventuell polsk kraft krossas. Än en gång sker detta efter Katyn! Men nu behöver man inte besudla sina händer med blod.  I Sem-Sandbergs bok faller den "sista människan" juden Adam som överlevt hela helvetets makter för ett skott av  de sovjetiska befriarna.

Vi kan och förmår inte här beskriva eller omfatta det människomyller romanen innehåller, goda och onda. Och de flesta för det mesta motstridiga och komplicerade karaktärer och gestalter som fyller ut berättelsen Drag av parodi, mild ironi, nattsvart svärta genomsyrar allt. Här är den entydigt goda gestalten, den mystiska änglalika Lida, Adams syster, något av en helig dåre, en som existerar i det transcendenta oanfäktad av all ondska och allt lidande. Språket i båda romanerna är häpnadsväckande vackert, uttrycksfullt och rikt. Äger en poetiskt gestaltande kraft mitt i allt det ohyggliga.  Och båda beskriver varsin process, den ena upplöses i en form av rening och försoning, den andra stupar ner i mörker och undergång. I vardera finns ett vapen den pistol som enligt dramats regler måste avlossa. Så avlossas den i Sofis roman men i Sem-Sandbergs icke. Därför att den saknar ammunition eftersom den redan avlossats. En symbol för de maktlösheten och Rumkowskis impotens.

Kadens

Båda romanerna avslutas med en epilog där relationen till dokumentation klargörs. I Oksanens fall är den förmodligen baserad på verkliga dokument vilka omarbetats i fiktiv form och vilka antagligen bestämt hela fiktionens framväxt. Här blir de ett slags "nycklar" till hur angiveriet alltmer leder till en förlust av all form av visshet. I detta fall förblir även i efterhand allt präglat av en viss "osäkerhet". Vilka är de agenter X och "Kärbe" som omnämns? Är det Aliides make och Aliide själv? Kärbe har ju en konkret betydelse nämligen "utstrykning" på estniska. Betyder detta då att det är ett namn som strukits ur listorna? Eller strukits över? Eller att Aliide via sitt handlande till sist stryker ut den oförrätt hon begått? Fascinerande är kontrasten mellan romanens glödande rika psykologiska insikt och "dokumentets" torftiga elände och intill det parodiska gränsande missbedömning av allt som skett. Sem-Sandberg redovisar däremot själv bakgrunden till sin roman på ett utförligt och uttömmande sätt. Dock utelämnar han det personliga i att han själv befunnit sig i "dödsskuggans dal" då han gav sig in i projektet.

Vad vi kan se är att båda romanerna kretsar kring instängdhet, förföljelse och svek. Samtidigt kan vi se att för dagens människa har hela världen alltmer förvandlats till ett getto där undergångsscenarierna och den tilltagande insikten om hur liten och bräcklig vår värld är blivit alltmer dominerande. Parallellen med katastrofen på Påskön blir allt tydligare där inbördes statusjakt mellan klanerna ledde till att naturen ödelades, inte träd att bygga farkoster av att ta sig därifrån fanns längre. Och givetvis är vi alla medvetna om att vår tid här är utmätt, men vi vet inte för hur länge. För någon av oss. Är det då så att hela frågan om det ondas existensoch teodice´problemet är fel ställd. Vår önskan är att om det fanns en Allmakt, en Gud, en försyn vore den i sig styrd av en etisk moral vi kunde förstå.

altMen svaret faller alltid. Det enda möjliga svaret förefaller vara att Gud om han finns likt konsten är bortom gott och ont. Bortom det mänskligas begränsade kategorier i tid och rum, och därmed bortom kausalitetens lagar så som vi uppfattar världen. Före och efter orsak och verkan. Om tiden för den Evige inte existerar faller teodice´kravet Vi uppfattar världen som en berättelse, men därute i universum finns kanske inte någon "berättelse", drama, komedi eller tragedi utan endast olika former av en oändlig energi, ibland förtätad till materie. Men för oss finns utan Ondskans närvaro inga för oss begripliga berättelser. Den stora konsten måste alltid beröra det onda och lidandet i världen. Detta är en grym och hård insikt. Att vara människa innebär en ofrånkomlig existentiell nöd. Paradoxalt nog finns samtidigt den enda tröst vi kan få i berättelsen, i  att förstå världen som en berättelse.

I den västerländska av kristendomen formade världsbilden förklaras världen som ett före och ett efter. Få av oss vet att det vi förmätet kallar Gamla Testamentet inte till sin form överensstämmer med vår Bibel annat än i texten. Men medan Judarnas Bibel har en brytpunkt i före och efter Jobs bok har de kristna stuvat om ordningen berättelsen så att den skall överensstämma med visionen av profetiorna om Kristus som Messias, alltså bli en eskalatorisk berättelse, är det så att Gud inte kan svara Job annat än genom att prisa sin egen storhet. Efter detta förstummas Gud, han sänder ingen profet mer, han är svarslös och drar sig undan i tystnad.

Både Aliide, den avundsamma obetydligare systern, och barnhemsbarnet Chaim har präglats av Skammen att inte vara älskade, den min hustru kallar den största. Själv har jag ofta i våra dialoger hävdat att än större är kanske skammen att inte själv kunna älska. Sant är att varken Chaim eller Aliide har denna förmåga till kärlek därför att de saknat en kärlek som gett dem en egen verklig identitet och därmed integritet. Utan detta saknar du förmåga att lyssna till ditt samvete utan söker stöd utifrån och blir därför ett lätt offer för dem som vill korrumpera dig. Både Chaim och Aliide åstadkommer dock den stora skada de gör genom den lögnaktiga pseudokärlek de bygger upp för att skyla över sin oförmåga. Chaim säger sig älska "sitt folk" och framförallt "sina barn", Aliide styrs av sin falska och obesvarade kärlek till sin svåger.

Då hon till sist tvingas medge att den är hopplöst obesvarad, visar hon sannerligen vem hon egentligen är. Båda sätter sig i Guds ställe och är lika grymma i sin oförmåga. Jag betänker att aboriginerna även de har ett före och efter. Drömtiden som fanns innan skapelsen och som stundtals fortfarande kan uppnås, där man är i harmoni med världen och naturen, och Mardrömstiden som inleddes då västerlänningarna började tränga in i deras värld. Gränsen mellan avguderi, gudlöshet och går kanske inte där vi tror. Aliides avgud är hennes falska kärlek som egentligen är en förklädd avund, Chaims är det försvar han byggt upp mot sin inre tomhet, och perversitet, pedofilens "kärlek" till sina offer. Tyvärr måste vi konstatera att den gudsbild, den gud människan skapar och håller fast vid sällan är ett dugg bättre än hon själv, ofta tyvärr värre. Endast den som förmår ge upp inför undret i att vara till och att underkasta sig det faktum att vi inte kan förstå kan förlösas. Finns nyckeln hos en Rene' Girard, hos Dostojevskij, i mystiken? Det finns gestalter som lyser upp vår väg men vi må icke förväxla oss själva med dem, som en Chaim, en Aliide.

Oliver Parland

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 5

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 11 juli, 2013

Berlusconismen, en politisk commedia dell'arte?

När Silvio Berlusconi framträder i italiensk tv som om han ingick i en commedia dell'arte föreställning med färgat hår, inopererade hårsäckar för att reducera håravfallet, höjda skoklackar för att bättra ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2011

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 maj, 2013

De biologiska föräldrarna. Mötet.

Jag hade ont överallt. Ont i kroppen av min utbrändhet. Det gjorde ondare än förut, det brände sår, i min hud. Jag kände en enorm hopplöshet, kunde inte fokusera på ...

Av: Linda Marie Jum Soon Johansson | Allmänna reportage | 01 december, 2014

A Tree- rows in Brooklyn-1945

Gripande familjedrama och uppväxtskildring, om jakten på den amerikanska drömmen

Det växte ett träd i Brooklyn är en av de stora amerikanska klassikerna. När amerikanska soldater önskade böcker hemifrån låg Det växte ett träd i Brooklyn på topplistan - två upplagor trycktes upp för ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 10 augusti, 2017

Elsa Beskow, okomplicerad som en rödbeta

Att Astrid Lindgren var Sveriges främsta barnboksförfattare under andra hälften av 1900-talet är väl obestridligt - och lika obestridligt kan man nog placera Elsa Beskow i motsvarande position under seklets ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 21 oktober, 2009

Bild: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 1

Tarja Salmi-Jacobsons reportage i två delar om Draculas födelseort Sighisoara.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 11 januari, 2016

Höstlöv. Robert Halvarsson

Den stundande årstiden

Min vän, hör du hur det blåser därute?

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 21 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.