Veckan från Gregorius Magnus

Mer än hälften av riksdagsledamöterna som slutade efter valet i höstas försörjs fortfarande av riksdagen. En granskning som Svt har gjort visar att 77 av 122 tidigare riksdagsledamöter fortfarande nu ...

Av: Gregor Flakierski | 12 juni, 2011
Veckans titt i hyllan

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | 03 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | 01 mars, 2015
Stefan Whilde

Tre tusendelar

Vi har lagt ytterligare ett OS till handlingarna, 2012 i London. Rätteligen ska också Wales och Skottland nämnas, de olika sporterna har varit utspridda över olika delar av Storbritannien. Eller ...

Av: Per-Inge Planefors | 14 augusti, 2012
Gästkrönikör

Don Quijote som en antielitistisk, antirasistisk och feministisk roman (Om klassiker och kanon del II)



altDon Quijote som en antielitistisk, antirasistisk och feministisk roman Men vad skulle Cervantes och hans samtid säga? Spelar det någon roll? Vad är viktigast vid läsning av klassiker?

Vad anser jag då egentligen?

"Hur vet man att man anser något? Att man under omständigheternas tryck och för att passa in i de mänskliga samtalen gör vissa påståenden, är en sak." Men: "Vad anser jag då egentligen?" Horace Engdahls skriver detta, och det sammanfattar väl min egen noja över att framföra åsikter. Willy Kyrklund skrev aldrig tidningsartiklar, eftersom han "när han kom till slutet av sin argumentation alltid fann att han lika gärna kunde tycka tvärtom". Och Engdahl själv hyser i många frågor "olika uppfattningar på morgonen och på kvällen" och "(b)estämda åsikter retar (honom) dessutom till motsägelser oavsett från vilket håll de framförs".[1]

I min förra essä driver jag tesen att den västerländska kanon uttrycker sexism, rasism och elitism, och att det därför gäller att läsa kanonlitteratur mycket kritiskt, för en sådan läsning kan t.o.m. vara livsnödvändig för oss, istället för livsfarlig.[2] Det är väl ingen osanning, men den är på tok för ensidig. Eller: min tes äger giltighet utifrån min läsning av de fyra huvudkällor som jag utgår från - Harold Blooms Den västerländska kanon, T. S. Eliots Vad är en klassiker?, Vergilius Aeneiden och Dantes Komedin - men det handlar just om min läsning och framförallt representerar Bloom, Eliot, Vergilius och Dante inte hela kanon. Den västerländska kanon är faktiskt smockfull av normbrott och nyanser. Jag kunde ju valt att skriva om Sapfo, men gjorde det inte - i syfte att bevisa min tes! Jag hade i bl.a. Aeneiden och Komedin upptäckt att kanonlitteratur utesluter kvinnlig sexualitet, så för att med tydlighet bevisa detta uteslöt jag själv Sapfos som ju så bejakande och befriande skriver om kvinnor och erotik. Därmed upprätthåller jag själv de uteslutningsmekanismer som jag anklagar andra för.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mitt främsta misstag i den förra essän var att jag satte likhetstecken mellan kanon och Bloom. Blooms kanonsyn - att kanons konstnärliga kriterier inte är förenliga med krav på framflyttade positioner för kvinnor, icke-västerlänningar och klasskampen - lät jag vårdslöst färga av sig på kanon.[3] Men kanon är inte så fientlig mot kvinnor, utlänningar och enkelt folk, som han vill få oss att tro. Dessutom: genom att låta mig provoceras av Bloom och därmed ta ställning mot "döda, vita, västerländska män", ger jag själv uttryck för rasism och manshat, och hamnar i en ofruktbar strid. Därför tänkte jag i denna essä "bortse" från Bloom, för att tolka kanonlitteratur på andra sätt.[4]

För att återknyta till Engdahls betraktelse ovan: om vi människors nu är så nyckfulla och föränderliga i våra uppfattningar, är det då inte bäst att vi helt enkelt håller käften? Nej, menar Engdahl, för "om människor bara yttrade sig när de hade en välgrundad uppfattning, skulle det mänskliga samtalet avstanna".[5] Katastrof!

altJag vill visa att Miguel de Cervantes klassiker Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha kan läsas som en antielitistisk, antirasistisk och feministisk roman. I min läsning är det just kritiken av unkna maktstrukturer som är romanens huvudtema. Men är min läsning i enlighet med författarens intention och samtidskontext? Är det viktigt för läsare idag att ta hänsyn till dessa? Vad bör vi i huvudsak utgå från vid tolkning av klassiker?

Tesen är förstås en reaktion mot min förra om kanonlitteratur som sexistisk, rasistisk och elitistisk. I Don Quijote och en rad andra klassiker kan man se att så inte är fallet - tvärtom. För mig är båda mina teser, om de får gå i dialog med varandra, lika sanna.[6] Visst kan pendlingen mellan ytterligheterna tyckas naiv, snedvriden och onödigt dramatisk. Men jag tror att man kommer närmast vad man egentligen anser just i motsägelsen mellan ytterligheter, i själva åsikts-rörligheten, i summan av allt. Våra ostabila och ombytliga skallar som ständigt tänker tvärtom är något positivt - värt att bejaka!

Olika läsningar av Don Quijote som dominerat klassikerdiskussionen

Läsningar som utgår från författarens intention och samtid
På 1600- och 1700-talet, skriver P. E. Russell, var Don Quijote en framgångsrik rolig bok, vilket var i enlighet med författarens intention.[7] Cervantes skriver i förordet att han vill att "de tungsinta (ska) lockas till skratt och de muntra till ännu större munterhet".[8] Russell argumenterar mot den romantiska synen på Don Quijote som dominerat forskningen sedan 1800-talet, och som menar att det är en sorglig bok.[9] Nej, den är rolig.  Enligt Russell är författarintentionen och den ursprungliga kontexten helt normerande för läsningen.[10]

altAnthony Close är inne på samma spår. Quijote-forskningen har följt den romantiska traditionen - seriös, sentimental, filosofisk - och därmed ignorerat det uppenbara: Don Quijote är en burlesk satir över riddarromanen.[11] I förordet skriver Cervantes att hans "huvudsyfte (...) är att riva ner det illa komponerade hopkok som kallas för riddarromaner och som avskys av många, men lovprisas av många fler".[12]

Close och Russell överensstämmer i sin huvudsakliga tes: författarintentionen och textens ursprungliga kontext bör vara normerande för vår förståelse av verket. Close skriver: "Understanding literary art consists in referring it to two such systems (...) The first is the writer's whole style and outlook; the second is the cultural system or series of systems in which this has been formed."[13]

Jag har svårt att skriva under på detta. Istället stödjer jag mig på hermeneutikern Hans-Georg Gadamer som talar om förståelse som en horisontsammansmältning av vår samtidshorisont och historiska horisonter- dessa är i själva verket omöjliga att hålla avskilda.[14] Till skillnad från Russell och Close som enbart vill ta hänsyn till textens dåtid, betonar Gadamer det dialektiska spelet mellan textens dåtid och läsarens nutid.

Man kan invända mot Russell och Close att deras trofasthet gentemot författarens intention och samtid resulterar i att de inte uppfattar ambivalensen och utvecklingen i romanen, något som romantikerna tog fasta på.[15]

Radikala nytolkningar
Leo Spitzer lyfter - i romantikernas efterföljde[16] - fram nyanserna. Perspektivismen utmärker Don Quijotes struktur som helhet. Inte minst märker vi detta i de många debatterna mellan Don Quijote och Sancho Panza, där vi aldrig får en slutgiltig segrare, utan bara olika perspektiv.[17] Spitzer menar också, i motsats till Close, att Cervantes integrerar kritiken mot riddarromaner med ett bejakande av illusionen.[18]

altSpitzers betoning av relativismen och polyfonin i Don Quijote överensstämmer med min vilja att demokratisera kanon. Jag håller med om att Cervantes står ovanför dem olika perspektiven, dvs. att han inte själv tar ställning,[19] vilket också gör boken till en klassiker rik på tolkningar.

Sammanfattningsvis förhåller sig Spitzer betydligt friare till författarintentionen och ursprungskontexten än Russell och Close, och det tycks vara detta som gör hans tolkning öppnare, vidare och mer nyanserad än deras.

Anthony J. Cascardi menar att det i varje tolkning finns en spänning mellan ett historiserande närmande (som ser texter som sociala symboliska handlingar inbäddade i sin speciella tid) och ett moderniserande eller postmodernt närmande (viljan att frigöra texter från historien för att undvika att begränsa dem). Detta kan lösas genom att vi erkänner att båda dessa positioner är aspekter av en pågående berättelse där dåtiden är tillgänglig i fragmentarisk form för tillägnad i nutiden.[20] Att historia och samtid aldrig är åtskilda, och att vi måste ta hänsyn till båda om vi vill förstå en text, överensstämmer ju med Gadamer.

Hur såg det då ut på Cervantes samtid? Cascardi citerar Michail Bachtin som menar att det var en brytning i den europeiska civilisationens historia: "'its emergence from a socially isolated and culturally deaf semipatriarchal society, and its entrance into international and interlingual contacts and relationships (...) a multitude of different languages, cultures and times became available to Europe'".[21] Konflikten stod mellan den traditionella världen som baserade sig på ett system av hierarkiska och absoluta samhällsklasser, moralisk säkerhet och begränsade tecken, och den moderna världen som baserar sig på ett fritt utbyte över sociala linjer, öppenhet och obegränsade, villkorliga tecken.[22] (Till den traditionella världen hörde också riddarromanen och den romantiska berättelsen.)[23] Cascardi menar att denna konflikt avspeglas i Don Quijote: här finns samtidigt en idealiserande längtan till den traditionella kulturens ideologi och en kritik av dess grymhet och oböjlighet.[24]

Cascardis slutsats: Cervantes ser skönlitteratur som något som inbjuder till förnyelse av just den idealisering som den underminerar. Don Quijote står för det romantiska riddaridealet och längtan till den traditionella världen, medan författaren själv uppmuntrar oss att läsa kritiken mot dessa ideal.[25] Därav ambivalensen gentemot den traditionella kulturens ideologi och det riddarromantiska idealet.

Kärnan i Cascardis läsning: "Cervantes's engagement with ('ideology critique') as a sympathetic - and very nearly postmodern - form of 'iconoclasm' whose ultimate effect is to refuse the choice between 'history' and 'modernity' that has long structured debates over literary interpretation".[26] Och att vi, när vi läser Cervantes, också bör både historisera och modernisera/postmodernisera honom; bejaka historiciteten, romantiken och idealiseringen, men också kritiskt förhålla oss till bokens ideologi utifrån vår samtid.

Cascardi tar hänsyn till både verkets dåtid och läsarens samtid och hans tolkning är lyhörd, komplex och nyanserad.

Daniel Eisenberg - med rötter i den romantiska Quijote-traditionen -[27] utgår från Cervantes intention och kontext men kommer fram till att boken skiljer sig från vad dess författare ville. Dessutom läser vi idag Don Quijote med en annan syn på världen, samhället och litteraturen - en 1600-tals läsning är inadekvat.[28] Eisenberg rekonstruerar den syn på Don Quijote som Cervantes hade och ville att hans läsare skulle ha:

a libro de caballerías burlesco, which through example and discussion exposed the inadequacies of the previous works of that genre, and gave readers information and guidance with which to improve themselves. From Don Quixote Cervantes hoped they would choose better books and read books more critically, as a result of which they would live more virtuous lives, especially by following God's rules in dealing with the opposite sex, and become more patriotic. [29]

Genomgående hos Eisenberg beskrivs Cervantes som moraliserande och bakåtsträvande,[30] vilket delvis rimmar illa med Cascardis läsning av Don Quijote som "ideology critique" och min egen läsning av den som subversiv. Men, skriver Eisenberg, den moraliska nyttan som Cervantes eftersträvade (baserad på t.ex. en kristen världsbild och misogyni) är begränsad till hans tid och har inget värde för oss idag.[31]

Dessutom avviker Cervantes bok från hans syfte - och tur är det: "if Don Quixote were what Cervantes wanted it to be, and no more, it would have pleased, at most, its early readers, and would today be forgotten (...). A classic, to survive "the test of time," must please many generations of readers. (...) a classic must inevitably differ from what its author intended".[32] Den främsta orsaken till att Don Quijote blivit en klassiker är dess motsättningsfulla natur: parallellt med viljan att attackera riddarromanen och få läsarna att hånskratta åt Don Quijote, attraherades Cervantes av riddarromanen och blev under skrivandet alltmer fäst vid sin riddare.[33] Eisenbergs poäng är att Don Quijote inte är en konsekvent helhet; att fastställa en enda tolkning är omöjligt. Därmed är det oriktigt att påstå att 1600-tals receptionen skulle vara mer korrekt än vår tids.[34]

Min slutsats av Eisenbergs text är att eftersom Cervantes bok skiljer sig från hans intention, eftersom det sätt på vilket Don Quijote lästes i hans samtid knappast är aktuell för oss idag och eftersom bokens paradoxala natur gör det omöjligt att låsa den i en enda tolkning, så har vi utrymme att tolka denna komplexa klassiker enligt vår syn på världen etc. Klassiker överskrider alltid författarens intention och samtid; tolkningen av dem fortsätter alltid.

Vad jag anser om och hur jag förhåller mig till de olika läsningarna
För Russell och Close är författarintention och ursprungskontexten normerande för vår läsning av Don Quijote, vilket gör att de är ensidiga och rigida i sina tolkningar av romanen som en rolig bok respektive en burlesk satir över riddarromanen. Spitzer, Cascardi och Eisenberg, å andra sidan, tar hänsyn till Cervantes intention och 1600-tal, men förhåller sig betydligt friare till dessa; därför spränger deras läsningar på olika sätt den begränsning som Russells och Closes uppvisar. Spitzers perspektivism som relativiserar, Cascardis "ideology critique" som vägrar välja mellan den historiska eller samtida tolkningspositionen och Eisenbergs tes om att klassiker med nödvändighet överskrider sin författares intention och samtid, anser jag är mer öppna, komplexa, nyanserade, givande och aktuella, varför jag kommer att ta stöd i dem för min läsning av romanen. Dessa teoretikers läsningar tycks mig korrespondera med Gadamers hermeneutik, som beskriver tolkning som en horisontsammansmältning mellan vår samtidshorisont och historiska horisonter - dessa kan aldrig hållas avskilda.

Min läsning av Don Quijot 35

altEn antielitistisk roman: språkets mångfald
Spitzer menar att de många debatterna om språket mellan Don Quijote och Sancho Panza aldrig får en slutgiltig vinnare.[36] Don Quijote är den bildade talaren med ett korrekt och förfinat språk, Sancho Panza den obildade med ett okorrekt språk och en folklig expressivitet. Cervantes står ovanför och hans syfte är att visa på språkets mångfald, utan att själv ta ställning. Cervantes vill få fram många olika sätt att tala på, eftersom dessa representerar olika individuella realiteter och olika reflektioner av verkligheten. I dialogerna mellan Don Quijote och Sancho Panza reflekteras deras olika bakgrunder, och på så sätt bryts verkligheten upp i olika perspektiv, utan att något får företräde.[37] Här är ett exempel:

- Jo, alltså, det var i en by i Estremadura, fortsatte Sancho, där fanns det en getherde, ja alltså en herde som vaktade getter, och herden, eller getherden, som jag nämnde, hette Lope Ruiz, och den här Lope Ruiz var förälskad i en herdinna som hette Torralba, och den här herdinnan Torralba var dotter till en rik storbonde, och den här rika storbonden ...'
- Om du ska berätta din historia så där, Sancho, sade Don Quijote, och säga om allting två gånger, så kommer du aldrig till slutet. Sjung ut, och visa att du är en förståndig karl, annars är det bättre att du är tyst.
- Så här som jag berättar, svarade Sancho, berättar man alla sagor hemma, jag kan inte berätta på nåt annat sätt, så ers nåd ska inte ha mig att hitta på nåt heller.
- Berätta som du vill då, sade Don Quijote, eftersom du har turen att jag inte kan låta bli att lyssna på dig. Fortsätt nu.[38]

En antirasistisk roman: gränssprängande kärlek
Cascardi beskriver hur Don Quijote uppstod i en brytningstid i Europas historia: övergången från en traditionell kultur (isolerad, patriarkal, klassbunden) till en modern (internationell, öppen, rörlighet över sociala linjer).[39] Denna disparata tid återspeglas i fångens berättelse om hans och Zoraidas kärlek. Här uttrycks en längtan till den gamla kulturen, för berättelsen präglas av kristocentrism och eurocentrism: den kristna fången flyr från den muslimska världen till den kristna med Zoraida, en moriska som önskar konvertera till kristendomen.[40] Men berättelsen är förvånansvärt nyanserad och opartisk, och betoningen ligger på att kärleken mellan de två inte vet av några gränser. Zoraida imponerar: en stark, orädd och självständig kvinna; hon är hjärnan bakom flyktplanen samt står för finansieringen, och inte minst sätter hon sig upp mot sin far för sin rätt att välja religion, kultur och man. Samtidigt framställs Zoraidas far inte som ond - tvärtom,[41] och skilsmässan mellan far och dotter är hjärtslitande: ena stunden förbannar han henne för att i nästa be henne komma tillbaka och förlåter henne allt.[42] Zoraida gråter men är besluten att "göra det som är rätt för egen del".[43]

Berättelsen visar att varken fången eller Zoraida är bundna till den kultur, religion och språk som de föddes in i.[44] Den moderna kulturen tillåter de att röra sig fritt över sådana förmenta gränser. Häri ligger kritiken mot den traditionella kulturen: kulturella, religiösa, språkliga etc. identiteter är villkorliga och tillfälliga, inte naturliga och för alltid.

En feministisk roman: manlig fantasi kraschar mot verklig kvinna
altEisenberg menar att det delvis finns en konservativ moral i Don Quijote som bl.a. ger uttryck för misogyni.[45] Tvärtom! Ett huvudtema är glappet mellan den manliga fantasin om kvinnan och den verkliga kvinnan. Jämför Don Quijotes beskrivning av Dulcinea: "hennes ställning (är) allra minst en prinsessas, hon är ju min drottning och min härskarinna, och (...) hennes skönhet är övermänsklig",[46] med Sancho Panzas beskrivning av Aldonza Lorenzo: "hon kastar stång lika bra som den starkaste drängen i hela byn (...) duktig tös, morsk och kavat (...) stark som en tjur är hon, och en sån röst sen!".[47] Citaten gäller samma kvinna.

Don Quijotes Dulcinea är en hövisk idealisering av kvinnan (inspirerad av riddarromanen), Sancho Panzas Aldonza är bondsk och grov. Vi har större anledning att tro på Sancho Panzas version.[48] Vi möter aldrig den verkliga Aldonza i egen person i första delen - hon existerar huvudsakligen som den piedestalplacerade Dulcinea i den fåfänge Don Quijotes fantasi. Men hon glimtar till ibland i Sancho Panzas jordnära beskrivningar.

Jämför Don Quijotes idealisering av kvinnan med Dantes. Dantes upphöjda, förhärligade bild av Beatrice överensstämmer helt med den verkliga Beatrice vi möter.[49] Don Quijotes upphöjda, förhärligade fantasi om Dulcinea kraschar totalt mot verklighetens Aldonza. Dante provocerar, Cervantes kritiserar. Don Quijote är en galning med dålig koll på verkligheten.

altMen är min läsning i enlighet med författarens intention och samtidskontext? Är det viktigt för läsare idag att ta hänsyn till dessa? Vad bör vi i huvudsak utgå från vid tolkning av klassiker?
Spitzer huvudpoäng är att Cervantes ger olika perspektiv på saker utan att något perspektiv får ett absolut värde. Spitzers relativisering öppnar för demokratiska tolkningar. Jag har också tagit utgångspunkt i Cascardi och i samtliga fall ovan gjort läsningar där Cervantes samtid - brytpunkten mellan sluten tradition och öppen modernitet - återspeglas i romanen. Cascardi menar också - i likhet med Gadamer - att läsning innebär att både historisera och modernisera verket, därför har jag betonat sådant som är aktuellt för oss idag: kritiken av unkna maktstrukturer. Eisenberg, slutligen, studerar författarintention (konservativ) och ursprungskontext, men konstaterar att dessa inte är särskilt relevanta för oss idag; vi bör läsa Don Quijote utifrån vår syn på världen, samhället och litteraturen - den kan tolkas på många olika sätt. Jag tänker att egentligen är det ju omöjligt att fastslå Cervantes intention med säkerhet.  Hade han subversiva syften (vilket jag tror), så höll han dem sannolikt dolda.

Alltså: Min läsning av romanen som antielitistisk, antirasistisk och feministisk är inte i enlighet med Cervantes uttalade intention, men kanske med hans outtalade (kanske omedvetna) intention. Inte minst för att min läsning reflekterar ingången i modern kultur under hans samtid. Läsare idag bör ta hänsyn till författarens intention och samtid (det är givande), men också känna oss fria att avvika från dessa (det är ännu mer givande) - Don Quijote i sig överskrider ju sin författares syfte och samtid. Vi kan ta stöd i annan skönlitteratur och teoretisk litteratur vid läsningen av klassiker,[50] men viktigast är att aktualisera texten i vår samtid och inför oss själva - på så sätt testas om klassikern är äkta! (Gadamer menar att ett verks klassikerstatus är beroende av att det "'addresses every present generation as if its message was specifically meant for it'", "'as if they were saying something to me in particular'".)[51] Don Quijote är äkta. I min läsning främjar den dessutom alldeles självklart ett jämställt, mångkulturellt och jämlikt samhälle. Se där nyttan med kanon!

Lidija Praizovic

Not- och källförteckning

1 Horace Engdahl, "Reaktionära betraktelser", DN Kultur 14.03.10, s. 10 f. (gäller alla citaten i stycket).

2 Lidija Praizovic, "Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)", essä publicerad i Tidningen Kulturen, 01.03.10.

3 Harold Bloom, "En elegi över kanon", Den västerländska kanon. Böcker och skola för eviga tider, övers. Staffan Holmgren, Stockholm-Stehag: Symposion, 2000, s. 27-56. Se även min essä, 01.03.10.

4 På ett omedvetet och implicit plan förhåller jag mig till Bloom även i den här essän, märker jag. I förra essän (01.03.10) argumenterar jag explicit mot Bloom om att kanon inte alls är enbart exemplarisk estetik, utan tvärtom även manipulativ ideologi som uttrycker sexism, rasism och elitism. I den här essän vill jag istället visa att det finns kanonlitteratur som uttrycker motsatt ideologi: feminism, antirasism och antielitism, och som därmed är socialt rättvis och gynnar social rättvisa, något som Bloom menar är oförenligt med kanons intellektuella och estetiska kvalitetskriterier. Alltså söker jag i denna essä motbevisa både mig själv (all kanonlitteratur är inte sexistisk, rasistisk och elitistisk, utan det finns även sådan som är feministisk, antirasistisk och antielitistisk) och Bloom (kanonlitteratur kan visst vara socialt rättvis och gynna social rättvisa). Men jag förhåller mig inte medvetet och explicit till Bloom, varför han inte kommer att nämnas i fortsättningen.

5 Engdahl, 14.03.10.

6 Dels syftar jag på att det är skillnad mellan kanonlitteratur och kanonlitteratur: vissa böcker är sexistiska, rasistiska och elitistiska, andra är motsatsen till detta. Dels syftar jag på att det beror på hur vi läser böckerna, vad vi tar fasta på.

7 P. E. Russell, "Don Quixote as a Funny Book", Modern Language Review 64, 1969, s. 312.

8 Miguel de Cervantes, Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha: I-II, övers. Jens Nordenhök, Stockholm-Stehag: Symposion, 2001, s. 18.

9 Russell, s. 312 f.

10 Russell, s. 325.

11 Anthony Close, kapitel 1. "'Don Quixote' as a Burlesque Novel", The Romantic Approach to "Don Quixote". A Critical History of the Romantic Tradition in "Quixote" Criticism, Cambridge: Cambridge University Press, s. 1 f.

12 Cervantes, s. 18.

13 Close, "Conclusion", s. 250.

14 Hans-Georg Gadamer, "Hermeneutisk erfarenhet", Sanning och metod i urval, övers. Arne Melberg, Göteborg: Daidalos, 1997, s. 154.

15 Angående romantikernas syn på Don Quijote, se t.ex. Close kapitel 1. "'Don Quijote' as a burlesque novel", s. 19: romantikerna uppfattade det som att romanen började som en parodi, men sedan överskred denna genre. (Se även fotnot 27.)

16 Leo Spitzer, "Linguistic Perspectivism in the Don Quijote", Cervantes' Don Quixote. A Casebook, ed. Roberto González Echevarría, New York: Oxford University Press, 2005, s. 163 f.: I sin tes om att perspektivismen utmärker hela romanens struktur utgår Spitzer från Américo Castro. Och Américo Castro i sin tur, karakteriserar Close, som den som överfört det romantiska Quijote-arvet, bl.a. sådant som ligger till grund för perspektivismen, till 1900-talet (Close, kapitel 6. "'El pensamiento de Cervantes'", s. 210).

17 Spitzer, s. 163.

18 Spitzer, s. 192.

19 Spitzer, s. 164 (se även s. 194 ff.).

20 Anthony J. Cascardi, "Romance, Ideology and Iconoclasm in Cervantes", Cervantes and His Postmodern Constituencies, ed. Anne J. Cruz & Carroll B. Johnson, New York & London: Garland, 1999, s. 26. Cascardi refererar till Fredric Jameson (ur Political  Unconscious, Ithaca: Cornell UP, 1981).

21 Cascardi, s. 28. Cascardi citerar Michail Bachtin (ur "Epic and Novel", The Dialogic Imagination, ed. Michael Holquist, trans. Caryl Emerson and Michael Holquist, Austin: U of Texas P, 1981, s. 3-40). Bachtin talar om tiden för uppkomsten av romanen som genre, vilket överensstämmer med tiden när Don Quijote skrevs, som Cascardi just kallar för den första moderna romanen.

22 Cascardi, s. 29 f. Cascardi utgår här från Jean Baudrillards analys av samhällsklasstrukturer i relation till en semiotik av sociala former (i "Symbolic Exchange", Selected Writings, ed. Mark Poster, Stanford: Stanford UP, 1988, s. 119-148).

23 Cascardi, s. 27 f.

24 Cascardi, se särskilt s. 39 (även t.ex. s. 30, s. 34, s. 36 f.).

25 Cascardi, s. 38.

26 Cascardi, s. 25.

27 Daniel Eisenberg, appendix "The Influence of Don Quixote on the Romantic Movement", A Study of Don Quixote, Newark: Juan de la Cuesta-Hispanic Monographs, 1987, se särskilt s. 207: "(The Romantics) were (...) the first to understand Cervantes' complex views on chivalry: that while attacking untruthful chivalric literature, he was defending what he understood to be true chivalry, and he had considerable sympathy for some of the books he was attacking"; och s. 209: "(The Romantics) shared (...) the view that Don Quixote should not be considered as merely a burlesque of libros de caballerías, that while it began as such, it has transcended its original purpose. From this book it can be seen that I believe they were correct".

28 Eisenberg, "Introduction", s. xiii f.

29 Eisenberg, kapitel 6. "Don Quixote as a Classic", s. 175. I "Introduction", s. xiii skriver Eisenberg att han rekonstruerar Cervantes intention och litterära kontext både utifrån Don Quijote och yttre bevis.

30 Eisenberg, se t.ex. även kapitel 5. "The Provecho of Don Quixote", s. 157.

31 Eisenberg, kapitel 6. "Don Quixote as a Classic", s. 175 ff.

32 Eisenberg, kapitel 6. "Don Quixote as a Classic", s. 178 f.

33 Eisenberg, kapitel 6. "Don Quixote as a Classic", s. 188 ff. (se särskilt s. 189 och s. 193). Eisenberg menar att det finns en utveckling i boken: i första delen är kritiken mot riddarromanen och hånskrattandet åt Don Quijote tydligare, för att avta i andra delen. I min läsning (nedan) fokuserar jag just på första delen, och troligtvis är det därför den kritiska dimensionen står i förgrunden. Riddarromanen och Don Quijote hör ju till den traditionella världen, och i min läsning tar jag främst fasta på att Cervantes förhåller sig kritiskt till dess ideologi (förutom "Min läsning av Don Quijote" se även om Cascardi ovan under underrubriken "Radikala nytolkningar").

34 Eisenberg, kapitel 6. "Don Quixote as a Classic", s. 185 ff.

35 Mitt fokus är första delen av Don Quijote. Jag vill också påpeka att jag under varje underrubrik bara har utrymme att ge ett kortfattat exempel som illustrerar min tes, men jag anser att det i samtliga fall finns fler.

36 Spitzer, s. 163.

37 Spitzer, s. 175-181.

38 Cervantes, s. 148.

39 Cascardi, s. 28 ff. (Cascardi utgår från Bachtin och Baudrillard). Se även här i essän under underrubriken "Radikala nytolkningar", där jag refererar Cascardis beskrivning av denna brytningstid utförligare.

40 Cervantes, s. 321-323 och s. 329-363. Dessa sidor handlar om fångens berättelse om honom och Zoraida.

41 Cervantes, se s. 348 ff. Zoraidas far är vänlig och tillmötesgående mot fången innan hans dotter rymmer med denne. Dessutom går det inte att tvivla på faderns starka kärlek till sin dotter, även efter rymningen (se ovan i brödtexten om skilsmässan).

42 Cervantes, s. 358 f.

43 Cervantes, s. 357 ff. (citatet s. 357, se även särskilt s. 359).

44 Gällande fången: fången har ju suttit många år fängslad i Alger, där han blev förälskad i Zoraida. I Alger talade han ett slags blandspråk, vilket är det han och Zoraida fortsätter att tala sinsemellan även vid ankomsten till Europa. När Don Quijote möter dem (i Spanien), är de dessutom (helt eller delvis) klädda som morer.

45 Eisenberg, kapitel 6. "Don Quixote as a Classic", s. 175 ff. Eisenberg menar just att denna moral är irrelevant för oss idag, och att vi idag läser på ett annat sätt (se även ovan om Eisenberg under underrubriken "Radikala nytolkningar").

46 Cervantes, s. 97.

47 Cervantes, s. 202.

48 Att Don Quijote i fantasin gör om en verklig "bondflicka" till en påhittad "prinsessa" för att ha en "hjärtas dam" att fullborda sin riddarroll med är uppenbart från första början (Cervantes, s. 20); på åtminstone ett ställe säger Don Quijote öppet och medvetet apropå Dulcinea: "Kort sagt, så föreställer jag mig det, varken mera eller mindre, och för mitt inre målar jag upp henne som jag vill ha henne, båda vad gäller skönhet och upphöjdhet" (Cervantes, s. 204); Sancho Panzas beskrivning bekräftas dessutom av en annan källa: "hon var den skickligaste skinksalterskan i hela La Mancha" (Cervantes, s. 74).

49 Se min essä, 01.03.10. Jag analyserar där just Beatrice i Dantes Komedin.

50 Gällande skönlitteratur tänker jag här på intertextuella tolkningar, och gällande teoretisk litteratur tänker jag dels på sådan som dominerat klassikerdiskussionen (t.ex. teoretikerna jag använt här i essän), men också sådan som av olika anledningar förhåller sig mer kritiskt och ifrågasättande till verkets klassikerstatus.

51 Fred Dallmayr, "Why the Classics  Today? Lessons from Gadamer", http://www8.georgetown.edu/departments/government/ptcpapers/dallmayr.pdf., s. 5 f. (Dallmayr citerar Gadamer). Se även min förra essä, 01.03.10: där skriver jag lite utförligare om Gadamers uppfattning att ett kriterium för klassiker är att de kan tala till varje tid och generation, dvs. att de alltid är aktuella, samt att det är läsarens uppgift att aktualisera dem.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturmarxismen och staten

Kulturmarxism är ett ord som ständigt återkommer hos personer som intresserar sig för relationen mellan vänstern, den vänstervridna liberalismen och de senaste årtiondenas politiska utveckling. En utveckling som i allt ...

Av: Anton Stigermark | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet

En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 23 november, 2017

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Takfresk i Camera degli Sposi, detalj

Det är bara att lyssna i tystnad

Femhundratio år efter Andrea Mantegnas död - ett litet porträtt genom några av konstnärens verk. Den 13 september 1506 dog en av renässansen mest betydande konstnärer: Andrea Mantegna. Vem var ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 06 januari, 2016

Nätet. Foto: Sunna Nordgren

Papper eller skärm?

Ett fotografi från ett fullsatt persontåg på 1950-talet visar hur varenda passagerare läser dagstidningen. Bilden har nyligen spridits på så kallade sociala medier – under den ironiska titeln ”All den ...

Av: Tidningen Kulturen | Björn Gustavsson | 10 september, 2015

Elvis Graceland - i Danmark

Danmark har fått sitt eget Graceland. På en åker vid södra infarten till staden Randers på Jylland, knappt 15 mil söder om Fredrikshavn, har en kopia av Elvis Presleys legendariska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 19 Maj, 2011

Andalusien, i toleransens namn

Foto: Anne Edelstam Den mest befolkade av Spaniens regioner med Sevilla som huvudstad, vackert belägen i den södra delen av landet, är ett smycke i morisk arkitektur sedan dess arabiska ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 30 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.