Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | 08 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Lottomannen

Gubben var liten, tjock och obehaglig. En invandrad typ som passade lika bra in på våra gator som en sadlad dromedar. ”Vad glor du på”, fräste jag åt honom när ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 oktober, 2013
Gästkrönikör

Utanför Ganesha-tempel i Pondycherry

I Tamil Nadu, Södra Indien, finns en ficka i geografin

Exakt hur stor fickan är vet jag inte, men där talas över femtio språk. Fickan heter Auroville. Jag har varit där. I en väldig kruka, formad som en blomknopp, finns en ...

Av: Annakarin Svedberg | 24 september, 2017
Kulturreportage

Konung i rike

Simulerat körverk för fem ostämda fioler, en småskev viola, en vinbestänkt cello och en rostig trombon (Pjäsen är huvudsaken)  En konung äger smala händer En konung äger små ögon En dag går konungen ...

Av: Alan Asaid | 03 augusti, 2009
Utopiska geografier

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick



Samuel BeckettSamuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater. Han är en erkänt gåtfull dramatiker och romanförfattare, och hans romantrilogi (Molloy, Malone dör och Den onämnbare) har nyligen getts ut i en volym av förlaget Modernista. Det är minst av allt fråga om  ett konventionellt romanskrivande. En rudimentär yttre handling existerar här och var, men för det mesta är det en inre monolog som dominerar. Människan är ensam (man alone), och i denna ensamhet försöker hon förstå en ogripbar värld. En karakteristisk formulering ur det Beckettska verket är denna:

"Jag ensam är människa, allt det övriga är gudomligt."

Efter ett möte i Paris i mitten av 60-talet, ett sammanträffande som jag skildrat i ett par essäböcker och som även förekommer i romanen Västerlandsfärden. En hednisk historia, som CKM Förlag ger ut i början av år 2010, började en brevväxling som pågick ända till hans bortgång den 22 december 1989. Det rörde sig om små korta meddelanden.

Nobelprishösten 1969 befann sig Beckett i Nabeul i Tunisien. Han hade nyligen tillfrisknat från en tids sjukdom och ville hämta kraft i ett soligt land där han inte behövde bli störd. Nobelpriset var för honom närmast en chock, men han ansåg sig inte kunna göra som Jean-Paul Sartre gjort: tacka nej till priset. Jag skrev några rader och gratulerade. Han svarade omgående, trots att världspressen då hade upptäckt hans "gömställe". De frågor som journalister ställde ville han inte besvara. Han menade att allt stod skrivet i de böcker han hade gett ut. I böckerna finns svaren och inte i den showbusiness som författare, förlag och bokmässor ägnar sig åt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi väntar på Godot. Men kommer Godot någonsin att komma? Vi väntar på ett ingripande utifrån. Vi tror hela tiden att någon annan ska lösa våra problem. Himmelriket ska ges åt oss som gåva. Vi ska inte skapa det. Vi är människor. Vi är inte Godot.

Sommaren 1977 bodde jag i England, bland annat i den lilla staden Cheltenham. Jag var gäst hos en familj med namnet Molloy. Och genom Martin Esslin, en välkänd teaterexpert med absurd teater som sin specialitet, hade jag fått veta att Beckett höll på att regissera sin pjäs Krapps sista band i Berlin. Jag skrev ett meddelande till hans Berlinadress och fick ett vykort som svar, ett kort adresserat till: Percival, c/o Molloy. Han skrev: "Enjoy yourself in England."

Hans förhållande till England och engelsk kultur har skildrats i många böcker. En gång frågade någon: "Are you English?" och fick till svar: "No, on the contrary."

Hösten 1977 reste jag till Mexiko, där jag lärde känna poeten Octavio Paz som berättade för mig om Samuel Becketts arbete med tolkningar av mexikansk lyrik till engelska.

Något år efter min Mexikovistelse befann jag mig i Tunisien, där jag arbetade på en ny roman (om den nya människans historia) och samtidigt översatte Becketts lilla roman Sällskap. När en del ord dök upp som jag inte begrep, skrev jag till honom. Svaret kom med vändande post. De speciella orden förklarades, och jag försökte fånga andan i hans språk, för att inte säga andningen bakom hans ord. Musiken, pauserna, andetagen ... tillhör de element som var viktiga för honom. Hans kortaste pjäs heter Breath.

När jag vårvintern 1986 befann mig på ön Cypern höll jag på att översätta hans pjäs Ett monologstycke och en av hans noveller. Märkligt nog handlade novellen om en blomsteräng i lamningstid. Det var just en sådan äng som jag upplevde under mitt översättningsarbete. Ett nyfött lamm stapplade fram till mig mitt i mitt översättande.

Han var mycket generös när det gällde att klargöra ord som inte fanns i lexikon. Ja, hela hans väsen var fyllt av generositet och lyssnande. Men visst kunde han vara kritisk. "Kritiker" var för honom ett skällsord, ett av de grövsta. - Se hans engelska version av I väntan på Godot.

Hans teaterframgång kom genom ett samarbete med Roger Blin, en av teatermänniskan Antonin Artauds nära medarbetare. Regissören och skådespelaren Roger Blin, som under många år spelade en huvudroll i det Beckettska teaterarbetet, berättade säkerligen om Antonin Artaud, som dock (av vad man vet) Beckett aldrig kommenterade.

Artaud är känd för sin nya teatersyn, som han kallade "Grymhetens teater". På sätt och vis kan man i den dramatik som Beckett skrivit finna drag som påminner om Artaud. Det rituella spelet är viktigt. Människan och hennes tid är centrala storheter. Tiden bryter ned henne, och hon står där ensam på scenen omgiven av skuggor. "Jag ensam är människa, allt det övriga är gudomligt."

Sommaren 1990 träffade jag på teaterfestivalen i Avignon skådespelaren och regissören Pierrre Chabert, som där spelade Krapp i Beckettpjäsen Krapps sista band. Regin hade gjorts av författaren många år före dennes bortgång, och denna uppsättning var nu aktuell på nytt. I september 1993 gästspelade Pierre Chabert med denna föreställning under en Beckettfestival som jag organiserade i Stockholm. Under denna festival uppfördes också andra Beckettpjäser, exempelvis Ljud av steg (Footfalls) i min egen regi.

Det Artaudska inflytandet inom den svenska teatervärlden är inte stort. Man kan inte heller påstå att den Beckettska esprin är vanlig i svenskt teaterliv, där det tunga psykologiska berättandet varit en huvudsak.

Är det nu dags för en förändring? Antonin Artaud förstod att teater måste vara en besvärjelseakt. I den Beckettska teatern blir scenen mer och mer asketisk. Det mänskliga dramat omges av en talande tystnad. Slutligen står vi där alla och väntar. Men vad väntar vi på? Godot?

 Percival

Ur arkivet

view_module reorder

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 Maj, 2012

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Beato Angelico.  Noli me tangere

Kris­tus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden

Efter de tre dagarnas sökande, saknad och sorg återvänder "begravningssällskapet" till livet. De inre känslorna har lagt sig och de vardagliga sysslorna får ta vid.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 05 april, 2015

Bild av Melker Garay

Slaktbänken

Melker Garay om den etiska värden som verkar vara skrivna i sand.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 november, 2015

Främlingen främmandegjord blir en vän

1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Reportage om scenkonst | 24 Maj, 2012

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2012

Ivo Holmqvist om Folke Isaksson

“Eldflugorna har slocknat, askflagorna yr över jorden.” Så vackert och så dystert avslutade Folke Isaksson titeldikten i den samling som kom 1998 och som hette just ”Eldflugorna”. Den apokalyptiska slutraden ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 04 juni, 2013

Äkthet och falskhet i Blade Runner och Homo Falsus

”[…] av alla bländverk livet tvingar på oss är detta det farligaste: att tro att det bara finns en verklighet och att den är begriplig.” – Jan Kjaerstad, Homo Falsus Med ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts