Beatrice Månsdotter

Förändrat landskap

Den dagen gick hon förbi det lilla torget på en slingrig gata bland kullerstenarna. När husen skymdes av trädens blommande grenar, och värmen gjorde kroppen tyngre. Husen klättrar på bergssidan ...

Av: Beatrice Månsdotter | 02 december, 2016
Gästkrönikör

Med märkta kort

De senaste veckorna har det varit mycket snack om förebilder. Framförallt i media i och med konflikten mellan bloggaren Isabella Löwengrip och journalisten Quetzala Blanco. Löwengrip ansåg att Blanco romantiserade ...

Av: Joakim Lindén | 26 oktober, 2011
Essäer

Abu Casems olycksbärande tofflor - en arabisk saga

Lumina av Guitton [Denna saga är mycket gammal och av syriskt ursprung. Det finns många varianter av olika längd och med fler eller färre detaljer, såsom det sig bör i ...

Av: José Luis Ramírez | 27 augusti, 2008
Utopiska geografier

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | 10 september, 2012
Utopiska geografier

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick



Samuel BeckettSamuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater. Han är en erkänt gåtfull dramatiker och romanförfattare, och hans romantrilogi (Molloy, Malone dör och Den onämnbare) har nyligen getts ut i en volym av förlaget Modernista. Det är minst av allt fråga om  ett konventionellt romanskrivande. En rudimentär yttre handling existerar här och var, men för det mesta är det en inre monolog som dominerar. Människan är ensam (man alone), och i denna ensamhet försöker hon förstå en ogripbar värld. En karakteristisk formulering ur det Beckettska verket är denna:

"Jag ensam är människa, allt det övriga är gudomligt."

Efter ett möte i Paris i mitten av 60-talet, ett sammanträffande som jag skildrat i ett par essäböcker och som även förekommer i romanen Västerlandsfärden. En hednisk historia, som CKM Förlag ger ut i början av år 2010, började en brevväxling som pågick ända till hans bortgång den 22 december 1989. Det rörde sig om små korta meddelanden.

Nobelprishösten 1969 befann sig Beckett i Nabeul i Tunisien. Han hade nyligen tillfrisknat från en tids sjukdom och ville hämta kraft i ett soligt land där han inte behövde bli störd. Nobelpriset var för honom närmast en chock, men han ansåg sig inte kunna göra som Jean-Paul Sartre gjort: tacka nej till priset. Jag skrev några rader och gratulerade. Han svarade omgående, trots att världspressen då hade upptäckt hans "gömställe". De frågor som journalister ställde ville han inte besvara. Han menade att allt stod skrivet i de böcker han hade gett ut. I böckerna finns svaren och inte i den showbusiness som författare, förlag och bokmässor ägnar sig åt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi väntar på Godot. Men kommer Godot någonsin att komma? Vi väntar på ett ingripande utifrån. Vi tror hela tiden att någon annan ska lösa våra problem. Himmelriket ska ges åt oss som gåva. Vi ska inte skapa det. Vi är människor. Vi är inte Godot.

Sommaren 1977 bodde jag i England, bland annat i den lilla staden Cheltenham. Jag var gäst hos en familj med namnet Molloy. Och genom Martin Esslin, en välkänd teaterexpert med absurd teater som sin specialitet, hade jag fått veta att Beckett höll på att regissera sin pjäs Krapps sista band i Berlin. Jag skrev ett meddelande till hans Berlinadress och fick ett vykort som svar, ett kort adresserat till: Percival, c/o Molloy. Han skrev: "Enjoy yourself in England."

Hans förhållande till England och engelsk kultur har skildrats i många böcker. En gång frågade någon: "Are you English?" och fick till svar: "No, on the contrary."

Hösten 1977 reste jag till Mexiko, där jag lärde känna poeten Octavio Paz som berättade för mig om Samuel Becketts arbete med tolkningar av mexikansk lyrik till engelska.

Något år efter min Mexikovistelse befann jag mig i Tunisien, där jag arbetade på en ny roman (om den nya människans historia) och samtidigt översatte Becketts lilla roman Sällskap. När en del ord dök upp som jag inte begrep, skrev jag till honom. Svaret kom med vändande post. De speciella orden förklarades, och jag försökte fånga andan i hans språk, för att inte säga andningen bakom hans ord. Musiken, pauserna, andetagen ... tillhör de element som var viktiga för honom. Hans kortaste pjäs heter Breath.

När jag vårvintern 1986 befann mig på ön Cypern höll jag på att översätta hans pjäs Ett monologstycke och en av hans noveller. Märkligt nog handlade novellen om en blomsteräng i lamningstid. Det var just en sådan äng som jag upplevde under mitt översättningsarbete. Ett nyfött lamm stapplade fram till mig mitt i mitt översättande.

Han var mycket generös när det gällde att klargöra ord som inte fanns i lexikon. Ja, hela hans väsen var fyllt av generositet och lyssnande. Men visst kunde han vara kritisk. "Kritiker" var för honom ett skällsord, ett av de grövsta. - Se hans engelska version av I väntan på Godot.

Hans teaterframgång kom genom ett samarbete med Roger Blin, en av teatermänniskan Antonin Artauds nära medarbetare. Regissören och skådespelaren Roger Blin, som under många år spelade en huvudroll i det Beckettska teaterarbetet, berättade säkerligen om Antonin Artaud, som dock (av vad man vet) Beckett aldrig kommenterade.

Artaud är känd för sin nya teatersyn, som han kallade "Grymhetens teater". På sätt och vis kan man i den dramatik som Beckett skrivit finna drag som påminner om Artaud. Det rituella spelet är viktigt. Människan och hennes tid är centrala storheter. Tiden bryter ned henne, och hon står där ensam på scenen omgiven av skuggor. "Jag ensam är människa, allt det övriga är gudomligt."

Sommaren 1990 träffade jag på teaterfestivalen i Avignon skådespelaren och regissören Pierrre Chabert, som där spelade Krapp i Beckettpjäsen Krapps sista band. Regin hade gjorts av författaren många år före dennes bortgång, och denna uppsättning var nu aktuell på nytt. I september 1993 gästspelade Pierre Chabert med denna föreställning under en Beckettfestival som jag organiserade i Stockholm. Under denna festival uppfördes också andra Beckettpjäser, exempelvis Ljud av steg (Footfalls) i min egen regi.

Det Artaudska inflytandet inom den svenska teatervärlden är inte stort. Man kan inte heller påstå att den Beckettska esprin är vanlig i svenskt teaterliv, där det tunga psykologiska berättandet varit en huvudsak.

Är det nu dags för en förändring? Antonin Artaud förstod att teater måste vara en besvärjelseakt. I den Beckettska teatern blir scenen mer och mer asketisk. Det mänskliga dramat omges av en talande tystnad. Slutligen står vi där alla och väntar. Men vad väntar vi på? Godot?

 Percival

Ur arkivet

view_module reorder

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Sarojini Naidu – poet och hjältinna i den indiska frihetskampen

”Söker du skydd eller stöd, kom till oss! Jag ger, till hela världen, friheten i detta Indien, som aldrig dog i det förflutna, skall vara oförstört i framtiden och kommer ...

Av: Annakarin Svedberg | Litteraturens porträtt | 27 augusti, 2014

Det allvarsamma valet Om den litteräre enstöringen

"I sanning, ingen blir vis som inte känner mörkret." ( Hermann Hesse) Postulatet att en författare måste vara död för sin omgivning för att därigenom kunna betrakta, kommentera och till sist omvandla ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 14 februari, 2012

Forstå versus forklare

Innledning Vitenskapelige forklaringer inntar en sentral plass og spiller store roller i moderne samfunns selvforståelse, der konsepsjonens om forutsigbarhet i handling står sterkt. I alle fall om en skal tro på ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 oktober, 2014

Ezra Pound

Dag Hammarskjölds stora insats för poesin: frigivningen av Ezra Pound

I Dag Hammarskjölds magnifika livsverk finns ett lite udda inslag. Under sin tid som generalsekreterare för FN engagerade han sig under många år för en av patienterna på sinnessjukhuset St ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 28 april, 2017

Gudinnans orgasm i världen

I förrådet, bland gamla tidskrifter, broschyrer och annat skriftställt och diverse, finner jag, otippat, ett tunt häfte med murrigt omslag. I orgasm skapar gud världen, står det.

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 25 februari, 2017

Discovågen

Discovågen var som hetast i ungefär ett decennium: från mitten av 70-talet fram till mitten av 80-talet. Första gången jag besökte ett ”diskotek” var 1971 i gillestugan på en stiftsgård, där ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 29 augusti, 2014

Eugenio De Signoribus, Dikter

Lekbrödernas rond                 "Vid millenieskiftet"     med 2:a i annalkande visar en ännu osäker spanare från höjden resterna av upplösta löpgravar... ur dem kommer järnkrokar på led, befriade och krumma, med armarna i luften, en stiliserad skelettarmé ...

Av: Eugenio De Signoribus, översättare:Julian Birbrajer | Utopiska geografier | 20 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.