Jobs bok i kristider

Människan är ett syndabocksbenäget djur. Man pekar ut eller också utpekas man. I tider av kris måste officiella huvuden rulla. Chefer avsätts, ministrar avgår, kungen halshuggs. Föremålen skiftar och mekanismen ...

Av: Eugenio Trías | 07 mars, 2011
Agora - filosofiska essäer

Litteraturens resa in i det underbara. Intervju med Dante Maffìa

Dante Maffìa är en italiensk författare från Kalabrien i Syditalien. Han har skrivit många böcker: romaner, diktsamlingar, essäer. Böckerna publiceras på italienska men i bland även på kalabresiska, ett vackert ...

Av: Iacopo Vannicelli | 06 december, 2013
Litteraturens porträtt

Ett rop på den autentiska litteraturen

Italien ser sig om efter något lugnande. Nuet är ostadigt, politiken svajar betänkligt och till råga på allt dyker Berlusconi upp igen som gubben i lådan. Men tillfällig lindring finns ...

Av: Annagreta Dyring | 09 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

FEMEN protest mot påvens besök i Strasbourg (2014)

Friheten på barrikaderna

Symboler är viktiga i alla krig och revolutioner, och idealiseringen har alltid skett inom konsten. Mathias Jansson tar berättar om hur Delacroix berömda målning "Friheten på barrikaderna" har levt vidare ...

Av: Mathias Jansson | 01 mars, 2015
Essäer om konst

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick



Samuel BeckettSamuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater. Han är en erkänt gåtfull dramatiker och romanförfattare, och hans romantrilogi (Molloy, Malone dör och Den onämnbare) har nyligen getts ut i en volym av förlaget Modernista. Det är minst av allt fråga om  ett konventionellt romanskrivande. En rudimentär yttre handling existerar här och var, men för det mesta är det en inre monolog som dominerar. Människan är ensam (man alone), och i denna ensamhet försöker hon förstå en ogripbar värld. En karakteristisk formulering ur det Beckettska verket är denna:

"Jag ensam är människa, allt det övriga är gudomligt."

Efter ett möte i Paris i mitten av 60-talet, ett sammanträffande som jag skildrat i ett par essäböcker och som även förekommer i romanen Västerlandsfärden. En hednisk historia, som CKM Förlag ger ut i början av år 2010, började en brevväxling som pågick ända till hans bortgång den 22 december 1989. Det rörde sig om små korta meddelanden.

Nobelprishösten 1969 befann sig Beckett i Nabeul i Tunisien. Han hade nyligen tillfrisknat från en tids sjukdom och ville hämta kraft i ett soligt land där han inte behövde bli störd. Nobelpriset var för honom närmast en chock, men han ansåg sig inte kunna göra som Jean-Paul Sartre gjort: tacka nej till priset. Jag skrev några rader och gratulerade. Han svarade omgående, trots att världspressen då hade upptäckt hans "gömställe". De frågor som journalister ställde ville han inte besvara. Han menade att allt stod skrivet i de böcker han hade gett ut. I böckerna finns svaren och inte i den showbusiness som författare, förlag och bokmässor ägnar sig åt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi väntar på Godot. Men kommer Godot någonsin att komma? Vi väntar på ett ingripande utifrån. Vi tror hela tiden att någon annan ska lösa våra problem. Himmelriket ska ges åt oss som gåva. Vi ska inte skapa det. Vi är människor. Vi är inte Godot.

Sommaren 1977 bodde jag i England, bland annat i den lilla staden Cheltenham. Jag var gäst hos en familj med namnet Molloy. Och genom Martin Esslin, en välkänd teaterexpert med absurd teater som sin specialitet, hade jag fått veta att Beckett höll på att regissera sin pjäs Krapps sista band i Berlin. Jag skrev ett meddelande till hans Berlinadress och fick ett vykort som svar, ett kort adresserat till: Percival, c/o Molloy. Han skrev: "Enjoy yourself in England."

Hans förhållande till England och engelsk kultur har skildrats i många böcker. En gång frågade någon: "Are you English?" och fick till svar: "No, on the contrary."

Hösten 1977 reste jag till Mexiko, där jag lärde känna poeten Octavio Paz som berättade för mig om Samuel Becketts arbete med tolkningar av mexikansk lyrik till engelska.

Något år efter min Mexikovistelse befann jag mig i Tunisien, där jag arbetade på en ny roman (om den nya människans historia) och samtidigt översatte Becketts lilla roman Sällskap. När en del ord dök upp som jag inte begrep, skrev jag till honom. Svaret kom med vändande post. De speciella orden förklarades, och jag försökte fånga andan i hans språk, för att inte säga andningen bakom hans ord. Musiken, pauserna, andetagen ... tillhör de element som var viktiga för honom. Hans kortaste pjäs heter Breath.

När jag vårvintern 1986 befann mig på ön Cypern höll jag på att översätta hans pjäs Ett monologstycke och en av hans noveller. Märkligt nog handlade novellen om en blomsteräng i lamningstid. Det var just en sådan äng som jag upplevde under mitt översättningsarbete. Ett nyfött lamm stapplade fram till mig mitt i mitt översättande.

Han var mycket generös när det gällde att klargöra ord som inte fanns i lexikon. Ja, hela hans väsen var fyllt av generositet och lyssnande. Men visst kunde han vara kritisk. "Kritiker" var för honom ett skällsord, ett av de grövsta. - Se hans engelska version av I väntan på Godot.

Hans teaterframgång kom genom ett samarbete med Roger Blin, en av teatermänniskan Antonin Artauds nära medarbetare. Regissören och skådespelaren Roger Blin, som under många år spelade en huvudroll i det Beckettska teaterarbetet, berättade säkerligen om Antonin Artaud, som dock (av vad man vet) Beckett aldrig kommenterade.

Artaud är känd för sin nya teatersyn, som han kallade "Grymhetens teater". På sätt och vis kan man i den dramatik som Beckett skrivit finna drag som påminner om Artaud. Det rituella spelet är viktigt. Människan och hennes tid är centrala storheter. Tiden bryter ned henne, och hon står där ensam på scenen omgiven av skuggor. "Jag ensam är människa, allt det övriga är gudomligt."

Sommaren 1990 träffade jag på teaterfestivalen i Avignon skådespelaren och regissören Pierrre Chabert, som där spelade Krapp i Beckettpjäsen Krapps sista band. Regin hade gjorts av författaren många år före dennes bortgång, och denna uppsättning var nu aktuell på nytt. I september 1993 gästspelade Pierre Chabert med denna föreställning under en Beckettfestival som jag organiserade i Stockholm. Under denna festival uppfördes också andra Beckettpjäser, exempelvis Ljud av steg (Footfalls) i min egen regi.

Det Artaudska inflytandet inom den svenska teatervärlden är inte stort. Man kan inte heller påstå att den Beckettska esprin är vanlig i svenskt teaterliv, där det tunga psykologiska berättandet varit en huvudsak.

Är det nu dags för en förändring? Antonin Artaud förstod att teater måste vara en besvärjelseakt. I den Beckettska teatern blir scenen mer och mer asketisk. Det mänskliga dramat omges av en talande tystnad. Slutligen står vi där alla och väntar. Men vad väntar vi på? Godot?

 Percival

Ur arkivet

view_module reorder

Katarina och katarismen

Katarina Frostenson är en notoriskt svår och dunkel poet. Hon skriver kryptogram snarare än dikter. Hon talar ofta om att se saker från sidan. Egentligen är hon en poet som ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 januari, 2012

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

8. Jenny

Lund var en trygg stad. En plats där ingenting hände. Inget farligt i varje fall. Det var i Malmö de sköt folk, inte här. Till och med årstiderna var ovanligt ...

Av: Jenny | Lund har allt utom vatten | 03 februari, 2012

Man tager vad man haver. Luis Bunuel. Raymond Durgnat

En fars i högreståndsmiljö - Mordängeln av Luis Bunuel

En bunuelisk kavalkad tillsammans med Ulf Stenberg.

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Tai Chi i Thailand Bild Courtesy  Wikipedia

Vad gör vi då vi ingenting kan göra?

Benjamin Ben Lo var lärare i Tai Chi, känd för sina stränga ruskiga och obarmhärtiga metoder. Åk dit! Hörde jag. Åk inte dit! Hörde jag av andra. Det handlar om ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 22 mars, 2015

Eino Grön, finländsk tangosångare

Den finska tangon är en del av folksjälen

En märklig symbios mellan den argentinska tangon och det kärva finska folklynnet. I Finland blev det en modellvariant präglad av krigsår och dansförbud. Satumaa kallas för Finlands andra nationalsång och är ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 08 april, 2017

Det kvinnliga språket och den kvinnliga hämnden

Det kvinnliga språket och den kvinnliga hämnden   Artemisia Gentileschi. Judith dödar Holofern. En biblisk ”cult symbol” om hämnden. I en kavalkad genom bibeln, Quentin Tarantino och Jane Champion, skisserar Annika Marusarz en ...

Av: Annika Marusarz | Essäer om film | 14 september, 2006

En bemerkning om Claude Monet og livsvirksomheten hans

Oscar Claude Monet, som var Monet's fulle navn, ble født i Paris, den 14. november, 1840.  Foreldres navn var Louise-Justine Monet og Adolph Monet. Fra før av hadde ekteparet Monet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.