Sagan om det lilla hotellet

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var ...

Av: Gregor Flakierski | 23 september, 2008
Utopiska geografier

Bokoholistiska bekännelser

  Hej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro. Det kan mycket väl ...

Av: Jessica Johansson | 07 juli, 2011
Jessica Johansson

Percival. Två dikter

The Last Café, Krabi     I am sitting at The Last Café On the beach under the jungle trees In the dream of the world In the stream of the world While the angel eyes are watching ...

Av: Percival | 29 september, 2014
Utopiska geografier

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

Förnyelse höjer seriestatus



WatchmenBland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för första gången blivit film och visats på biografer denna vår.

Watchmen handlar om en grupp män och kvinnor som bestämmer sig för att bilda ett slags medborgargarde, att bli "vigilanter". De antar olika alias och syr upp kostymer i bästa superhjältestil. Det kan verka udda, men Alan Moore har inte skapat några fåniga, platta karaktärer, utan en grupp rätt knepiga typer som är ute efter äventyr och rättvisa. Dessutom är de framgångsrika. Deras resultat är så imponerande att president Richard Nixon bestämmer sig för att förbjuda gruppen. För Watchmen utspelar sig i ett alternativt 1980-tal där Nixon är inne på sin tredje period som president. Så plötsligt hittas en efter en av dessa lagens väktare mördad. Rorschach, vars mask påminner om bläckplumparna i det kända testet, förblir aktiv även sedan gruppen förbjudits. Han tror inte att morden är en tillfällighet. Det är en våldsam men samtidigt vilseledd man. Han lyckas övertala sin tidigare partner Nite Owl att hjälpa till att hitta förövaren. Nite Owl har sedan svartlistningen dragit sig helt tillbaka, impotent utan hjältekostymen och är bara skuggan av sitt forna jag. Nu lever han återigen upp.

Serien är skickligt tecknad av Dave Gibbons. Förutom att sätta superhjältekläder på riktiga människor, som dessutom åldras och får mage, fångar han även ordens lek med tid och rum, med verkligt och overkligt. Även språklekarna lyckas han omsätta i bild: Watchmen - män eller människor som vakar över andra (som för övrigt är basen för ordet 'vigilante', det ordet som används för illegala medborgargarden i engelskan), men samtidigt återfinns här också ordet 'watch', som i klocka. Klockans oundvikliga gång som används som ett bildligt ledmotiv och återkommer vid varje nytt kapitel.

Watchmen finns på Times lista på de 100 bästa romanerna sedan tidskriftens grundande 1923. Tillsammans med John Steinbecks Vredens druvor och Joseph Hellers Moment 22.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Serier förknippas fortfarande ofta med superhjältar och Alan Moores serieromaner, inte bara Watchmen utan även V for Vendetta eller The League of Extraordinary Gentlemen, är på det temat, även om Moore väljer att problematisera sina berättelser.

Superhjälten är en älskad figur inom populärkulturen. Och det är där man traditionellt valt att förankra serieromanerna som litterär stil. Vissa av författarna som Art Spiegelman gillar inte att förknippas med genren på grund av dess närhet till superhjältarna. Art Spiegelman blev även han bekant på 1980-talet, då han gav ut Maus, en av de bästa skildringarna av Förintelsen överhuvudtaget och att se berättelsen om sina föräldrars och släktingars historia i Auschwitz bredvid serieförlaget Marvels häften om Spiderman & Co kan ta emot. Det får man förstå.

Men något verkar vara på gång. För inte sedan Art Spiegelmans Maus kom ut har serieromaner varit så omskrivna på svenska kultursidor. Att räkna upp dem alla är omöjligt. De senaste åren är det amerikanen Jason Lutes serieromaner om Berlin på 1920- och 1930-talen, Stad av sten och Stad av rök, som blivit uppmärksammade. Strax före jul var det den svenske Jakob Nilssons bearbetning av Stieg Trenters Roparen som behandlades. Senast dök Anneli Furmark upp. Hon har tagit sig an Strindberg och skapat en serieroman med titeln August & jag. I tur står Jens Lapidus tredje roman om Stockholms undre värld, Gängkrig 145.

RoparenHur kan serieromanen tävla med prosaberättelsen? Varför läsa Roparen som serie och inte direkt i originalversion? En risk med att omarbeta stora litterära verk till grafiska roman är att de blir till "illustrerade klassiker" för stressad skolungdom som vill läsa in Moby Dick eller Illiaden och Odyssen på en kväll. Den känslan får man inte i Roparen och överhuvud taget mycket sällan av dagens serieromaner: De försöker inte bara återge huvudhandlingen utan använda teckningens medium att återge även de underliggande strömningarna och försöka tolka texten i bild. Dessutom är de ofta väldigt drivet tecknade. (slängda)

Däremot kan ju serien tilltala en generation av människor som vuxit upp väldigt visuellt, med TV, dataspel Internet dygnet runt. Här får bilden ta över en stor del av berättandet och texten får stå tillbaka. Här skulle man kanske kunna dra en parallell från bloggandet till "twittradet". Vi har så mycket text omkring oss att vi måste få budskapet levererat kort och koncist. På samma gång får man inte dra slutsatsen att en serieroman kan läsas snabbare än en vanlig roman eller den på något sätt skulle vara lättare att "skriva". Tvärtom. Det är nog många gånger lättare att beskriva ett skeende i ord än i bild. Även i en serieroman måste allt stämma, tonen i text och bild, koloreringen, karaktärernas uttryck. Samtidigt behöver man egentligen inte kunna läsa alls för att läsa serier. Här pågår ju en slags parallell berättelse, å ena sidan i text, å andra sidan i bild. Anledningen till att många barn uppskattar serier är att de kan läsa handlingsförloppet utifrån bilderna, utan att veta så noga vad som står i pratbubblorna. De tolkar bilderna utifrån egna erfarenheter och kokar naturligtvis ibland ihop historier som kanske inte alltid har så mycket att göra med originaltexten. Serier ger dessutom dess skapare möjligheten att väva in direkt filmiska element som att låta en "outsagd" historia utspelas bakom huvudskeendet, ofta som en slags komisk effekt. Detta är naturligtvis omöjligt i en prosaberättelse.

Tintin, Lucky Luke och Asterix i all ära, men genren breddas till innehåll och form och många av de bästa grafiska romanerna är inga enkelspåriga hjälteepos. Äventyret väntar på den traditionelle romanläsaren som vågar sig in i serievärlden. Det är bara att gratulera.

 Elin Schaffer

Ur arkivet

view_module reorder
Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 08 Maj, 2013

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts