”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter…

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 juli, 2012
Essäer

Krönika 6 från Maspalomas

I dag är det söndag – igen. I fredags var det en extra söndag, Spaniens nationaldag. Grannarna till höger, storfamiljen, kom över med ett stort fat grillat. Fantastiskt gott, men ...

Av: Christer B Johansson | 21 oktober, 2012
Gästkrönikör

Agape

Amor trahit amantem extra se…   (”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)   När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under ...

Av: Guido Zeccola | 29 mars, 2013
Essäer om religionen

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | 18 november, 2010
Stefan Whilde

Förnyelse höjer seriestatus



WatchmenBland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för första gången blivit film och visats på biografer denna vår.

Watchmen handlar om en grupp män och kvinnor som bestämmer sig för att bilda ett slags medborgargarde, att bli "vigilanter". De antar olika alias och syr upp kostymer i bästa superhjältestil. Det kan verka udda, men Alan Moore har inte skapat några fåniga, platta karaktärer, utan en grupp rätt knepiga typer som är ute efter äventyr och rättvisa. Dessutom är de framgångsrika. Deras resultat är så imponerande att president Richard Nixon bestämmer sig för att förbjuda gruppen. För Watchmen utspelar sig i ett alternativt 1980-tal där Nixon är inne på sin tredje period som president. Så plötsligt hittas en efter en av dessa lagens väktare mördad. Rorschach, vars mask påminner om bläckplumparna i det kända testet, förblir aktiv även sedan gruppen förbjudits. Han tror inte att morden är en tillfällighet. Det är en våldsam men samtidigt vilseledd man. Han lyckas övertala sin tidigare partner Nite Owl att hjälpa till att hitta förövaren. Nite Owl har sedan svartlistningen dragit sig helt tillbaka, impotent utan hjältekostymen och är bara skuggan av sitt forna jag. Nu lever han återigen upp.

Serien är skickligt tecknad av Dave Gibbons. Förutom att sätta superhjältekläder på riktiga människor, som dessutom åldras och får mage, fångar han även ordens lek med tid och rum, med verkligt och overkligt. Även språklekarna lyckas han omsätta i bild: Watchmen - män eller människor som vakar över andra (som för övrigt är basen för ordet 'vigilante', det ordet som används för illegala medborgargarden i engelskan), men samtidigt återfinns här också ordet 'watch', som i klocka. Klockans oundvikliga gång som används som ett bildligt ledmotiv och återkommer vid varje nytt kapitel.

Watchmen finns på Times lista på de 100 bästa romanerna sedan tidskriftens grundande 1923. Tillsammans med John Steinbecks Vredens druvor och Joseph Hellers Moment 22.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Serier förknippas fortfarande ofta med superhjältar och Alan Moores serieromaner, inte bara Watchmen utan även V for Vendetta eller The League of Extraordinary Gentlemen, är på det temat, även om Moore väljer att problematisera sina berättelser.

Superhjälten är en älskad figur inom populärkulturen. Och det är där man traditionellt valt att förankra serieromanerna som litterär stil. Vissa av författarna som Art Spiegelman gillar inte att förknippas med genren på grund av dess närhet till superhjältarna. Art Spiegelman blev även han bekant på 1980-talet, då han gav ut Maus, en av de bästa skildringarna av Förintelsen överhuvudtaget och att se berättelsen om sina föräldrars och släktingars historia i Auschwitz bredvid serieförlaget Marvels häften om Spiderman & Co kan ta emot. Det får man förstå.

Men något verkar vara på gång. För inte sedan Art Spiegelmans Maus kom ut har serieromaner varit så omskrivna på svenska kultursidor. Att räkna upp dem alla är omöjligt. De senaste åren är det amerikanen Jason Lutes serieromaner om Berlin på 1920- och 1930-talen, Stad av sten och Stad av rök, som blivit uppmärksammade. Strax före jul var det den svenske Jakob Nilssons bearbetning av Stieg Trenters Roparen som behandlades. Senast dök Anneli Furmark upp. Hon har tagit sig an Strindberg och skapat en serieroman med titeln August & jag. I tur står Jens Lapidus tredje roman om Stockholms undre värld, Gängkrig 145.

RoparenHur kan serieromanen tävla med prosaberättelsen? Varför läsa Roparen som serie och inte direkt i originalversion? En risk med att omarbeta stora litterära verk till grafiska roman är att de blir till "illustrerade klassiker" för stressad skolungdom som vill läsa in Moby Dick eller Illiaden och Odyssen på en kväll. Den känslan får man inte i Roparen och överhuvud taget mycket sällan av dagens serieromaner: De försöker inte bara återge huvudhandlingen utan använda teckningens medium att återge även de underliggande strömningarna och försöka tolka texten i bild. Dessutom är de ofta väldigt drivet tecknade. (slängda)

Däremot kan ju serien tilltala en generation av människor som vuxit upp väldigt visuellt, med TV, dataspel Internet dygnet runt. Här får bilden ta över en stor del av berättandet och texten får stå tillbaka. Här skulle man kanske kunna dra en parallell från bloggandet till "twittradet". Vi har så mycket text omkring oss att vi måste få budskapet levererat kort och koncist. På samma gång får man inte dra slutsatsen att en serieroman kan läsas snabbare än en vanlig roman eller den på något sätt skulle vara lättare att "skriva". Tvärtom. Det är nog många gånger lättare att beskriva ett skeende i ord än i bild. Även i en serieroman måste allt stämma, tonen i text och bild, koloreringen, karaktärernas uttryck. Samtidigt behöver man egentligen inte kunna läsa alls för att läsa serier. Här pågår ju en slags parallell berättelse, å ena sidan i text, å andra sidan i bild. Anledningen till att många barn uppskattar serier är att de kan läsa handlingsförloppet utifrån bilderna, utan att veta så noga vad som står i pratbubblorna. De tolkar bilderna utifrån egna erfarenheter och kokar naturligtvis ibland ihop historier som kanske inte alltid har så mycket att göra med originaltexten. Serier ger dessutom dess skapare möjligheten att väva in direkt filmiska element som att låta en "outsagd" historia utspelas bakom huvudskeendet, ofta som en slags komisk effekt. Detta är naturligtvis omöjligt i en prosaberättelse.

Tintin, Lucky Luke och Asterix i all ära, men genren breddas till innehåll och form och många av de bästa grafiska romanerna är inga enkelspåriga hjälteepos. Äventyret väntar på den traditionelle romanläsaren som vågar sig in i serievärlden. Det är bara att gratulera.

 Elin Schaffer

Ur arkivet

view_module reorder

Å leve i historien

Innledning Emnet for essayet mitt er betydningen til det å ha et liv å leve der den historiske verden er et av dets ufravikelige element. Jeg holder følgende oppfattelser om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 augusti, 2013

Takarazuka. När teatern som institution säger mer än ord

Under 1980- och 90-talen verkade en genusinriktad japanforskning se en ökning. Den genusinriktade teoretikern Sheldon Garon menar att historiker med fokus på Japan kommit att intressera sig för genusperspektivet då ...

Av: Anna Nyman | Essäer | 23 september, 2009

Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | Gästkrönikör | 25 november, 2017

Från Fångarna på fortet till Stjärnorna på slottet

Bara några år efter murens fall riktades en stöt mot DDR-Sveriges hjärta. TV4 inlemmades i marknätet och hela folket kunde nu ta del av det fantasiomspunna kapitalistiska mediet. Samhällskroppen som ...

Av: Axel Andersson | Gästkrönikör | 04 februari, 2010

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 20 februari, 2013

En cynism som samsas med satiren. Om Amanda Svensson

Det är högst ovanligt med debutromaner som med en sådan snabb och direkt genomslagskraft lyckas tränga igenom det massiva massmediala bruset och väcka så starka reaktioner. När Amanda Svensson gav ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 11 februari, 2013

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 21 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.