Kristen enhet på vägkrog

I senare delen av januari pågår veckan för kristen enhet. Denna vecka återkommer varje år. Och det är ett både spännande och viktigt projekt. I Ödeshög genomfördes sex samlingar. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | 22 januari, 2013
Gästkrönikör

Från Gustav Vasa till Leonardo da Vinci i Loiredalen, En resa i tid…

Frankrike är ett omfattande land i flera avseenden inte minst genom de multipla upptäcktsfärder man kan göra. Loiredalen är ett av de kulturellt sett rikaste områden. Det påminner om Sörmlands ...

Av: Anne Edelstam | 13 november, 2009
Resereportage

Återbruk och skönhetslängtan

Med utgångspunkter i en unik samling lapptäcken hölls i veckan ett seminarium på Jonsereds herrgård, en del av Göteborgs universitet. Åsa Wettre och Håkan Wettre har under åren byggt upp ...

Av: Per-Inge Planefors | 10 februari, 2014
Gästkrönikör

52. Ingrid

Kön växte bakom henne. Framför stod en liten flicka med stora bruna ögon, bara stod. ”Jamen hur ska du ha det. Ska du ha den eller inte?” Mjölkpaketet hade redan rullat ner ...

Av: Ingrind | 21 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Tredje medvetandet



ImageJag återkommer till H D:s författarskap. Jag blir inte färdig med henne därför att hon egentligen skriver om det ofärdiga i våra liv. Den bok där hon tematiserar det ofärdiga på ett konsekvent sätt är Helen in Egypt som kom ut 1961. Hon fick ett första exemplar av boken i sin hand dagen innan hon dog den 27 september 1961. På många sätt kan Helen in Egypt läsas som hennes poetiska testamente.

Det är en märklig bok, på en gång epos, drama och lyrik. Här använder hon sig också av prosa i de kursiverade kommentarer som inleder varje dikt. Kanske skulle man kunna karakterisera Helen in Egypt som ett lyriskt-metafysiskt drömspel uppdelat i tre avdelningar: "Pallinode", "Leuké" och "Eidolon". Varje avdelning innehåller sju "böcker" (förutom "Eidolon" som har sex) och varje bok består av åtta dikter med strofer på tre rader. 3 -7-8-3 är vanliga kombinationer inom olika talsymboliska system vilket gör att strukturen styrs av en väl genomtänkt numerologisk logik. Det gäller för övrigt även Trilogy som Helen in Egypt har flera beröringspunkter med. Andra världskriget utgör ramen i Trilogy medan det trojanska kriget får spela en liknande roll i Helen in Egypt. Krig brukar vara ett ämne för manliga poeter men i dessa båda verk tar sig H D an uppgiften att behandla ämnet utifrån en kvinnlig sensibilitet. Vidare gör hon bruk av den mytiska metoden för att blottlägga arketypiska mönster i historien och den personliga erfarenheten.

 Helen in Egypt bygger på antika myter och sådana mysteriereligioner som Demeterkulten i Eleusis och Isiskulten i Egypten. Den centrala myten i boken handlar om hur den sköna Helena från Sparta, som är gift med Menelaus, rymmer till Troja med Paris vilket leder till det trojanska kriget. Samtidigt låter sig H D influeras av psykoanalysen och på ett plan kan boken läsas som en enda lång självanalys från Helenas sida. 1933-34 gick H D i analys hos Freud i Wien och deras sessioner på Berggasse 19 skildras i Tribute to Freud. Sessionerna med Freud mytologiseras i andra avdelningen, "Leuké", där Helena söker upp den gamle Thesevs i bergen för att försöka förstå sitt förflutna. Om Freud använder myter för att tolka psykiska processer, så remytologiserar H D mänskliga känslor och handlingar i syfte att ge dem en arketypisk esoterisk innebörd.

Det finns därför ett självbiografiskt stråk i Helen in Egypt vilket visar sig också i det faktum att H D:s egna erfarenheter under andra världskriget liksom tre viktiga relationer i hennes liv kan anas som en undertext i boken. Kritiker brukar i Paris se Ezra Pound som fick H D att lämna Amerika och sin familj 1911 för att resa till London och ett liv som poet. Akilles jämställs med general Hugh Dowding som var chef för Royal Air Force under slaget om Storbritannien. H D delade sitt intresse för spiritism och ockultism med Dowding. Och Thesevs, besegraren av monstret Minotauros i labyrinten, är naturligtvis Freud. Den sköna Helenas självanalys blir på sätt och vis även H D:s självanalys samtidigt som hon utför en analys i likhet med Freud i Vi vantrivs i kulturen av de krafter som styr historien och den mänskliga civilisationen.

Image
Persephone
1.
Att skilja mellan sken och verklighet utgör det centrala temat i Helen in Egypt. Psykoanalysen och antika mysteriereligioner har det gemensamt att syftet är ett slags initieringsprocess i ett nytt seende där analysanden/initianden kan skilja mellan illusion och sanning. Själv använder H D den grekiska termen eidolon som betyder bild, avbild, drömsyn. I prosakommentaren till första dikten i den inledande avdelningen redogör hon för de litterära impulserna till sin dikt över eidolon-temat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

H D påpekar här att det finns en alternativ version av myten om den sköna Helena enligt vilken hon aldrig befann sig i Troja. Zeus hade låtit föra henne till Egypten och samtidigt ersatt henne med en eidolon i Troja. Därför kämpade både greker och trojaner om en illusion. Den förste som gjorde bruk av den alternativa versionen var poeten Stesichorus (c. 640-555 f. Kr.) i sin Pallinode men allt som återstår av dikten är ett fragment på 50 rader. Pallinode betyder motsång på grekiska. I början av 400-talet f. Kr. skrev Euripides Helena där han också utgår från den alternativa myten.

I Helen in Egypt följer H D Stesichorus och i synnerhet Euripides exempel genom att placera den verkliga Helena i Egypten och hennes illusoriska drömsyn i Troja. Första avdelningen heter "Pallinode" och hela boken kan egentligen läsas som en motsång. För det första är långdikten en motsång mot den konventionella synen på den sköna Helena. Den är en motsång mot vad som traditionellt uppfattas som kvinnliga eller manliga värden och slutligen är den en motsång mot bristen på andlighet i den moderna världen. Med hjälp av myten om den sköna Helena utför H D en meditation över den mänskliga existensens villkor samtidigt som Helena får representera den moderna människans sökande efter en autentisk identitet.

Det var nog ingen tillfällighet att H D lät sig inspireras av Euripides i Helen in Egypt eftersom hon under hela sin karriär läste och översatte den grekiske dramatikern. I kommentaren till bokens första dikt betonar hon att också Euripides drama utgör en motsång mot en civilisation som präglas av krig och våld. Dramat skrevs under det peloponnesiska krigets epok då kaos och ödeläggelse rådde i Grekland. Det var en tid av värdeupplösning vilket återspeglas i Euripides text. Atmosfären i dramat karakteriseras av ovisshet och osäkerhet på grund av gudarnas inblandning i människors öden. Den centrala problematiken formuleras av kören på detta sätt: "Vilken dödlig kan avgöra vad som är gud, vad som inte är gud och vad som finns däremellan?" Här märks tydliga paralleller till eidolon-temat i H D:s långdikt som också handlar om det trojanska kriget och huvudpersonens försök att orientera sig i en dubbel existens: att på en och samma gång vara Helena i Egypten och Helena i Troja. I undertexten skymtar H D:s egna upplevelser av blitzen mot London liksom hennes erfarenhet av modernitetens splittrade mentalitet.  

Temat med den dubbla existensen avspeglar sig även formellt såtillvida att ett diskursivt idiom alternerar med ett mer lyriskt idiom i Helen in Egypt. Vidare är den dubbla existensen geografisk med tanke på att miljön skiftar mellan Egypten och Grekland/Troja och sist men inte minst är den emotionell. Helena har två kärlekar: Paris och Akilles. Enligt den alternativa myten dog aldrig Akilles vid Troja utan han gifte sig med Helena på ön Leuke där paret fick sonen Euphorion. Andra avdelningen i Helen in Egypt äger rum just på den vita ön Leuke.

Helen in Egypt är ett drömspel som utspelar sig i Helenas medvetande på en plats utanför tiden som än kallas Egypten och än Leuke, "l'isle blanche". Men tack vare H D:s bruk av arketypisk symbolik får psykodramat universell giltighet. En återkommande symbol i boken är labyrinten vilket blir en bild för människans fångenskap i sitt öde. Helena försöker ta sig ur sitt ödes labyrint genom ett minnesarbete som utvecklar sig till en initiering i ett annat sätt att vara i världen. Öppningsscenen placerar Helena i ett egyptiskt Amentempel i ett tillstånd mellan dröm och vaka. I freudianska termer befinner hon sig i ett tillstånd av fritt associativt tänkande medan hon som mystes kommit till ett sakralt rum bortom personliga och historiska tragedier. Kriget i Troja är över liksom hennes egen släkts tragiska livsöden. Tvillingsystern Klytaimnestra har mördat sin make Agamemnon och själv blivit dödad av sin son Orestes. Den sköna Helena, "hatad av hela Grekland", finns inte längre. På pelarna i Amentemplet betraktar Helena lotusknoppar och utslagna lotusblommor. I egyptisk mytologi associeras lotusen med Osiris och uppståndelsen från de döda. Isis- och Osirismyten utgör vid sidan av Persefonemyten ett centralt inslag i Helen in Egypt.

Den händelse som första avdelningen av boken kretsar kring är mötet mellan Helena och Akilles på en öde havsstrand. Den skeppsbrutne Akilles kommer haltande mot henne med sin mors ögon, havsgudinnan Thetis. Han är "den Nye Dödlige" eftersom han förlorat sin odödlighet och hjältestatus men samtidigt vunnit sin bräckliga mänsklighet. Plötsligt sveper en fågel förbi i natten och Helena säger att det är ett omen från Isis eller Thetis. Då Akilles hör sin mors namn och minns alla döda vid Troja, försöker han strypa Helena men istället älskar de på den öde stranden.

Image
Demetra i Eleusi
I Helenas ögon blir Akilles paradoxala handlande ett exempel på ödesprincipens dubbla aspekt av Eros och Eris, det vill säga kärleksguden och tvedräktens gudinna eller livsdriften och dödsdriften för att använda Freuds terminologi. Hon försöker förstå ödets dubbla lag genom att meditera över den fråga som Akilles ställer till henne och som genljuder genom alla tre avdelningarna av Helen in Egypt: "Vilken var drömmen, / vilken var slöjan?" Slöjor figurerar på ett eller annat sätt i bokens alla nyckelscener vilket understryker eidolon-temat. Är Eros drömmen och Eris slöjan? Är Helena av Troja slöjan och Helena i Egypten drömmen? Finns det ett tredje tillstånd bortom ödesprincipens illusoriskhet? Det är detta tredje tillstånd - det tredje medvetandet - som Helena vill nå genom att återuppleva i minnet de krafter som styrt hennes liv. Det är ett minnesarbete som är på en gång personligt och mytiskt-metafysiskt. Här utarbetar H D en människosyn där människan har många olika identiteter men ändå förblir en okänd faktor för sig själv som något ogripbart annat.

Helenas minnesarbete börjar med att hon avkodar hieroglyferna på pelarna och väggarna i Amentemplet utifrån sitt eget livsöde. Akilles vid Troja blir Tyfon (Set), förödaren, medan alla kringspridda döda på slagfältet liknas vid Osiris. Den grekiska flottan på väg mot Troja blir Osiris dödsbåt som seglar genom underjorden. I egyptisk mytologi dödas Osiris av sin bror Tyfon/Set som sedan sprider likdelarna i alla väderstreck. Isis samlar ihop kroppsdelarna och återuppväcker Osiris genom sin magi. Med honom får hon sedan sonen Horus som slutligen lyckas döda Tyfon. Vad som uttrycks i myten om Osiris är konflikten mellan liv och död, Eros och Eris, men Helena inser att Osiris/Tyfon och Eros/Eris är evigt bundna till varandra som alstrare av liv och död. Därför vill hon nå befrielse genom ett mystikt metafysiskt medvetande vilket gör att hon söker "Solen / dold bakom vår dags synliga sol".

Ändå kan inte Helena glömma Akilles strupgrepp på den öde havsstranden och hon undrar om han släppte taget på grund av ljudet av vingslag i natten - Thetis vingslag. De olika avdelningarna av Helen in Egypt är strukturerade kring sådana tidlösa ödesmättade ögonblick vars innebörd Helena måste avkoda. I "Pallinode" är det just upplevelsen av Akilles strupgrepp och det ögonblick då de utbyter blickar över stridsvimlet vid Troja vilket får till följd att Akilles glömmer att fästa benskenan över sin häl. Den pil som Paris skjuter mot honom är därför inte dödens pil utan kärlekens. I egenskap av "den Nye Dödlige", som avsvurit sig krigets kodex och "världsherravälde", försäkrar han henne att den Helena som gick på fästningsvallen i Troja inte sågs av grekerna som dödens tecken utan som kärlekens.

I femte boken av "Pallinode" införs den betydelseladdade cirkelsymbolen vilken står både för ödet och krigets dödsmaskineri. Helena undrar hur hennes och Akilles ödescirklar någonsin har kunnat mötas på en plats utanför tiden men tror att det beror på Amen-Thots våg där "fjäder vägs mot fjäder". Enligt egyptisk mytologi avgörs en människas rättfärdighet efter döden genom att hjärtat vägs mot en fjäder. Att uppnå den själsliga lättheten hos en fjäder, som är både Isis och Amens emblem, innebär att befrias från ödesprincipen. I det syftet renar sig Helena från sin egen liksom sin släkts skuldproblematik i de efterföljande böckerna i "Pallinode".            

Svek, kärlek och död utgör det mönster som Helena ser upprepas i sin släkts historia vilket summeras i Ifigenias tragedi, Klytaimnestra dotter. Hon kallades av sin far Agamemnon till Aulis för att gifta sig med Akilles men istället offrades hon till Artemis för att grekernas flotta skulle få förlig vind för färden mot Troja. På ett liknande sätt övergav Helena sin dotter Hermione då hon rymde med Paris. Allas öden är sammanflätade och därför kan allas öden försonas genom att Helena uppnår ett skuldfritt medvetande. Amen-Thots våg blir den återkommande bilden för denna reningsprocess: att bestå provet att låta sitt hjärta/samvete väga jämt med en fjäder.

 

Image
Thetis och Peleus (Ferrara, 1617)
2.
I andra avdelningen av Helen in Egypt fortsätter Helenas försök att rena sin skuldproblematik. Hon befinner sig nu på ön Leuke där hon enligt den alternativa myten gifte sig med Akilles. Men han är märkligt frånvarande i dessa texter och istället tränger sig Paris röst på alltmer. Av Afrodite har han efter Trojas fall beviljats ett sista möte med Helena på berget Ida innan han dör. De inledande tre böckerna kan därför beskrivas som en inre drömlik dialog mellan den döende Paris och Helena där hon intar en lyssnande attityd. I feberyrsel berättar han om ett tidlöst epifaniskt ögonblick. Det var det ögonblick då han såg Helena fly bort under Trojas fall. Hon dröjde överst på palatsets marmortrappa, såg sig snabbt om samtidigt som Filoktetes sköt Paris med sin förgiftade pil. Detta ögonblick påminner om den ödesmättade händelse i "Pallinode" då Paris dödar Akilles med en pil medan Akilles står förhäxad av Helenas blick. Än en gång samverkar Eros och Eris i blickar som möts och en dödande pil men Helena vägrar att längre bli ett offer för livs- och dödsdrifternas lek med människor vilket gör att hon lämnar Paris för att besöka den gamle Thesevs i de snöiga bergen.  

Själsbotaren Thesevs tar vänligt emot den frusna och trötta Helena och ser i henne Demeter i hennes sökande efter något omistligt förlorat. Likt en mystes i det Stora Mysteriet i Eleusis får Helena lära sig att död och sorg inte är den slutgiltiga sanningen om människans existens utan det är pånyttfödelsen uttryckt genom bilden av "Psyke / med nästan torkade vingar". Psyke symboliserar själen som renas genom lidande innan den kan nå det heliga. Men för att komma ut ur ödets labyrint måste initianden/analysanden röra sig framåt längs knutarna på minnets ariadnetråd. Målet är att träda ut på "berget, verkligheten". Den yttersta verkligheten är en vithet likt snön utanför Thesevs hydda eller marmorn i Amentemplet eller sanden på havsstranden där Helena och Akilles möttes. Detta vita representerar "den Namnlöse-med-många-Namn", det ontologiskt heliga som tar många former - såväl gudar som människor - och som inkarnerar ödesprincipens motsatta krafter. Inför detta Absoluta är allt ett sken. Därför blir Minotauros i ödets labyrint en eidolon, Eros och Eris blir en eidolon liksom även Helenas sökande efter insikt. Det Absolutas "ros", förklarar Thesevs för henne, "har många kronblad":

 fader, broder, son, älskare,
syster, make och barn;
bortom alla - Barnet,
barnet i fadern,
barnet i modern,
barnet-modern, du själv; (Min övers.)

Image
Thetis, museum i Boston
Åter igen minns Helena Akilles järnhårda strupgrepp. Det är Hades grepp om Kore, barnet, den unga jungfrun, som därmed förvandlas till Dis, härskarinna över de döda. Därmed har ödets hjul stannat för Helena och blivit det lilla axelspännet av guld som hon bar som flicka. Kore betyder för övrigt flicka och jungfru på grekiska. Efter att ha uppnått denna andra oskuldsfullhet sätter hon på sig "Gördeln, / armringen, Stjärnzonen" för initiering i det evigas tillstånd. Hon träder ut ur ödets cirkel och in i evighetens cirkel. Andra avdelningen av Helen in Egypt avslutas med en bön om att också Akilles i egenskap av "den Nye Dödlige" ska kunna hitta vägen till det eviga nuet. Helena och Akilles är inte längre två älskande utan syster och broder i det andliga sökandet.

I tredje avdelningen av Helen in Egypt, "Eidolon", blir det tydligt att boken är ett drömspel med drag av ett mysteriespel. Helena befinner sig i det Amentempel som utgör öppningsscenen till diktsamlingen. En prosakommentar preciserar att Amentemplet finns i "alla tider, på alla platser". Det representerar den inre esoteriska dimensionen av tillvaron vilket symboliseras av myter, drömmar, mysteriekulter. I första dikten talar Akilles där han påstår att han blivit befalld av Thesevs att söka upp Helena som vilar på en bädd (den freudianska divanen!). Hon har aldrig lämnat Egypten eftersom Egypten är ett själstillstånd, och Akilles är kanske enbart en drömsyn. Han ser henne som Persefone och sig själv som Dis eller Isis-Osiris. De representerar därför komplementära aspekter av initieringen i en mysteriekult som handlar om kärlek, död och pånyttfödelse. Det är en initiering i de olika eidola eller drömtillstånd som bildar deras gemensamma öde. 

I "Eidolon" spelas Helenas livsdrama upp en sista gång ur ett arketypiskt-metafysiskt perspektiv. Paris röst återkommer med anklagelser för att hon övergivit honom liksom hans mor Hekuba en gång gjorde. Hekuba hade en dröm om att Paris skulle orsaka Trojas undergång och därför satte hon ut honom att dö på berget Ida. Han ber Helena att bli hans andra mor för att bryta mönstret av övergivande och offer. Att återfå kontakten med det arketypiskt moderliga blir ett försök att besvara den fråga som ekar genom Helen in Egypt: "Vilken var slöjan, / vilken var drömmen?" Kanske är även mönstret av övergivande och offer en eidolon. I sista avdelningen av boken radikaliseras sammansmältningen av illusion och verklighet till att också gälla de föregående delarna av verket liksom alla gudars och människors handlingar. Allt utom ett "ingenting, ingenting, alls" tycks vara en slöja och dröm.

Helena är nu tillbaka på havsstranden tillsammans med den skeppsbrutne Akilles. Han samlar ihop drivved och gör upp en eld i natten. Sedan blir han stående blickande mot stjärnorna medan han tänker på galjonsfiguren av sin mor Thetis på stäven till sitt skepp vid Aulis. Thetis liksom Isis är Allmodern, härskarinna över de tre världarna: havet, himlen och underjorden. Men den Allmodren älskar överger hon samtidigt åt ödets makter. Helena förstår att mötet mellan henne och Akilles är en dröm inom en dröm varefter hon vaknar upp. På väggen ser hon skuggan av de sju spjälorna i fönsterluckan vilket skapar ett "nytt mönster" för ett nytt öde. Det är den mytiska-mystika himlastegen som leder ut ur det negativa ödets labyrint. Den symboliserar helgelse och odödlighet och de sju pinnarna på stegen motsvarar sju stadier på vägen mot helgelsen med de sju planeterna vaktade av zodiakens djur.

Ändå avstår Helena från helgelsens kallelse och istället söker hon "små tings magi". Thetis är den gudinna som accepterar små bortglömda och förbisedda ting som votivgåvor: en avbruten åra, en trasig ankarkätting, sädeskorn i en tömd säck, en liten trädocka. Som barn ägde Akilles en trädocka, en eidolon av sin mor Thetis, som han själv snidat och gömt i ett ihåligt träd. Men han glömde bort trädockan då hans mor visade sig och tog med honom till ön Skyros för att han skulle undgå ödet att segla mot sin död vid Troja. Sedan glömde han bort sin mor då han gick ut i krig. Thetis kämpade på grekernas sida i det trojanska kriget samtidigt som hon sörjde Hektors död. Hon är Allmodern som representerar den arketypiska moderliga principen i tillvaron. Hon rår över ödet men även över små händelser och små ting som tillhör det "ändliga ögonblicket". Detta ögonblick symboliseras av Fågel Fenix, uppståndelsens emblem, som besegrat Sfinxen, ödets gåta. Att hela själen innebär att leva i det ändliga ögonblicket, det arketypiskt moderliga, utan tanke på förflutet eller framtid. Det är dödlighetens gåva som alla gudar avundas människorna: att vara barn av nuet, detta "ingenting, ingenting alls".

H D avslutar Helen in Egypt men en coda där hon återgår till början av huvudpersonens ödeshistoria: färden över havet ombord Paris skepp. Men den Helena som här ges röst är inte den unga förälskade Helena utan en annan Helena som betraktar havets "oändliga ensamhet / där man aldrig är ensam". Det är samma hav som Akilles seglar över ombord sitt skepp med galjonsfiguren av Thetis i spetsen för den grekiska flottan. Allt tycks upprepas på nytt för att genomlidas på nytt men denna gång ligger fokus inte på människors öden utan på själva havet med dess "oändliga ensamhet". Att bli ensam med den oändliga ensamheten där man aldrig är ensam utgör den bild eller eidolon som får bilda slutvinjett till Helen in Egypt. Den centrala cirkelsymboliken återspeglas därför också i formen genom återvändandet till det ofärdigas tredje medvetande i den minesstruktur som bildat stoffet för boken.

Bara Akilles kunde krossa sitt eget hjärta
och världen för ett teckens skull,
ett glömt minne. (Min övers.)

Det är ett medvetandearbete som aldrig tar slut därför att det hör till tillvarons bortglömda essens.

Bo Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder

Birger Norman - ett levande arv

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 09 april, 2013

Fortelling og personlig identitet

Innledning Til hvert eneste arbeid svarer det en eller flere historier. Hver eneste historie har en forhistorie. I mitt tilfelle består denne forhistorien av en skisse, et utkast, som utgjøres av 10 ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 september, 2014

Fragment av surrogatpyret V

Fragment av surrogatpyret V Hur ska man egentligen uttrycka sig, då ju detta ord själv lånar sin prägel från den skatosociologiska dyngan och helgar denna som stilmönster? Hur ska man ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 oktober, 2007

26. Ines

Ur intimitetsboken.   Nummer: 1. Datum: 12/10 1938 Datum för händelsen: 24/5 1938 Plats: Skeppargatan, Stockholm. Person: Karin B Händelse: Jag var hemma hos Karin med anledning av hennes fredsarbete. Jag skulle eventuellt genomföra en fredskonferens och ville ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 08 juni, 2012

Bluesfesten är som en intensiv och händelserik semester - Om Åmåls Bluesfest 2007

  Angela Brown njuter av livet, för allt finns i musiken och därifrån får hon all sin energi. Samtliga fotografier: Sally Blomgren Bluesfesten är som en intensiv och händelserik semester - Om Åmåls Bluesfest ...

Av: Sally Blomgren | Kulturreportage | 24 juli, 2007

Victimae Paschali laudes

Ett tecken som väcker strid – Långfredagstankar

I den judiska Talmud-litteraturen kallas han Ieshoua ben-Miriam, ”Jesus, Marias son”. Liksom Sokrates, Gotama Buddha och, för den delen, även Mohammed, efterlämnade han inte en enda skriven rad. Andra tecknade ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 april, 2017

Pernilla Pålsson – Fyra dikter – Det finns inte ett värde i att…

Jag kommer från den delen av arbetarevärlden där det inte finns något värde i att dikta. Min far tillhörde den världen. Vi läste mycket i familjen, men diktning var dravel ...

Av: Pernilla Pålsson | Utopiska geografier | 17 september, 2012

Den europeiska minimalismen

Den europeiska minimalismen Minimalismen i musiken har alltid anknyts till USA och därför till Terry Riley, LaMonte Young, Philip Glass, Steve Reich med flera. Men det har funnits och finns en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 14 november, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts