Menandros - 100 år av återupptäckt

   Menandros Menandros - 100 år av återupptäckt 2007 är det hundra år sedan återupptäckten av Menandros inleddes. Så nyligen som i juni 2003 basunerade AP ut nyheten att ännu ett fragment ...

Av: Bertil Falk | 01 februari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | 31 Maj, 2010
Utopiska geografier

PS Kröyer och Skagen

Under en stipendievistelse i Italien mötte Hugo Alfvén den vackra Marie Kröyer, gift med den internationellt kände danske konstnären PS Kröyer. På Glyptoteket i Köpenhamn såg han senare en målning ...

Av: Björn Gustavsson | 16 augusti, 2012
Gästkrönikör

Den ständige sökaren - Erland Lagerroth

En av Lunds mesta tänkare och sökare, Erland Lagerroth, lutar sig ingalunda tillbaka och säger sig ha funnit det han söker. – Men jag har kommit långt i mitt sökande, säger ...

Av: Maria Lindh | 11 juni, 2012
Övriga porträtt

Marys rakkniv




Minerva och ugglan"Mary, Mary, quite contrary" lyder rubriken på en presentation i The Guardian 2001 (13 jan.) av Mary Midgley, pensionerad filosofiprofessor i Newcastle i England. Man talar om Occams rakkniv, som skall skära bort onödiga utväxter i filosofin, men Marys kniv skär förträffligt även den. Hon nagelfar den klassiska naturvetenskapen och konfronterar den med dikten.  Mary Midgley är en skarp och orädd men också uppburen tänkare.

"The Owl of Minerva" heter hennes egen minnesbok från 2005. Minervas uggla flyger som bekant först i skymningen, och det gäller just skribenten själv, som i år fyller 90. Sin första bok gav hon ut vid 59 års ålder efter att ha fött och fostrat tre söner, och sedan har böckerna kommit slag i slag. Här skall jag använda mig av Science and Poetry från 2001 (i pocketupplaga från 2007). 

Filosofisk plattform. Visioner, föreställningssätt, paradigm
En förutsättning för Midgleys kritik är att hon utövar den från en filosofisk plattform. Från den kan hon överskåda och kritiskt bedöma naturvetarnas strävanden, tankar och resultat. Det innebär att hon fokuserar vad hon kallar "imaginative visions", men då inte i meningen onödiga och vilseledande fantasier utan i meningen visioner, föreställningssätt, som söker göra både tanke och känsla rättvisa. I Midgleys utmärkta inledning till den av henne redigerade Earthy Realism från 2007 sidoställer hon begreppet med "paradigm".
Det "gäller att bättre förstå  hur dessa föreställningssätt arbetar och alldeles särskilt att förstå den roll som atomistiska  föreställningar har spelat i fråga om att ha skapat vår egen kultur", heter det (10). Och det senare sammanfattar hon så, att vi från atomisterna har fått en "inte särskilt rationell föreställning [...] om den naturliga världen som på något sätt radikalt främmande för oss och vi själva som radikalt främmande för denna värld, en föreställning som ännu i dag influerar vårt tänkande" (48). Eller med en föregripande formulering i finalen till ett förord från 2006: "En mycket beklaglig aspekt av den enkla, ensidiga, reducerande attityd, som vi har ärvt från 1600-talet, har varit en oengagerad, föraktfull attityd gentemot den naturliga världen - en syn på oss själva som något helt skilt från denna värld, överlägsen den, i stånd att studera och använda den precis som vi behagar. Som vi nu börjar inse är detta en punkt, där upplysningens tänkande har haft fruktansvärt fel."
Och på sidan 49 fastslår hon att all vetenskap växer fram ur filosofiskt tänkande - ur kritiken av imaginative visions [...] All vetenskap inkluderar filosofiska antaganden som kan ifrågasättas, och dessa antaganden upphör inte med sitt inflytande bara därför att de glömts bort." Och när konflikterna har blivit svåra, behöver vi kalla in en filosofisk rörmokare - och som en sådan ser Mary Midgley sig själv (50).

Utgångspunkten för detta tänkande är hos Mary Midgley relationen mellan människa och djur. Redan 1978 gav hon ut en bok Beast and Man, som bygger på hennes studier i etologi, alltifrån Konrad Lorenz på tidigt 1950-tal. Resultatet sammanfattar hon så, att det gäller att tänka på "vårt eget släkte som vad det i själva verket är - ett av många andra." Och i ett sådant tänkande hade hon hjälp av att hon med tre små pojkar hade så mycket djurbeteende omkring sig. "Små barn är så bokstavligt och tveklöst både djur och människor, att de visar på absurditeten i att vägra att sammanföra dessa två begrepp". (Mary Midgley, The Owl of Minerva. A Memoir, 2005, s 188 f)

Brytningar i vetenskapens historia

I sin uppgörelse med den moderna vetenskapen från 1600-talet gör Mary Midgley naturligtvis nedslag i dess historia, och några iakttagelser förtjänar att anföras. En kritisk komplikation uppstod kring begreppen attraktion, gravitation och kärlek. En renässanstänkare som Ficino talade om attraktion mellan kroppar som kärlek, och Kepler följde sådana tankemönster, när han skulle förklara tidvattnet. Galilei tillbakavisade detta, därför att han, i enlighet med det mekanistiska sättet att tänka, såg kosmos som en samling separata partiklar, som bara interagerade genom kollisioner. Följden blev att han, i motsats till Kepler,  misslyckades med att förklara tidvattnet.
Det hela upprepades, när Newton lanserade sin gravitationsteori. De tongivande mekanisterna tillbakavisade tanken på attraktion mellan (himla)kroppar som oförståelig, och Newton själv kunde bara få den accepterad genom att föreslå att det som gjorde denna mystiska attraktion möjlig var ett gudomligt mirakel. Ja, just detta samband kunde rentav ses som ett bevis på Guds existens. (58 ff)
I dessa meningsbrytningar iakttar Midgley en intressant asymmetri. Det starkt känsloladdade, fientliga bildspråket om naturen hos Bacon räknades som vetenskapligt, medan vänligt och respektfullt språk (som hos Ficino) avfärdades som ren känsloyttring. Denna regel gäller fortfarande, och ingen forskare i väst efter Kepler har vågat använda ord som "kärlek" om attraherande krafter, fastän i dag lika antropomorfistiska ord, som illvilja (spite), bedrägeri, självisk och missunnsamhet, ingår i den accepterade sociobiologiska diskursen (61). Så har uppfattningen av naturen som en fiende som skall krossas av en allsmäktig vetenskap, byggts in i vetenskapen redan från början (62).

Kritik från romantiken
Mot råheten i Bacons ideologi protesterade de engelska romantiska poeterna (77). Keats vägrade att med Newton se regnbågen blott som ljus brutet i vattendroppar (69, 71 f, 78 f), och  Blake utropade
May God us keep
From Single Vision and Newton's sleep!
Varvid "Single Vison" betyder oförmåga att se på världen från annan synvinkel än den vetenskapliga (55, 75). Även George Berkeley protesterade. Ett enda synsätt är aldrig tillräckligt, sammanfattar Midgley (77).
Wordsworth och Coleridge engagerade sig starkt för att antitesen mellan tanke och känsla var falsk. Bådadera var aspekter av vad de kallade "imagination", men då inte i meningen onödig och vilseledande fantasi utan som en konstruktiv förmåga att bygga ut erfarenheten till visioner, till föreställningssätt som gör både tanke och känsla rättvisa. Det finns kort sagt ingen konflikt mellan våra olika "delar", bara en svårighet att se oss som helheter (75).

Mary Midgley. Foto Claire BishopAtomismens uppkomst och begränsningar
Kapitlet "Atomistic Visions" fokuserar närmare "den roll atomistiska föreställningar har spelat i skapandet av vår egen kultur" (10). Och därmed börjar Midgley sitt arbete som "filosofisk rörmokare" - hon går till verket både uppifrån och underifrån. Det har underrubriken "The Quest for Permanence", därför att atomteorin under antiken framgick ur sökandet efter något som var varaktigt. Sinnevärlden med dess mångfald och växlingar tycktes inte varaktig, och lösningen blev tanken på atomer: den föränderliga världen består av oräkneliga små enheter som är oföränderliga (atom betyder odelbar) men som förorsakar växlingarna genom att kollidera. Interagerar gör de däremot aldrig, de är ju oföränderliga.
Den antike filosofen Parmenides ansåg att förändring inte kunde förstås, men det berodde på att han tänkte på ett speciellt slags förståelse, menar Midgley, den som vi har i matematiken och som bortser från tid och förändring. Men när det gäller att förstå eld och explosioner etc., för att inte tala om levande organismer, är tid och förändring en del av det som skall förstås. Termodynamik, klimatologi och biologi är inte bara lögner och inbillning, även om deras förklaringar på sätt och vis är mindre slutgiltiga än matematikens. Men det beror på att de är mindre abstrakta, de kan tillämpas direkt på världen omkring oss, "och det är den världen som behöver förklaras. Den världen (måste vi insistera på) är inte en illusion" (88).


 

"Det är därför som atomistiskt tänkande ledde till metafysisk materialism, till den ganska mystiska tanken att bara materien är verklig", fortsätter Midgley. Atomisterna har sökt visa hur livet och medvetandet kunde framgå ur en värld som bara består av statiska, tröga atomer och tomrum men har misslyckats grundligt. Redogörelser för händelser som innefattar medvetande är i stället legitima på sitt eget plan. De är inte "fundamentala" på så sätt att de reducerar allt till fysik men så att de "besvarar de centrala historiska och psykologiska frågor, som de gav sig ut för att besvara" (90 f).
Materialismen framträdde från början som ett vapen mot religionens dominans - först under antiken och sedan efter religionskrigen på 1500- och 1600-talen. Som sådant fyllde den en uppgift. "Men den var mycket mindre lämpad som grund för vetenskapen i dess helhet", fortsätter Midgley, "och än mindre för en allmän förståelse av livet. För denna vidare förståelse behövde växling och interaktion ses som förståeliga på sina egna villkor, och första-persons-aspekten av livet måste tas på allvar lika väl som objektivitetens perspektiv" (92)

Det här kom själen att se ut som "ett slags extra stoff, inte som en aspekt (bland många) av den verkliga världen utan som en substans konkurrerande med materien om den trånga verklighetstronen." Följden blev att folk som var orienterade mot vetenskapen kom att engagera sig för materialismen och misstro själen. Den senare var en besynnerlig utväxt, som kanske skulle skäras av med Occams rakkniv och som var alltför exotisk  för att förtjäna vetenskaplig uppmärksamhet.
Det är därför forskare inom både naturvetenskap och samhällsvetenskap i engelsktalande länder har varit ytterst noga med att undvika allt tal om subjektivitet och medvetande (93; hårresande exempel finns på s 67 och 73), en tendens som förvisso var spridd också till de nordiska länderna. Det var därför den ensidiga behaviourismen uppstod, som "såg vetenskaplig ut, om man definierar vetenskaplig metod i fromt materialistiska termer" (93 f).
Under de senaste trettio åren har dock, menar Midgley, begreppen själ och medvetande "ganska plötsligt undsluppit detta tabu". Det gäller "att skapa en ny vision som kan hela den cartesianska sprickan mellan själ och kropp och visa att de är komplementära aspekter av en större helhet" (94). Fysiker som Heidegger har visat på behovet av detta, menar Midgley, som själv går i närkamp med uppgiften i del II.

Men först sopar hon golvet, inte bara med behaviourismen, utan också med andra "primitiva former av atomism" i dagens tänkande. Som Richard Dawkins teori om att också kulturen har en atomstruktur, sammansatt av enheter som han kallar  "memes", en teori till vilken också sociobiologen Edward O Wilson har anslutit sig. Detta är, menar Midgley, ett "meningslöst mönster av atomiska enheter [...], ett flogiston, och vad mera är, ett onödigt flogiston". (Flogiston var en gång namnet på ett hypotetiskt ämne, som skulle förklara oxidationer, innan ämnet syre ännu var upptäckt.)
Men, frågar sig Midgley, kan det verkligen vara sant, att dessa högt kvalificerade forskare försöker sälja flogiston till oss? "Jag fruktar att det är så", svarar hon, och förklaringen är "det enorma inflytande våra imaginative visions i allmänhet och den atomistiska visionen i synnerhet har på utformningen av våra tankemönster. Denna atomistiska bild har alltid haft en enorm lockelse på grund av dess förledande slutgiltighet. Den tycks erbjuda en slutgiltig enkelhet och fullständighet [... Men] vi måste se den atomistiska visionen för vad den är - enbart ett möjligt tolkningsmönster bland många - och se oss om efter vår förståelse för människans kultur på annat håll" (102).
Hur känner jag inte här igen mig från den tid jag arbetade med att studera romaner! För mina kolleger var det, med en självklarhet som alltid förvånat mig, givet att man metodiskt skulle arbeta sig igenom "analysens grundbegrepp". Nämligen romanens fabel, motiv, tema, personer, tid, rum och miljö. Detta var "stoffet", och det skulle sedan kompletteras med "formen": författarens närvaro i verket, synvinklarna, helhet och komposition, människogestaltning, språk och stil, symboler och symbolik. Till detta kom till sist "Bakgrunden": tillblivelse, stoffkällor, formförebilder, tendens.  Och därmed var "analysschemat" genomgånget, analysen klar - och romanen slagen i spillror. Och litteraturforskningen hade visat att den har hemortsrätt i den vetenskap, för vilken vetenskap är detsamma som analys, den vetenskap som gör anspråk på att vara den enda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så förblir livet ett komplext begrepp, på många sätt mystiskt för ossSom universitetslärare och gymnasieinspektör såg jag många exempel på resultatet av detta tillvägagångssätt: romaner uppspaltade i analysens grundbegrepp och därmed denaturerade som romaner. Själv försökte jag genom uppmärksam och förnyad läsning komma underfund med den enskilda romanens helhet, funktion och egenart  och sedan läsa med denna för ögonen. Resultatet blev en lång rad "närläsningar" - ej analyser - av romaner och därtill handboken Romanen i din hand 1976. Om analytiska grundbegrepp är vanskliga i naturvetenskapen, kan de vara direkt ödesdigra i humaniora.
Hur minns jag inte också när jag själv skrev en uppsats "Om två sorters vetenskap", som publicerades i HSFR:s tidskrift Tvärsnitt nr 2 1998. Men för detta blev jag utnämnd till "Årets förvillare 1998".  Man ifrågasätter inte ostraffat den härskande vetenskapens ensamrätt.

"Kropp och själ: slutet på apartheid"
I del II fokuserar Midgley alltså problemet medvetandet och dess förhållande till det kroppsliga. Det görs i många turer och vinklingar, en av de bättre är en jämförelse med alla de ämnesrelaterade kartor som brukar inleda en atlas och som redovisar  klimatologi, växtvärld, den politiska världen, produktionen av olika nyttigheter etc. Alla dessa kartor avser samma värld men redovisar olika aspekter av den. På samma sätt med kropp och själ: två olika aspekter av samma människa, individ, organism. (112-114, 134, 195) "Det som tänker måste vara hela personen, levande i en allmän värld" (119, jfr 156, 160, 162). "Vi behöver andra sätt att tänka. Vi måste sluta tänka på medvetandet som en särskild, isolerad del av vissa objekt [...] och börja tänka på det snarare som ett helt perspektiv, jämbördigt i storlek och betydelse med det objektiva perspektivet" (117, jfr 153).

Forskare och tänkare har emellertid föredragit att bekriga varann från idealistiska respektive materialistiska utgångspunkter. Med Berkeley och Hume hade idealisterna överhanden på 1700-talet, men därefter "erövrade materialistiska trupper det omstridda området och höll det besatt under större delen av 1900-talet och fastställde de antaganden, som ännu i dag är Vetenskapskyrkans officiella tro." (131) Det är fråga om en "imperialism", som med Descartes och Comte föreställer sig att de andra vetenskaperna kan reduceras till fysik och matematik. Och om detta inte går, utesluter man i renlärigt nit dessa andra vetenskaper från Vetenskapen, de blir antingen religion eller pseudo-vetenskap. (163 f) Men "den påtagliga och fundamentala sanningen" är ju att vi lever i "fysisk och social kontinuitet med den omgivande världen" (128, jfr 171 och 180),
"Orsaken till att ord som liv och medvetande är problematiska är att de ligger på det speciella plan, där vi måste lägga in en ny växel vid gränsen till en kategori. [...] 'Medvetande' är inte ett av en klass parallella fall såsom fotboll är ett exempel på spel. Det är en term som används för att ange centrum för den subjektiva aspekten av livet. Att förstå ett sådant ord  betyder att helt relatera denna aspekt till andra aspekter." (175) Att, som några försökt, göra medvetandet till något slags hedersmedlem inom den fysikaliska världen är som att addera ett spelkort till ett parti schack eller en verklig drottning till schackbordet (184, jfr 196). Behaviouristerna försökte i stället göra medvetandet till en myt, men livet tedde sig då så främmande och förbryllande, att nästan alla passagerarna på deras tåg backade och började resa runt till grannstationerna för att finna en kompromiss. Och så gör de än i dag. För det är fråga om två ståndpunkter, inte två slags stoff.(186 f)

För vi lever ändå, som John Searle understryker i sin bok The Construction of Social Reality, i en enda värld, inte i två eller tre eller sjutton. "Fysik, litteraturforskning, statsvetenskap, geologi och etik skall alla veta att de delar en värld." Men den "cartesianska splittringen", fortsätter Midgley, "är fortfarande dominerande i dag. Det abstrakta och främmande i mycket teoretiserande i humaniora och samhällsvetenskap återupprepar den reduktiva inskränktheten, producerad av pseudo-vetenskaplig materialism bland folk som hoppas att de följer vetenskapens banér." (172, 193) Pseudo-vetenskap finns på mer än ett håll. Midgley skräder inte orden!
Tilläggas kan att Midgley själv bryter staven över den sociala atomismen, tanken att individen är viktigare och tidigare än det sociala mönster han/hon tar plats i. Denna atomism är för henne lika vilseledande som den fysikaliska atomismen. (3 f, 10 f, 122-128, 211 ff, jfr 264 ff)

"Vad slags värld?"
Bokens tredje och sista del, "In What Kind of World", börjar lite överraskande med en moralens historia. Från början sträckte sig moralen bara till dem som stod oss närmast, det var fråga om ett "kontraktstänkande". Tanken på "mänskliga rättigheter" är därför en sen utvidgning. "Kan det verkligen vara sant (frågar vi oss), att vi har förpliktelser mot folk som befinner sig så långt ifrån oss [...]? Och, än mer främmande, kan vi ha förpliktelser mot den icke-mänskliga världen?" Det finns en stark tendens till "moralisk minimalism", till att betrakta sådana försök till utvidgning som "humbug". "När nya faror uppenbarar sig, också mycket allvarliga faror, (såsom har hänt i fråga om miljöförstörelsen) har den som pretenderar på att vara realist oftast stor svårighet att tro att de verkligen kan vara reella. [...] Vanans makt är utomordentligt stark, mycket starkare än självbevarelsedriften." (217 ff, 223 f, 227 ff, 231 f)

Att naturen skulle ha ett värde i sig blockeras av den inskränkande tanken att naturen inte kan betyda något för oss "annat än i den mån den bidrar till mänsklig välfärd". Midgley citerar ett brev från chefen för the "Charity Commission" i Storbritannien som förklarar att kampanjer för djurskydd bara kan räknas som välgörenhet [charitable], "såvitt de syftar till att 'höja allmänhetens moral genom att undertrycka brutalitet och grymhet och på så sätt höja den mänskliga rasen genom att stimulera medlidande'" [Midgleys kursivering]. Ett frapperande exempel på "exklusiv humanism"! (223 ff)
Tanken att vi skulle ha förpliktelser mot den icke-mänskliga världen är alltså chockerande. Det är därför det är så svårt att acceptera vittnesbörden om att  "det har begåtts ett enormt faktiskt misstag här. Under tre århundraden har vi blivit uppmuntrade att betrakta jorden som ett trögt och bottenlöst skafferi, fyllt för våra behov. Att nu bli tvungen att misstänka att den i stället är ett levande system, ett system av vars fortsatta aktivitet vi är beroende, ett system som är sårbart och som kan fallera, är ytterst oroande. - Likväl visar skadan som redan är gjord otvetydigt att det är så" (238)

Hur kan vi då anpassa oss till denna förändring? Vad vi har att hålla oss till är naturen hos våra föreställningssätt - världsbilderna som vi lever med. "I den gamla kontraktstraditionen existerar den naturliga världen bara som en statisk bakgrund. Den visionen fördunklade radikalt det faktum att vi själva är en organisk del av denna värld, att vi inte är avskilda iakttagare utan levande varelser samhöriga med alla andra sådana varelser" (238)

Vi behöver alltså en mer realistisk bild av hur jorden fungerar. Och här bekänner Midgley sig till tanken på "Gaia", föreställningen om livet på jorden som ett självuppehållande naturligt system.  För tanken på Gaia "är inte en grundlös, halvt-mystisk fantasi utan en användbar idé, en mer adekvat föreställning än den klassiska naturvetenskapens 'imaginative visons'" om världen som urverk eller mekanism (238) f.
Tanken på att vår planet på något sätt är en enda organism är dock mycket gammal. Platon kallade jorden "en enda stor levande varelse", och folk i många kulturer skulle ha funnit detta naturligt. Men vår egen kultur uteslöt länge denna tanke. Ortodox kristendom fördömde den som hednisk naturdyrkan, och "moderna" vetenskapsmän var så uteslutande hemfallna åt atomistiska och reduktionistiska förklaringar, att också de tillbakavisade den. Ja, under 1900-talet betraktades ordet "holistisk" i vissa kretsar rentav som en förvillelse (a term of abuse). (240)

den grekiska godinnan Gaia (Jorden) På sen tid har vetenskapsmän dock, menar Midgley, blivit något mindre säkra på att ingenting egentligen är vetenskap utom partikelfysik. Tanken på biosfären som ett självuppehållande system har framstått som inte bara användbar utan vetenskapligt nödvändig. Midgley skisserar sedan huvudpunkterna i Gaia-teorin från James Lovelock och Lynn Margulis och sammanfattar: "Om allt detta är rätt, så formar levande ting - inklusive vi själva - samt planeten, som har producerat dem, ett fortlöpande system och handlar som ett sådant. Livet har då inte bara varit en tillfällig passagerare under planetens utveckling. Det har alltid varit och förblir alltjämt en avgörande aktör i fråga om att bestämma dess kurs." (240f,244)

Lovelock fick uppslaget till namnet på sin teori - Gaia, efter den grekiska jordgudinnan - från romanförfattaren William Golding, men det vetenskapliga etablissemanget avvisade både teorin och namnet. Bättre gick det dock, när Lovelock lanserade en medicinsk version av Gaia: tanken på den skadade jorden som en patient, för vilken vi människor är de enda läkarna. Namnet Gaia är naturligtvis motbjudande för detta etablissemang: det avser inte bara en gudom utan rentav en kvinnlig sådan. Men jorden är förvisso värd den vördnad och tacksamhet, den känsla av under, som grekerna kände, när de kallade jorden för Gaia, gudarnas och människornas gudomliga moder. Och Midgley hänvisar till Wordsworths och

Rousseaus vördnad för den icke-mänskliga världen. En svensk kan lätt tillägga en rad andra namn.
 Minimalistisk moral, exklusiv humanism och individualism är alltså oförmögna att handskas med vårt släkte i vidare mening, det som Descartes och Hobbes aldrig ens drömde om. Men "vi vet att vi hör till denna jorden. Vi är inte maskiner, främmande varelser eller andar utan kropp utan primater - djur, lika naturligt och obotligt beroende av den jordiska biosfären som var och en av oss är beroende av det mänskliga samhället" (258). Vi är visserligen primater av ett särskilt slag, begåvade med sällsynta talanger. Men våra fantasier att flytta till yttre rymden är, kan man tillägga, bara barnsligheter, pojkdrömmar. Liksom för övrigt svärmerier för magi och trolleri à la Harry Potter.

"Evolutionskyrkan" och Gaia
Varje tankesystem, understryker Midgley till sist, har i sitt centrum en myt - "inte en myt i betydelsen en lögn - utan ett föreställningssätt [imaginative vision], en bild som verkligen uttrycker dess appell till vår naturs djupaste behov". Och sanna trossystem behöver sitt bildspråk lika mycket som falska. I gångna tider talade man om den fysiska världen som ett urverk, och Darwin använde sig av metaforen urval. (277 f)
Mytologin som i dag erbjuds av forskare som E O Wilson och Richard Dawkins är ensidig därför att den är djupt individualistisk, menar Midgley. "Dess bildspråk talande om själviskhet, agg och missunnsamhet, investering, bedrägeri, krigsspel avspeglar otvetydigt den naiva sociala atomismen på 1970- och 1980-talen". (278)
Det här dramatiska bildspråket har förvisso visat på vissa aspekter av evolutionen, men det är viktigt att vi ser den mytiska karaktären, att det bara är "en valfri vision bland andra [...], tillhörande en viss period [...], inte en slutlig universell sanning. Den mytiska kvalitet, som ofta anförs som en invändning mot begreppet Gaia, är förvisso inte mindre närvarande i 'den Själviska Genen'" (278).

Som många biologer har visat hör samarbete och konkurrens samman som två sidor av samma mynt. Och som exempel anför Midgley från den klartänkte biologen Brian Goodwin det "enorma steget, för evigheter sedan, att producera en eukaryotisk cell, en med en riktig kärna, något som åstadkoms genom samarbete mellan två eller tre prokaryoter, celler utan kärna". (279)
Från Goodwin citerar Midgley också: "Darwinismens metaforer har sin grund i myten om människans synd och förlossning... Men darwinismen kortsluter oss vad gäller vår biologiska natur. Vi är precis lika samarbetsvilliga som konkurrenskraftiga [...] Och vi är biologiskt grundade i relationsförhållanden som opererar på alla de olika nivåerna i våra varelser... De har kommit i dagen tack vare ett förnyat tänkande om vår biologiska natur som framgått ur komplexitetens vetenskaper.." (280) Ju mer man förstår av kroppens sätt att fungera, kan man tillägga, desto större under är den.

Liv och levande
Till sist diskuterar Mary Midgley på ett klargörande sätt frågan om begreppet 'levande' kan appliceras på jorden som Gaia. Den invändning, som genast ger sig, är att ingenting kan kallas levande som inte reproducerar sig. Och planeter går inte ut och parar sig med andra planeter. Men det är inte självklart att reproduktion av detta slag måste vara ett nödvändigt villkor för att en enhet skall betraktas som levande. Sädesceller uppfattas vanligen som levande, eftersom man kan se dem simma omkring. Men de parar sig inte med andra sädesceller. Mulor får ingen avkomma, och det händer även människor, men levande är dessa förvisso.
Kanske skall vi tänka på livet som något slags "ordning", som något som kan vara närvarande på olika sätt i enheter av olika storlek. Och Midgley anför fysiologen Lewis Thomas som en kväll fick något av en uppenbarelse: "Mest är jorden lik en enda cell" (283).

Så förblir livet ett komplext begrepp, på många sätt mystiskt för oss. "Alla vet vad livet är", citerar Midgley från Lovelock, "men få eller ingen kan definiera det. [...] En fysiker skulle säga att livet är ett särskilt tillstånd hos materien som reducerar dess interna entropi i en ström av fri energi och som utmärks av en inre kapacitet  för självorganisation. [...] För en biokemist är en levande organism en sådan som tar in fri energi som solljus eller kemiskt potentiell energi som mat och syre och använder energin för att växa i enlighet med instruktionerna kodade i dess gener." Darwinister och geofysiologer har andra definitioner, men med fysikerns och biokemistens definitioner "skulle Gaia vara en levande organism" (283 f).
Den springande punkten, tillägger Midgley, "är att livet inte är en tillfällighet eller en främmande inkräktare utan något som växt fram ur jorden själv. De skarpa uppdelningar som vi gör i denna kontinuitet återspeglar akademiska specialiseringar snarare än obrytbara naturliga barriärer."

Och Lovelock framhåller att sådant som vi "klarast tänker på som levande ofta har delar som inte är levande, precis som jorden. Våra egna tänder, hår, naglar och ben är i stor utsträckning döda, men alla dessa ting är delar av oss, några av dem nödvändiga delar. Och sedan är det träden. Det mesta av träden - kärnvirket - är inte levande, och det är inte barken på utsidan heller. [...] Och vidare, korallpolyperna är den enda levande delen av ett korallrev, men de har byggt revet och bildar en helhet tillsammans med det." (284)

Återstår frågan om prioritet. "Under ungefär ett och ett halvt sekel har konkurrensideologier härskat mer eller mindre utan opposition i vår kultur, och föreställningen om den fysiska världen som ett oändligt utnyttjbart ostron har blivit vida accepterad. Social atomism och social darwinism har varit de romantiska myterna i den tidiga kapitaliståldern. De är de bakgrundsantaganden som vi nu måste korrigera. Vad Gaia-tänkandet kan göra är att hjälpa oss att se vad som är framför ögonen i stället för att titta på dessa videofilmer." Och framför ögonen är en jord "som lider av en farlig feber, medan de mäktigaste på jorden fortsätter att lägga på den allt fler filtar av drivhusgas." Det är som en oceanångare, som håller på att gå under, bara, som vi säger, inte på vår sida... Våra personliga och mänskliga intressen måste stå tillbaka för "de monster som sätter jorden i fara och som vi har gjort". (286)
Men budskapet är inte att vi skall värdera jordens hälsa mer än mänskliga behov, utan att dessa båda "inte är alternativ. Utan en sund jord kan människor ändå inte överleva."
Kombinationen av filosofisk kritik av naturvetenskapen och anslutningen till Gaia-teorin gör Science and Poetry till ett tungt vägande inlägg i debatten om vår och jordens framtid.

Erland Lagerroth

 

Ur arkivet

view_module reorder
Goethe Farbkreis

Kungen av Kalifornien

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren ...

Av: Kristoffer Leandoer | Essäer om litteratur & böcker | 23 september, 2017

Detalj ur omslag av Mitt i livet av Signe Höjer.

Vad är egentligen brott mot mänskligheten?

I tonåren gillade jag att lyssna på indisk musik och att läsa om karma, återfödelse, yogis och Mahatma Gandhi. Det fanns en buddhistisk förening i Köpenhamn, relativt lättillgänglig eftersom vi ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 17 februari, 2016

Blixtrande inblick i det moderna techne

  Är människan förvisad från ett mer ursprungligt vara, till följd av ett mekanisk-rationellt handlande och ytligt tänkande? I en bok utgiven av Rabén och Sjögren 1974, vilket består av uppsatser ...

Av: Robert Halvarsson | Agora - filosofiska essäer | 30 mars, 2013

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 18 november, 2010

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Bernadette och miraklet i Lourdes

Helgon finns i de flesta religioner och intresset för helgon har varit utbrett i alla tider. Inom olika kulturer har män och kvinnor betraktats som särskilt heliga och vördnadsvärda på ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 25 Maj, 2014

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 18 november, 2015

Tankar kring begreppen Identitet och identifikation

Känner du till lösenordet till ditt eget inre? (Stanislav Jercy Lec) Att finna sin inre kärna, sin sanna identitet, är enligt min favoritpsykolog den mångsidiga psykoanalytikern Carl G. Jung ett livsmål och ...

Av: Nina Michael | Essäer | 15 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.