Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Två röda systrar



Image
Hella Wuolijoki
Hella Wuolijoki var exceptionell både som människa och konstnär. Hon beskrev sig själv som ett "smått underligt djur som inte låter sig placeras i någon fålla". Hon var en överklasskvinna på barrikaderna. Hella var både marxist och driven affärskvinna. Hon behärskade sju språk och var svag för det goda livet".

"Finlandiapriset" för bästa facklitterära bok 2006 i Finland utdelades i december 2006  till dåvarande utrikesministern Erkki Tuomioja för dennes bok "Häivähdys punai", ungefär "En glimt av rött". Boken handlar om Tuomiojas mormor Hella Wuolijoki och hennes syster Salme Pekkala Dutt. 

Skolmästaren Ernst Murrik i Valga i Estland hade fem barn. Två av dem, Ella Marie född 1886 och Salme Anette född 1888, kom att bli berömda. Familjen var liberal och i hemmet pratades tyska. De två systrarna påverkades av de revolutionära stämningarna i Ryssland i början av 1900-talet och blev marxister. Salme förvisades till Sibirien för sina åsikter.

Salme kom till Finland och var under en kort period gift med juristen och vänsterpolitikern Eino Pakkala. Hon var aktiv under inbördeskriget i Finland och nära medarbetare till revolutionsledaren Otto Wille Kuusinen. Efter skilsmässan från Pekkala flyttade hon till England och träffade en annan marxist Rajani Palme Dutt.  Han föddes i Cambridge 1896. Fadern var en indisk läkare och modern Anna Palme från Sverige. Rajani Palme Dutt relegerades från universitetet i Oxford för sitt motstånd mot första världskriget. Han deltog aktivt i bildandet av det brittiska kommunistpartiet. Hans mor var alltså svenska och hans morbror Sven Palme. Denne var chef för försäkringsbolaget Thule. En av Rajani Palme Dutts kusiner var statsminister Olof Palme. Rajani Palm Dutt var länge aktiv inom den engelska poliken och träffade många av världens stora ledare som Lenin, Ghandi och Nehru. Däremot träffade han aldrig sin kusin Olof Palme. Rajani Palme Dutt avled 1974.

Den äldre systern Ella tog studentexamen i Tartu och fortsatte sedan sina akademiska studier i Helsingfors 1905. Hon bytte förnamn till Hella och framstår som en av de mest fascinerande personligheterna i Finlands moderna historia.

Mellan 1908 och 1923 var Hella gift med advokaten och liberale politikern Sulo Wuolijoki. Under inbördeskriget 1918 var Hella Wuolijoki inte engagerad på någon sida. Hon gjorde istället karriär som godsägare och företagsledare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hella Wuolijoki var marxist men skrev aldrig in sig i kommunistpartiet. Hon var exceptionell både som människa och konstnär.  En skådespelsförfattare med affärssinne som kunde tala sju språk.

Vid sidan av sitt arbete som företagsledare blev hon en av Finlands mest folkkära dramatiker. Inledningsvis skrev hon under den manliga pseudonymen Juhani Tervapää.

Som godsägare på Marlebäck utanför Helsingfors utövade hon stor gästfrihet och höll salong för dåtidens radikala personligheter. Hon var vän med Maxim Gorkij men också med John Reed som var USA:s främsta radikala journalist. Han skrev den berömda boken "Tio dagar som skakade världen" om revolutionen i Ryssland 1917. Hella Wuolijoki "sponsrade ekonomiskt" en radikal författare som Elmer Diktonius.

Berthold Brecht och hans följe fann en fristad på Wuolijokis på Marlebäck, från juli till oktober 1940 när han var på flykt från Nazityskland. Tillsammans skapade de klassikern "Herr Puntila och hans dräng Matti" som de senare i början av 1950-talet skull utkämpa en upphovsmannarättslig tvist kring. Då 1940 hyllade dock Brecht det finska landskapet och den finska naturen och "ett folk, som tiger på två språk". I maj 1941 någon månad innan fortsättningskriget bröt ut lämnade Brecht  Finland och tog sig via Ryssland till USA och Kalifornien.

Under 1930-talet skrev Hella Wuolijoki politiska rapporter åt sovjetiska legationen i Helsingfors. Samtidigt var hon Finlands mest framgångsrika dramatiker och skrev folkkära och borgerliga dramer. Den mest kända är "Kvinnorna på Niskavuori". I sina dramer ställde hon plikt mot kärlek, pengar mot kärlek, rotfasthet mot rotlöshet. En av hennes pjäser, Juurankolan Hulda, blev i något förändrat skick en Oscarsvinnande film i USA 1947 under namnet "The Farmers Daughter".  Flera av hennes skådespel lever på Finlands sommarteatrar.

Under vinterkriget förmedlade hon kontakter till det sovjetiska sändebudet i Stockholm Alexandra Kollontai. Hon medverkade aktivt i den process som ledde fram till vapenstillståndet i mars 1940.

Under fortsättningskriget övervakades Hella Wuolijoki av säkerhetspolisen. 1943 häktades hon för kontakter med en s.k. desant. Det var benämningen på en i fallskärm nersläppt sovjetisk spion. Hon dömdes i en underrätt till döden men domen ändrades i en överinstans till livstids tukthus.  Hella arresterades 1943 och dömdes till döden för landsförräderi. Hon behandlades hårt och arrogant i fängelset på Skatudden i Helsingfors. Hella Wuolijoki skriver i sina memoarer "Detta mitt livs största drama, då tre unga officerare dömde mig som fosterlandsförrädare likgiltiga inför det faktum att jag sökte kontakt med fienden endast för att lösgöra vårt land från en vapenbroder (Tyskland förf. anm.) som drog oss i fördärvet, och för att söka en väg till fred...

Hennes liv räddades troligen av att hon var en "kändis". Den socialdemokratiske ledaren Wäinö Tanner som satt i den krigstida regeringen skrev till domstolen "att det var hennes övertygelse att Tyskland inte kunde besegra Sovjet som förmått henne att tala för nödvändigheten av en separatfred för Finland". Tanner skrev vidare att "hennes motiv inte kan ifrågasättas. Hon har handlat utgående från Finlands bästa, inte för att främja fiendens (Sovjetunionens förf. anm.) bästa".

Efter kriget gjorde Hella Wuolijoki en snabb karriär från fängelset till posten som riksdagsman och direktör för finska radion, YLE.

Hella Wuolijoki lämnade aldrig kyrkan trots sin politiska radikalitet. Några år före sin död 1954 konstaterade hon att på hennes begravning skulle kommunisterna sitta på ena sidan i kyrkan med sina röda armbindlar och borgarna på den andra. Systern Salme Pekkala Dutt avled i London tio år senare, 1964.

Tuomiojas bok kom först på engelska med titeln "A Delicate Shade of Pink". Den har sedan översatts till estniska och finska och ges ut på Tammis förlag.

Rolf Karlman 

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.