Crister Enander om Birgitta Stenberg

Birgitta Stenberg fick ta emot ett av de största litterära pris en svensk författare kan få – näst efter Alfred Nobels vill säga – Selma Lagerlöfs litteraturpris. Och tidigare har ...

Av: Crister Enander | 23 augusti, 2014
Litteraturens porträtt

Ikonoklaster

Att rensa ut ”Tintin i Kongo” från barnbiblioteken som visst skett i Stockholm skulle inte gå i Belgien, trots landets koloniala förflutna. Hans skapare Georges Rémi, född den 22 maj 1907 ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 september, 2012
Essäer

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | 27 juli, 2010
Essäer

Jag har aldrig tänkt på marknaden

Tidningen Kulturen presentar en serie porträtt av olika bokförlag i Sverige. Vad gör de? Vilken är deras policy och politik? En sak är säker: deras insatser är ett viktigt bidrag ...

Av: Daniel Westerlund | 12 maj, 2008
Litteraturens porträtt

Själens alkemi – H D:s Trilogy



vi är hennes brudgum och lamm; hennes bok är vår bokHilda Doolittle som bland annat tillsammans med Ezra Pound grundade diktargruppen Imagisterna, är en av USA:s mest ”underliga” poeter. Bo Gustavsson porträtterar hennes diktande i den sista av två artiklar.

Då andra världskriget bröt ut, befann sig Hilda Doolittle i London där hon skulle stanna ända till krigsslutet. Hon upplevde själv bombraiderna under blitzen men bland ruinerna gjordes hon också medveten om ett nytt andligt hopp. ”Anden tillkännager sin Närvaro” står det i inledningsdikten till Trilogy, hennes viktigaste verk som kom ut postumt 1973. De olika delarna hade först publicerats separat på 1940-talet: The Walls Do Not Fall (1944), Tribute to the Angels (1945) och The Flowering of the Rod (1946). I inledningsdikten till Trilogy finns en detaljerad skildring av en bombraid.

   marken gungar under oss, golvet viker,
   trottoaren sluttar
   där människor raglar druckna
   av en ny förvirring,
   trolldom, besatthet:
   benstommen var inte gjord för
   en sådan kraftig stöt i skräck,
   ändå stod skelettet emot:

Det paradoxala var att H D fann inspiration i den apokalyptiska förödelsen i blitzens spår. Hon skrev första sviten av Trilogy under kort tid på våren 1942. Andra sviten skrevs i maj 1944 – hennes ”förtidiga fredsdikt” – och den avslutande på några få veckor i december samma år.  

The Walls Do Not Fall är dedicerad till hennes livskamrat Bryher med orden ”Till Bryher för Karnak 1923 från London 1942”.     Dedikationen syftar på deras resa tillsammans till Egypten 1923 då de besökte templet i Karnak och Tuthankamons nyupptäckta grav vilket omtalas i första dikten:


där liksom här öppnar förödelsen
graven, templet; gå in,
där liksom här, det finns inga dörrar.


Denna dubbelexponerade händelse bildar utgångspunkten för det poetiska projektet i Trilogy – att i en apokalyptisk tid, andra världskrigets värld, finna det heligas närvaro. Det heligas teofani uppenbarar sig i några nyckelscener i de tre sviterna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I första sviten betonas det att den ende som kan återknyta kontakten med ett förlorat andligt medvetande i en värld i krig är ”skrivaren” eller poeten. Skrivaren förvaltar de antika civilisationernas glömda visdom eftersom hon eller han tjänar skrivkonstens gud – Merkurius, Hermes och Toth som även är de dödas ledsagare till underjorden. I begynnelsen var Ordet konstaterar H D i en dikt; svärdet uppfanns först senare. Ordets tjänare är den andliga visdomens initiander i modernitetens samhälle. Men det handlar om en lång och svår initiationsprocess som i den inledande sviten oftast uttrycks genom bilden av larven som utvecklas mot fjärilsstadiet eller fröet som växer till ett stort träd. Målet är att hela ”klyftan, splittringen i medvetandet”.

Helande och förvandling utgör nyckelorden i första sviten av Trilogy. Dessa båda begrepp kopplas samman med visionen i drömmen av Amen i ett mähriskt bönehus. Amen eller Amen-Ra var den högste guden i det forntida Egypten och därför kan han ses som en manifestation av den ursprungliga heliga principen i tillvaron. H D växte upp i en mährisk församling i Bethlehem, Pennsylvania, och hon präglades på sätt och vis av dess hjärtreligion med fokus på det inre andliga livet. Vidare associerar hon Amen med Kristus i egenskap av förmedlare av andlig pånyttfödelse liksom med ”Drömmen” eller den Helige Ande som verkar i moderna människors undermedvetna. På så vis länkas forntida andlighet dels till kristendomens budskap och dels till en frikyrklig väckelserörelse på 1700-talet och den freudianska synen på det undermedvetna som uttolkare av omedvetna önskningar. Den teofaniska visionen av Amen i ett mähriskt bönehus i den inledande sviten av Trilogy representerar det första steget för att överbrygga klyftan i medvetandet hos nutidens människor och förlusten av eviga andliga värden.

Det andra steget utgörs av själens alkemi vilket dramatiseras i andra delen av Trilogy: Tribute to the Angels. Inledningsdikten åkallar Hermes Trismegistos, alkemins beskyddare, i avsikt att utarbeta en andlig alkemi genom att förbinda kristen och muslimsk änglalära med de olika stadierna av den alkemiska processen. Andra referenser som förs in i sviten är Uppenbarelseboken och ädelstenars och stjärnbilders symbolik. Vad H D gör i denna svit är att formulera idén om en ny människa och en ny tidsålder då hon åkallar sju änglar för själslig transmutation i en värld i brand. De sju änglarna är Rafael, Gabriel, Azrael, Uriel, Annael, Mikael och Zadkiel och de representerar olika psykiska-andliga tillstånd i utvecklingen mot den fulländade människan. Det är en människa som nått den högre själens stadium genom en rening av jagets affekter. En sådan tankegång kan påminna om hermetismens och nyplatonismens läror.

Det centrala partiet i Tribute to the Angels handlar om H D:s vision i drömmen av Maria. Men det är en mycket oortodox Maria utan sina vanliga attribut som Himladrottning, Gudsföderska eller Sorgernas Moder. Hon är klädd i vit dräkt och bär på en bok istället för ett barn.

jag medger att hennes ansikte var rent
och oskuldsfullt och att hennes slöjor
var lik Lammets Brud,
men Lammet var inte hos henne,
varken som Brudgum eller Barn;
all hennes omsorg gäller oss,
vi är hennes brudgum och lamm;
hennes bok är vår bok; […]

Denna Maria inkarnerar den transmuterade mänskliga själen och den bok som hon bär på är hennes barns gärningar, det vill säga de nya människor som blivit andligt pånyttfödda genom blitzens förödelse. H D:s vision av Maria framställer henne som Moder till ett nytt släkte av andligt mogna människor som övervunnit sina aggressioner och drifter och som i kärlekens namn kan skapa Andens fridsrike på jorden. Hennes profetia om ett nytt människosläkte grundar sig på teofanin av Maria som den himmelska Eva med den nya heliga boken i sin famn, en bok som skrivs av alla dem som genomgått själens alkemi. Och den nya heliga skriftens tecken är ett halvt förkolnat gammalt äppelträd i blom. I en serie dikter beskrivs hur poeten efter ännu ett bombanfall stiger genom en vägg till ett raserat hus och får syn på det blommande halvt förkolnade äppelträdet på ett torg. Detta är det visionära livsträdet från H D:s tidigare diktning som nu tagit gestalt som den andliga alkemins träd. I tredje sviten av Trilogy omvandlas alkemins träd till ett väldoftande myrraträd.

Den tredje sviten, The Flowering of the Rod, handlar om dem som överlevt ”förödelsens bittra eld” och nått ett högre stadium i själens alkemi: agape eller den andliga kärleken. Likt vildgäss om hösten kan de inget annat göra än att följa den andliga kärlekens kallelse. Sviten berättar historien om den nya agape-människan i Maria Magdalenas gestalt. H D ger här sin version av den bibliska berättelsen om hur Maria Magdalena får tag på den alabasterflaska med myrra som hon sedan använder då hon smörjer in Jesu fötter. Hon söker upp köpmannen Kaspar, en av de tre vise männen, för att köpa myrra men avvisas bryskt av honom. Det som fokuseras i dikterna är Kaspars vision av henne som den gudomliggjorda agape-människan.

Hon är det rena alkemiska kärlet eftersom sju demoner drivits ut ur henne, sju demoner som representerar det arketypiskt kvinnliga alltifrån Lilith och Eva till Demeter och Venus. Kaspars vision varar bara någon sekund då han böjer sig ner för att plocka upp Marias sjal och ser ett ljus i hennes hår. Det han ser är Maria Magdalena som den Högre Själen eller Anden med ett dubbelt diadem bestående av blåa ädelstenar där en fläck i en av stenarna plötsligt slår ut i blom. Detta är det alkemiska trädet omvandlat till blommande myrraträd. ”Maria ska bli myrra” profeteras det i början av diktsviten. I slutet står hon med ett knippe väldoftande myrra i famnen som ett tecken på att hon är den nya agape-människan vars själ blivit myrra.

Helgelsens doft är myrra och det är en doft som löper genom hela H D:s författarskap men som först i slutet av Trilogy får sin sanna innebörd. Agapes andliga medvetande doftar myrra. 

 Bo Gustavsson 

Ur arkivet

view_module reorder

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla Ragnar di Marzo och Manusgruppens filmprojekt över generationsgränserna har resulterat i Kärringen därnere - en dramakomedi om möten och vänskap som trotsar alla hinder ...

Av: Guido Zeccola | Filmens porträtt | 12 oktober, 2006

Den bortglömda förmågan att hålla en hemlighet - Eller: vem är Burial?

Sampling var sedan länge ett känt fenomen, bland annat inom den brittiska dansmusiken, långt innan Burial. Men genom sina 2-steprytmer, djupa basgångar och melankoliska drift mot allt djupare innebörder, blev ...

Av: Robert Halvarsson | Musikens porträtt | 12 februari, 2014

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 27 augusti, 2013

Förnuftets källor är språkets förbrytelse

Filosofen (eller diktaren) som en världsfrånvänd, opraktisk, naiv och excentrisk människa. Likgiltig socialt anseende, förmögenhet eller personlig lycka (gör ingen korrelation mellan dessa). Däremot, utan att generalisera, kan den ”teoretiska” ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 04 januari, 2017

Katarina, helgonet av de omöjliga

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom 1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. "Det var en eländig tid för mänskligheten. En källa från 1300-talet ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 07 mars, 2011

Postmodernismens liv efter detta

För några år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Agora - filosofiska essäer | 17 juni, 2017

Intervju med Bo Ibn Al-Waqt Gustavsson

Bo Gustavsson har utkommit en ny diktsamling, Carmina Esoterica. Ibn Al-Waqt, ögonblickets son, det är vad sufierna kallar sig.   Din nya diktsamling har gett titeln Carmina Esoterica, dvs. "esoteriska sånger". Det ...

Av: Mohamed Omar | Litteraturens porträtt | 16 februari, 2009

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.