Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | 16 december, 2013
Utopiska geografier

Människan i rummet. Den komplexa bilden Roy Anderssons filmspråk

I ett grådaskigt kök sitter en orörlig människa vid ett bord oavvänt närvarande, stirrande rakt fram, fastnaglad i egen livslogik. Självbildens yttre hos denna människa, som här så småningom exponeras ...

Av: Benny Holmberg | 21 september, 2014
Filmens porträtt

Julrimmandets dag

Härmed utnämner jag, Vladimir Oravsky, 23 december till julrimmandets dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, söndagen den 23 december är julrimmandets dag, enkom för att i dag hyllar Marie Lundström ...

Av: Vladimir Oravsky | 23 december, 2012
Gästkrönikör

Sekvens ur Viking Eggelings Diagonalsymfonin.

En bildsymfoni på diagonalen

Jag tror det var 1997 eller möjligen året efter som jag hade stämt möte med filmforskaren Gösta Werner på Fylkingen, där det samma kväll skulle visas några av Hans Richters ...

Av: Ulf Stenberg | 28 februari, 2016
Essäer om film

Själens alkemi – H D:s Trilogy



vi är hennes brudgum och lamm; hennes bok är vår bokHilda Doolittle som bland annat tillsammans med Ezra Pound grundade diktargruppen Imagisterna, är en av USA:s mest ”underliga” poeter. Bo Gustavsson porträtterar hennes diktande i den sista av två artiklar.

Då andra världskriget bröt ut, befann sig Hilda Doolittle i London där hon skulle stanna ända till krigsslutet. Hon upplevde själv bombraiderna under blitzen men bland ruinerna gjordes hon också medveten om ett nytt andligt hopp. ”Anden tillkännager sin Närvaro” står det i inledningsdikten till Trilogy, hennes viktigaste verk som kom ut postumt 1973. De olika delarna hade först publicerats separat på 1940-talet: The Walls Do Not Fall (1944), Tribute to the Angels (1945) och The Flowering of the Rod (1946). I inledningsdikten till Trilogy finns en detaljerad skildring av en bombraid.

   marken gungar under oss, golvet viker,
   trottoaren sluttar
   där människor raglar druckna
   av en ny förvirring,
   trolldom, besatthet:
   benstommen var inte gjord för
   en sådan kraftig stöt i skräck,
   ändå stod skelettet emot:

Det paradoxala var att H D fann inspiration i den apokalyptiska förödelsen i blitzens spår. Hon skrev första sviten av Trilogy under kort tid på våren 1942. Andra sviten skrevs i maj 1944 – hennes ”förtidiga fredsdikt” – och den avslutande på några få veckor i december samma år.  

The Walls Do Not Fall är dedicerad till hennes livskamrat Bryher med orden ”Till Bryher för Karnak 1923 från London 1942”.     Dedikationen syftar på deras resa tillsammans till Egypten 1923 då de besökte templet i Karnak och Tuthankamons nyupptäckta grav vilket omtalas i första dikten:


där liksom här öppnar förödelsen
graven, templet; gå in,
där liksom här, det finns inga dörrar.


Denna dubbelexponerade händelse bildar utgångspunkten för det poetiska projektet i Trilogy – att i en apokalyptisk tid, andra världskrigets värld, finna det heligas närvaro. Det heligas teofani uppenbarar sig i några nyckelscener i de tre sviterna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I första sviten betonas det att den ende som kan återknyta kontakten med ett förlorat andligt medvetande i en värld i krig är ”skrivaren” eller poeten. Skrivaren förvaltar de antika civilisationernas glömda visdom eftersom hon eller han tjänar skrivkonstens gud – Merkurius, Hermes och Toth som även är de dödas ledsagare till underjorden. I begynnelsen var Ordet konstaterar H D i en dikt; svärdet uppfanns först senare. Ordets tjänare är den andliga visdomens initiander i modernitetens samhälle. Men det handlar om en lång och svår initiationsprocess som i den inledande sviten oftast uttrycks genom bilden av larven som utvecklas mot fjärilsstadiet eller fröet som växer till ett stort träd. Målet är att hela ”klyftan, splittringen i medvetandet”.

Helande och förvandling utgör nyckelorden i första sviten av Trilogy. Dessa båda begrepp kopplas samman med visionen i drömmen av Amen i ett mähriskt bönehus. Amen eller Amen-Ra var den högste guden i det forntida Egypten och därför kan han ses som en manifestation av den ursprungliga heliga principen i tillvaron. H D växte upp i en mährisk församling i Bethlehem, Pennsylvania, och hon präglades på sätt och vis av dess hjärtreligion med fokus på det inre andliga livet. Vidare associerar hon Amen med Kristus i egenskap av förmedlare av andlig pånyttfödelse liksom med ”Drömmen” eller den Helige Ande som verkar i moderna människors undermedvetna. På så vis länkas forntida andlighet dels till kristendomens budskap och dels till en frikyrklig väckelserörelse på 1700-talet och den freudianska synen på det undermedvetna som uttolkare av omedvetna önskningar. Den teofaniska visionen av Amen i ett mähriskt bönehus i den inledande sviten av Trilogy representerar det första steget för att överbrygga klyftan i medvetandet hos nutidens människor och förlusten av eviga andliga värden.

Det andra steget utgörs av själens alkemi vilket dramatiseras i andra delen av Trilogy: Tribute to the Angels. Inledningsdikten åkallar Hermes Trismegistos, alkemins beskyddare, i avsikt att utarbeta en andlig alkemi genom att förbinda kristen och muslimsk änglalära med de olika stadierna av den alkemiska processen. Andra referenser som förs in i sviten är Uppenbarelseboken och ädelstenars och stjärnbilders symbolik. Vad H D gör i denna svit är att formulera idén om en ny människa och en ny tidsålder då hon åkallar sju änglar för själslig transmutation i en värld i brand. De sju änglarna är Rafael, Gabriel, Azrael, Uriel, Annael, Mikael och Zadkiel och de representerar olika psykiska-andliga tillstånd i utvecklingen mot den fulländade människan. Det är en människa som nått den högre själens stadium genom en rening av jagets affekter. En sådan tankegång kan påminna om hermetismens och nyplatonismens läror.

Det centrala partiet i Tribute to the Angels handlar om H D:s vision i drömmen av Maria. Men det är en mycket oortodox Maria utan sina vanliga attribut som Himladrottning, Gudsföderska eller Sorgernas Moder. Hon är klädd i vit dräkt och bär på en bok istället för ett barn.

jag medger att hennes ansikte var rent
och oskuldsfullt och att hennes slöjor
var lik Lammets Brud,
men Lammet var inte hos henne,
varken som Brudgum eller Barn;
all hennes omsorg gäller oss,
vi är hennes brudgum och lamm;
hennes bok är vår bok; […]

Denna Maria inkarnerar den transmuterade mänskliga själen och den bok som hon bär på är hennes barns gärningar, det vill säga de nya människor som blivit andligt pånyttfödda genom blitzens förödelse. H D:s vision av Maria framställer henne som Moder till ett nytt släkte av andligt mogna människor som övervunnit sina aggressioner och drifter och som i kärlekens namn kan skapa Andens fridsrike på jorden. Hennes profetia om ett nytt människosläkte grundar sig på teofanin av Maria som den himmelska Eva med den nya heliga boken i sin famn, en bok som skrivs av alla dem som genomgått själens alkemi. Och den nya heliga skriftens tecken är ett halvt förkolnat gammalt äppelträd i blom. I en serie dikter beskrivs hur poeten efter ännu ett bombanfall stiger genom en vägg till ett raserat hus och får syn på det blommande halvt förkolnade äppelträdet på ett torg. Detta är det visionära livsträdet från H D:s tidigare diktning som nu tagit gestalt som den andliga alkemins träd. I tredje sviten av Trilogy omvandlas alkemins träd till ett väldoftande myrraträd.

Den tredje sviten, The Flowering of the Rod, handlar om dem som överlevt ”förödelsens bittra eld” och nått ett högre stadium i själens alkemi: agape eller den andliga kärleken. Likt vildgäss om hösten kan de inget annat göra än att följa den andliga kärlekens kallelse. Sviten berättar historien om den nya agape-människan i Maria Magdalenas gestalt. H D ger här sin version av den bibliska berättelsen om hur Maria Magdalena får tag på den alabasterflaska med myrra som hon sedan använder då hon smörjer in Jesu fötter. Hon söker upp köpmannen Kaspar, en av de tre vise männen, för att köpa myrra men avvisas bryskt av honom. Det som fokuseras i dikterna är Kaspars vision av henne som den gudomliggjorda agape-människan.

Hon är det rena alkemiska kärlet eftersom sju demoner drivits ut ur henne, sju demoner som representerar det arketypiskt kvinnliga alltifrån Lilith och Eva till Demeter och Venus. Kaspars vision varar bara någon sekund då han böjer sig ner för att plocka upp Marias sjal och ser ett ljus i hennes hår. Det han ser är Maria Magdalena som den Högre Själen eller Anden med ett dubbelt diadem bestående av blåa ädelstenar där en fläck i en av stenarna plötsligt slår ut i blom. Detta är det alkemiska trädet omvandlat till blommande myrraträd. ”Maria ska bli myrra” profeteras det i början av diktsviten. I slutet står hon med ett knippe väldoftande myrra i famnen som ett tecken på att hon är den nya agape-människan vars själ blivit myrra.

Helgelsens doft är myrra och det är en doft som löper genom hela H D:s författarskap men som först i slutet av Trilogy får sin sanna innebörd. Agapes andliga medvetande doftar myrra. 

 Bo Gustavsson 

Ur arkivet

view_module reorder

The Lost Generation. En förlorad generation som återfanns i Paris

När Sylvia Beach, en litteraturintresserad prästdotter från New Jersey, slog upp dörrarna till Shakespeare and Company år 1919 anade hon inte att den anspråkslösa lilla boklådan ganska snart skulle bli ...

Av: Elisabeth Brännström | Essäer om litteratur & böcker | 24 mars, 2013

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

En katarisk vind över världen

För 800 år sedan, närmare bestämt den 22 juli 1209, inleddes det påvliga och kungliga korståget mot katarerna. Maria Magdalena-kyrkan i Béziers i Sydfrankrike brändes ned. Enligt legenden lär en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 20 juli, 2009

Jag vill göra mitt hjärta till en revolt ibland de puderrosa idealen

Nu är det över. Nu måste det få vara slut. Bara tanken av vår humanitära likgiltighet idag är bröstkorgsbristande smärtsam. Tanken av att jag lever i en generation där var ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 24 april, 2012

En arbetslägenhet i Stockholm

En arbetslägenhet i Stockholm Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 25 september, 2007

Psykotexten. Del 2. Drömmen om ett ting

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 15 augusti, 2013

Vuoksa-sjön nära Kexholm  Foto; ccbysa30

Karelska korsvägar

När Finland blev självständigt drogs riksgränsen vid Systerbäck. Karelska näset förblev finskt. Åren innan revolutionen i Ryssland hade Näset varit en plats där Ryssland, Finland och Sverige hade kommit varandra ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 18 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.