Il duce Mussolini , kulturskribent, socialist med mera

Den 28 april 1945 flydde Benito Amilcare Andrea Mussolini tillsammans med älskarinnan Claretta Petacci (samt en parifunktionär, livvakt) på flykt undan de allierade invasionsstyrkorna, på väg mot Schweiz, men stoppades i Giulino di ...

Av: Bo I. Cavefors | 07 juli, 2013
Övriga porträtt

Robert Halvarsson Kooperativet Mediagruppen Karlstad foto Robin Malmqvist

Bland granskogsdunkel och solskensfläckar

Jag läser Gunnar Ekelöfs samlade dikter och där stöter jag på Ordet.

Av: Robert Halvarsson | 13 juni, 2016
Gästkrönikör

Rashygien och vetenskap som religion: Humaniströrelsens historia

De svenska sekulära Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen är del av International Humanist and Ethical Union (IHEU), i det följande kallad internationella humanistunionen. Företrädarna är kända för sin aggressiva ...

Av: Rickard Berghorn | 01 februari, 2012
Essäer om politiken

 Beatrice Månsdotter

2017 – ett nytt Kärlekens År?

Jag vet inte hur det är för er läsare, men jag har lovat mig själv att inte falla för fel man, igen. Ja ni vet det där med förälskelser som ...

Av: Beatrice Månsdotter | 02 januari, 2017
Gästkrönikör

Ungdomlig revolt i bildningsromanen



Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe

Image
Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786

Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin instängda borgerliga familj och ge sig ut i världen. Efter upptäckten av att hans älskade Marianne, en skådespelerska, har en annan älskare är beslutet fattat. Besvikelsen till trots fortsätter teatern att locka. Kort efter uppbrottet stöter Wilhelm på en grupp skådespelare och ung, ivrig och relativt välbeställd som han är tar han sig an dem och ser till att de får engagemang. Han lär känna Shakespeare och blir begeistrad. Trots tidiga framgångar blir han snart besviken på teatervärlden och skådespelarna och lämnar truppen för att ansluta sig till ett nytt sällskap. Detta brokiga sällskap gör till sin uppgift att bilda unge Wilhelm. När han sedan lär känna den kvinna som ska bli hans fru har Wilhelm Meister efter många utvecklingsstadier och förälskelser funnit det han sökt i livet, han har förverkligat sig själv. Man kan säga att han blivit den ”mäster” som hans efternamn antytt.

Wilhelm Meister är en av Johann Wolfgang Goethes (1749–1832) mest kända figurer och Wilhelm Meisters läroår (1795/96) är en av hans mest kända romaner. Den anses vara prototypen för bildningsromanen, en historia om en ung och oerfaren man som flyr hemmet för att ta sig ut i världen och bilda sig och på så sätt bli vuxen. Inte helt olikt Goethes eget liv. Även han förde i sin ungdom en kringflackande tillvaro. Det var inte bara studier och arbete som fick Goethe flytta med jämna mellanrum. Hans ständiga förälskelser och kvinnohistorier ledde också till byte av bostadsort.

När Wilhelm Meisters läroår kom ut var Goethe redan världsberömd. Han hade fått ett makalöst genombrott med romanen Den unge Werthers lidanden (1774). Dess sorgliga slut satte sina spår i självmordsstatistiken. Den frambringade också ett nytt mode bland unga män, den så kallade Wertherfracken, med blå rock, gula byxor och stövlar med bruna kragar. Marknaden svämmade över av tallrikar, koppar, bilder och annan rekvisita från romanen. För Goethe själv betydde framgången inte bara en säkrad inkomst utan också en inbjudan från hertigen Carl-August av Sachsen-Weimar som gav honom en ställning vid hovet i Weimar där han bosatte sig för resten av livet. Det var också här som Goethe författade Wilhelm Meister.

Få orter har präglat Tyskland som Weimar. Här bodde inte bara Goethe utan nästan hela den dåtida tyska intelligentian. Här återfinner vi Friedrich Schiller (1759–1805) och andra tyska storheter som filosofen Johann Gottfried Herder (1744–1803) och författaren Christoph Martin Wieland (1733–1813). Weimar är orten som förbinder de tre delvis överlappande epokerna upplysningen, Sturm und Drang och den tyska klassicismen. Mot denna bakgrund är det föga förvånande att det var här som bildningsromanen fick sitt ursprung. Fast Goethe var inte först, det var Wieland som gav ut romanen Geschichte des Agathon (1766/67). Därefter kom Goethes vän Karl Philip Moritz (1756–1793) med sin version, Anton Reiser (1785).

För en nutida läsare är nog Moritz’ roman den mest tillgängliga. Den är ett exempel på en omvänd bildningsroman, en historia om en ung man som får den bildning han bör och ändå väljer fel i livet. Den utmärks av en ständig växling mellan framgångar och motgångar. Det är ingen utstakad väg Reiser har att följa. Efter att ha avbrutit en lära till hattmakare utspelar sig historien mycket vid olika läroverk där Reiser själv får kämpa sig till en plats. Egentligen är det inte skolkunskaper som avses när man talar om bildning vid denna tid, utan människans fria utveckling med ett högre mål, hon ska förverkliga sig själv. Precis som Wilhelm Meister drömmer Anton Reiser om att bli skådespelare. Liksom Wilhelm Meisters namn antyder hans mästerposition anspelar Anton Reisers namn på hans ständiga resande, att aldrig komma fram. För läsaren är det klart att det Anton hoppas på inte kommer att tillfredsställa honom. Historien kan läsas självbiografiskt. Varken författaren Moritz eller hans alter ego Anton Reiser passade för skådespelaryrket. Moritz gav snart också upp sin dröm och blev lärare. Tack vare Goethe fick han en professur, men dog efter ett inte helt lyckligt liv bara 37 år gammal.

Teatern lockade ofta. Romanernas hjältar försöker bryta sig loss från de borgerliga begränsningarna för att uppnå något högre, friare. I ett kringresande teatersällskap trodde de sig kunna finna vad de längtade efter. Äventyret blir dock kortvarigt. Det finns ett annat liv som väntar på dem där de måste inrätta sig efter de sociala normerna.

Romanen har ofta varit en litterär form för de borgerliga skikten i samhället och bildningsromanen kan på ett sätt läsas som en kritik av den borgerliga egennyttan. Det är intressant att Goethe, liksom många av hans författarkollegor vid denna tid, var borgare och önskade sig en bättre ställning. Både Goethe och Schiller tog tacksamt emot de adelstitlar som de sedermera förlänades.

Bildningsromanen har en självklar författarroll, den auktoritära berättaren. Men hur lätt är det inte för en Goethe att tala om vilken den perfekta bildningsvägen är, han hade ju uppenbart lyckats i livet! För gemensamt för Goethe och hans författarkollegor – det gäller också för Moritz – är inte bara deras auktoritära hållning. Från sin olympiskt upphöjda position kan de med ett ironiskt tonfall kommentera sina hjältars felsteg och tycka att de är unga och lite löjliga. För även om hjälten kan utveckla sig fritt så finns det ett mycket traditionellt bildningsmönster i bakgrunden. Denna författarens ofelbarhet är lite irriterande för den moderne läsaren som ofta är van vid en mera ömsint beskrivning av hjälten, inte en storsint och ironiskt överseende. Bildningsromanen förblev dock populär som genre.

Modernare exempel är Hermann Hesses Demian (1919) och Bergtagen (1924) av Thomas Mann. Demian är liksom Anton Reiser skolelev medan den tafatte och världsfrånvände Hans Castorp i Bergtagen får sin bildning av medpatienter på ett sanatorium i de schweiziska alperna. Dit har han rest för att besöka sin kusin under några veckor, men blir kvar i sju år. Båda romanerna slutar mitt under brinnande krig. Demian försvinner och Hans Castorps liv slutar ovisst i kulregnet vid västfronten.

Det är märkligt, man skulle kunna tro att de positiva bildningsresorna är det som är roligast att läsa. Och visst är Goethe både kvick och läsvärd. Men de tragiska och ovissa ödena hänger kvar längre.

Elin Schaffer 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

I Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 september, 2014

” Lämna för Guds skull Gud i fred” (Mäster Eckehart)

Går man från Domplatz - där universitetet Luther studerade vid för övrigt är sammanbyggt med själva katedralen - in i den vindlande och vackra medeltidsstaden Erfurt och dess trånga gränder ...

Av: Crister Enander | Essäer om religionen | 25 januari, 2010

Victimae Paschali laudes

Ett tecken som väcker strid – Långfredagstankar

I den judiska Talmud-litteraturen kallas han Ieshoua ben-Miriam, ”Jesus, Marias son”. Liksom Sokrates, Gotama Buddha och, för den delen, även Mohammed, efterlämnade han inte en enda skriven rad. Andra tecknade ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 april, 2017

Marilyn Horne som  Adalgisa i Bellinis Norma.   Courtesy of the Marilyn Horne museum and exhibition

Dubbelt grubbel

Om Vincenzo Bellinis Norma, druiderna, madame Blavatsky och mycket annat

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 15 november, 2017

Alexandre-Gabriel Decamps ”Experterna” (1837).

Pierre Brassau och andra apkonster

Det var något speciellt med den franska avantgardisten Pierre Brassaus konst som lockade besökarna och kritikerna till utställningen på Gallerie Christinae i Göteborg i februari 1964. Konstnärens abstrakta och starka ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 september, 2016

I malströmmen, intervju med Stefan Foconi

Stefan Foconi är född 1955 i Uppsala men är bosatt i Stockholm. Han började ganska sent som författare men sedan debutten med boken ”Lergök” 1991 har han givit ut ett ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2012

I strömmen mot Strömmen

 1 Visst, man måste göra det bästa av förmiddagstimmarna: i studier, i arbete. Middagen är kulmen. Så följer nerförsbacken den slappa uppmärksamma passivt nöjda. "Linjens" nermanska mänskliga  brokighet. Öva bort skapandets ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 28 september, 2009

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.