Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | 01 mars, 2007
Essäer om litteratur & böcker

TILL IRAKS FOLK och till ADONIS

Illustration: Guido ZeccolaJag är Bara Den blinde Bashshars syster Eldens teolog Bashshar från Basra har en Grå och Gömd syster   Bara det är jag   Åh, Bashshar, min bror Jag har ...

Av: Elisabeth Korndahl | 14 november, 2008
Utopiska geografier

Över Strindbergs tvångströja

Den 15 april 2012  Käre herr Strindberg!   Nu när han ska dö har jag tänkt så här, nu när de långa klumpiga gevären blänger hotfullt i halvdunklet, uniformsrocken ser ut som den ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | 08 mars, 2012
Essäer

Petrinparken med Stefansobservatoriet i bakgrunden

Prag: en modern sagostad med svenska kopplingar

På hållplatsen för spårvagn 22 finns stora affischer med IKEA-reklam, mitt framför en staty där Tycho Brahe poserar tillsammans med sin elev Johannes Kepler.

Av: Belinda Graham, text och bilder | 30 april, 2015
Resereportage

Ungdomlig revolt i bildningsromanen



Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe

Image
Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786

Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin instängda borgerliga familj och ge sig ut i världen. Efter upptäckten av att hans älskade Marianne, en skådespelerska, har en annan älskare är beslutet fattat. Besvikelsen till trots fortsätter teatern att locka. Kort efter uppbrottet stöter Wilhelm på en grupp skådespelare och ung, ivrig och relativt välbeställd som han är tar han sig an dem och ser till att de får engagemang. Han lär känna Shakespeare och blir begeistrad. Trots tidiga framgångar blir han snart besviken på teatervärlden och skådespelarna och lämnar truppen för att ansluta sig till ett nytt sällskap. Detta brokiga sällskap gör till sin uppgift att bilda unge Wilhelm. När han sedan lär känna den kvinna som ska bli hans fru har Wilhelm Meister efter många utvecklingsstadier och förälskelser funnit det han sökt i livet, han har förverkligat sig själv. Man kan säga att han blivit den ”mäster” som hans efternamn antytt.

Wilhelm Meister är en av Johann Wolfgang Goethes (1749–1832) mest kända figurer och Wilhelm Meisters läroår (1795/96) är en av hans mest kända romaner. Den anses vara prototypen för bildningsromanen, en historia om en ung och oerfaren man som flyr hemmet för att ta sig ut i världen och bilda sig och på så sätt bli vuxen. Inte helt olikt Goethes eget liv. Även han förde i sin ungdom en kringflackande tillvaro. Det var inte bara studier och arbete som fick Goethe flytta med jämna mellanrum. Hans ständiga förälskelser och kvinnohistorier ledde också till byte av bostadsort.

När Wilhelm Meisters läroår kom ut var Goethe redan världsberömd. Han hade fått ett makalöst genombrott med romanen Den unge Werthers lidanden (1774). Dess sorgliga slut satte sina spår i självmordsstatistiken. Den frambringade också ett nytt mode bland unga män, den så kallade Wertherfracken, med blå rock, gula byxor och stövlar med bruna kragar. Marknaden svämmade över av tallrikar, koppar, bilder och annan rekvisita från romanen. För Goethe själv betydde framgången inte bara en säkrad inkomst utan också en inbjudan från hertigen Carl-August av Sachsen-Weimar som gav honom en ställning vid hovet i Weimar där han bosatte sig för resten av livet. Det var också här som Goethe författade Wilhelm Meister.

Få orter har präglat Tyskland som Weimar. Här bodde inte bara Goethe utan nästan hela den dåtida tyska intelligentian. Här återfinner vi Friedrich Schiller (1759–1805) och andra tyska storheter som filosofen Johann Gottfried Herder (1744–1803) och författaren Christoph Martin Wieland (1733–1813). Weimar är orten som förbinder de tre delvis överlappande epokerna upplysningen, Sturm und Drang och den tyska klassicismen. Mot denna bakgrund är det föga förvånande att det var här som bildningsromanen fick sitt ursprung. Fast Goethe var inte först, det var Wieland som gav ut romanen Geschichte des Agathon (1766/67). Därefter kom Goethes vän Karl Philip Moritz (1756–1793) med sin version, Anton Reiser (1785).

För en nutida läsare är nog Moritz’ roman den mest tillgängliga. Den är ett exempel på en omvänd bildningsroman, en historia om en ung man som får den bildning han bör och ändå väljer fel i livet. Den utmärks av en ständig växling mellan framgångar och motgångar. Det är ingen utstakad väg Reiser har att följa. Efter att ha avbrutit en lära till hattmakare utspelar sig historien mycket vid olika läroverk där Reiser själv får kämpa sig till en plats. Egentligen är det inte skolkunskaper som avses när man talar om bildning vid denna tid, utan människans fria utveckling med ett högre mål, hon ska förverkliga sig själv. Precis som Wilhelm Meister drömmer Anton Reiser om att bli skådespelare. Liksom Wilhelm Meisters namn antyder hans mästerposition anspelar Anton Reisers namn på hans ständiga resande, att aldrig komma fram. För läsaren är det klart att det Anton hoppas på inte kommer att tillfredsställa honom. Historien kan läsas självbiografiskt. Varken författaren Moritz eller hans alter ego Anton Reiser passade för skådespelaryrket. Moritz gav snart också upp sin dröm och blev lärare. Tack vare Goethe fick han en professur, men dog efter ett inte helt lyckligt liv bara 37 år gammal.

Teatern lockade ofta. Romanernas hjältar försöker bryta sig loss från de borgerliga begränsningarna för att uppnå något högre, friare. I ett kringresande teatersällskap trodde de sig kunna finna vad de längtade efter. Äventyret blir dock kortvarigt. Det finns ett annat liv som väntar på dem där de måste inrätta sig efter de sociala normerna.

Romanen har ofta varit en litterär form för de borgerliga skikten i samhället och bildningsromanen kan på ett sätt läsas som en kritik av den borgerliga egennyttan. Det är intressant att Goethe, liksom många av hans författarkollegor vid denna tid, var borgare och önskade sig en bättre ställning. Både Goethe och Schiller tog tacksamt emot de adelstitlar som de sedermera förlänades.

Bildningsromanen har en självklar författarroll, den auktoritära berättaren. Men hur lätt är det inte för en Goethe att tala om vilken den perfekta bildningsvägen är, han hade ju uppenbart lyckats i livet! För gemensamt för Goethe och hans författarkollegor – det gäller också för Moritz – är inte bara deras auktoritära hållning. Från sin olympiskt upphöjda position kan de med ett ironiskt tonfall kommentera sina hjältars felsteg och tycka att de är unga och lite löjliga. För även om hjälten kan utveckla sig fritt så finns det ett mycket traditionellt bildningsmönster i bakgrunden. Denna författarens ofelbarhet är lite irriterande för den moderne läsaren som ofta är van vid en mera ömsint beskrivning av hjälten, inte en storsint och ironiskt överseende. Bildningsromanen förblev dock populär som genre.

Modernare exempel är Hermann Hesses Demian (1919) och Bergtagen (1924) av Thomas Mann. Demian är liksom Anton Reiser skolelev medan den tafatte och världsfrånvände Hans Castorp i Bergtagen får sin bildning av medpatienter på ett sanatorium i de schweiziska alperna. Dit har han rest för att besöka sin kusin under några veckor, men blir kvar i sju år. Båda romanerna slutar mitt under brinnande krig. Demian försvinner och Hans Castorps liv slutar ovisst i kulregnet vid västfronten.

Det är märkligt, man skulle kunna tro att de positiva bildningsresorna är det som är roligast att läsa. Och visst är Goethe både kvick och läsvärd. Men de tragiska och ovissa ödena hänger kvar längre.

Elin Schaffer 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En dag för kärlek sedan Romarrikets dagar

Tillägnad min älskade hustru Carolina Ek på St. Valentins dag 2014 Den 14 februari infaller den kalenderhögtid som i Sverige kallas för Alla hjärtans dag, och dagens namn ger oss det ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 14 februari, 2014

Vladimir Oravsky blickar i systrarna Nina Marjavaara, Yvonne Teifell och Marie Lundströms dekolletage

Mina barn brukar fråga mig, vad har du gjort idag pappa? och jag svarar, läst en massa mail och funderat över om jag har råd att avstå från att svara ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 06 januari, 2013

Birger Norman - ett levande arv

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 09 april, 2013

Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Ett skepp kommer lastat med spöken

Det övernaturliga har alltid fascinerat människan. Självklart visar de sig även i konsthistorien, på varierande sätt i olika epoker, gärna ute på havet men även som spöksilhuetter i gamla fotografiporträtt ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 mars, 2015

Greed 1924

Den kompromisslöse extravaganten

Hollywood har alltid varit en plats för extravaganter. Men frågan är om någon slår Erich von Stroheim i extravagans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen slår ...

Av: Ulf Stenberg | Filmens porträtt | 31 mars, 2016

Författaren Kajsa Ekis Ekman

Döden i Gaza: tre böcker och en film

Kajsa Ekis Ekman om död, sexualitet, litteratur, och film i skuggan av ockupation och våld i Gaza.

Av: Kajsa Ekis Ekman | Essäer om litteratur & böcker | 26 augusti, 2017

Pilgrimresan

 När jag vandrade pilgrimsstigen på leden mot Nidaros Blåste plötsligt en vind upp vid bäcken i kröken på väg mot Rändåfallet Vinden tog i Och blåste rakt genom mig Och i vinden I vinden hörde jag rösten   Våga vara kvinna Jag ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 20 februari, 2013

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.