Är höga klackar och chica fransyskor förenliga med den gröna vägen?

Det var en av frågorna jag ställde mig under denna miljövänliga vår vi har haft i Paris, med utställningar, konferenser och mässor. Miljöfrågorna verkar ha blivit trendiga i Frankrike. Att ...

Av: Anne Edelstam | 12 juni, 2009
Reportage om politik & samhälle

Martha Nussbaum Foto: Wikipedia

I kolonialismens kölvatten

Cecilia Johansson Martinelle har läst Lovisa Bergdahls avhandling om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen.

Av: Cecilia Johansson Martinelle | 10 november, 2015
Agora - filosofiska essäer

Victorias extraordinära gentlemän

Den tid som inspirerar det mesta med steampunken är en blandning av 1800-talet och 1900-talet, där den tekniska utvecklingen tar en lite annorlunda väg än i den vanliga världen. I ...

Av: Alexander Sanchez | 08 juni, 2011
Essäer

Dikter av Sofia Ahmad

Jag skämsJag skäms för mig självNär jag tittar på digJag skäms för min enorma kärlekDen jag känner för digFör jag hörde att kärlekenDen smular sönder bergJämnar de med markenMen min ...

Av: Sofia Ahmad | 27 september, 2010
Utopiska geografier

Goethe Farbkreis

Kungen av Kalifornien



Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren, helgonlegenden och biografin är minst lika viktiga värddjur - för att inte tala om anklagelseakten. Eller självbekännelsen, som bara är en något mer sofistikerad form av anklagelseakt. 

Autofictionen har fina franska anor och hänger intimt ihop med behovet av pseudonymer. För även om pseudonymen (en av de litterära företeelser som är direkt och uppenbart oförenliga med en bokmässa!) tycks vara raka motsatsen till den dokumentära trend vi ska prata om här, så är det för mig uppenbart att de är två sidor av samma sak; två sätt att fokusera samma fundamentala egenskap hos litteraturen. Bägge spelar om läsarnas intresse med romanens autencitetsanspråk som marker på bordet, bägge försöker använda den läsandets inneboende tröghetsmekanism som tycks göra skrivet till sant, antingen det nu sker vid en hastig anblick eller genom rena utnötningseffekten.
Portrait of Romain Gary 1914-1980, a.k.a. Émile Ajar

Portrait of Romain Gary 1914-1980, a.k.a. Émile Ajar

Annons:

Jag vill minnas att hela debatten började med ett högljutt rop på Riktiga Romaner, såna som man gjorde förr. I ett intressant inlägg framträdde Sigge Eklund som representant för landets cirka 350 000 nätskribenter och påtalade det bakåtsträvande i att fixera sig vid en förlegad estetisk formel, en flera hundra år gammal genredefinition, och utlysa kristillstånd, när prosan i själva verket lever och har hälsan, bara någon annanstans (på nätet) och under annat namn (blogg).

Naturligtvis har han rätt: romanens historia är kantad med böcker som inte levt upp till sin tids norm för Riktiga Romaner, böcker som gjort sig lite svårare att känna igen och namnge.

Det är i själva verket romankonstens lösen: "Om det finns något som man inte får berätta, så förstår du väl att det ofrånkomligen är just detta som man både kan och bör berätta", konstaterar den franske författaren Emmanuel Carrère (tillgänglig på svenska med romanerna Mustaschen, Vinterskola och Doktor Romand) i sin senaste bok Un roman russe (En rysk roman).

Lägg märke till titeln. Genretillhörigheten är uppenbarligen viktig för Carrère, som genomgående använder verkliga namn och retat upp halva Frankrike genom att lämna ut sin mor, Franska akademiens ständiga sekreterare Hélène Carrère d'Encausse, och mot hennes uttryckliga begäran offentliggjort den solkiga historien om morfadern, exilgeorgiern Georges Zourabichvili - kvinnokarl, kverulant och kollaboratör, som förmodligen likviderades av motståndsrörelsen efter befrielsen. "Jag tycker om när litteraturen är effektiv", säger Carrère i sin roman: "jag vill helst att den är performativ." Performativ, alltså en text som samtidigt är en handling.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som en trollformel eller ett dop. Som ett namn. Det här är ett genuint underminerande av romanens traditionella roll (traditionellt så ses vi ju förvisso i min nästa roman, men då är du vederbörligen försedd med ett - låt vara genomskinligt - täcknamn så att det blir du som lämnar ut dig själv om du klagar) och det har pågått ett tag. I Frankrike har strategin rentav ett namn - autofiction - och en drottning - Christine Angot, som i romaner som L'inceste och Rendez-vous gått så långt i självutlämnande att hon med tiden skapat en egen, självgenererande värld där varje bok blir en konsekvensutredning av den förra. Och att det verkligen är fråga om ett litterärt grepp, ytterligare ett sätt att lura in läsaren i fiktionens spegelkabinett, förstår man av att Emmanuel Carrère, som alltid bygger om sina romaner till försåtliga fällor för läsarens förväntningar, använder sig av dem.

Autofictionen har fina franska anor och hänger intimt ihop med behovet av pseudonymer. För även om pseudonymen (en av de litterära företeelser som är direkt och uppenbart oförenliga med en bokmässa!) tycks vara raka motsatsen till den dokumentära trend vi ska prata om här, så är det för mig uppenbart att de är två sidor av samma sak; två sätt att fokusera samma fundamentala egenskap hos litteraturen. Bägge spelar om läsarnas intresse med romanens autencitetsanspråk som marker på bordet, bägge försöker använda den läsandets inneboende tröghetsmekanism som tycks göra skrivet till sant, antingen det nu sker vid en hastig anblick eller genom rena utnötningseffekten.

Vilket bevisas av fallet Romain Gary, som med hjälp av pseudonymen Émile Ajar (vilket var en pseudonym för en pseudonym: egentligen hette han Romain Kacew) dels lyckades vinna Goncourtpriset en andra gång, dels lycka­des förvandla sina sista år till en enda virvel av anklagelser och motanklagelser i allt bisarrare böcker (Pseudo, den roman där Gary mer eller mindre anklagar sin egen pseudonym för mordförsök, är skrämmande läsning) som mycket snart försåg sig själva med bränsle: självtillräckligheten är utmärkande för autofictionen.

Till slut behöver författaren ingen annan verklighet än sig själv. Vilket kan tyckas paradoxalt, eftersom driften att nämna saker och ting vid deras rätta namn ser ut som ett uttryck för verklighetstörst, förhöjd realism. Men, som sagt: att nämna något vid dess rätta namn är från början en magisk handling.

Verkar det obehagligt? Det är nog bara att vänja sig. För det är här det bränner till för romankonsten just nu. Det är också hit alla andra konstformer försökt dra sin pub­lik de senaste åren. Nya hybridbegrepp som dokusåpa och mockumentary räcker väl för att alla ska förstå dragningskraften hos det utsagornas gränsland där varje påstående flackar mellan fiktion och fakta, mellan dikt och verklighet, mellan lögn och dokumentär, snabbare än någon hinner säga "Borat".
 

Romanen är arg, romanen ger igen. Romanen vill ha upprättelse, hämnas oförrätter; romanen är ute efter rättvisa. Men får den mothugg är romanen samtidigt blixtsnabb att växla ner sin (förment) objektiva sanning i en (lika förment) subjektiv. Omedelbart söker romanen asyl genom att hävda sin egen status som konstverk, hävda att den bara ger en av alla möjliga sanningar, hävda sin inneboende ansvarslöshet. På så sätt påminner den moderna romanens situation om det till oigenkännlighet förvandlade mumintrollet i Trollkarlens hatt, som kallar sig Kungen av Kalifornien och kör med vännerna ända tills han förstår att de tar honom på allvar. Då kräver han genast att bli igenkänd och omtyckt som det gamla vanliga mumintrollet - något som ingen annan än hans mamma mäktar med. Det är ett legitimt krav. Inför den konstnärliga förvandlingens fruktansvärda kraft vill vi alla få reagera som små skrämda troll. Men var håller den svenska romanens muminmamma hus?
 

I Sverige dök autofictionen upp med Carina Rydbergs Den högsta kasten och Agneta Klingspors Nyckelroman. Alexander Ahndorils Regissören blev förra årets mest omskrivna roman genom den enkla handlingen att inte döpa om Ingmar Bergman till Ingvar Berglund.
Och i höst kan vi se fram mot Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek och Maja Lundgrens Myggor och tigrar, den senare en inhemsk Christine Angot genom att författaren skildrar konsekvenserna av en tidigare bokutgivning, nämligen genombrottsromanen Pompeji.
Hos nästan alla dessa författare ekar Carrères fråga: "Vilket brott har jag begått?" 
(Carrères franske kollega Marc Weitzmann gick så långt i självförebråelse att han i Mariage mixte utnämnde sig själv till "Nationella Frontens Flaubert".)

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren, helgonlegenden och biografin är minst lika viktiga värddjur - för att inte tala om anklagelseakten. Eller självbekännelsen, som bara är en något mer sofistikerad form av anklagelseakt.
 

Blir Svarta fanor bättre eller sämre, mer eller mindre "roman", mer eller mindre "äkta", för att Strindberg döpt romanens Ellen Key till det genomsläppliga Hanna Paj? Är inte hela frågan lika fånig som pseudonymen?
 

Kanske inte om man råkar heta Ellen Key. Men då får man tänka på vad David Grossman säger i kortromanen Her Body Knows: "Att berätta en hemlighet för en författare är lika dumt som att omfamna en ficktjuv."
Hur dumt måste det då inte vara att omfamna en författare?
 

Själv förekommer undertecknad med namns nämnande i två av höstens romaner. Inte direkt något jag jublar över, men knappast något som håller mig vaken om natten heller. Är det något man lär sig av att syssla länge med att grubbla över romaner och deras författare, så är det att det namn som står i passet bara är den första - kanske inte ens den slitstarkaste - i en lång rad av pseudonymer, så varför fästa särskilt avseen­de vid vad som händer med den?
 

Handen på hjärtat, vem bryr sig om vad mumintrollet kan ha hetat som mänsklig förlaga? De enda namn vi kan ha ansvar för är dem vi väljer själva. Därför är det enda viktiga med mumintrollets namn vad han inte heter, nämligen Kungen av Kalifornien:
"Muminmamman tittade noga. Hon såg in i hans skrämda tallriksögon, mycket länge, och sen sa hon stillsamt:
Jo, du är mumintrollet."

 

 

Kristoffer Leandoer

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

”Ögat med vilket jag ser Gud är samma öga med vilket Gud ser…

Bangalore – 8,5 miljoner invånare; snudd på hela Sveriges befolkning koncentrerad i ett stadsområde. Bangalore är en av Asiens snabbast växande städer och utgör basen för Indiens IT-teknologi, varefter staden ...

Av: Pontus Bergmark | Essäer om religionen | 12 december, 2011

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

change itself Genesis Breyer P-Orridge film Carl Abrahamsson

Att förstå livet och att förändras, två konstnärsporträtt

Jag har svårt att tänka mig att det finns mer produktiva filmare och regissörer än Carl Abrahamsson. I synnerhet i ljuset av att han också sysslar med mycket annat inom ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om film | 23 september, 2016

Veckan från hyllan. Vecka 18-2013

Veckans pseudohändelse var utan tvekan publiceringen av årets ranking från Näringslivet. En intresseorganisation spider varje år en önskelista, son ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 27 april, 2013

Augustinus

En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 01 Maj, 2017

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 16 oktober, 2013

Tone Brorsson avd. 54

Tone Brorsson är 23 år gammal. Född och uppvuxen i småländska Växjö, tyvärr utan att ha anammat de karaktäristiska r:en, som jag tycker har en viss charm. Efter gymnasiet flyttade ...

Av: Tone Brorsson | Utopiska geografier | 04 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.