Med Mattias Sandström i det undermedvetna

I filmen "Fuerteventura", som till stor del utspelas på Kanarieöarna, blandar Jesper samman samtid, dåtid och framtid. Samtidigt dras han in i en kärlekshistoria med en spansk kvinna som påminner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 14 januari, 2011
Filmens porträtt

Främlingen främmandegjord blir en vän

1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | 24 Maj, 2012
Reportage om scenkonst

Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | 12 december, 2017
Essäer om konst

Postemmakrönika 8 Maskrosbarnet

Gick likt ett av livsfrö inlevelsehärdad som den säregna maskrosen vilken som fröat av sig från växtplats på höghustaket tillbaka till landet bredvid vildrosen och tusenårsalmen emellan, sa här ändå ...

Av: Stefan Hammarén | 03 juni, 2010
Stefan Hammarén

Den gamble mannen stryker gråskallan sin – nytt inlägg från professor Stofil



Man snubblar numera mest varje dag på språkliga missfoster i den offentliga debatten, nu senast i ett par rubriker i våra båda största dagstidningar. I den ena frågas ”Har du drabbats av den nya folksjukdomen freak out?” Det fanns en driftig entreprenör i amerikanska cirkusbranschen på 1800-talet, P. T. Barnum, som bland annat gjorde pengar på att ställa ut vanskapta människor till beskådan, mot inträde. Skäggiga damen var nog den mest oskyldiga varianten, sedan fanns ormmänniskor som kunde lägga benen bakom nacken, och sådana som inga ben alls hade.




Det är mycket intressant. Dikten finns nedskriven i en visbok från 1500-talet men är betydligt äldre än så. Raderna är evigt sanna när den jämför en åldring med en ek som fällt sin bark och sina grenar, vars rötter ruttnat och som när den väl stupat ger plats åt nya plantor:

Annons:

Genomtatuerat folk var förr ovanliga och kunde visas för pengar. Där har nyhetens behag sedan länge försvunnit. Den som spelade huvudrollen i filmen om den stackars elefantmannen avled nyss, han var bra på att visa människan instängd i denna förfärande sjukdom. Och världens längste man visade upp sig runtom i världen, och efter hans död (han avled vid unga år) reste en transportabel skulptur av honom runt, den skulle Madame Tussaud ha varit stolt över. Det kollektiva ordet för dessa uppträdanden? Freak Shows.

I en annan artikelrubrik i den ännu större stockholmska avisan får vi veta av en statsvetare att moderata partiledningen gamblar med liberalismen. Man letar förgäves i SAOB och SAOL efter detta märkliga verb som förstås inte existerar på svenska. Men alla som läst Casino Royale, den första romanen om James Bond, eller sett filmen, vet vad man gör vid spelborden, rouge et noir. Där spelar man bort sina slantar i hopp om att förmera dem, något som händer bara i mycket sällsynta fall – annars hade det inte varit lönsamt att driva inrättningar med spel och dobbel. Hursomhelst, verbet gambla är en innovation i svenska språket som man betackar sig för, svengelska av slappaste slag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som adjektiv finns däremot gambla och gamble, en forntida stavning som bevarats i en av våra äldsta dikter, och en av de bästa: Gamble man. På Wikipedia kan man få reda på att både historikern Nils Ahnlund i Stockholm och litteraturhistorikern Carl Fehrman i Lund ägnat den ingående analyser av dess ålder och av hur den är besläktad med liknande dikter på andra håll i Europa. Det är mycket intressant. Dikten finns nedskriven i en visbok från 1500-talet men är betydligt äldre än så. Raderna är evigt sanna när den jämför en åldring med en ek som fällt sin bark och sina grenar, vars rötter ruttnat och som när den väl stupat ger plats åt nya plantor:

Gamble man han lijknas

widh Barkelösa Ek,

Alle sine gräner

fäller hon från sigh,

hon Rotner i Röter,

hon faller nidher i tåpp,

Gamble mannen faller af,

then vnge wexer vp.

Samma tanke ventileras av Strindberg i hans företal till Fröken Julie. Där är adelsfröken sista grenen på ett träd som står inför sitt fall medan den burduse busen Jean är en arrivist som hör till ett nytt livskraftigt släktled, allt förstås inspirerat av Strindbergs läsning hos Darwin. Detta om detta, med hälsningar från språkpolisen professor Stofil som hittills (dvs. upp till nu) varken freakat ut eller gamblat med den rena svenskan men som förargar sig över de språkliga slappsvansar som försöker prångla ut (coina) svengelska horrörer i pressen.

 

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder
Hebriana Alainentalo

Hebriana Alainentalo, tre engelska dikter

Tre dikter på engelska av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 30 december, 2017

Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 september, 2013

Emmakrönika XXX Sista krönika?

efter natts funderingar, inte trollbunden, tror jag mig insett att det aldrig blir något emellan oss mer mera, att det verkligen är det du vill och avgjort för gott för ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 30 oktober, 2009

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Requiem. Dödsmässan enligt Brahms och Verdi

Dödens skugga faller över skapelsen, det outsägliga vemod Walter Benjamin beskriver, syndafallet och exilen, utdrivningen vi lever i gestaltar vi ständigt åter och åter i konst, i dikt, i musiken. Memento ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 21 februari, 2012

Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 05 april, 2016

Lars Gustafsson Foto CC BY-SA 4.0

Lars Gustafssons 70-tal: fakta, fiktion och autofiktion

Lars Gustafsson är en av den svenska litteraturens mest mångfacetterade författare. I det avseendet kan han erinra om giganter som Strindberg och Goethe! Hans publikationslista omfattar som bekant inte bara ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Litteraturens porträtt | 09 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.