Celibatet

Hur ska en katolsk präst kunna leva med sin sexualitet när denne förbundit sig att leva ett helt liv i celibat?

Av: Melker Garay | 15 juli, 2015
Melker Garay : Reflektioner

På drift med Beatgenerationen

Jack Kerouacs klassiska trendskapare ” På väg” finns nu i ny reviderad upplaga, snyggt översatt av Einar Heckscher. Volymen innehåller även ett förord av Anne Charters där hon kortfattat redogör ...

Av: Elisabeth Brännström | 06 januari, 2013
Kulturreportage

Den antika kulturen som både dåtid, nutid och framtid

Jag skall i detta anförande argumentera för att framtidens humaniora bör återuppliva det förr i världen så vanliga och befästa klassikerstudiet. Inledningsvis skall jag blicka bakåt för att ge en ...

Av: Marcus Myrbäck | 31 december, 2016
Agora - filosofiska essäer

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | 05 november, 2012
Essäer om musik

Trästans besjungare, ensamhetens diktare



essa_ordet.jpg
Illustration: Hebriana Alainentalo

Trästans besjungare, ensamhetens diktare

Hans Mörk fann tidigt sin kallelse som en ensamhetens diktare, och hans idag svåråtkomliga böcker sprider hopp om att aldrig ge upp.

Örebro, ute på norr, ett tidigt minne: han kommer gående längs Storgatan i höstsol. Bilden glimtar fram ur drygt fyra decenniers dimmor och minnet belyser en medelålders man i grå rock, med ett rundlagt, vänligt ansikte. Det var nog det, att han såg snäll ut, som fick mig att fatta mod. Jag visste vem han var.

Jag bodde på den tiden i hans kvarter och mötte honom ibland, och han var den förste livs levande författare jag sett; för mig ungefär jämförbart med att möta en materialiserad myt på trottoaren. Han visste förstås inte vem jag var. Ungefär mitt för den port där en annan av stadens litterära profiler, poeten Harald Forss, numera står förevigad i Karin Wards skulptur, hejdade jag Hans Mörk. Hur jag inledde samtalet minns jag barmhärtigt nog inte, men jag tänker mig en lätt förvåning glida över de mörkska anletsdragen. Jag frågade hur man gör för att bli författare. Hoppades väl vagt på en magisk formel från den etablerade. Det fick jag nu inte. Men han tog sig god tid att prata med mig om skrivande, om att skicka texter till tidskrifter och förlag, framför allt om att inte ge upp inför refuseringar.

Och jag hade pinsamt nog inte läst en enda rad av honom vid det laget. Med tiden har jag dock bättrat mig på den punkten. Hans Mörks idag svåröverkomliga böcker är skatter i min bokhylla.

Hans Mörk var född i Örebro, i Rynninge, 1928. Tidigt fann han sin kallelse. Om det har han berättat i Örebro läns författarsällskaps Blå kalender VII, där ett antal av länets författare medverkar under rubriken ”Hur vi började”.

”Det började med att jag följde med plåtslagaren bort till Ågatan N:o 5, som han skulle förse med en ny skorstenskrans. Jag följde med honom upp på torkvinden, där sotarluckan satt. När han försvunnit ut på taket klättrade jag upp på stegen, som stod rest mot öppningen, och kikade ut över världen. Sålunda stående drabbades jag, snabbt och aningslöst, av den underbara förbannelse, som kallas Dikten. Det kändes som att cykla in en fluga i ögat.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Flugan satt där den satt, skavde och gav honom ingen ro: ”Diktens väg hade beträtts, och den hade ingen återvändo.” Och den vy som den ännu inte tonårige, blivande författaren såg från sotarluckan skulle också komma att utgöra hans litterära revir. Berättelserna i de tidigare novellsamlingarna utspelar sig i ”Trästan”, fattigkvarter som kanhända gränsar till Hjalmar Bergmans Wadköping, men Hans Mörk ville inte bekräfta Trästans definitiva läge. Den hade lånat väsentliga drag av gamla söders kåkstad i Örebro, men var sammansatt av element från flera städer, hävdade han. Överhuvudtaget värjde han sig med emfas mot att kallas Örebroförfattare. Inte för att han hade någonting emot sin födelsestad, mera för att han vägrade låta sitt författarskap inringas och provinsialiseras. Hans verk var allmänmänskliga, därmed geografiskt obundna och tidlösa i sin empatiska människosyn. De handlade ofta om utanförskap och ensamhet. Med värme och humor porträtterade han sina gestalter, uddamänniskorna som inte platsade i någon gemenskap. De ägde hans hjärta.

Och förmodligen fanns mycket av honom själv i porträtten, fast han inte ville svara på närgångna frågor om sådant.

Mörk var främst novellist. Även hans romaner var stramt hållna, stilsäkra stycke­n i det lilla formatet. Han vägde sina ord på guldvåg och skrev inte en rad mer än som behövdes, vilket en gång föranledde en förläggare att kasta fram (det skamliga) förslaget att han kanske kunde skriva till några sidor, för att komma upp i det gängse romanformatet runt tvåhundra sidor. Vad Hans Mörk svarade på det förmäler inte historien. Men jag kan tänka mig.

Han debuterade 1955 med Paradisgatan. Därefter följde Porträtt i träram (1958), Svansången (1959), Fiskleken (1962) och Nattgäster (1966). Porträtt i träram, Svansången och Nattgäster kallade han med ett samlingsnamn ”häftena om trästan”. Därefter dröjde det fram till 1977, då Biskop Marie, med undertiteln Ensamhetens konster utkom. Då är burleskeriet vildare och tragiken mer skärande, för att sedan stillna till avklarnat, existentiellt vemod i de senare verken, Lunchpianisten (1984), Falker (1986) och Vad menas med fallfrukt (1994). Han skrev även dramatik för radio, teve och teater.

En tid var Hans Mörk borta från Närkemetropolen, bodde bland annat i Sigtuna, i Stockholm och i England en tid. Han ägnade sig åt studier och tog examen i litteraturvetenskap och teaterhistoria. Under någon period fanns det även familjeliv. Men flugan i ögat satt kvar och han valde sist och slutligen författarskapet som sitt livs innehåll.

Långt om länge kom vi att mötas igen, i Örebro läns författarsällskap. Jag minns Hans Mörk som en person med humor, värme och integritet, en skygg (ibland bitsk) ensamvarg, som dock kunde underhålla ett (mindre) sällskap, när han var på det humöret, med färgstarkt berättande och drastiska, roliga historier.

Idag hör man författare marknadsföra sig som varumärken. Sådant var fjärran Hans Mörks idé om författarskapet, vilket han illustrerade med en anekdot om William Faulkner, som var en av hans husgudar. När Faulkner fick Nobelpriset ombads han i något sammanhang uttala sig om litteratur. – Jag vet just ingenting om litteratur, svarade Faulkner, jag sysslar mest med boskapsuppfödning!

Det påstods även om Faulkner att han skrev sina manus för hand, med en blyertspennstump. Detta tilltalade Hans Mörk, som själv arbetade långsamt och ytterst genomtänkt, som kunde ägna en halv dag åt att flytta ett kommatecken. Han blev både ilsken och road när en datorförsäljare ringde och försökte kränga ordbehandlare med argumentet att den skulle snabba på författarens arbetstakt. Det här var tidigt 1980-tal och datoriseringen hade inte avancerat så långt. Kanske, men jag har lite svårt att se det för mig, skulle Hans Mörk om han varit i livet, nu suttit med en laptop hemma vid köksbordet, fast … nej, jag tror inte det.

Hans Mörk har kallats en av Sveriges främsta novellister, ”Örebros främste prosaist efter Hjalmar Bergman”, och romanen Falker belönades med Samfundet de nios pris, förutom Jeremiaspriset och priset Till Hjalmar Bergmans minne. Men idag går hans böcker knappast att uppbringa ens på antikvariaten. Det är skada. Främst för läsarna. Arne Säll har i en recension av Vad menas med fallfrukt skrivit:

”Man föreställer sig gärna att hans läsare i likhet med hans litterära gestalter är ensamvargar och särlingar, människor med handplockade böcker på hyllorna som de läser sakta och ibland återvänder till. Den sortens läsare som håller dikten och berättandet vid liv.”

Kanske tiden har sprungit ifrån både sådana läsare och sådana författare?

Hans Mörk avled 1997. ”Frågar man honom vad han själv anser som det centrala i hans författarskap, får man bara en tankfull tystnad till svar”, har han en gång skrivit. Så må hans minne i tankfull tystnad bevaras, men får du i din hand en av hans böcker, så håll i den hårt!

Måna N. Berger

Ur arkivet

view_module reorder

I begynnelsen var Ordet

Vi omges av ord. Alltid och överallt. Vi säger dem, vi hör dem och vi läser dem.

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 22 september, 2015

Den isdansande ökenblomman

Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa Hon har kallats för schamankvinna i direktkontakt med Gud, hennes danskonst för rituell, meditativ och hypnotisk.  Koreografen Virpi Pahkinen, sedan 20 år verksam i Sverige, är en ...

Av: Helena Strångberg | Scenkonstens porträtt | 02 februari, 2009

Emosjoner

Innledning Det gis ulike oppfattelser om emosjoner (følelser), der disse oppfattelsene spenner fra å betrakte emosjonene som forstyrrende på grepet om vårt eget liv, som har å adlyde intellektet, til at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 april, 2014

Påve på livstid?

Beskedet från Vatikanen om att påven Benediktus kommer att avgå kl 20.00 den 28 februari från sin position som kyrkoledare väcker starka känslor. Vid frukosten i morse, tillsammans med en ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 14 februari, 2013

Att vara på väg

Det som händer är vad som rör sig i atomernas värld, var det en bygdefilosof som sade. Och allt är rörelse, från det mikroskopiska till det som händer långt bortom ...

Av: Bengt Berg | Essäer | 03 februari, 2017

Freddie Wadling avled den 2 juni 2016 sextiofyra år gammal. Foto: Michael Winnerholt.

Själssångaren

Peter Sjöblom berättar om minnen, musiken och sorgen efter Freddie Wadlings bortgång.

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 06 juni, 2016

Ediths bilder

Fantasimänniskan Hjalmar Ekdahl i Henrik Ibsens pjäs Vildanden drömmer om stora projekt, alla de revolutionerande uppfinningar som han bär nästan färdiga i huvudet. De förverkligas förstås aldrig. Han är en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 06 juli, 2014

Paul Valéry – Tankar kring en dikt

Allt flyter, anaxagoras, havet andas sakta, månen ökar och minskar, och människor blixtrar förbi som fallande stjärnor. Dock mitt pulserande hjärta hindrar mig från sömn. Jag är så otroligt trött ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.