Om filosofi som offentlig anliggende og avskjermet livsform. Del II.

Demokrati vs diktatur? Å hevde at demokrati er å foretrekke framfor diktatur, synes å være intuitivt riktig for et stort antall mennesker, til tross for, eller skal vi si og mene ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 januari, 2012
Agora - filosofiska essäer

Utställningen “LUCE- L’immaginario italiano” och dagens italienare

För att fira ett 90års-jubileum äger en viktig utställning rum mellan 4 juli - 14 december 2014 på Vittoriano i Rom, en utställning om institutet LUCE “L'Unione Cinematrofica Educativa” (Pedagogiska ...

Av: Marco De Baptistis | 18 november, 2014
Kulturreportage

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | 22 september, 2010
Litteraturens porträtt

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 maj, 2017
Essäer om konst

Trästans besjungare, ensamhetens diktare



essa_ordet.jpg
Illustration: Hebriana Alainentalo

Trästans besjungare, ensamhetens diktare

Hans Mörk fann tidigt sin kallelse som en ensamhetens diktare, och hans idag svåråtkomliga böcker sprider hopp om att aldrig ge upp.

Örebro, ute på norr, ett tidigt minne: han kommer gående längs Storgatan i höstsol. Bilden glimtar fram ur drygt fyra decenniers dimmor och minnet belyser en medelålders man i grå rock, med ett rundlagt, vänligt ansikte. Det var nog det, att han såg snäll ut, som fick mig att fatta mod. Jag visste vem han var.

Jag bodde på den tiden i hans kvarter och mötte honom ibland, och han var den förste livs levande författare jag sett; för mig ungefär jämförbart med att möta en materialiserad myt på trottoaren. Han visste förstås inte vem jag var. Ungefär mitt för den port där en annan av stadens litterära profiler, poeten Harald Forss, numera står förevigad i Karin Wards skulptur, hejdade jag Hans Mörk. Hur jag inledde samtalet minns jag barmhärtigt nog inte, men jag tänker mig en lätt förvåning glida över de mörkska anletsdragen. Jag frågade hur man gör för att bli författare. Hoppades väl vagt på en magisk formel från den etablerade. Det fick jag nu inte. Men han tog sig god tid att prata med mig om skrivande, om att skicka texter till tidskrifter och förlag, framför allt om att inte ge upp inför refuseringar.

Och jag hade pinsamt nog inte läst en enda rad av honom vid det laget. Med tiden har jag dock bättrat mig på den punkten. Hans Mörks idag svåröverkomliga böcker är skatter i min bokhylla.

Hans Mörk var född i Örebro, i Rynninge, 1928. Tidigt fann han sin kallelse. Om det har han berättat i Örebro läns författarsällskaps Blå kalender VII, där ett antal av länets författare medverkar under rubriken ”Hur vi började”.

”Det började med att jag följde med plåtslagaren bort till Ågatan N:o 5, som han skulle förse med en ny skorstenskrans. Jag följde med honom upp på torkvinden, där sotarluckan satt. När han försvunnit ut på taket klättrade jag upp på stegen, som stod rest mot öppningen, och kikade ut över världen. Sålunda stående drabbades jag, snabbt och aningslöst, av den underbara förbannelse, som kallas Dikten. Det kändes som att cykla in en fluga i ögat.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Flugan satt där den satt, skavde och gav honom ingen ro: ”Diktens väg hade beträtts, och den hade ingen återvändo.” Och den vy som den ännu inte tonårige, blivande författaren såg från sotarluckan skulle också komma att utgöra hans litterära revir. Berättelserna i de tidigare novellsamlingarna utspelar sig i ”Trästan”, fattigkvarter som kanhända gränsar till Hjalmar Bergmans Wadköping, men Hans Mörk ville inte bekräfta Trästans definitiva läge. Den hade lånat väsentliga drag av gamla söders kåkstad i Örebro, men var sammansatt av element från flera städer, hävdade han. Överhuvudtaget värjde han sig med emfas mot att kallas Örebroförfattare. Inte för att han hade någonting emot sin födelsestad, mera för att han vägrade låta sitt författarskap inringas och provinsialiseras. Hans verk var allmänmänskliga, därmed geografiskt obundna och tidlösa i sin empatiska människosyn. De handlade ofta om utanförskap och ensamhet. Med värme och humor porträtterade han sina gestalter, uddamänniskorna som inte platsade i någon gemenskap. De ägde hans hjärta.

Och förmodligen fanns mycket av honom själv i porträtten, fast han inte ville svara på närgångna frågor om sådant.

Mörk var främst novellist. Även hans romaner var stramt hållna, stilsäkra stycke­n i det lilla formatet. Han vägde sina ord på guldvåg och skrev inte en rad mer än som behövdes, vilket en gång föranledde en förläggare att kasta fram (det skamliga) förslaget att han kanske kunde skriva till några sidor, för att komma upp i det gängse romanformatet runt tvåhundra sidor. Vad Hans Mörk svarade på det förmäler inte historien. Men jag kan tänka mig.

Han debuterade 1955 med Paradisgatan. Därefter följde Porträtt i träram (1958), Svansången (1959), Fiskleken (1962) och Nattgäster (1966). Porträtt i träram, Svansången och Nattgäster kallade han med ett samlingsnamn ”häftena om trästan”. Därefter dröjde det fram till 1977, då Biskop Marie, med undertiteln Ensamhetens konster utkom. Då är burleskeriet vildare och tragiken mer skärande, för att sedan stillna till avklarnat, existentiellt vemod i de senare verken, Lunchpianisten (1984), Falker (1986) och Vad menas med fallfrukt (1994). Han skrev även dramatik för radio, teve och teater.

En tid var Hans Mörk borta från Närkemetropolen, bodde bland annat i Sigtuna, i Stockholm och i England en tid. Han ägnade sig åt studier och tog examen i litteraturvetenskap och teaterhistoria. Under någon period fanns det även familjeliv. Men flugan i ögat satt kvar och han valde sist och slutligen författarskapet som sitt livs innehåll.

Långt om länge kom vi att mötas igen, i Örebro läns författarsällskap. Jag minns Hans Mörk som en person med humor, värme och integritet, en skygg (ibland bitsk) ensamvarg, som dock kunde underhålla ett (mindre) sällskap, när han var på det humöret, med färgstarkt berättande och drastiska, roliga historier.

Idag hör man författare marknadsföra sig som varumärken. Sådant var fjärran Hans Mörks idé om författarskapet, vilket han illustrerade med en anekdot om William Faulkner, som var en av hans husgudar. När Faulkner fick Nobelpriset ombads han i något sammanhang uttala sig om litteratur. – Jag vet just ingenting om litteratur, svarade Faulkner, jag sysslar mest med boskapsuppfödning!

Det påstods även om Faulkner att han skrev sina manus för hand, med en blyertspennstump. Detta tilltalade Hans Mörk, som själv arbetade långsamt och ytterst genomtänkt, som kunde ägna en halv dag åt att flytta ett kommatecken. Han blev både ilsken och road när en datorförsäljare ringde och försökte kränga ordbehandlare med argumentet att den skulle snabba på författarens arbetstakt. Det här var tidigt 1980-tal och datoriseringen hade inte avancerat så långt. Kanske, men jag har lite svårt att se det för mig, skulle Hans Mörk om han varit i livet, nu suttit med en laptop hemma vid köksbordet, fast … nej, jag tror inte det.

Hans Mörk har kallats en av Sveriges främsta novellister, ”Örebros främste prosaist efter Hjalmar Bergman”, och romanen Falker belönades med Samfundet de nios pris, förutom Jeremiaspriset och priset Till Hjalmar Bergmans minne. Men idag går hans böcker knappast att uppbringa ens på antikvariaten. Det är skada. Främst för läsarna. Arne Säll har i en recension av Vad menas med fallfrukt skrivit:

”Man föreställer sig gärna att hans läsare i likhet med hans litterära gestalter är ensamvargar och särlingar, människor med handplockade böcker på hyllorna som de läser sakta och ibland återvänder till. Den sortens läsare som håller dikten och berättandet vid liv.”

Kanske tiden har sprungit ifrån både sådana läsare och sådana författare?

Hans Mörk avled 1997. ”Frågar man honom vad han själv anser som det centrala i hans författarskap, får man bara en tankfull tystnad till svar”, har han en gång skrivit. Så må hans minne i tankfull tystnad bevaras, men får du i din hand en av hans böcker, så håll i den hårt!

Måna N. Berger

Ur arkivet

view_module reorder

Korset och svärdet. En essä om Jeanne d´Arc

  Riddarjungfrun Jeanne d´Arc har blivit föremål för en oändlig mängd böcker, pjäser och filmer och det är inte så konstigt med tanke på hennes unika bana och spektakulära död. Vem ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 11 februari, 2011

Dialekter i Västerbotten

Illustration: Ida Thunström Ola Wennstedt, arkivchef på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) om dialekter som färre och färre talar. I norra Sverige, och särskilt i Västerbotten, framträder dock ett ...

Av: Ola Wennstedt | Essäer om litteratur & böcker | 14 april, 2011

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Varför finns opera?

Också en fråga! Opera finns. Jamen varför? Det finns som en del av vårt kulturarv. Jamen varför? Opera är skrik och bråk, var det någon som skrev för länge sedan ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 07 oktober, 2017

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | Kulturreportage | 07 augusti, 2011

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

Enbart det som låter sig skådas kan berättas. Intervju med Valeria Parrella

Valeria Parrella är en ung författarinna, född i Torre del Greco men sedan länge bosatt i Neapel. Valeria Parrella har vunnit flera litterära priser, hon är översatt till olika ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.