Rätten till berättelsen

Berättelsen glider ifrån oss, berättelsen avfärdas av det offentliga rummet, berättelsen har det kärvt med att bli tagen på allvar. Och ändå är det just berättelsen som formar oss som ...

Av: Linda Bönström | 11 Maj, 2014
Gästkrönikör

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 7

Skulle denna underbara berättelse slutat här och skulle dessutom korpen återvända och fått syn på Dagmar igen, då skulle man kunna konstatera att visst är det så, att högmod går ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 juli, 2014
Utopiska geografier

Niclas Mossberg. Trädet

Niclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).       Trädet Jag ska döda ...

Av: Niclas Mossberg | 26 Maj, 2014
Utopiska geografier

Dikter av Sofia Ahmad

Jag skämsJag skäms för mig självNär jag tittar på digJag skäms för min enorma kärlekDen jag känner för digFör jag hörde att kärlekenDen smular sönder bergJämnar de med markenMen min ...

Av: Sofia Ahmad | 27 september, 2010
Utopiska geografier

Trästans besjungare, ensamhetens diktare



essa_ordet.jpg
Illustration: Hebriana Alainentalo

Trästans besjungare, ensamhetens diktare

Hans Mörk fann tidigt sin kallelse som en ensamhetens diktare, och hans idag svåråtkomliga böcker sprider hopp om att aldrig ge upp.

Örebro, ute på norr, ett tidigt minne: han kommer gående längs Storgatan i höstsol. Bilden glimtar fram ur drygt fyra decenniers dimmor och minnet belyser en medelålders man i grå rock, med ett rundlagt, vänligt ansikte. Det var nog det, att han såg snäll ut, som fick mig att fatta mod. Jag visste vem han var.

Jag bodde på den tiden i hans kvarter och mötte honom ibland, och han var den förste livs levande författare jag sett; för mig ungefär jämförbart med att möta en materialiserad myt på trottoaren. Han visste förstås inte vem jag var. Ungefär mitt för den port där en annan av stadens litterära profiler, poeten Harald Forss, numera står förevigad i Karin Wards skulptur, hejdade jag Hans Mörk. Hur jag inledde samtalet minns jag barmhärtigt nog inte, men jag tänker mig en lätt förvåning glida över de mörkska anletsdragen. Jag frågade hur man gör för att bli författare. Hoppades väl vagt på en magisk formel från den etablerade. Det fick jag nu inte. Men han tog sig god tid att prata med mig om skrivande, om att skicka texter till tidskrifter och förlag, framför allt om att inte ge upp inför refuseringar.

Och jag hade pinsamt nog inte läst en enda rad av honom vid det laget. Med tiden har jag dock bättrat mig på den punkten. Hans Mörks idag svåröverkomliga böcker är skatter i min bokhylla.

Hans Mörk var född i Örebro, i Rynninge, 1928. Tidigt fann han sin kallelse. Om det har han berättat i Örebro läns författarsällskaps Blå kalender VII, där ett antal av länets författare medverkar under rubriken ”Hur vi började”.

”Det började med att jag följde med plåtslagaren bort till Ågatan N:o 5, som han skulle förse med en ny skorstenskrans. Jag följde med honom upp på torkvinden, där sotarluckan satt. När han försvunnit ut på taket klättrade jag upp på stegen, som stod rest mot öppningen, och kikade ut över världen. Sålunda stående drabbades jag, snabbt och aningslöst, av den underbara förbannelse, som kallas Dikten. Det kändes som att cykla in en fluga i ögat.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Flugan satt där den satt, skavde och gav honom ingen ro: ”Diktens väg hade beträtts, och den hade ingen återvändo.” Och den vy som den ännu inte tonårige, blivande författaren såg från sotarluckan skulle också komma att utgöra hans litterära revir. Berättelserna i de tidigare novellsamlingarna utspelar sig i ”Trästan”, fattigkvarter som kanhända gränsar till Hjalmar Bergmans Wadköping, men Hans Mörk ville inte bekräfta Trästans definitiva läge. Den hade lånat väsentliga drag av gamla söders kåkstad i Örebro, men var sammansatt av element från flera städer, hävdade han. Överhuvudtaget värjde han sig med emfas mot att kallas Örebroförfattare. Inte för att han hade någonting emot sin födelsestad, mera för att han vägrade låta sitt författarskap inringas och provinsialiseras. Hans verk var allmänmänskliga, därmed geografiskt obundna och tidlösa i sin empatiska människosyn. De handlade ofta om utanförskap och ensamhet. Med värme och humor porträtterade han sina gestalter, uddamänniskorna som inte platsade i någon gemenskap. De ägde hans hjärta.

Och förmodligen fanns mycket av honom själv i porträtten, fast han inte ville svara på närgångna frågor om sådant.

Mörk var främst novellist. Även hans romaner var stramt hållna, stilsäkra stycke­n i det lilla formatet. Han vägde sina ord på guldvåg och skrev inte en rad mer än som behövdes, vilket en gång föranledde en förläggare att kasta fram (det skamliga) förslaget att han kanske kunde skriva till några sidor, för att komma upp i det gängse romanformatet runt tvåhundra sidor. Vad Hans Mörk svarade på det förmäler inte historien. Men jag kan tänka mig.

Han debuterade 1955 med Paradisgatan. Därefter följde Porträtt i träram (1958), Svansången (1959), Fiskleken (1962) och Nattgäster (1966). Porträtt i träram, Svansången och Nattgäster kallade han med ett samlingsnamn ”häftena om trästan”. Därefter dröjde det fram till 1977, då Biskop Marie, med undertiteln Ensamhetens konster utkom. Då är burleskeriet vildare och tragiken mer skärande, för att sedan stillna till avklarnat, existentiellt vemod i de senare verken, Lunchpianisten (1984), Falker (1986) och Vad menas med fallfrukt (1994). Han skrev även dramatik för radio, teve och teater.

En tid var Hans Mörk borta från Närkemetropolen, bodde bland annat i Sigtuna, i Stockholm och i England en tid. Han ägnade sig åt studier och tog examen i litteraturvetenskap och teaterhistoria. Under någon period fanns det även familjeliv. Men flugan i ögat satt kvar och han valde sist och slutligen författarskapet som sitt livs innehåll.

Långt om länge kom vi att mötas igen, i Örebro läns författarsällskap. Jag minns Hans Mörk som en person med humor, värme och integritet, en skygg (ibland bitsk) ensamvarg, som dock kunde underhålla ett (mindre) sällskap, när han var på det humöret, med färgstarkt berättande och drastiska, roliga historier.

Idag hör man författare marknadsföra sig som varumärken. Sådant var fjärran Hans Mörks idé om författarskapet, vilket han illustrerade med en anekdot om William Faulkner, som var en av hans husgudar. När Faulkner fick Nobelpriset ombads han i något sammanhang uttala sig om litteratur. – Jag vet just ingenting om litteratur, svarade Faulkner, jag sysslar mest med boskapsuppfödning!

Det påstods även om Faulkner att han skrev sina manus för hand, med en blyertspennstump. Detta tilltalade Hans Mörk, som själv arbetade långsamt och ytterst genomtänkt, som kunde ägna en halv dag åt att flytta ett kommatecken. Han blev både ilsken och road när en datorförsäljare ringde och försökte kränga ordbehandlare med argumentet att den skulle snabba på författarens arbetstakt. Det här var tidigt 1980-tal och datoriseringen hade inte avancerat så långt. Kanske, men jag har lite svårt att se det för mig, skulle Hans Mörk om han varit i livet, nu suttit med en laptop hemma vid köksbordet, fast … nej, jag tror inte det.

Hans Mörk har kallats en av Sveriges främsta novellister, ”Örebros främste prosaist efter Hjalmar Bergman”, och romanen Falker belönades med Samfundet de nios pris, förutom Jeremiaspriset och priset Till Hjalmar Bergmans minne. Men idag går hans böcker knappast att uppbringa ens på antikvariaten. Det är skada. Främst för läsarna. Arne Säll har i en recension av Vad menas med fallfrukt skrivit:

”Man föreställer sig gärna att hans läsare i likhet med hans litterära gestalter är ensamvargar och särlingar, människor med handplockade böcker på hyllorna som de läser sakta och ibland återvänder till. Den sortens läsare som håller dikten och berättandet vid liv.”

Kanske tiden har sprungit ifrån både sådana läsare och sådana författare?

Hans Mörk avled 1997. ”Frågar man honom vad han själv anser som det centrala i hans författarskap, får man bara en tankfull tystnad till svar”, har han en gång skrivit. Så må hans minne i tankfull tystnad bevaras, men får du i din hand en av hans böcker, så håll i den hårt!

Måna N. Berger

Ur arkivet

view_module reorder

Till Hugo Claus in memoriam

Den belgiske författaren Hugo Claus är död. Tidningen Kulturens Christer Enander träffade Hugo Claus för några år sedan. Vi publicerar porträttet exklusivt för vår webupplagas läsare. Han ser butter ...

Av: Crister Enander | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Tre dikter av Bertil Falk

I En stilla skymt av trots i vinddraget som snuddar vid gardinen och dagen är inte längre lika händelselös som i går. Jag nystar på olösta gåtor. I morgon går tåget hem till dig.  

Av: Bertil Falk | Utopiska geografier | 02 november, 2009

Tetsuya Nakashima: Oscarsnominerad

Ibland har man tur, menar Tidningen Kulturens skribent Roberto Fogelberg Rota, som fick möjlighet att intervjua den uppmärksammade regissören Tetsuya Nakashima under hans besök i Sverige. Regissören är nu aktuell ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 05 januari, 2011

Zoroastrisk symbol Farvahar föreställande en bevingad skyddsande på eldtemplet Yazd Atash Behram.

Zoroastriernas profet införde monoteismen i Iran

Tarja Salmi-Jacobson om Zoroastrismen och monoteismen i Iran

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 14 september, 2017

Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2017

Filosofi

Innledning Det gis mange mennesker som har skrevet om menneskenes urhistorie, og en av dem er Giovanni Battista Vico (1688 – 1744), som skriver om dette i verket La Scienza Nuovo ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 februari, 2014

Att lyssna till sfärernas vidunderliga musik

Det har skrivits åtskilliga spaltmetrar om kontroversen kring användningen av Ligetis musik i Kubricks film 2001. Redogörelserna för de juridiska turerna är delvis motsägelsefulla. Klart är i alla fall att ...

Av: Svante Karlsson | Essäer om musik | 30 oktober, 2013

Om att dö, om att leva

Min pappas morfar var hundraåringen som hoppade ut genom ett fönster och försvann, på riktigt. Han rymde från ålderdomshemmet och dog i en snödriva. Hemmet hade aldrig blivit hans hem. Min ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 30 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts