En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 januari, 2012
Resereportage

Den Gudomliga komedin Del 3

En purgatorivandring  När vi nu lämnar det första stadiet på vandringen genom "de tre rikena" har vi lämnat det statiska "trattlandskapet" bakom oss. Dante med sin Mästare och ledsagare Vergilius har ...

Av: Hans-Evert Renérius | 26 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Nya danska böcker

Nya danska böcker Globala och lokala stormar i poesi och prosa under hösten i Danmark. Den danska bokhösten, som började redan i somras, var rik på litterära upplevelser. Thomas Nydahl ger tips på enskilda ...

Av: Thomas Nydahl | 23 november, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Kjell Rynefors och världar utan blommor

Att skriva noveller var knappast den viktigaste delen av den alltför tidigt bortgångne fyrbarnspappan Kjell Rynefors liv. Kjell Rynefors (1948-1986) omkom när han förgäves försökte rädda sina två minsta barn ...

Av: Bertil Falk | 04 juli, 2013
Litteraturens porträtt

Trygve Bång

Att skriva lättsamt är en krävande konst



”En onyttig bok” kallade Trygve Bång sin första bok, med underrubriken ”Danska äventyr med en odygdig gosse.” Den kom 1995 och har en spefull knatte i kortbyxor på framsidan, säkert ett gammalt vykort från anno dazumal, dvs. omkring förra sekelskiftet. Det är en samling roliga texter om Köpenhamn som han rör sig hemvant i, och om danska öar. Sedan lång tid tillbaka tillbringar han någon tid varje sommar på Anholt som trots att den ligger nära både den danska och den svenska kusten inte är lätt att komma till.


Nu återkommer Trygve Bång med ännu en bok, hans tionde, och också denna gång är den nyttig: "Berlin – upptäcktsfärder i tid och rum" (Arx förlag). Det behändiga formatet gör den lätt att ha i fickan när man drar ner till Tyskland. Alla bokens bilder, förutom några historiska, har han själv tagit. De är mycket bra, särskilt de som täcker ett helt uppslag.

Annons:

Att skriva lättsamt är en krävande konst. Det visste bland andra kåsören Lennart Nyblom som under ett långt författarliv skrev kåserier i Dagens Nyheter under signaturen Red Top, en ny text varje dag i decennier. Så fort han pensionerats skydde han sin skrivmaskin, han rörde den aldrig mer. Dessbättre fortsätter Trygve Bång att skriva, det är man tacksam för. I "Typiskt danskt – Upptäcktsresor på andra sidan Øresund" (2000, med fina illustrationer av Åke Arenhill) följde fler stycken om danska strandhugg och krogbesök, om statsministern Anker Jørgensen och om servitrisen Helle som berättade detta:

"När Hillary Clinton besökte Köpenhamn för ett par år sedan ville hon äta på ett riktigt danskt ställe, trött på lyx och servila ryggar. Så kom det sig att hon hamnade här. Helle serverade som vanligt. När jag senare frågade vad hon tyckte om världens första dam sa hon: - Hillary... hon er meget sød."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingen "nasty woman" där... Slutkapitlet i den boken heter "København på mitt sätt" och är en katalog över museer, näringsställen, byggnader och lämpliga färdvägar för strövtåg genom olika köpenhamnska stadsdelar. Det hör till sakens natur att något i den uppräkningen hunnit bli inaktuellt, men det allra mesta håller fortfarande. Med den i handen, kompletterad med R. Broby-Johansens klassiska "Gennem det gamle København" och "Gennem det ny København", har man full koll på vad som är värt att besöka och bese i Kongens By.

Bland Trygve Bångs senare böcker finns flera romaner och klippböcker och en om öar, och så den mycket nyttiga "Modersuggan och det osynliga lort-Sverige" (2012) som är en svidande kritik av hur pappersmassefabriken i Böksholm ohindrat kunnat förgifta mark och vattendrag i de småländska trakterna strax utanför Växjö, bara några kilometer från Elin Wägners Berg. 1938 företog Ludvig Nordström en reportageresa som avsatte en rad uppmärksammade kritiska radioprogram och därpå boken "Lort-Sverige".

Den blev mycket spridd, läst och diskuterad. Han besökte snuskiga längor som statarfamiljer tvangs leva i och rapporterade om annat elände som stämde dåligt överens med den funktionalistiska bilden av och kanske myten om ett välordnat folkhem. Trygve Bång anspelade med all rätt på Lubbes boktitel i sin egen. Det handlar om hur man försöker dölja giftskandaler och sopa igen spåren efter sig. Det är en faktarik och väldokumenterad undersökning. Lars Gustafson påstod i sin recension i Expressen att den är ett briljant reportage – det är lätt att hålla med om det.

Nu återkommer Trygve Bång med ännu en bok, hans tionde, och också denna gång är den nyttig: "Berlin – upptäcktsfärder i tid och rum" (Arx förlag). Det behändiga formatet gör den lätt att ha i fickan när man drar ner till Tyskland. Alla bokens bilder, förutom några historiska, har han själv tagit. De är mycket bra, särskilt de som täcker ett helt uppslag. Sedan 1958 har han rört sig hemvant därnere, först i Väst- och Östberlin, och så efter murens fall och Die Wende 1989 i den återförenade staden. Han besitter djupa kunskaper i ämnet och vet mycket om de tio stadsdelar som han ägnar var sitt kapitel, från Charlottenburg till Pankow, med mängder av tips på vad man kan upptäcka om man avviker från allfarvägarna.

De tio inledande sidorna sammanfattar koncentrerat stadens växlingsrika historia, och de avslutande som är bokens kanske mest intressanta berättar om Östberlin under DDR-tiden, om förtryck och fängelser, om medlöpare och angiveri, och om hur partitopparna levde lyxliv. En rad personporträtt finns med, av den orädda konstnären Käthe Kollwitz, av dramatikern Bertolt Brecht och hans Berliner Ensemble på Theater am Schiffbauerdamm, och av romanförfattaren och fattigläkaren Alfred Döblin och hans roman "Berlin Alexanderplatz" (filmad av Fassbinder), och många andra.
Och liksom i köpenhamnsboken finns ett slutkapitel om vad som kan vara bra att veta innan man ger sig ut i stadsvimlet. När jag hade läst boken i manuskript skrev jag detta:

"Skriv mig snart något från Berlin, min andra födelsestad" bad August Strindberg 1894, i ett brev till Bengt Lidforss. Man drabbas lätt av abstinensbesvär så fort man lämnat Preussens och numera återigen Tysklands huvudstad, just nu Europas mest intressanta mångmiljonstad. Den risken tar inte Trygve Bång som rör sig hemvant i varje kvarter i Berlin och som återvänder dit gång på gång, i jakt på användbara adresser till gallerier, museer och alla sorters sevärdheter, inte minst barer och restauranger.

Under snart sextio år har han skaffat sig en enastående överblick, först av den dramatiska historien om Östberlin och Västberlin, och sedan av den återförenade staden efter Die Wende 1989. Topografin känner han utan och innan och hittar till gränder och prång minst lika bra som en infödd. I Berlin – upptäcksfärder i tid och rum skildrar han i text och bild denna dynamiska stad med stor sakkunskap och uppenbar förälskelse. I tretton detaljrika kapitel är han vår guide till olika stadsdelar, från det flotta Westend till det bohemiska Kreuzberg, från den gamla flygplatsen Tempelhof via 1936 års Olympiastadion till vad som återstår av Muren.

Han vet lika mycket om staden på Fredrik den Stores 1700-tal och Bismarcks 1800-tal som under Weimar-republiken, nazismen, och det kalla krigets kommunism, och han berättar om en stor skara personer som satt sina spår i Berlin, som Goebbels, Marlene Dietrich, Bertolt Brecht och David Bowie, och han kan alla de intressanta anekdoterna. De svenska Berlinkännarna är inte få, förutom August Strindberg och Bengt Lidforss bland många andra Ellen Rydelius, Svante Löfgren och Carl-Johan Vallgren. Till den sakkunniga skaran hör Trygve Bång som med mycket större rätt än John F. Kennedy kan säga "Ich bin ein Berliner!"
Ett bra komplement till Trygve Bångs bok finns i flera skrifter om Berlin av Carl-Johan Charpentier där han går på jakt i spåren efter författare som Christopher Isherwood, Alfred Döblin och Hans Fallada. De är generöst utlagda på nätet och kan läsas gratis här: http://www.las-en-bok.com/

Antecknat i Berlin 1990

(Trygve Bångs nya bok "Berlin - upptäcktsfärder i tid och rum" fick mig att leta upp vad jag skrev efter ett besök där för ett drygt kvartssekel sedan).

För bara något år sedan tog vi kartan till hjälp för att finna den snabbaste vägen från Västtyskland via DDR till Prag. Men det raka röda strecket på uppslaget stämde inte överens med en obeveklig verklighet. Vid gränsen var det stopp, med taggtråd, ingen mans land, vakttorn och patruller. Vägen var uppbruten och igenvuxen, och den fortsatte först efter några hundra meter på andra sidan. Det var en handfast lektion i öst-västlig kallakrigs-politik. Nu har allt hunnit ändras. Redan transitvägens rader av övergivna bevakningsbås vittnar om en fantastisk förvandling. Ingenting hindrar längre ens framfart österut. Det är snart tjugofem år sedan vårt förra Berlinbesök, fast det
hade lika väl kunnat ligga bara ett knappt år tillbaka i tiden: skärningspunkten är november 1989.

Sedan folkmassorna klättrade upp på muren i en allmän förbrödring är inget sig likt. Man minns den timslånga väntan i trista korridorer vid Checkpoint Charlie, vrånga vakter, krypande obehag och känslan av dov hopplöshet. Men nu går man obehindrat över den gräns som folk tills nyligen vågade livet för att trotsa. Nu är den inte längre skiljelinje mellan två nationer, två politiska system, två tänkesätt. De gröna klungorna av Volkspolizei har dunstat bort och i stället har helt nya yrken skjutit upp. Den verkliga sinekuren har den som hyr ut slägga och mejsel vid kanten av Spree, nära Riksdagshuset. För några mark kan man hugga bort bitar ur muren, helst sådana med grafitti, något att visa barnbarnen en gång i framtiden. Affärerna går lysande ännu en tid, betongen är motståndskraftig och räcker säkert för ännu en hekatomb turister.

Träd är sega och härdar ut, men hur mycket som helst tål de inte. Längs Berlins paradgata Unter den Linden skulle Hitler fara fram i ohindrade Mercedes-parader under Olympiad-sommaren 1936 (samtidigt som Mussolini ritade om Roms gatunät med linjal, för samma sorts paraderande). Därför strök de flesta lindarna med. De få som fanns kvar brann under bombräder, eller också blev de till ved i de smällkalla krigsvintrarna fram till sammanbrottet. Men nu växer nya generationer träd och skänker ett par sekunders illusion av att allt förblivit vid det gamla, kanske till och med vid det Wilhelminska. Dock står en vacker byggnad orörd kvar sedan mer än halvtannat sekel, två krig har inte lyckats ta kål på den. När Vilhelm Ekelund vid förra sekelskiftet vandrade längs avenyn beskrev han Schinkels grekiska byggnad Neue Wache som "austär".

Det är ett välfunnet adjektiv, strikt och stram är denna nyklassicism förvisso. "Det lilla vakthuset i brynet av kastanjelunden har mycket att säga", skrev skåningen Ekelund i sina "Berlinbilder". Det har fortfarande en del att säga fast vaktpostens östtyska soldater inte kan hindra ivriga turister att tränga på, en anslående bild av tandlös militarism. Inne i byggnaden brinner den eviga elden till den okände soldatens minne. Men de gråa stenblocken leder tankarna i en riktning som man nog inte avsett, till Hitlers trista megalomana arkitekturideal som Albert Speer snabbt anpassade sig till och skisserade på för den tilltänkta huvudstaden i Neuropa. Av den blev inget, och graniten till segermonumentet blev kvar i Bohuslän. Den halvmeterhöga inskriptionen på väggarna inne i Schinkels Nya Vakten kunde för övrigt gärna kompletteras nu. Lågan brinner till minne av offren för Imperialismus och Fascismus. Men att lägga till Kommunismus är nog en alltför hård nöt att knäcka till och med för det nya Tyskland.

Kväll efter kväll står en märklig figur på Kurfürstendamm, i skuggan av de brandärrade resterna av Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche, den som vanvördigt kallats läppstiftet och puderdosan. Hans födkrok hör till de ovanliga: han är en levande staty. På sockeln står det: "Var god vidrör ej", för säkerhets skull både på tyska och engelska. Det är en illusorisk bronsskulptur, en man i stövlar och långrock försedd med käpp och hatt, allt är sprejat i metallfärg. Han är inte olik den knarrige John D. Rockefeller, oljemagnaten som likt kung Midas förvandlade allt till guld med behöll mycket för sig själv. Var tredje eller fjärde minut knycker statyn till som en mekanisk leksak men håller sig annars blickstilla. Den omgivande skaran sorlar av beundran och förväntan, men kanske också av ett smygande obehag inför en till synes omänsklig robot.

Man kan undra vem som döljer sig bakom ansiktsmasken när inte ens pupillerna syns. Kanske orkar någon på torget trots allt vänta ut honom och bevittna när han verkligen kliver ner från sin sockel för att samla in de slantar som trillat in. Vi gör det inte, men förundras inför denna ståndaktighet. Han är raka motsatsen till Galatea-statyn som enligt Ovidius fick liv under den cypriotiske skulptören Pygmalions händer. Via George Bernhard Shaw blev hon förvandlad till "My Fair Lady", i fonetikprofessorn Higgins önskedröm om att helt bestämma över en annan varelse, åtminstone vad gäller hennes uttal. Genom att forma henne efter eget huvud till den genomkultiverade Eliza (sedan hon fått sina vokaler och konsonanter putsade och polerade) kan hon göra sin klassresa – sociolekterna avgränsar både uppåt och nedåt. Men "Der goldene Mann" på Kudamm är en mera träffande bild på vår tids förstelning, mekanisering och kommersialism. De symboliska övertonerna finns i luften, det märks på det oroliga suset i publiken. Man behöver inte gå långt för att se hans motsvarigheter i verkligheten, de sken- eller i värsta fall heldöda narkomanerna i skuggan av Bahnhof Zoo.

En del ortnamn har blivit så ryktbara att de knappast tål att jämföras med verkligheten. Lokalpatrioterna anser att Spandau i nordvästra Berlin är den ursprungligaste stadskärnan, den kom till något årtionde tidigare än själva Berlin, ett par år in på 1200-talet. Men efter Nürnbergrättegångarna mot de nazistiska krigsförbrytarna har namnet varit synonymt med fängelset som de fyra segrarmakterna hållit igång, mera som en kostsam symbol än av nödtvång. Här satt Albert Speer av sitt straff, arkitekten och rustningsministern som är ovanlig genom att han erkände sin skuld och analyserade den i några läsvärda memoarer. Och här satt Baldur von Shirach, ledaren för Hitlerjugend.

Men först och sist Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare som gav sig av på sin påstådda fredsmission i ett jaktplan 1941 och hamnade i Skottland. När han togs om hand var han förvirrad, internerades och spärrades sedan in på Spandau för resten av livet. Man minns suddiga fotografier av en bruten gubbe som stapplade fram i rastgården medan åren gick. Han fanns där också när John F. Kennedy trädde fram runt hörnet, på balkongen till Spandaus rådhus. "Ich bin ein Berliner", hans känslosamma sympatideklaration, blev genast bevingad. Rådhuset med balkongen finns kvar, men så fort Hess dött rev man fängelset, några monument av den arten ville man inte bevara. Rådhuset är ändhållplats för den nordvästra länken av U-Bahn, näst sista anhalt på den är Spandau Altstadt. Den småstaden är lika trevlig som namnet låter förmoda, med gågator, vackra gatlyktor och halvhöga hus (om än hårdhänt restaurerade efter alla bomber).

Historien finns här, men mycket är dolt under ytan. Kanske är det likadant i Wannsee i sydväst, sista station på en annan U-Bahnlinje. Vid Wannsee-konferensen fattade nazisterna beslutet om judefrågans "slutgiltiga lösning", eufemismen för de industrialiserade massmorden. Wannsee är säkert också den en vacker ort – på ytan.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Angeren

Innledning I begynnelsen var nektelsen, og så lenge mennesket tviholdt på den, gikk livet på tomgang. Livets ordløse farer skygget for at et nøkternt blikk på omstendighetene kunne oppstå: Mennesket levde ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2014

Debatt och Samtal om rasism på Peace & Love festival 2012

Rasismen som inte kom tillbaka utan som alltid funnits – ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans?” Förutsättningarna för samtalet om rasism och främlingsfientlighet i Sverige är inte ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Ngugi Wa Thiong'o. Foto: Daniel Anderson

Kenyansk författare i helt porträtt

Kenyanska författaren Ngugi Wa Thiong'o ges nu ut i ny svensk upplaga på Modernista. De tre romanerna ”Floden mellan bergen”, ”Om icke vetekornet” och ”Djävulen på korset” skildrar alla den ...

Av: Simon Olofsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2014

Mitt i Köpenhamn

1984 beger sig familjen Nordström inklusive en cigarrökande farmor tappert till Köpenhamn medelst orange Volkswagen buss av numera klassiskt retrosnitt. Målet var en retrospektiv av Picasso på Louisiana samt ...

Av: Jesper Nordström | Gästkrönikör | 03 september, 2016

Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2011

Ett ashram i Indien

Det kan tyckas konstigt i vårt religionskarga land att jag inte upplevde den andliga kulturen i Aurobindo Ashram som påträngande eller tvångsmässig. Snarare som värmande, lyftande och djupt inspirerande. Sweet Mother En ...

Av: Annakarin Svedberg | Resereportage | 02 maj, 2013

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Att cykla i Palermo

Det finns byråer som säljer äventyrsresor. Du går in i djungeln eller i öknen, under de högsta vattenfallen i världen eller i de djupaste grottorna. Du gör forsränning i oframkomliga ...

Av: Nadia Scapoli | Resereportage | 01 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts