Fotograf: Eva Green

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja... Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer... Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – ...

Av: Björn Gustavsson | 13 december, 2016
Resereportage

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 maj, 2012
Stefan Whilde

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Ingela Lind  Foto Bengt Oberger

Den övermodiga Ingela Lind



Man kan kanske tycka att Ingela Lind valt en onödigt defensiv undertitel till sin senaste essäsamling ”Övermod” som just kommit på Atlantis: ”utsvävningar och lätta stycken”. Visserligen förekommer det en del digressioner bland bokens trettiosex stycken som är av mycket varierande längd, och vissa sidor är lättsammare än andra. Men på det hela taget är det lika intressant som i hennes närmast föregående och kanske mera sammanhållna bok ”Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga”. Den kom för två år sedan och hade bland annat ett långt och läsvärt kapitel om D. H. Lawrence och den excentriska amerikanskan Mabel Dodge i New Mexico.


Och bokens titel? I sin inledning förklarar Ingela Lind den genom att rada upp synonymer till övermod: högfärd, hybris, självförhävelse – men också dumdristighet och livsglädje: "Något naivt, överilat och omoget. Ett drag både av trots och livslögn som alltid fängslat mig (...)

Annons:

Vissa av de nya styckena är ultrakorta, som det första om femtiotalets String-bokhylla (som numera uppnått kultstatus) som hon tyckte var ranglig. Hon måtte ha fått fatt på en sämre variant än den vi hade hemma som var alldeles utmärkt stabil och bra, Nisse Strinnings konstruktion var genial. Ett par lika korta stycken handlar om symboliken i färgerna lila och gult, andra om målade allmogeskåp, soffor och sängar. De sidorna är, för att låna en boktitel från kåsören Olle Carle-Cello, "lätta tankar som lättat ankar".

Tungviktigare är inte oväntat det som handlar om konst och konstnärer: Ingela Lind var under en lång följd av år en tongivande konstkritiker på Dagens Nyheters kultursida. En essä handlar om Sonia Delaunay, välbekant för alla som besökt Arkiv för dekorativ konst/Arkivmuséet/Skissernas museum i Lund där Ragnar Josephson eller kanske snarare hans efterträdare Gunnar Bråhammar såg till att flera av hennes fartfyllda och färgglada skisser hamnade. Annat rör den nerviga Peggy Guggenheim och hennes konstsamling i Venedig, och Edward Hoppers lätt ödsliga målningar av vilsna själar i storstaden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Annat berör Gustav Klimts porträtt av Adele Bloch-Bauer, numera välbekant tack vare filmen "Kvinna i guld" med Helen Mirren, om hur det stals av nazisterna och hamnade i Wiens Staatsgallerie som mycket motvilligt och bara efter en utdragen amerikansk rättsprocess mot den konfiskatoriska och alldeles skamlösa österrikiska staten kom tillbaka till hennes arvingar. Av sidorna om ryska balettens grundare Serge Diaghilev får man reda på att hans prima ballerina Lydia Lopokova gifte sig med nationalekonomen John Maynard Keynes i Bloomsbury-kretsen, den som Ingela Lind skrivit en bra bok om tidigare.

Några sidor nu handlar om Virginia Woolfs märkliga roman Orlando, han/hon som rör sig ledigt över könsgränserna. Ingela Lind använder i den essän, eller kanske någon annanstans i boken, det hönsiga nyordet hen, det kunde hon gärna ha fått avstå från. Och på sidorna om Gustav Klimt och hans gyllene dam nämns en filosof som tidigt begick självmord, men inte förrän han skrivit klar en kontroversiell bok som kom i ropet överallt i Europa kring förra sekelskiftet: "Tidens ideologiska storsäljare var Otto Weiningers Sex and Character som gjorde succé genom att beröva kvinnan allt intellekt." Det stämmer att det är en gravt misogyn traktat. Men riktigt så hette den förstås inte, utan "Geschlecht und Character". Det vet jag eftersom jag en gång köpte den på ett lundaantikvariat, vacker bunden och med många förvånade utropstecken i marginalen.

Medan vattnet just nu flödar över i Louisiana brinner skogarna i Kalifornien, både i norr och söder. Ännu tycks Santa Cruz, Carmel och trakterna däromkring vara förskonade, förhoppningsvis också San Simeon där William Randolph Hearst lät bygga sitt våldsamt stora slott, bekant genom Orson Welles klassiska "Citizen Kane", den närgångna och bara lätt fiktionaliserade filmen om tidningsmagnaten Hearsts uppgång och fall, hans felslagna politiska planer och olyckliga amorösa förvecklingar. Hearst försökte, inte oväntat fast förgäves, förbjudna visningen.

Ingela Lind har varit både där och i den galne Ludwig den andres bayerska slott Neuschwanstein och skriver nu en lysande komparativ essä om de otyglat konstsamlande männen och deras byggnader: "Båda är idag ihågkomna för sitt övermod och inte för sina lagomdygder! De har blivit legender på grund av just det som deras egna samhällen begabbade. Luftslotten visade sig vara mycket viktigare än realiteterna." Lika läsvärda är ett par koncentrerade personporträtt av folk hon mött, ibland ganska flyktigt, bland dem Susan Sontag och Robert Rauschenberg, konstnären bakom Moderna Museets get med bilring om magen (säkert inspirerad av prerafaeliten Holman Hunts märkliga målning "The Scapegoat).

Och bokens titel? I sin inledning förklarar Ingela Lind den genom att rada upp synonymer till övermod: högfärd, hybris, självförhävelse – men också dumdristighet och livsglädje: "Något naivt, överilat och omoget. Ett drag både av trots och livslögn som alltid fängslat mig (...) Denna bok domineras av en samling gestalter – ofta kvinnor – som drivs av övermod. Eller som av andra anklagas för övermod. Övermodet finns i deras (och i mitt) förhållningssätt. En mix av kaxighet och löjlighet. Samt av sorg. Alla vet ju att övermod redan från början är dödsdömt. Att straffet kommer."

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 16 april, 2012

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Madame Bovarys cyberfascination

Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Ett exempel ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2008

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Jakten på den sista cigaretten - om Italo Svevo

Vädret är som våren brukar vara - lynnigt och fullkomligt opålitligt. Solen som lyst och värmt den nerkylda staden under flera dagar har försvunnit och himlen har liksom havet mörknat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 mars, 2010

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.