Henry David Thoreau som poet

Hur ska man leva? Frågan är lätt att ställa, men har oräkneliga svar. Henry David Thoreau (1817-1862) hade två svar på den: - Lev enkelt. - Följ ditt samvete. Thoreau fick stort inflytande ...

Av: Henry David Thoreau | 05 maj, 2013
Kulturreportage

Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling

Katarina Norling om Katarina Norling    "Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")    The Anchor, 2006. 1. Min mor kom aldrig hem från resan till Italien. Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge ...

Av: Katarina Norling | 23 november, 2006
Konstens porträtt

Intervju med Xiaoling Zhu

Den vackra filmen "The Rice Paddy", om en risodlarfamilj, är en film som är ett ypperligt bevis på fransk filmteknik i asiatisk miljö, menar Roberto Fogelberg Rota som också fick ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 30 december, 2010
Filmens porträtt

Kierkegaard och melankolin

Det tragiska är att två älskande inte förstår varandra, det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra. Redan i Sören Kierkegaards debut 1838 - Ur en ännu levandes ...

Av: Ingmar Simonsson | 03 oktober, 2011
Agora - filosofiska essäer

Göran Palm. Foto Johan Ljungström Sverigesradio

”I detta måttligt glädjerika land…”



När fjärde och sista delen av Göran Palms ”Sverige – en vintersaga” kom för elva år sedan recenserades den i Sydsvenskan av Lasse Söderberg som tog till samma versmått, blankversen, och bland annat skrev så här: ”Allt är så svenskt/ som lingon, isterband och knäckebröd./ Han lunkar på och läsarn hänger med/ för det är lärorikt och även roligt,/ som tur är, annars bleve det väl torrt/ och tråkigt som det var en gång i skolan.” Nej, torrt och tråkigt blir det aldrig i detta folkbildande epos på orimmad femstavig pentameter. Men det blev ibland lite spretigt i de olika avsnitten.

 

Göran Palms slutgiltiga vintersaga


Där skildras med samma folkbildande iver som i Alf Henriksons många historieböcker mindre kända men signifikanta episoder i Sveriges historia, i det förgångna och i det mycket närliggande. Inledningskapitlet handlar, om jag minns rätt, om en händelse vid stormaktstidens slut som historikerna i stort sett tigit om: hur Karl XIIs soldater under det snöpliga återtåget från Norge 1718 förlorar riktningen i en våldsam snöstorm i de jämtländska fjällen och begravs i drivorna – ännu sägs de spöka i trakterna av Duved. Och så fortsätter inblickarna i det förflutna, i sammanlagt fyra volymer, fram till den sista delen i serien (2005).

Annons:

Innan han gick bort för ett knappt halvår sedan hann Göran Palm revidera de fyra delarna som det tagit honom drygt tjugo år att bli klar med. Han sinkades av andra påtvungna skriverier när de tre följande delarna inte sålde lika bra som den första och förlagen växlade, säger han i förordet till den "Vintersagan Sverige" i ett band som Karneval  nu ger ut, en vacker volym på drygt elvahundra sidor. Det hade kunnat bli ännu lite längre, trehundra sidor är strukna och en del upprepningar bortstädade. Annat har kommit till, och versen är uppstramad, efter "en detaljerad eftervård, rad för rad".

"Min blankvers har alltid gått bäst fram i högläst form" påstår han i förordet, men när man väl vant sig vid blankversen flyter det på bra också under tyst läsning. Underrubriken i denna definitiva upplaga är ny, "En läsebok i fyra delar" som sägs vara "ett klartecken för en mera kringströvande och kravlös läsning, lite i stil med "Svenska bilder" av Carl Snoilsky (1841-1903), om han är bekant." Jo, honom känner man till om man inte är så värst mycket yngre än Göran Palm och varit vaken på lektionerna. För yngre läsare som inte har riktigt samma citatkännedom finns på slutet en nyckel till alla kursiverade versrader som han lånat från den klassiska svenska litteraturen. Det är mycket pedagogiskt och bra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det börjar med bilden av Sverige som en uteliggare och det slutar i Smygehuk, så långt söderut man kan komma. Flera förlagor nämns, förstås Heinrich Heines "Deutschland, en Wintermärchen" men också Wolf Biermanns lika satiriska tyska vintersaga. Ännu närmre till hands är den bredvidläsningsbok i geografi som skolmannen Alfred Dalin uppdrog åt Selma Lagerlöf att författa, den om gåsapågen från Västra Vemmenhög som ser Sverige från ovan (skriven i en tid då flygplan var en revolutionerande nyhet). När hon lät Nils Holgersson uppleva Sveriges landskap glömde hon bort Halland: "Problemet var att boken redan var/ för tjock. Nils måste hem till Skåne snabbt." Men Göran Palm tar igen den och andra skador.

Hans kapitel om Malmö har redan hunnit få tidens patina över sig. Varken flygbåtarna, färjan från Limhamn till Dragör eller Kockumskranen finns längre. En självmordisk flicka klättrar över broräcket intill statyn av Frans Suell (hon ångrar sig dessbättre, senare ses hon glamma på en bar). Hon är "en ganska mörk gestalt med stora ögon". Om man inte redan märkte lånen från Hjalmar Gullbergs vackra dikt om den döda Karin Boye kan man ta reda på det i citatnyckeln, liksom några sidor tidigare greve Snoilskys längtan i porslinsfabriken att i sin vers finna "den enkla form, som tusende förstå". I det uppsåtet lyckas Göran Palm betydligt bättre. Men när det i kapitlet om Ramlösa Brunn sägs att "stekt svan finns heller inte på menyn" får man själv lista ut blinkningen till Povel Ramels kvicka "Sorglösa Brunn".

Ett suveränt avsnitt handlar om arbetargrabben Pära i Limhamn som gör en klassresa och blir ritingenjör vid Kockums fast han helst vill fortsätta spela fotboll med kompisarna. Delar av Limhamns har motstått gentrifieringen (för att ta till ett ord som Göran Palm skulle ha skytt): "Och Järnvägsgatan är sig lik, precis/ som Pära själv, i synnerhet när frun/ har tagit Mersan in till stan och han/ tar fram sin gamla treväxlade hoj." Efter många sidor kommer så slutklämmen. Sonen har blivit ekonom och liberal och går på Folkpartiets möten, men "Själv går han ingenstans./ Han undrar vart det hela är på väg./ Han fattar inte längre vad som sker." Samma främlingskap mellan arbetaren och sonen av den nya klassen som Göran Palm ägnar tjugo faktarika sidor åt finns i Stig Sjödins dikt om bandvalsaren i samlingen "Sotfragment", på några få koncentrerade rader:

Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
och föraktar honom när han äter med kniv.
Han ska aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Man lär sig oerhört mycket av Göran Palm i denna episka vintersaga om Sverige och svenskarna, om historien och landskapen, om politiken och ekologin. Jag hoppas att den når mängder av nya läsare i denna slutgiltiga version. Att han liksom Sjödin dessutom var en mästare också i det korta formatet konstaterade jag när jag skrev några rader om honom och hans böcker här på sidan den 13 april, när budet kommit om att han gått bort:

-----

Om Göran Palm, havet och Louvren.

Till de tacksamma dikterna att ta upp till diskussion i en klass med pigga elever, svenska såväl som utländska, hör Göran Palms ultrakorta Havet, ur samlingen "Världen ser dig" (1964):

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det sista ordet kan behöva förklaras för den som inte redan vet vad Frankrikes mest berömda konstmuseum heter, och det kan också sägas att där finns en mängd marina målningar av impressionister och andra. När det är gjort kommer diskussionen igång som ett skott, först från de harmsna protesterna från dem som anser att så simpel får en dikt inte se ut, sedan de allt mer invecklade tolkningarna från de filosofiskt lagda som funderar på hur verkligheten och konsten är beskaffade, och hur tillförlitlig vår uppfattning av dem är. Och så brukar man enas om att det är en komprimerad, lakonisk och expressiv dikt, eller på ren svenska: sammanpressad, kortfattad och uttrycksfull.

Göran Palm var en folkbildare som visste hur slipstenar skulle dras. Han hade en av sina bakgrunder i den svenska folkhögskolan och sympatiserade med dess bildningsideal (den i Kävesta utanför Örebro hade han erfarenhet av). Han intresserade sig för vanligt folks erfarenheter, och han hade säkert läst amerikanen Studs Terkels många intervjuböcker där okända amerikaner får komma till tals om sin tillvaro, om ekonomin, jobbet och familjen. En motsvarande svensk dokumentation har lagts i den långa serien med samlingstiteln "Liv i Sverige" som Göran Palm drog igång. Samman med Elisabeth Peterzén skrev han en kort handbok för den som skriver sin självbiografi, med en betecknande titel: Varje liv är värt att skildra (1997) – på sitt vis ett motstycke till Sven Lindqvists hjälpreda för den som ville skildra sitt arbete och sin arbetsplats, "Gräv där du står", som hade kommit knappt tjugo år tidigare.

Själv avslöjade Göran Palm, utan att behöva maskera sig som Günther Wallraff, hur livet tedde sig vid löpande bandet på LM Ericssons fabriker, först i "Ett år på LM" (1972), sedan i uppföljaren "Bokslut från LM" (1974). Bakgrunden, böckernas insortering som industrireportage, och hur reportagen togs emot utredde Lars-Göran Malmgren sedan i sin doktorsavhandling.

Då hade redan två kritiskt granskande böcker kommit som väckte stor uppmärksamhet,
först "En orättvis betraktelse" (1966) med en kritisk genomlysning av västerländsk kolonialism, därpå "Indoktrineringen i Sverige" som gavs ut det studentoroliga året 1968. Omslaget, med en unge som har Kalle Anka på mösskärmen, visade vad det bland annat handlade om: hur amerikansk kulturimperialism redan då gjorde sig bred i Sverige.

En antologi som han satte samman, med egna men mest andras dikter, fick stor
avsättning när den trycktes i En bok för alla: "Mannens dikt om kärlek" (1980). Ytterligare två antologier på samma förlag nådde stora upplagor: "Landskapets röster" (1992) och "Den svenska högtidsboken" (2000).

Och så kom hans väldiga verk "Sverige – en vintersaga", med den första delen utgiven 1984. Där skildras med samma folkbildande iver som i Alf Henriksons många historieböcker mindre kända men signifikanta episoder i Sveriges historia, i det förgångna och i det mycket närliggande. Inledningskapitlet handlar, om jag minns rätt, om en händelse vid stormaktstidens slut som historikerna i stort sett tigit om: hur Karl XIIs soldater under det snöpliga återtåget från Norge 1718 förlorar riktningen i en våldsam snöstorm i de jämtländska fjällen och begravs i drivorna – ännu sägs de spöka i trakterna av Duved. Och så fortsätter inblickarna i det förflutna, i sammanlagt fyra volymer, fram till den sista delen i serien (2005).

Allt berättas på en ibland lite knagglig och oftast talspråklig blankvers som nog inspirerats av Shakespeare, i Hagbergs klassiska försvenskning. Förlagan till hela projektet framgår redan av titeln: Heinrich Heines satiriska "Deutschland, ein Wintermärchen" (som finns i ett par lysande översättningar till nordiska språk, dels Hjalmar Söderbergs, dels den store danske symbolisten Sophus Claussens).

Den samhällskritiske Heine tvangs i parisisk exil. Göran Palm, med hemvist på den politiska kartan någonstans till vänster om socialdemokratin och till höger om kommunismen, behövde inte gå i landsflykt. Tvärtom belönades han med närmare dussinet betydande priser. Rätt så, han är en nyenkelhetens, saklighetens och det sunda förnuftets klassiker. Nu är han borta, efter ett långt och verksamt liv. Men fortfarande kan vi diskutera, utan att behöva enas: vad är sannast, livet eller konsten? Havet framför oss, eller målningen av havet på Louvren?

 Lördag 13 augusti klockan 12.00–16.00 kan du köpa Karnevals böcker direkt från förlaget på Mäster Pers gränd 2 C i Stockholm.

GÖRAN PALM SOM FOLKBILDARE
Den 31 augusti arrangeras ett seminarium om författaren Göran Palm, vars livsverk Vintersagan Sverige utgavs på Karneval i juni.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Person, karakter og samfunn. Del II

Den beregnende karaktertype I antikken og middelalderen var person og karakter begrepsmessig forbundet; reformasjonens intensjon var å gjøre slutt på et slikt umiddelbart bånd mellom person og karakter. Det som skjedde ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 21 december, 2013

Kommunikation, kannibalism, grotesk realism. Sonja Åkesson, stinsens dotter

Sonja Åkesson var poeten som ägnade sig åt grotesk realism i sitt skapande. I hennes texter trängdes absurditeter och kannibaliteter. Hon använde visan och reklamtexternas tekniker för att framsäga sitt ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2012

Den bortglömda förmågan att hålla en hemlighet - Eller: vem är Burial?

Sampling var sedan länge ett känt fenomen, bland annat inom den brittiska dansmusiken, långt innan Burial. Men genom sina 2-steprytmer, djupa basgångar och melankoliska drift mot allt djupare innebörder, blev ...

Av: Robert Halvarsson | Musikens porträtt | 12 februari, 2014

Litteraturkritikens etik

Jag debuterade som författare 1999 med romanen ”Pojkguden” och har sedan dess släppt dryga tjugotalet titlar inom olika genrer. Ett par år efter debuten började jag också frilansa som krönikör ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 april, 2014

På svenska är en lögn sällan en lögn

Den trettonde maj firar vi Barnens dag. Vi svenskar. I andra länder firar man Barnens dag på ett annat datum. I andra länder FIRAR man barnens dag. I Sverige glider ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 maj, 2013

Handling och handlingsgrund ur ett primärt ekosofiskt perspektiv

  En handling måste förstås i relation till sin kontext, eller - sitt språkspel. Man ser mönster, men vilket mönster man ser beror på vilka begrepp som ingår i ens varseblivning ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 30 september, 2011

Från Harmonia Mundis cd

Jean-Philippe Rameau och baletten Les Indes galantes

;William Christie tolkar Jean-Philipppe Rameau i Paris nyöppnade konsertsal

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om scenkonst | 04 augusti, 2017

Vad vi ibland ser och ibland inte ser

Min tanke är att allt som existerar för oss är handling medan handlandet i sig och dess bakomliggande strävan saknar mening och förmår inte förverkliga något av verkligt värde. Det ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 09 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.