Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | 30 november, 2017
Konstens porträtt

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | 05 mars, 2009
Essäer om samhället

I de mörkaste skogarna döljer sig de mörkaste hemligheterna

En uppstickare bland de svenska långfilmsdebutanterna är Johan Lundh som med filmen ”Den som söker” (Svensk distribution: Njutafilms) visade vad han går för. Filmen fick också sätta punkt för Göteborgs ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 18 mars, 2013
Filmens porträtt

Marie Norin presenterar sig

Marie Norin presenterar sig Jag heter Marie Norin och är poet. En gång för nästan tio år sedan frågade Bengt Emil Johnsson mig vad jag skrev. "Poesi", svarade jag. Då skrattade ...

Av: Marie Norin | 19 september, 2006
Litteraturens porträtt

Göran Palm. Foto Johan Ljungström Sverigesradio

”I detta måttligt glädjerika land…”



När fjärde och sista delen av Göran Palms ”Sverige – en vintersaga” kom för elva år sedan recenserades den i Sydsvenskan av Lasse Söderberg som tog till samma versmått, blankversen, och bland annat skrev så här: ”Allt är så svenskt/ som lingon, isterband och knäckebröd./ Han lunkar på och läsarn hänger med/ för det är lärorikt och även roligt,/ som tur är, annars bleve det väl torrt/ och tråkigt som det var en gång i skolan.” Nej, torrt och tråkigt blir det aldrig i detta folkbildande epos på orimmad femstavig pentameter. Men det blev ibland lite spretigt i de olika avsnitten.

 

Göran Palms slutgiltiga vintersaga


Där skildras med samma folkbildande iver som i Alf Henriksons många historieböcker mindre kända men signifikanta episoder i Sveriges historia, i det förgångna och i det mycket närliggande. Inledningskapitlet handlar, om jag minns rätt, om en händelse vid stormaktstidens slut som historikerna i stort sett tigit om: hur Karl XIIs soldater under det snöpliga återtåget från Norge 1718 förlorar riktningen i en våldsam snöstorm i de jämtländska fjällen och begravs i drivorna – ännu sägs de spöka i trakterna av Duved. Och så fortsätter inblickarna i det förflutna, i sammanlagt fyra volymer, fram till den sista delen i serien (2005).

Annons:

Innan han gick bort för ett knappt halvår sedan hann Göran Palm revidera de fyra delarna som det tagit honom drygt tjugo år att bli klar med. Han sinkades av andra påtvungna skriverier när de tre följande delarna inte sålde lika bra som den första och förlagen växlade, säger han i förordet till den "Vintersagan Sverige" i ett band som Karneval  nu ger ut, en vacker volym på drygt elvahundra sidor. Det hade kunnat bli ännu lite längre, trehundra sidor är strukna och en del upprepningar bortstädade. Annat har kommit till, och versen är uppstramad, efter "en detaljerad eftervård, rad för rad".

"Min blankvers har alltid gått bäst fram i högläst form" påstår han i förordet, men när man väl vant sig vid blankversen flyter det på bra också under tyst läsning. Underrubriken i denna definitiva upplaga är ny, "En läsebok i fyra delar" som sägs vara "ett klartecken för en mera kringströvande och kravlös läsning, lite i stil med "Svenska bilder" av Carl Snoilsky (1841-1903), om han är bekant." Jo, honom känner man till om man inte är så värst mycket yngre än Göran Palm och varit vaken på lektionerna. För yngre läsare som inte har riktigt samma citatkännedom finns på slutet en nyckel till alla kursiverade versrader som han lånat från den klassiska svenska litteraturen. Det är mycket pedagogiskt och bra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det börjar med bilden av Sverige som en uteliggare och det slutar i Smygehuk, så långt söderut man kan komma. Flera förlagor nämns, förstås Heinrich Heines "Deutschland, en Wintermärchen" men också Wolf Biermanns lika satiriska tyska vintersaga. Ännu närmre till hands är den bredvidläsningsbok i geografi som skolmannen Alfred Dalin uppdrog åt Selma Lagerlöf att författa, den om gåsapågen från Västra Vemmenhög som ser Sverige från ovan (skriven i en tid då flygplan var en revolutionerande nyhet). När hon lät Nils Holgersson uppleva Sveriges landskap glömde hon bort Halland: "Problemet var att boken redan var/ för tjock. Nils måste hem till Skåne snabbt." Men Göran Palm tar igen den och andra skador.

Hans kapitel om Malmö har redan hunnit få tidens patina över sig. Varken flygbåtarna, färjan från Limhamn till Dragör eller Kockumskranen finns längre. En självmordisk flicka klättrar över broräcket intill statyn av Frans Suell (hon ångrar sig dessbättre, senare ses hon glamma på en bar). Hon är "en ganska mörk gestalt med stora ögon". Om man inte redan märkte lånen från Hjalmar Gullbergs vackra dikt om den döda Karin Boye kan man ta reda på det i citatnyckeln, liksom några sidor tidigare greve Snoilskys längtan i porslinsfabriken att i sin vers finna "den enkla form, som tusende förstå". I det uppsåtet lyckas Göran Palm betydligt bättre. Men när det i kapitlet om Ramlösa Brunn sägs att "stekt svan finns heller inte på menyn" får man själv lista ut blinkningen till Povel Ramels kvicka "Sorglösa Brunn".

Ett suveränt avsnitt handlar om arbetargrabben Pära i Limhamn som gör en klassresa och blir ritingenjör vid Kockums fast han helst vill fortsätta spela fotboll med kompisarna. Delar av Limhamns har motstått gentrifieringen (för att ta till ett ord som Göran Palm skulle ha skytt): "Och Järnvägsgatan är sig lik, precis/ som Pära själv, i synnerhet när frun/ har tagit Mersan in till stan och han/ tar fram sin gamla treväxlade hoj." Efter många sidor kommer så slutklämmen. Sonen har blivit ekonom och liberal och går på Folkpartiets möten, men "Själv går han ingenstans./ Han undrar vart det hela är på väg./ Han fattar inte längre vad som sker." Samma främlingskap mellan arbetaren och sonen av den nya klassen som Göran Palm ägnar tjugo faktarika sidor åt finns i Stig Sjödins dikt om bandvalsaren i samlingen "Sotfragment", på några få koncentrerade rader:

Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
och föraktar honom när han äter med kniv.
Han ska aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Man lär sig oerhört mycket av Göran Palm i denna episka vintersaga om Sverige och svenskarna, om historien och landskapen, om politiken och ekologin. Jag hoppas att den når mängder av nya läsare i denna slutgiltiga version. Att han liksom Sjödin dessutom var en mästare också i det korta formatet konstaterade jag när jag skrev några rader om honom och hans böcker här på sidan den 13 april, när budet kommit om att han gått bort:

-----

Om Göran Palm, havet och Louvren.

Till de tacksamma dikterna att ta upp till diskussion i en klass med pigga elever, svenska såväl som utländska, hör Göran Palms ultrakorta Havet, ur samlingen "Världen ser dig" (1964):

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det sista ordet kan behöva förklaras för den som inte redan vet vad Frankrikes mest berömda konstmuseum heter, och det kan också sägas att där finns en mängd marina målningar av impressionister och andra. När det är gjort kommer diskussionen igång som ett skott, först från de harmsna protesterna från dem som anser att så simpel får en dikt inte se ut, sedan de allt mer invecklade tolkningarna från de filosofiskt lagda som funderar på hur verkligheten och konsten är beskaffade, och hur tillförlitlig vår uppfattning av dem är. Och så brukar man enas om att det är en komprimerad, lakonisk och expressiv dikt, eller på ren svenska: sammanpressad, kortfattad och uttrycksfull.

Göran Palm var en folkbildare som visste hur slipstenar skulle dras. Han hade en av sina bakgrunder i den svenska folkhögskolan och sympatiserade med dess bildningsideal (den i Kävesta utanför Örebro hade han erfarenhet av). Han intresserade sig för vanligt folks erfarenheter, och han hade säkert läst amerikanen Studs Terkels många intervjuböcker där okända amerikaner får komma till tals om sin tillvaro, om ekonomin, jobbet och familjen. En motsvarande svensk dokumentation har lagts i den långa serien med samlingstiteln "Liv i Sverige" som Göran Palm drog igång. Samman med Elisabeth Peterzén skrev han en kort handbok för den som skriver sin självbiografi, med en betecknande titel: Varje liv är värt att skildra (1997) – på sitt vis ett motstycke till Sven Lindqvists hjälpreda för den som ville skildra sitt arbete och sin arbetsplats, "Gräv där du står", som hade kommit knappt tjugo år tidigare.

Själv avslöjade Göran Palm, utan att behöva maskera sig som Günther Wallraff, hur livet tedde sig vid löpande bandet på LM Ericssons fabriker, först i "Ett år på LM" (1972), sedan i uppföljaren "Bokslut från LM" (1974). Bakgrunden, böckernas insortering som industrireportage, och hur reportagen togs emot utredde Lars-Göran Malmgren sedan i sin doktorsavhandling.

Då hade redan två kritiskt granskande böcker kommit som väckte stor uppmärksamhet,
först "En orättvis betraktelse" (1966) med en kritisk genomlysning av västerländsk kolonialism, därpå "Indoktrineringen i Sverige" som gavs ut det studentoroliga året 1968. Omslaget, med en unge som har Kalle Anka på mösskärmen, visade vad det bland annat handlade om: hur amerikansk kulturimperialism redan då gjorde sig bred i Sverige.

En antologi som han satte samman, med egna men mest andras dikter, fick stor
avsättning när den trycktes i En bok för alla: "Mannens dikt om kärlek" (1980). Ytterligare två antologier på samma förlag nådde stora upplagor: "Landskapets röster" (1992) och "Den svenska högtidsboken" (2000).

Och så kom hans väldiga verk "Sverige – en vintersaga", med den första delen utgiven 1984. Där skildras med samma folkbildande iver som i Alf Henriksons många historieböcker mindre kända men signifikanta episoder i Sveriges historia, i det förgångna och i det mycket närliggande. Inledningskapitlet handlar, om jag minns rätt, om en händelse vid stormaktstidens slut som historikerna i stort sett tigit om: hur Karl XIIs soldater under det snöpliga återtåget från Norge 1718 förlorar riktningen i en våldsam snöstorm i de jämtländska fjällen och begravs i drivorna – ännu sägs de spöka i trakterna av Duved. Och så fortsätter inblickarna i det förflutna, i sammanlagt fyra volymer, fram till den sista delen i serien (2005).

Allt berättas på en ibland lite knagglig och oftast talspråklig blankvers som nog inspirerats av Shakespeare, i Hagbergs klassiska försvenskning. Förlagan till hela projektet framgår redan av titeln: Heinrich Heines satiriska "Deutschland, ein Wintermärchen" (som finns i ett par lysande översättningar till nordiska språk, dels Hjalmar Söderbergs, dels den store danske symbolisten Sophus Claussens).

Den samhällskritiske Heine tvangs i parisisk exil. Göran Palm, med hemvist på den politiska kartan någonstans till vänster om socialdemokratin och till höger om kommunismen, behövde inte gå i landsflykt. Tvärtom belönades han med närmare dussinet betydande priser. Rätt så, han är en nyenkelhetens, saklighetens och det sunda förnuftets klassiker. Nu är han borta, efter ett långt och verksamt liv. Men fortfarande kan vi diskutera, utan att behöva enas: vad är sannast, livet eller konsten? Havet framför oss, eller målningen av havet på Louvren?

 Lördag 13 augusti klockan 12.00–16.00 kan du köpa Karnevals böcker direkt från förlaget på Mäster Pers gränd 2 C i Stockholm.

GÖRAN PALM SOM FOLKBILDARE
Den 31 augusti arrangeras ett seminarium om författaren Göran Palm, vars livsverk Vintersagan Sverige utgavs på Karneval i juni.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimiro Sirenetto  Oravsky. Bild: Ole Schwander

April april din dumma strömming - en kunskapslyftspaus

Den första april försöker många institutioner och ännu fler människor överträffa varandra med vitsar, absurditeter och practical jokes av varierade underhållnings- och surhetsgradsvärde. Jag tycker att det är en trevlig tradition ...

Av: Vladimiro Sirenetto Oravsky | Gästkrönikör | 01 april, 2016

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 13 februari, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

En omöjlig intervju med Snövit av Ann Hingström

Montage: Guido ZeccolaHon sitter i ett bergsfängelse i norra Italien och får inte ta emot besök. Enligt hennes fångvaktare är det heller inte någon som önskar besöka henne. Vi leds ...

Av: Ann Hingström | Utopiska geografier | 24 november, 2008

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Anarkismens brand har släckts, kompromisserna har blivit för många

Med anledning av att Kjell Espmark fyller åttio år - den 18 februari - publicerar vi denna intervju, gjord för en del år sedan i ett somrigt Gamla Stan. Dagen är ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 19 februari, 2010

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts