Å ha et globalt liv å leve, Del III

Innledning Del III av Å ha et globalt liv å leve er om sosial rettferdighet. Sosial rettferdighet er om relasjoner mellom mennesker, det vil si at det er om anstendige liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 24 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Mats Waltre. Korta dikter

I´ll sing to the horizon     tiden är en gåtamänniskan är en gåtadu är näraoch vid horisonten finns en fäll Skimrande vävnad     svävande själ vilar i mitten fri från känslor, tankefri bär bud om mig själv när du ...

Av: Mats Waltre | 31 mars, 2014
Utopiska geografier

Vägar till världen

I tonåren cyklade jag runt Sverige och läste varje gång Nils Holgersson. I min fil.kand.-uppsats skrev jag därför om ”Landskapsskildringen i Nils Holgersson” och disputerade 1958 på Landskap och natur ...

Av: Erland Lagerroth | 12 december, 2014
Övriga porträtt

Du är så underbar Karin Lannby

Hjärtat slår några oregelbundna slag medan jag stirrar på bilden av en blond kvinna och läser recensionen av Anders Thunbergs bok Karin Lannby - Ingmar Bergmans Mata Hari. Karin Lannby ...

Av: Stoika Hristova | 04 december, 2009
Litteraturens porträtt

Göran Palm. Foto Johan Ljungström Sverigesradio

”I detta måttligt glädjerika land…”



När fjärde och sista delen av Göran Palms ”Sverige – en vintersaga” kom för elva år sedan recenserades den i Sydsvenskan av Lasse Söderberg som tog till samma versmått, blankversen, och bland annat skrev så här: ”Allt är så svenskt/ som lingon, isterband och knäckebröd./ Han lunkar på och läsarn hänger med/ för det är lärorikt och även roligt,/ som tur är, annars bleve det väl torrt/ och tråkigt som det var en gång i skolan.” Nej, torrt och tråkigt blir det aldrig i detta folkbildande epos på orimmad femstavig pentameter. Men det blev ibland lite spretigt i de olika avsnitten.

 

Göran Palms slutgiltiga vintersaga


Där skildras med samma folkbildande iver som i Alf Henriksons många historieböcker mindre kända men signifikanta episoder i Sveriges historia, i det förgångna och i det mycket närliggande. Inledningskapitlet handlar, om jag minns rätt, om en händelse vid stormaktstidens slut som historikerna i stort sett tigit om: hur Karl XIIs soldater under det snöpliga återtåget från Norge 1718 förlorar riktningen i en våldsam snöstorm i de jämtländska fjällen och begravs i drivorna – ännu sägs de spöka i trakterna av Duved. Och så fortsätter inblickarna i det förflutna, i sammanlagt fyra volymer, fram till den sista delen i serien (2005).

Annons:

Innan han gick bort för ett knappt halvår sedan hann Göran Palm revidera de fyra delarna som det tagit honom drygt tjugo år att bli klar med. Han sinkades av andra påtvungna skriverier när de tre följande delarna inte sålde lika bra som den första och förlagen växlade, säger han i förordet till den "Vintersagan Sverige" i ett band som Karneval  nu ger ut, en vacker volym på drygt elvahundra sidor. Det hade kunnat bli ännu lite längre, trehundra sidor är strukna och en del upprepningar bortstädade. Annat har kommit till, och versen är uppstramad, efter "en detaljerad eftervård, rad för rad".

"Min blankvers har alltid gått bäst fram i högläst form" påstår han i förordet, men när man väl vant sig vid blankversen flyter det på bra också under tyst läsning. Underrubriken i denna definitiva upplaga är ny, "En läsebok i fyra delar" som sägs vara "ett klartecken för en mera kringströvande och kravlös läsning, lite i stil med "Svenska bilder" av Carl Snoilsky (1841-1903), om han är bekant." Jo, honom känner man till om man inte är så värst mycket yngre än Göran Palm och varit vaken på lektionerna. För yngre läsare som inte har riktigt samma citatkännedom finns på slutet en nyckel till alla kursiverade versrader som han lånat från den klassiska svenska litteraturen. Det är mycket pedagogiskt och bra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det börjar med bilden av Sverige som en uteliggare och det slutar i Smygehuk, så långt söderut man kan komma. Flera förlagor nämns, förstås Heinrich Heines "Deutschland, en Wintermärchen" men också Wolf Biermanns lika satiriska tyska vintersaga. Ännu närmre till hands är den bredvidläsningsbok i geografi som skolmannen Alfred Dalin uppdrog åt Selma Lagerlöf att författa, den om gåsapågen från Västra Vemmenhög som ser Sverige från ovan (skriven i en tid då flygplan var en revolutionerande nyhet). När hon lät Nils Holgersson uppleva Sveriges landskap glömde hon bort Halland: "Problemet var att boken redan var/ för tjock. Nils måste hem till Skåne snabbt." Men Göran Palm tar igen den och andra skador.

Hans kapitel om Malmö har redan hunnit få tidens patina över sig. Varken flygbåtarna, färjan från Limhamn till Dragör eller Kockumskranen finns längre. En självmordisk flicka klättrar över broräcket intill statyn av Frans Suell (hon ångrar sig dessbättre, senare ses hon glamma på en bar). Hon är "en ganska mörk gestalt med stora ögon". Om man inte redan märkte lånen från Hjalmar Gullbergs vackra dikt om den döda Karin Boye kan man ta reda på det i citatnyckeln, liksom några sidor tidigare greve Snoilskys längtan i porslinsfabriken att i sin vers finna "den enkla form, som tusende förstå". I det uppsåtet lyckas Göran Palm betydligt bättre. Men när det i kapitlet om Ramlösa Brunn sägs att "stekt svan finns heller inte på menyn" får man själv lista ut blinkningen till Povel Ramels kvicka "Sorglösa Brunn".

Ett suveränt avsnitt handlar om arbetargrabben Pära i Limhamn som gör en klassresa och blir ritingenjör vid Kockums fast han helst vill fortsätta spela fotboll med kompisarna. Delar av Limhamns har motstått gentrifieringen (för att ta till ett ord som Göran Palm skulle ha skytt): "Och Järnvägsgatan är sig lik, precis/ som Pära själv, i synnerhet när frun/ har tagit Mersan in till stan och han/ tar fram sin gamla treväxlade hoj." Efter många sidor kommer så slutklämmen. Sonen har blivit ekonom och liberal och går på Folkpartiets möten, men "Själv går han ingenstans./ Han undrar vart det hela är på väg./ Han fattar inte längre vad som sker." Samma främlingskap mellan arbetaren och sonen av den nya klassen som Göran Palm ägnar tjugo faktarika sidor åt finns i Stig Sjödins dikt om bandvalsaren i samlingen "Sotfragment", på några få koncentrerade rader:

Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
och föraktar honom när han äter med kniv.
Han ska aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Man lär sig oerhört mycket av Göran Palm i denna episka vintersaga om Sverige och svenskarna, om historien och landskapen, om politiken och ekologin. Jag hoppas att den når mängder av nya läsare i denna slutgiltiga version. Att han liksom Sjödin dessutom var en mästare också i det korta formatet konstaterade jag när jag skrev några rader om honom och hans böcker här på sidan den 13 april, när budet kommit om att han gått bort:

-----

Om Göran Palm, havet och Louvren.

Till de tacksamma dikterna att ta upp till diskussion i en klass med pigga elever, svenska såväl som utländska, hör Göran Palms ultrakorta Havet, ur samlingen "Världen ser dig" (1964):

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det sista ordet kan behöva förklaras för den som inte redan vet vad Frankrikes mest berömda konstmuseum heter, och det kan också sägas att där finns en mängd marina målningar av impressionister och andra. När det är gjort kommer diskussionen igång som ett skott, först från de harmsna protesterna från dem som anser att så simpel får en dikt inte se ut, sedan de allt mer invecklade tolkningarna från de filosofiskt lagda som funderar på hur verkligheten och konsten är beskaffade, och hur tillförlitlig vår uppfattning av dem är. Och så brukar man enas om att det är en komprimerad, lakonisk och expressiv dikt, eller på ren svenska: sammanpressad, kortfattad och uttrycksfull.

Göran Palm var en folkbildare som visste hur slipstenar skulle dras. Han hade en av sina bakgrunder i den svenska folkhögskolan och sympatiserade med dess bildningsideal (den i Kävesta utanför Örebro hade han erfarenhet av). Han intresserade sig för vanligt folks erfarenheter, och han hade säkert läst amerikanen Studs Terkels många intervjuböcker där okända amerikaner får komma till tals om sin tillvaro, om ekonomin, jobbet och familjen. En motsvarande svensk dokumentation har lagts i den långa serien med samlingstiteln "Liv i Sverige" som Göran Palm drog igång. Samman med Elisabeth Peterzén skrev han en kort handbok för den som skriver sin självbiografi, med en betecknande titel: Varje liv är värt att skildra (1997) – på sitt vis ett motstycke till Sven Lindqvists hjälpreda för den som ville skildra sitt arbete och sin arbetsplats, "Gräv där du står", som hade kommit knappt tjugo år tidigare.

Själv avslöjade Göran Palm, utan att behöva maskera sig som Günther Wallraff, hur livet tedde sig vid löpande bandet på LM Ericssons fabriker, först i "Ett år på LM" (1972), sedan i uppföljaren "Bokslut från LM" (1974). Bakgrunden, böckernas insortering som industrireportage, och hur reportagen togs emot utredde Lars-Göran Malmgren sedan i sin doktorsavhandling.

Då hade redan två kritiskt granskande böcker kommit som väckte stor uppmärksamhet,
först "En orättvis betraktelse" (1966) med en kritisk genomlysning av västerländsk kolonialism, därpå "Indoktrineringen i Sverige" som gavs ut det studentoroliga året 1968. Omslaget, med en unge som har Kalle Anka på mösskärmen, visade vad det bland annat handlade om: hur amerikansk kulturimperialism redan då gjorde sig bred i Sverige.

En antologi som han satte samman, med egna men mest andras dikter, fick stor
avsättning när den trycktes i En bok för alla: "Mannens dikt om kärlek" (1980). Ytterligare två antologier på samma förlag nådde stora upplagor: "Landskapets röster" (1992) och "Den svenska högtidsboken" (2000).

Och så kom hans väldiga verk "Sverige – en vintersaga", med den första delen utgiven 1984. Där skildras med samma folkbildande iver som i Alf Henriksons många historieböcker mindre kända men signifikanta episoder i Sveriges historia, i det förgångna och i det mycket närliggande. Inledningskapitlet handlar, om jag minns rätt, om en händelse vid stormaktstidens slut som historikerna i stort sett tigit om: hur Karl XIIs soldater under det snöpliga återtåget från Norge 1718 förlorar riktningen i en våldsam snöstorm i de jämtländska fjällen och begravs i drivorna – ännu sägs de spöka i trakterna av Duved. Och så fortsätter inblickarna i det förflutna, i sammanlagt fyra volymer, fram till den sista delen i serien (2005).

Allt berättas på en ibland lite knagglig och oftast talspråklig blankvers som nog inspirerats av Shakespeare, i Hagbergs klassiska försvenskning. Förlagan till hela projektet framgår redan av titeln: Heinrich Heines satiriska "Deutschland, ein Wintermärchen" (som finns i ett par lysande översättningar till nordiska språk, dels Hjalmar Söderbergs, dels den store danske symbolisten Sophus Claussens).

Den samhällskritiske Heine tvangs i parisisk exil. Göran Palm, med hemvist på den politiska kartan någonstans till vänster om socialdemokratin och till höger om kommunismen, behövde inte gå i landsflykt. Tvärtom belönades han med närmare dussinet betydande priser. Rätt så, han är en nyenkelhetens, saklighetens och det sunda förnuftets klassiker. Nu är han borta, efter ett långt och verksamt liv. Men fortfarande kan vi diskutera, utan att behöva enas: vad är sannast, livet eller konsten? Havet framför oss, eller målningen av havet på Louvren?

 Lördag 13 augusti klockan 12.00–16.00 kan du köpa Karnevals böcker direkt från förlaget på Mäster Pers gränd 2 C i Stockholm.

GÖRAN PALM SOM FOLKBILDARE
Den 31 augusti arrangeras ett seminarium om författaren Göran Palm, vars livsverk Vintersagan Sverige utgavs på Karneval i juni.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tre som lämnade elfenbenstornet

Publish or perish, den hotfulla frasen stötte jag på första gången för nästan femtio år sedan. Jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, ett Ivy League-universitet med stolta traditioner ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 05 augusti, 2012

Bitterhetskänslor

Ett återkommande begrepp i min och mina vänners vokabulär när vi var runt tjugo var bittra kärringar. Dessa personer, som kan vara av både manligt och kvinnligt kön, möter man ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 12 augusti, 2010

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 15 november, 2010

Robert Schumann och musikens villkor

Från mars 1854 till sin död i juli 1856 var Robert Schumann på egen begäran intagen på ett privat mentalsjukhus i Endenich, strax utanför Bonn. Den omedelbara anledningen var att ...

Av: Carl-Göran Ekerwald | Essäer om musik | 09 juli, 2008

Aborter, omskärelse och ett undersexualiserat samhälle

Jag är ingen abortmotståndare, men jag är inte heller en entusiastisk förespråkare av aborter. Ju färre, desto bättre. Nu haglar det larmrapporter om att vi svenskar ligger i topp i den ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 27 juli, 2013

Lars Andersson. Foto: Kari Lovaas

Fräls oss ifrån ondo …

Lars Andersson ägnar inte sig åt deckargenren. Kanske för att den leder fel, att den är för grund eller för platt för att kunna tjäna hans syften ...

Av: Sven Smedberg | Essäer om litteratur & böcker | 13 januari, 2016

Katten är död och levande samtidigt

“What happens if you put a cat in the microwave?” Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 06 maj, 2013

”Satan hade jubelfest när Luther skrev sina böcker!” Bishop Hill, svenskhet på prärien

  Taxin gungar mjukt över brofästets skarvar. Jag ser hur snöflingorna förintas när de faller ned i älvens hemlighetsfulla mörker och jag tänker på vilka frågor vi skall ställa när vi ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 08 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.