Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | 31 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Mysteriet med de två Franciskusmålningarna

Spelar det egentligen någon roll om det är en framstående konstnär som har målat en tavla eller om någon annan gjort det, om kopian är så väl utförd att man ...

Av: Birgitta Milits | 02 februari, 2010
Kulturreportage

Skratt på fel plats

Vad man minst av allt förväntar sig på Judiska Museet i Berlin är att få sig ett gott skratt. Det är inte därför man går dit. Det som möter en ...

Av: Ulf Stenberg | 30 juli, 2009
Gästkrönikör

Sašo Sedlaček  Beggar Robots

Tiggarrobotar och heliga trashankar

Ett av de hetaste och mest känsliga ämnena i dagens samhällsdebatt är tiggeriet. Och konstnärerna har börjat ta tag i saken. Temat har alltid funnits, och vi lär oss mycket ...

Av: Mathias Jansson | 14 juni, 2015
Essäer om konst

Kadmos drake. Public Domain Wikipedia

Antilogosmaskinen



Filosofie doktor Mara Lee kallar ”Medusas skratt” (2015) för ovärderlig och jag funderar på vilka verk jag finner ovärderliga. Det är svårt, kanske finns min känsla för oöverstigligt värde eller omöjlig, det vill säga redan genomförd och etablerad, värdering snarast på frasnivå. En fras, en mening, ett stycke eller en paragraf i ett verk slår an något mitt skrivande inte kan vara utan. Ja, jag är nästan bara mitt skrivande. En fras är, liksom ett verk i ett konstnärskap eller en konstnär i en strömning, lösryckt och beroende av sitt sammanhang för att uppnå den tolkningshöjd som ett behov ska kunna uppstå i. Ett behov som gör ett verk så viktigt för den egna förmågan att dess värde för den inte kan mätas.


Athena Farroukhzads Foto Facebook

Athena Farroukhzads Foto Facebook

Cixous menar, på sidan 14, att "i kvinnan bevaras alltid den andres produktiva kraft" — färgad och fångad och förgjord av min bildnings, den lilla jag bär med migs, sjukdomshistoria eller historicitet så tolkar jag det som uttrycket måste vara öppnat för möte, för tolkning; ett slags inkluderande där alla former och röster internaliserats.
Hélène Cixous Foto Claude Truong Ngoc 2011 CC BY-SA 3.0

Hélène Cixous Foto Claude Truong Ngoc 2011 CC BY-SA 3.0

Annons:

I sin avhandling "När Andra skriver" (2014) sätter Lee genom "Medusas skratt" sin relation till den som uppkommen ur en förståelig kärlek till litteraturteorin (osv. naturligtvis). Där har bland andra detta avhandlingsverk, så som skrivande litteraturteori — i ett symbiotiskt förhållande till övriga metoder inom den konstnärliga forskningen, exempelvis litteraturvetenskapen — öppnat upp för en annan slags läsning och en skrivande teori snarare än en annan analysmetod som tills för några år sedan inte alls var lika etablerad.

Håller det i sig, är det en genretrend eller kan det konstnärliga undersökandet fortsätta att få plats inom den akademiska nepotismen? Om det nu är möjligt att tala om tvärvetenskapliga metoder som etablerade inom den dödsdömt konservativa litteraturvetenskapen. Som jag egentligen älskar. Vars sammanhang jag inte vill vara en del av. Som jag inte får plats i. Som borde hamras och skäras.
Jag ligger på en tygöverkastad soffa i Bergslagen och blicken glider från skärmen till en spindel som rör sig runt på golvet. I morse läste jag Johan Jönsons debutdiktverk (1992); på många sätt vill jag göra som de som jag inte riktigt vill vara utan. Porträttera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och sedan läser jag, långt, långt senare, Karolina Stenströms "Jag gör det så det känns verkligt" (2016) som porträtterar, kommer nära nära människor. Men jag gör inte det utan håller mig på säkert avstånd, kvar i abstraktionen. Utan medvetna värderingar av andra. Som att jag egentligen inte vill tala om mitt liv som jag känner skam inför. Livet — det misslyckade meningslösa. Det tränger sig in utom mig. Jag läser hungrigt därför Hélène Cixous "Medusas skratt" och tänker att det skulle kunna förändra något i mig.
Ett halvår senare utkommer så essän äntligen i bokform och jag sitter på en buss för att arbeta som boendehandledare, provanställd i sex månader. Jag hoppas kunna arbeta resten av livet, fastän jag plågar mig med att skriva skillnad i relation till en regerande våldtäktskultur bestående av härskarnas röster. Det måste vara möjligt att använda lönearbetet som en paus från skrivandet som det behöver, som jag behöver, för att det ska vara möjligt. Det måste vara möjligt med parallellitet.
Cixous essä är i sin tur, fyrtio år senare, en brinnande intersektionell stridsskrift som visar upp en riktning jag hoppas vi följer om än att den sociala evolutionen bara har tagit ett par stapplande steg. Och jag vill upprepa detta. "Medusas skratt" är en sant subversiv uppvigling riktad åt de förtrycka som med en rasande intensitet gör sitt ärende till var och en som drabbats av den hänsynslösa könsmaktsordningen. Denna bok måste läsas av alla skrivande tänkande människor. Kanon förändras och Cixous är ett namn i en liten munskara, det går inte att tala om det när det är nytt och psykotiskt. Distansen måste finnas för att förstå. Nytt måste skapas oavsett hur historien agerar ok och kedja och fond. Nya rum för ett annat skrivande skapas och blir scen för en icke-essentiell, alltså maktkritisk, praktik. I en samtida svensk kontext ses bland andra förlagen Dockhaveri och Olika, samt flertalet enskilda författarskap, följande denna riktning ut ur ett fallogocentriskt (eller fixerat runt kuken som ord och värde) perspektiv och mot ett textklimat som värdesätter en skrivande kropp i all sin skälvande styrka.

Vi är marginalanteckningen som med skriften förändrar världen lite lite i taget. Tanken är att varje droppe förändrar havet, regnet, molnen. Till skillnad från Cixous så har vi nu en synliggjord radikal historieskrivning att förhålla oss till — som avstamp, inte som död och manlig skrift att efterlikna. Vi har Cixous exempel bland många. Cixous hade andra då, som grund och riktning. Varje lyrisk röst är ett glittrande, självälskande och uppgörande. Vi skiljer oss åt utan att stå i varandras skugga eller som motsatser. Jag säger lyrisk för att Cixous, liksom jag obönhörligt, kritiserar den borgerliga och representerande romanen som endast i sitt djupt rotade snicksnack reproducerar den rådande manliga ordningen — dess fallos speglar sig självgott i sig själv, varande sin egen spegel och därför världen i sin nuvarande majoritet. Marknaden frågar bara efter din roman, vän kollega och kamrat. Samtidigt anser Cixous att kvinnan bör vara kropp inskriven i texten, inte enbart dess skugga tjänande en manlighet utan ett krigande, kroppsligt och självständigt, skrivande begär — en ny, rebellisk, akt.

Medusa av Carvaggio

Medusa av Caravaggio

Begäret bär stor vikt för Cixous text. En friare och bejakande. För mig har det tagit tid, jag är i en process av bejakande. Av att omfamna alla dessa roller som en enhet så de inte längre är roller eller röster. Så att min egen sexualitet kan tala fritt med en fri människa. Så jag själv kan göra min sexualitet, långt från nidbilderna av den förhärskande fallos och det besvärande behov/förtryck som byggts in i den av en kall kultur. Den genomsyrar oss som varelser, som rhizom, och dess betydelse för emancipationen borde inte underskattas. Men utan reella omvälvningar finner vi endast illusionen av frihet — den måste ske på alla plan och Cixous essä vill vara en del av det som förändrar. Det måste vara passion och begär utan ägande.

Och ändå begärets reella ensamhet.
Jag tänker på Athena Farroukhzads "Vitsvit" (2013), som är en manifest del av den övergripande poetik som Cixous skriver fram. Cixous skriver i sin essä att kvinnan skriver med vit, modersmjölksvit, text (mot en vit hegemoni) — liksom Farroukhzad, och den sammanhållna författarröst som genomsyrar "Vitsvit" är endast synlig genom att författaren stryker över sin text med svart. Förande tanken till en rasifierads censur, självcensur och samhälleliga förträngning, av den erfarenhet som kroppen bär. Är det också metafor för skällsordet svart. Jag kan inte veta. Genom censur framträder den vitskrivna texten mot den vita materien. Dikten "Vitsvit" är dock till fullo vad Cixous refererar till som ett kvinnligt skrivande vilket, bland många andra författare och andra konstnärer, befäster Cixous essä, dess närmast profetiska vikt, och den revolutionära kraft den besitter.

Cixous menar, på sidan 14, att "i kvinnan bevaras alltid den andres produktiva kraft" — färgad och fångad och förgjord av min bildnings, den lilla jag bär med migs, sjukdomshistoria eller historicitet så tolkar jag det som uttrycket måste vara öppnat för möte, för tolkning; ett slags inkluderande där alla former och röster internaliserats. Liksom när jag talar med andras röster som mina egna. Som när jag stjäl text och sätter in det i ett annat sammanhang. Dessa röster är lika mycket jag som de den är avlyssnad från. Det åligger den andre, den andra kvinnan eller andre om en inte kommer ifrån könen som sociala och oviktiga konstruktioner — annat än som mått på strukturanalys. Misstolkar jag — inte medvetet. Mitt medvetandes gränser tar slut vid den horisont jag inte ser förbi. Utanför måste tolkning ske.

Jag får använda din berättelse för mig som du får använda min berättelse för dig. Och mot oss. Och samtidigt. Den text Cixous menar kommer ur de som tvingats verka inom den manliga diskursen är en som möjliggör, som bär — men vad? Kanske uttrycket, språket, i sig? Skriften ska svälla och skratta. Det som av män tolkat ska förstena dem är skönhet. Hon menar att vi internaliserat förtrycket och att det dominansbehov som systemet som skapar oss eftersträvar måste förgöras. Också de redskap och begrepp som förtrycker måste lämnas i gruset under oss när texten lyfter, flyger. Jag tror vi kan göra det – lyfta.

Genom att fortsätta, utveckla nya metoder för motstånd och känna våra föregångare och köpa våra samtida. Genom att tala om dem. Även jag måste tala. Men jag talar utifrån bortom, från utan och från att vara utan anknytning. Jag måste vara lösryckt, en samhällsfrämling, för att kunna se kunna tala kunna skriva. Det finns en sorg i att vara skrivande, en ensamhet. En ensamhet även bland andra som skriver, målar, forskar, spelar. Kanske är det därför jag väntar med att tala om det som sker. Konsten är en vedervärdig karusell av aktörer i marmortrappor och även i den mest beseglade positionen finns ett begär, en ensamhet i att vara människa i all sin glittrande infektion. Jag måste tala även om det inte går att lyssna. Det är mitt ensamma begär, min uppgörelse med det som placeras på mig, allt det som jag inte vill. Som gör att jag läser "Medusas skratt". Och som gör att jag känner igen mig i den utan att den är passage. Den är bekräftelse, poesi.

Freke Räihä

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 februari, 2014

Vladimir Oravsky

Man skall glädjas åt det lilla

Vem hittade på talesättet "Man skall glädjas åt det lilla"? Troligen samma multimiljonär som själv badade i glädje, och hade hur mycket råd som helst att sprida även den numera ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2016

Dansscen från Kårspexet 2010 Shangri-la - eller när lösningen till problemet är källan. Foto Wiki

Spex ur ett queer/genusperspektiv

Studentspexet - en förlegad konstart eller något för den moderna studenttiden? Kajsa Ljusegren diskuterar här Lundaskolans spextraditioner.

Av: Kajsa Ljusegren | Essäer om scenkonst | 18 september, 2015

Unga människor och gamla Essä i form av aforismer

 För den sene Vilhelm Ekelund är ålderdomens visdom underlägsen den unga människans bottensäkra uppfattning att världen visserligen är dårskap och rackar­spel men att den både för poeten och för hjälten ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 31 december, 2013

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | Musikens porträtt | 28 februari, 2011

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 november, 2016

Knausgård igen

Vad är det egentligen som är nytt med denne Knausgård? Många jämförelser har gjorts med andra självbiografer eller romanskrivare som bygger på minnesmaterial: det har varit allt från Rousseau, Proust ...

Av: Enel Melberg | Litteraturens porträtt | 25 september, 2013

Pedro Almodóvar, Rossy de Palma, Emma Suárez, Michelle Jenner, Adriana Ugarte, och Daniel Grao

Almodóvar: en filmisk återblick, och Julieta

Pedro Almodóvar är åter aktuell på bioduken med den finstämda filmen Julieta (vars ursprungstitel Silencio ändrades utav respekt från Almodóvar gentemot Martin Scorsese vars nya film ska ges denna titel) ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Essäer om film | 10 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts