Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Cecilia Persson, prosa

Cecilia Persson: Poet, historiker och skrivpedagog. Har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: Förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Hon har varit verksam som lärare på ...

Av: Cecilia Persson | 05 september, 2011
Utopiska geografier

Den förhatliga kulturrelativisten

Lena Andersson skriver i DN 4e november om hur framställningen av historiska epoker (i det här fallet 1700-talet) i tv-serien Anno 1790 är symptomatiskt för en alltmer dominerande historisering, kontextualisering ...

Av: Anna Remmets | 08 november, 2011
Gästkrönikör

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | 14 november, 2013
Essäer om film

Kadmos drake. Public Domain Wikipedia

Antilogosmaskinen



Filosofie doktor Mara Lee kallar ”Medusas skratt” (2015) för ovärderlig och jag funderar på vilka verk jag finner ovärderliga. Det är svårt, kanske finns min känsla för oöverstigligt värde eller omöjlig, det vill säga redan genomförd och etablerad, värdering snarast på frasnivå. En fras, en mening, ett stycke eller en paragraf i ett verk slår an något mitt skrivande inte kan vara utan. Ja, jag är nästan bara mitt skrivande. En fras är, liksom ett verk i ett konstnärskap eller en konstnär i en strömning, lösryckt och beroende av sitt sammanhang för att uppnå den tolkningshöjd som ett behov ska kunna uppstå i. Ett behov som gör ett verk så viktigt för den egna förmågan att dess värde för den inte kan mätas.


Athena Farroukhzads Foto Facebook

Athena Farroukhzads Foto Facebook

Cixous menar, på sidan 14, att "i kvinnan bevaras alltid den andres produktiva kraft" — färgad och fångad och förgjord av min bildnings, den lilla jag bär med migs, sjukdomshistoria eller historicitet så tolkar jag det som uttrycket måste vara öppnat för möte, för tolkning; ett slags inkluderande där alla former och röster internaliserats.
Hélène Cixous Foto Claude Truong Ngoc 2011 CC BY-SA 3.0

Hélène Cixous Foto Claude Truong Ngoc 2011 CC BY-SA 3.0

Annons:

I sin avhandling "När Andra skriver" (2014) sätter Lee genom "Medusas skratt" sin relation till den som uppkommen ur en förståelig kärlek till litteraturteorin (osv. naturligtvis). Där har bland andra detta avhandlingsverk, så som skrivande litteraturteori — i ett symbiotiskt förhållande till övriga metoder inom den konstnärliga forskningen, exempelvis litteraturvetenskapen — öppnat upp för en annan slags läsning och en skrivande teori snarare än en annan analysmetod som tills för några år sedan inte alls var lika etablerad.

Håller det i sig, är det en genretrend eller kan det konstnärliga undersökandet fortsätta att få plats inom den akademiska nepotismen? Om det nu är möjligt att tala om tvärvetenskapliga metoder som etablerade inom den dödsdömt konservativa litteraturvetenskapen. Som jag egentligen älskar. Vars sammanhang jag inte vill vara en del av. Som jag inte får plats i. Som borde hamras och skäras.
Jag ligger på en tygöverkastad soffa i Bergslagen och blicken glider från skärmen till en spindel som rör sig runt på golvet. I morse läste jag Johan Jönsons debutdiktverk (1992); på många sätt vill jag göra som de som jag inte riktigt vill vara utan. Porträttera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och sedan läser jag, långt, långt senare, Karolina Stenströms "Jag gör det så det känns verkligt" (2016) som porträtterar, kommer nära nära människor. Men jag gör inte det utan håller mig på säkert avstånd, kvar i abstraktionen. Utan medvetna värderingar av andra. Som att jag egentligen inte vill tala om mitt liv som jag känner skam inför. Livet — det misslyckade meningslösa. Det tränger sig in utom mig. Jag läser hungrigt därför Hélène Cixous "Medusas skratt" och tänker att det skulle kunna förändra något i mig.
Ett halvår senare utkommer så essän äntligen i bokform och jag sitter på en buss för att arbeta som boendehandledare, provanställd i sex månader. Jag hoppas kunna arbeta resten av livet, fastän jag plågar mig med att skriva skillnad i relation till en regerande våldtäktskultur bestående av härskarnas röster. Det måste vara möjligt att använda lönearbetet som en paus från skrivandet som det behöver, som jag behöver, för att det ska vara möjligt. Det måste vara möjligt med parallellitet.
Cixous essä är i sin tur, fyrtio år senare, en brinnande intersektionell stridsskrift som visar upp en riktning jag hoppas vi följer om än att den sociala evolutionen bara har tagit ett par stapplande steg. Och jag vill upprepa detta. "Medusas skratt" är en sant subversiv uppvigling riktad åt de förtrycka som med en rasande intensitet gör sitt ärende till var och en som drabbats av den hänsynslösa könsmaktsordningen. Denna bok måste läsas av alla skrivande tänkande människor. Kanon förändras och Cixous är ett namn i en liten munskara, det går inte att tala om det när det är nytt och psykotiskt. Distansen måste finnas för att förstå. Nytt måste skapas oavsett hur historien agerar ok och kedja och fond. Nya rum för ett annat skrivande skapas och blir scen för en icke-essentiell, alltså maktkritisk, praktik. I en samtida svensk kontext ses bland andra förlagen Dockhaveri och Olika, samt flertalet enskilda författarskap, följande denna riktning ut ur ett fallogocentriskt (eller fixerat runt kuken som ord och värde) perspektiv och mot ett textklimat som värdesätter en skrivande kropp i all sin skälvande styrka.

Vi är marginalanteckningen som med skriften förändrar världen lite lite i taget. Tanken är att varje droppe förändrar havet, regnet, molnen. Till skillnad från Cixous så har vi nu en synliggjord radikal historieskrivning att förhålla oss till — som avstamp, inte som död och manlig skrift att efterlikna. Vi har Cixous exempel bland många. Cixous hade andra då, som grund och riktning. Varje lyrisk röst är ett glittrande, självälskande och uppgörande. Vi skiljer oss åt utan att stå i varandras skugga eller som motsatser. Jag säger lyrisk för att Cixous, liksom jag obönhörligt, kritiserar den borgerliga och representerande romanen som endast i sitt djupt rotade snicksnack reproducerar den rådande manliga ordningen — dess fallos speglar sig självgott i sig själv, varande sin egen spegel och därför världen i sin nuvarande majoritet. Marknaden frågar bara efter din roman, vän kollega och kamrat. Samtidigt anser Cixous att kvinnan bör vara kropp inskriven i texten, inte enbart dess skugga tjänande en manlighet utan ett krigande, kroppsligt och självständigt, skrivande begär — en ny, rebellisk, akt.

Medusa av Carvaggio

Medusa av Caravaggio

Begäret bär stor vikt för Cixous text. En friare och bejakande. För mig har det tagit tid, jag är i en process av bejakande. Av att omfamna alla dessa roller som en enhet så de inte längre är roller eller röster. Så att min egen sexualitet kan tala fritt med en fri människa. Så jag själv kan göra min sexualitet, långt från nidbilderna av den förhärskande fallos och det besvärande behov/förtryck som byggts in i den av en kall kultur. Den genomsyrar oss som varelser, som rhizom, och dess betydelse för emancipationen borde inte underskattas. Men utan reella omvälvningar finner vi endast illusionen av frihet — den måste ske på alla plan och Cixous essä vill vara en del av det som förändrar. Det måste vara passion och begär utan ägande.

Och ändå begärets reella ensamhet.
Jag tänker på Athena Farroukhzads "Vitsvit" (2013), som är en manifest del av den övergripande poetik som Cixous skriver fram. Cixous skriver i sin essä att kvinnan skriver med vit, modersmjölksvit, text (mot en vit hegemoni) — liksom Farroukhzad, och den sammanhållna författarröst som genomsyrar "Vitsvit" är endast synlig genom att författaren stryker över sin text med svart. Förande tanken till en rasifierads censur, självcensur och samhälleliga förträngning, av den erfarenhet som kroppen bär. Är det också metafor för skällsordet svart. Jag kan inte veta. Genom censur framträder den vitskrivna texten mot den vita materien. Dikten "Vitsvit" är dock till fullo vad Cixous refererar till som ett kvinnligt skrivande vilket, bland många andra författare och andra konstnärer, befäster Cixous essä, dess närmast profetiska vikt, och den revolutionära kraft den besitter.

Cixous menar, på sidan 14, att "i kvinnan bevaras alltid den andres produktiva kraft" — färgad och fångad och förgjord av min bildnings, den lilla jag bär med migs, sjukdomshistoria eller historicitet så tolkar jag det som uttrycket måste vara öppnat för möte, för tolkning; ett slags inkluderande där alla former och röster internaliserats. Liksom när jag talar med andras röster som mina egna. Som när jag stjäl text och sätter in det i ett annat sammanhang. Dessa röster är lika mycket jag som de den är avlyssnad från. Det åligger den andre, den andra kvinnan eller andre om en inte kommer ifrån könen som sociala och oviktiga konstruktioner — annat än som mått på strukturanalys. Misstolkar jag — inte medvetet. Mitt medvetandes gränser tar slut vid den horisont jag inte ser förbi. Utanför måste tolkning ske.

Jag får använda din berättelse för mig som du får använda min berättelse för dig. Och mot oss. Och samtidigt. Den text Cixous menar kommer ur de som tvingats verka inom den manliga diskursen är en som möjliggör, som bär — men vad? Kanske uttrycket, språket, i sig? Skriften ska svälla och skratta. Det som av män tolkat ska förstena dem är skönhet. Hon menar att vi internaliserat förtrycket och att det dominansbehov som systemet som skapar oss eftersträvar måste förgöras. Också de redskap och begrepp som förtrycker måste lämnas i gruset under oss när texten lyfter, flyger. Jag tror vi kan göra det – lyfta.

Genom att fortsätta, utveckla nya metoder för motstånd och känna våra föregångare och köpa våra samtida. Genom att tala om dem. Även jag måste tala. Men jag talar utifrån bortom, från utan och från att vara utan anknytning. Jag måste vara lösryckt, en samhällsfrämling, för att kunna se kunna tala kunna skriva. Det finns en sorg i att vara skrivande, en ensamhet. En ensamhet även bland andra som skriver, målar, forskar, spelar. Kanske är det därför jag väntar med att tala om det som sker. Konsten är en vedervärdig karusell av aktörer i marmortrappor och även i den mest beseglade positionen finns ett begär, en ensamhet i att vara människa i all sin glittrande infektion. Jag måste tala även om det inte går att lyssna. Det är mitt ensamma begär, min uppgörelse med det som placeras på mig, allt det som jag inte vill. Som gör att jag läser "Medusas skratt". Och som gör att jag känner igen mig i den utan att den är passage. Den är bekräftelse, poesi.

Freke Räihä

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 36

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 april, 2012

En ovanlig strateg

General Vo Nguyen Giap har avlidit 102 år gammal. Denne vietnamesiske strateg kämpade mot japanerna, besegrade fransmännen vid Dien Ben Phu 1954 och tvingade USA att dra sig tillbaka ur ...

Av: Bertil Falk | Porträtt om politik & samhälle | 08 oktober, 2013

Kroppens strukturer i ledning och leda

Utifrån temat leda skriver jag om kroppar som känner leda och kroppar som utsätts för en hantering som är tänkt att utesluta leda. Kroppsbegreppet Vårt synsätt på kroppen har förändrats radikalt i ...

Av: Birgitta Smiding | Agora - filosofiska essäer | 28 juni, 2012

Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så ...

Av: Johannes Söderqvist | Essäer om samhället | 06 november, 2012

Balustrad

Små gummor Rostiga grönsaker fladdrar i vinden. Träden såsar sig ännu i nedan. En fågel, ett skepp, ett uppochnervänt strandparaply. Promenadvägen mot slottet är kantad med minnen som ingen vågar ...

Av: Hans Hallerfors | Utopiska geografier | 27 september, 2008

Veckan från hyllan. Vecka 22-2013

Kravallerna i Husby och andra förorter. Ett smärtsamt nederlag för alla. För Husbyborna, för Stockholm, för Sverige, för hela samhället. Förhoppningsvis blir det en väckarklocka som får oss alla att uppmärksamma ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 25 maj, 2013

När Kroatiens kondomer läcker

Den kroatiska nationen ligger i hjärtat av Europa, mellan det historiska Centraleuropa och Medelhavet. Nationen har i högre utsträckning än många andra länder haft kontakter med Orienten. Efter ett svårt ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 10 december, 2013

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.