Cezar Florin Huştiu. Dikter

 Jag heter Cezar Florin Huştiu och kommer från Rumänien; är bosatt i Sverige sedan 2007; jag har bland annat varit verksam som tolk. Jar varit publicerad i antologin Ord på pränt ...

Av: Cezar Florin Huştiu | 20 Maj, 2013
Utopiska geografier

Marilyn, det förevigade barnet, en hummingbird

”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | 04 augusti, 2012
Essäer om film

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | 23 januari, 2014
Resereportage

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | 13 juni, 2016
Utopiska geografier

Oswald Spengler, Foto CC BY-SA 3.0 de

Är Västerlandets undergång fortfarande aktuell?



1918 publicerade Oswald Spengler sin Västerlandets undergång,  en bok som har varit kontroversiell men viktig för flera generationer tänkare från höger som från vänster. Bo I Cavefors har skrivit en kort essä.

Angående Oswald Spengler


Spengler påstår, 1918(!), att ingen konstteoretiker observerat detta problem. Det har faktiskt några gjort, sedan dess, under de senaste åttio åren, men man kan undra hur många konstnärer som fattat problematiken, som vill skapa utifrån "ödet" istället för utifrån en -ism man anser sig tillhöra eller vilja initiera.
Oswald Spengler, enligt  Rudolf Großmann i Simplicissimus, 1922 Foto Public Domain

Oswald Spengler, enligt Rudolf Großmann i Simplicissimus, 1922 Foto Public Domain

Annons:

Västerlandets undergång publicerades 1918, i München. Sedan den dagen har Spenglers namn intimt förknippats med den västerländska civilisationens ragnarök, snara undergång och folkens förtvinande bland atomaskor och Untermenschengelikar, tvingade att på ett ociviliserat sätt klara livhanken gentemot anstormande elithorder från andra kontinenter.

Det roligaste med Spengler, är, att han, trots ryktet, inte är en undergångsprofet i traditionell stil, utan, tvärtom, tror på den ariska "rasen", framför allt på den preussiska och nordiska människovariantens möjligheter att stå sig väl i framtida konkurrens - OM man ser upp, tänker förnuftigt, handlar klokt och medvetet och slår vakt om sin särart. I förordet betonar Spengler att vad han betecknar som "sant" är "sant" för honom, inte sant "i sig". Det är en undanmanövrer som sällan observerats i svensk debatt om undergångsprofeten som inte var undergångsprofet. Spengler vänder sig med sina understundom alltför omtuggade teser, inte till kleti och pleti, utan till "sådana läsare som förmår omsätta klangen och bilderna" till "egna upplevelser".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad är det för "upplevelser" Spengler beskriver?

För att förstå sådana "upplevelser" bör man ha någon bakgrundskunskap om författarens politiska och filosofiska hemvist, om tiden han levde i.

Oswald Spengler, född 1880, död 1936, deltog i första världskriget, tog avstånd från nationalsocialismen, vilket de sistnämnda var tacksamma för. Under mellankrigstiden var han en högst kontroversiell konservativ filosof, idédebattör, historiker, som satte sprätt på tyska Weimarrepublikens chickimicki på såväl höger- som vänsterkanten.

Traditionell konservatism är en företeelse av samma slag som motreformation och upplysningstid. Mellankrigstidens tyska konservativa revolutionärer kämpade för ett socialt stabilt samhälle med feodala drag. Det räcker att nämna namn som Ernst Niekisch, Carl Schmitt, bröderna Ernst och Friedrich Jünger, Arthur Moeller van den Bruck. Till denna skara, men i periferin, hör Oswald Spengler. Han vill som de andra revolutionärerna en tysk nationell pånyttfödelse. Förutsättningen för denna sociala revolution är att det traditionellt borgerliga samhället störtas.

Avgörande för dessa konservativa revolutionärers agerande är att de är den sista tyska generation som i skolan pluggats med gedigna kunskaper i grekiska och latin. De är inte utbildade för den industrialiserade kapitalistiska värld de lever i, utan mot denna värld styrd av en borgerlighet pendlande mellan biedermeyeridyll och selektivt inmundigad modernism.

Med sin klassiska bildning i bagaget blir de tyska konservativa revolutionärerna outsiders under de decennier då den kulturliberala festen tjoar på som mest. Motpoler till liberalernas modernism konkretiseras i bland annat Friedrich Nietzsches Tragedins födelse och i Thomas Manns debattskrift med och om den opolitiskes betraktelser. Medan juridikfilosofen Carl Schmitt hänvisar till Donoso Cortés förhoppningar om en gran contiende, en sista och avgörande strid mot ateistisk socialism, så menar Spengler att man måste se till likheterna, till de djupa formsammanhangen mellan "den kontrapunktiska instrumentalmusiken och ekonomins kreditsystem". Låter som Ezra Pounds tal om Usura.

Redan på sidan 25 i den svenska upplagan av Spenglers bok reser sig ett tjockt frågetecken över läsarens oborstade huvud. Jo, menar Spengler, det finns en ödets, en ödesbestämdhetens, en tidens logik, där matematiken och kausalitetsprincipen "leder till en naturbunden ordning av företeelserna, kronologin och ödesidén". Ordning och reda som omfattar hela världen. Men, fortsätter Spengler, "ögat, genom vilket denna värld förverkligas, ser på olika sätt".

Detta är startpunkten för Spenglers roterande kring idéer, inte om västerlandets undergång, men om västerlandets förlorade heder och brist på förmåga till att ta nya initiativ. Spengler menar att under hans livstid förekom varken korståg eller konstnärligt nyskapande. Spengler anknyter till Goethes beteckning den levande naturen, som för Spenglers del innebär att jämföra olika kulturers tidsepoker kronologiskt, det vill säga: man skall inte jämföra europeiskt 1500-tal med arabiskt 1500-tal, utan jämföra det europeiska 1500-talet med motsvarande tidsperiod inom den arabiska högkulturens spända båge från 0 till 0.

Då ser man, påpekar Spengler, till exempel, att 1700-1800-talets Goethe, Kant och Hegel (som för Spengler representerar avslutet på ett "stort system", idealism, kunskaper och logik) sammanfaller med den indiska kulturens yoga, Vedanta och Nyaya, med den antika kulturens Platon och Aristoteles från 300-talet f.Kr. och med den arabiska kulturens al-Farabi och Avicenna från omkring 1.000 e.Kr.

Spengler påpekar att vi inte valt vår epok, att vi inte kan hjälpa att vi fötts i den "utvecklade civilisationens börjande vinter och inte i den mogna kulturens solsken, som på Fidias och Mozarts tid".

Alltnog, människan och världen hon lever i, ingår i ett till förbannelse avhängigt system av fasta rörelser, en spikrak utveckling från födelse via mognad till död: kulturens uppgång och fall. Därför är det ovetenskapligt, enligt Spengler, att betrakta historien som vetenskap. Varje kultur står i en mytisk relation till det utsträckta rummet, där den söker sitt förverkligande. När målet nåtts och idén fullbordats, då stelnar kulturen, vissnar, blir kraftlös och övergår till att bli civilisation.

Var och en som läst historieboken vet att Spengler har rätt. Alla de stora kulturerna har civiliserats och förfallit, försvunnit; antiken, egyptierna, kineserna, araberna, indierna. Och det visar sig, framhärdar Spengler, att alla dessa kulturer vissnat vid samma tidpunkt, att den ena kulturens inre struktur motsvaras av de andras. Därför kräver idén om "ödet", livserfarenheter och visionär förmåga mer än vetenskapliga meriter.

Spengler exemplifierar ofta med musik, litteratur och konst, som när han om det sociala dramat som parallell till materialistisk historiesyn konstaterar att storstädernas "förståndspoeter konstruerar kausala sammanhang från första orsaken till sista verkningen: de diktar inte". Eller när han om bildkonsten påstår att "det tekniska formspråket inte är mycket mer än en mask för det egentliga verket", att stil är "något metafysiskt, ett hemlighetsfullt måste, ett öde" som inte utgår "från de enskilda konstarternas materiella gränser": konst är "en organism, inget system".

Spengler påstår, 1918(!), att ingen konstteoretiker observerat detta problem. Det har faktiskt några gjort, sedan dess, under de senaste åttio åren, men man kan undra hur många konstnärer som fattat problematiken, som vill skapa utifrån "ödet" istället för utifrån en -ism man anser sig tillhöra eller vilja initiera.

Visst kan man och bör man ifrågasätta åtskilliga av Spenglers många påståenden och tvivla på om han verkligen i sin hjärna hade den enorma mängd detaljkunskaper som ploppar fram på sidorna. Att kolla uppgifterna och se om de är korrekta och om de är tänkbara i de sammanhang där Spengler plockar in dem, skulle ta några decennier i anspråk. Veterligen har ingen gjort försöket. Man får ta Spengler för vad han är, en oerhört inspirerande debattör och informatör om vår kultur och om vår civilisations förestående kapsejsning, OM vi inte nekar att i tid och otid ta råd av "allt småskurnare, allt ofruktbarare forskare", OM vi inte i tid skärper oss och kastar ut med övrig kompost "de briljanta epigonerna", de "som ordnar, samlar och avslutar, som romartidens alexandriner".

Vad Oswald Spengler vill framprovocera är att vi måste inse var någonstans i det historiska skeendet vårt "öde" befinner sig, handla därefter, förnya oss och omsätta våra kunskaper "till personliga upplevelser". Först då kan vår kultur återfödas och vi kan dra oss ur civilisationens djävulska mörker. Med hedern i behåll.

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Caveforsarkiv och rättigheter finns.

Bo I Cavefors

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte

Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case ...

Av: guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 21 december, 2009

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2013

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

Tino Sehgal - immaterialitetens konst

Tino Sehgal, Louise Höjer, Richard Julin. Foto: Jesper Nordström Tino Sehgal ställer ut konstruerade situationer som skiljer sig från performances genom att de inte får dokumenteras på något sätt - varken med ...

Av: Charlotte Norlin | Konstens porträtt | 18 mars, 2008

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.