Damaskus

DEN ÅTTONDE PORTEN   Det fanns sju portar det fanns sju portar till Damaskus   så har man sagt mig så står det   Men Damaskus viskar det finns åtta portar   Den åttonde porten är för främlingen som öppnar sitt hjärta för ...

Av: Elisabeth Korndahl | 07 juni, 2010
Utopiska geografier

Interiör från Egon Schieles sommarbostad i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Egon Schiele bortjagad från sitt sommarhus

Egon Schiele betraktas som en av konstens "bad boy". Han hade en förkärlek för att måla av unga flickor i erotiska positioner och när det kom ut att han anlitade ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2015
Essäer om konst

Dobbeltbevegelsen

  Fenomenet dobbeltbevegelse gis i alt menneskeliv, der retningen for bevegelsen er fra oss selv og utover oss selv, og tilbake til oss selv igjen: eksisterende entiteter(singulære mennesker) er i verden ...

Av: Thor Olav Olsen | 10 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | 28 Maj, 2009
Stefan Hammarén

Dostojevskij i fängelse. Foto: Wkipedia

Fjodor Dostojevskij - den karnevaliska formens mästare



Jag är tillbaka med min femte essä om Dostojevskijs litterära universum och denna gång med utgångspunkt på det framväxande polyfona – genom den ”sokratiska dialogen” – i Dostojevskijs poetik och detta med romanen "Idioten" i översättning av Mihaïl Handamirov (Förlagshuset Norden AB år 1969) sett genom Furst Mysjkins ögon. 

I Idioten är inte handlingen centrerad kring Mysjkin, Visst den inleder med tågresan där han möter Rogozjin, och utgår i stora drag från hans karaktär, men rösterna (dialogen) riktas mot rörelsen som närmar sig de andra karaktärerna.
Mysjkin blir den som löser upp de andras gåtor, som får dem att tala och konfrontera varandra, genom att visa dem vägen med sina iakttagelser – en sokratisk dialog. Detta främst med kvinnorna Aglajas och Nastasja Filopponovas.
Michail Bachtin

Michail Bachtin

Annons:

Det är de skilda litteraturvetenskapliga ingångarna som ska appliceras på Dostojevskijs omfattande roman Idioten, och denna essä skall försöka följa den karnevaliskt litterära traditionen, fram till Dostojevskij och se hur han fulländar den.

Boken som övervägande ligger till tyngd för texten är givet Michail Bachtin och hans monumentala Dostojevskijs poetik i översättning av Lars Fyhr och Johan Öberg (Bokförlaget Anthropos 2010).


"Människan – det är hemligheten ...
Det är med denna hemlighet jag arbetar,
därför att jag själv vill vara människa."
/ Dostojevskij

(I)


Mytiska hjältesagor och historiska karaktärer som simmar i vårt förflutna och som hela tiden tycks komma upp på land i varje ny litterär generations samtid. Vilket är en av många särdrag i den karnevalska traditionen vilken Dostojevskij så fint kom att behärska i sina avslutande "stora" romaner.

Vi kan börja med att säga att den här litterära genren (allvarliga/komiska) speglar de "eviga" tendenserna i litteraturens utveckling – element av det arkaiska. Vi kan även säga att genren både är ny och gammal samtidigt; den lever i nuet, men minns alltid sitt förflutna, sitt ursprung. Ett annat särdrag är att den inte hämtar stöd från legenderna och inte heller försöker bekräfta dem. Istället söker genren en medveten egen erfarenhet och fantasins frisläppta påhittade. Alltså från legenden en emanciperad bild – en dialog – och resan mot de polyfona rösterna. Genren bär således en avsiktlig mångfald av röster och olika stilar och har som motsats den stilistiska enheten. Vi ser en blandning av högt och lågt, förskönande mot grotesken, profant-sakralt och, som sagt, allvaret kontra det komiska. Egentligen allt som vi finner i Dostojevskijs litterära universum.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Leonid Grossman skriver om Dostojevskijs särdrag:

"en strävan att föra in det extraordinära mitt i själva vardagligheten, att efter den romantiska principen smälta ihop det upphöjda och groteska till en enhet och genom en omärklig förvandling föra den vardagliga verklighetens bilder och fenomen ända till fantastikens gränser."

Vi kan alltid möta genom Dostojevskijs romaner, mystiska brott, själsliga katastrofer, skiftande av aristokratiska titlar och plötsliga arv med komplikationerna som kommer därmed. Ändå är nog det mest utmärkande i Dostojevskij roman-värld, aristokraten som förbrödrar sig med samhällets olycksbarn och som ofta hamnar i klorna på bottenskrapets simplaste tjuvar.

Med det: välkommen till Idioten kretsande kring Furst Mysjkins värld, eller varför inte den "sokratiska dialogen".

Verkligheten måste med nödvändighet färgas av det upplevande subjektet. Det som inte är verklighet för dig, kan gott vara verklighet för mig. Diktarens uppgift är att spränga den så kallade verklighetens gränser. Det fantastiska bevaras så intimt förbundet med det reella att vi nästan måste tro på det. För Dostojevskij var allt skrivande nödvändigt med lidelse, en idé, ett lidelsefullt pekande finger – även om han själv vissa gånger, som skuldsatt, var tvungen att skriva under tidspress på order från skilda fordringsägare – Dostojevskij menade att likgiltighet och faktisk återgivning av verkligheten inte var värt någonting och betydde heller ingenting. Och om vi ibland tycker att den avviker från verkligheten och inte tjänar marknadens syften, är det bara därför att vi inte med exakthet kan veta vilka vägar den går för att generera värde.

"Vet ni vad en drömmare är, mina herrar?", skriver Dostojevskij i en av sina följetonger från 1847:

"Drömmaren är en Petersburgsmardröm, han är den personifierade synden, en tragedi – tyst, hemlighetsfull, dyster, vild, fylld av fasor, katastrofer, peripetier, intriger och upplösningar, och detta är inte sagt på skämt. Ni har kanske själv träffat på en sådan själsfrånvarande människa, med obestämd, beslöjad blick, ofta med blekt, plågat ansikte, alltid upptagen av en eller annan övermänsklig uppgift, ofta liksom helt utsliten av svåra ansträngningar, men i själva verket uträttar han inte ett dugg..."

Mysjkin är en sanningssökande i den sanningsökandes dialogiska natur och som sådan oförenlig med den "officiella monologismen, som gör anspråk på att äga en färdig sanning, och är även oförenlig med den naiva självsäkerheten hos människor som tror sig veta någonting, dvs. tror sig äga vissa sanningar. Sanningen föds inte och finns inte i en enskild människas huvud, den föds mellan människor som gemensamt söker sanningen i ett dialogiskt umgänge."

Dostojevskij – Idioten – Furst Mysjkin – bär också det karnevaliska attribut som utgör den löjliga människan. Omskrivet den person som fullständigt självmedvetet, bättre än alla andra, ser sin egen löjlighet.

Utdrag ur En löjlig människas dröm:

"[...] att om det fanns en människa här på jorden som bättre än någon annan visste att jag var löjlig så var det jag själv. [...] Jag går längre: låt det vara att det aldrig kommer att bli av, att det aldrig blir något paradis (en sådan synpunkt kan jag ju förstå!) – men jag kommer i alla fall fortsätta att förkunna."

Om Mysjkin går att säga eller vända mot det gängse: att han är en särling som, trots han uppfattas äga ett barns naivitet, är klart medveten om både sig själv och allt annat; hos hans karaktär finns ingen naivitet därför att han slutgiltigt inte låter sig bestämmas, just för att det finns ingenting som ligger utanför honom.

Och om Furst Mysjkin med hans änglarena natur, fri från vällust, hans utomordentliga intuition, hans oemottaglighet för det onda, kan användas de inspirerande orden: "och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte fått makt därmed.

(II)

Rogozjin – som en förklädd Rimbaud:

"Din dåre! Jag gråter som ingen morgon fanns,
jag skrattar åt alla som hoppas på din nåd!
Jag är fördömd, vet du! – Full, blek och utan sans,
vad du vill!
Lyd mitt råd!
Jag behöver inte din tröga hjärnsubstans!"

Dostojevskijs idéer fördelar sig i stort sätt på tre områden: människans öde, världens öde och gudsidén. De behandlas i vissa fall med häpnadsväckande djup och uttömmande noggrannhet och erbjuder en nästan obegränsad mångfald. Just i denna mångfald finner man förklaringen till det inflytande, som jag ovan talat om. Personer av det mest skilda sociala, religiösa och filosofiska åskådningar och system kan finna något tilldragande och fängslande i hans bestående verk, hur långdragna de än ibland är.

Överfört till vår samtid av "idag" och citerar Michail Bachtin:

"Hjältens självmedvetande är hos Dostojevskij helt och hållet dialogiserat: i alla sina moment är det vänt utåt, det är intensivt riktat till sig självt, till den andre, till den tredje. Utanför detta levande tilltal till sig självt och till den andre, finns det inte heller till för sig självt. I detta avseende kan man säga att människan hos Dostojevskij är 'subjektet för ett tilltal'. Man kan inte tala om henne, bara till henne.

Det är fullt begripligt att dialogen måste befinna sig i centrum av Dostojevskijs konstnärliga värld, och att därtill dialogen inte är ett medel utan ett självändamål. En röst avslutar och löser ingenting. Två röster är ett minimum av liv, ett minimum av vara."

- ur Dostojevskijs poetik

Dostojevskijs "dialogiska linje" blev mycket viktig för den europeiskt konstnärliga prosan och skapade med det den polyfona romanen och som Michail Bachtin såg som en utveckling av mänsklighetens konstnärliga tänkande. För oss ter det sig som om man rentav av kan tala om ett särskilt polyfont konstnärligt tänkande, som går utöver romangenrens gränser.

Men det betyder inte att den då polyfoniska romanen tog över de monologiska romanformerna eller fick dem att framstå som åldriga och förstelnade. Ingen ny genre har kunnat upphäva eller ersätta redan befintliga genrer. Varje ny genre däremot kommer att komplettera de andra och vidga kretsen för de redan existerande genrerna. Alla oersättliga i sin egen existenssfär.

Tågresan i Idiotens inledning får symbolisera rörelsen mellan Mysjkins lättsamma ljus, mot Rogozjin allvarstyngda mörker och hur de börjar sin dialogiska/polyfona resa.

"I en av tredjeklassvagnarna framme vid fönstret satt två passagerare, som i den inbrytande dagern fann sig placerade mittemot varandra. Båda var unga och båda saknade nästan bagage. Ingendera var elegant klädd, men de hade markerade drag, och båda önskade äntligen komma i samspråk med varandra."
- ur Idioten

Så blev det då Furst Mysjkin och Rogozjin Parfen, detta dualistiska möte mellan två motpoler eller spegelvända negationer, som till en början utvecklas som två kompletterande vänner men som i den dialogiska linjen – och det polyfona runt omkring – snart övergår till fiendskap och kan stå för det goda och det onda i tillvaron.

I Idioten är inte handlingen centrerad kring Mysjkin, Visst den inleder med tågresan där han möter Rogozjin, och utgår i stora drag från hans karaktär, men rösterna (dialogen) riktas mot rörelsen som närmar sig de andra karaktärerna.

Mysjkin blir den som löser upp de andras gåtor, som får dem att tala och konfrontera varandra, genom att visa dem vägen med sina iakttagelser – en sokratisk dialog. Detta främst med kvinnorna Aglajas och Nastasja Filopponovas.

Förbindelser mellan människor bär Mysjkins hela intresse i romanen, och trots de orkaner av konflikter han då och då sätter igång, förblir han själv i en stilla extas. Men hos Dostojevskij är inte Mysjkin en hel människa – han är visserligen av serafisk natur – men den är ofullgången. Bara det att Mysjkin samtidigt älskar både Aglaja och Nastasja. Mysjkin är dock ren i sin varelses kärlek och befriad från lidelsens pockande oro.

Om så Dostojevskijs övriga karaktärer lider av en överdriven sensualitet, så lider Mysjkin av att fullständigt saknar den. Översatt: hans lidelse saknar kött och blod men har utvecklats starkt gentemot kärlekens motsatta sida; nämligen medömkan.

(III)

Det finns så mycket som förbinder Dostojevskij med hjälten i Idioten vilken liknar den mest självbiografiska bok som Dostojevskij skrev. Essän ska inte fördjupa sig mer i denna reflektion mellan författare och romankaraktär mer än att de båda hade två utarmade adelsfäder, epilepsi, en stor kärlek till barn, litteratur och tankar på trons paradoxer genom kyrkan, och de båda vistades även fyra år på tukthus vars första åtgärd som straff utlöstes med en skenavrättning.

Den groteska avrättningsscenen har Dostojevskij själv beskrivit – för sin del i den självupplevda romanen Döda huset och i Idioten står Mysjkin för berättarrösten.

Beskrivningen som följer är den som Dostojevskij själv fick uppleva.

De dödsdömda ställdes upp i bara skjortan i 26 graders köld. De skulle skjutas tre och tre i varandras åsyn. De tre första voro redan bakbundna med huvudena inhöljda i säckar. Dostojevskij var i den andra gruppen. Han tänkte att han kanske hade fem minuter kvar att leva. Hans medvetande arbetade med ohygglig intensitet, men inte i skräck och vanvett, utan med bevarande av den självbespeglande klarhet, som är så utmärkande för Dostojevskij som författare. Då spränger en kurir från tsaren in på avrättningsplatsen. De olyckliga få veta, att dödsdomen varit bara en läxa som inte skulle få glömmas och att självhärskaren i sin nåd mildrat straffet till fångenskap i Sibirien.

Dostojevskijs vän Grigoriev hade förlorat förståndet under spänningen, några av kamraterna hade förfrusit öron och tår. Själv kunde Dostojevskij inte påminna sig att han frusit det ringaste.

"Det är underligt, att man så sällan faller i vanmakt under dessa allra sista stunder. Tvärtom är hjärnan i livlig verksamhet och arbetar säkerligen intensivt, intensivt som en maskin i full gång. Jag föreställer mig att det är ett myller av olika tankar, som alla är oavslutade och kanske löjliga, sådana ovidkommande tankar som: Se vad den där tittar, han hat en vårta på pannan, den ena undre knappen hos bödeln har börjat rosta."
- Idioten (s 106 ff.)

Dostojevskij själv tyckte om människan som var fylld av längtan som inte kunde tillfredsställas av det lätt uppnåeliga. Ensamhetens smärta och isoleringens skräck sög tag i honom från hans tidigare år och den förföljde honom från hans tidiga barndomar och kom att göra så genom hela livet. Och av denna smärta föds en längtan efter alla människors förening, längtan efter all världens enhet. Ty i all längtan kommer det alltid att finnas hopp. De radikala diktarnas krav, gällande Dostojevskij, var att man skulle skildra verkligheten som den var, vilket framstod för Dostojevskij, vilket jag nämnt tidigare, som meningslöst: verkligheten måste med nödvändighet färgas av det upplivande subjektet.

(IV)

Medlidandet är den viktigaste och kanske enda lagen för hela mänsklighetens liv.

Dostojevskij var ändå en slags populist – hur långsökt det än kan tyckas – och en religiös sådan med en hyllning eller kärlek till folket vilket inte är typiskt för västerlandet men som genomsyrade 1800-talets Ryssland. I få länder kan man som Ryssland stöta på en så stark diskrepans mellan adeln och folket och där finna en tråd som låter adeln idealisera folket. Det är i folket man upplever "sanningen" och Guds uppenbarade närvaro.

Detta har i ett land som Ryssland alltid setts som en svaghet i sitt kulturarv och därav en brist på medvetande om kulturens uppgift. Att generalisera: en liten och svagt utbildad elit och en stor konservativ ämbetsman klass – börjar vi komma dit i vår osäkra populism idag?

Det måste ändå understrykas att den karnevaliska litterära traditionen med sin början årtusen tillbaka befriar fruktan "från den andra" och maximalt närmar sig till människan och människan till människan i en glädje för växlingar (högt/lågt etc.) och lekfullhetens realitet, en motsatts då till ensidig dogmatik, absolutifieringen av den rådande givna samhällsordningen och dess fientlighet till förändring. Med karnevaliseringen förenar sig Dostojevskijs romaner nästan organiskt med de polyfona särdragen men helt utan den framspringande nihilismen eller den trivialt bohemiska individualismen.

Kan inte hjälpa att jag avslutningsvis börjar tänka på Willy Kyrklunds författarskap, främst Solange (1951), Mästaren Ma (1952), Polyfen förvandlad (1964) och Elpënor (1986). Det Kyrklund sagt ang. sitt författarskap, är att det är samma roman han skriver om hela tiden likaså med dess polyfoniska röster som följer den karnevalska traditionen.

Kyrklunds återkommande tema är liksom hos Dostojevskij meningslöshet och vanmakt; ett allvar ofta gestaltat med underfundig humor, parodi och ironi där det onda och det goda möts i en ogripbar och stundom avsiktligt oförståelig gråskala.

Kyrklund lyckades emellertid teckna sina ofullkomliga eller misslyckade karaktärer med stark empati och överseende, precis som Dostojevskij gör i Idioten om än inte utan betraktarens avstånd och Kyrklund skrev också ofta i ett pågående samtal med litteraturhistorien, där givet dialogen, diskussionen och de tvära kasten blev utmärkande för hans författarskap.

Vi kan så avsluta med cirkelrörelsen att Kyrklunds författarskap följde precis som föregångaren Dostojevskij karakteriserandet av sokratisk dialogicitet, dess förskjutningar och underminering i ett skrivande som ständigt sökte, ständigt ifrågasatte och ständigt vågade pröva våra fasta normer och försök till solida hållningar.

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Magritte

Från Tabu till Psykporr

Utanför Pressbyrån hänger redan dagens sömniga löpsedlar. De lockar inte. Tonläget är uppskruvat och har sedan långt tid tillbaka trubbat av sinnena och därmed placerat de vrålande orden i kategorin: ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2016

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 17 februari, 2011

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | Essäer | 28 december, 2010

Emanuel Swedenborg ”den nordlige Daidalos”

Men vi ser de där händelserna från fel håll:ett stenröse istället för sfinxens ansikte. / T. Tranströmer Ibland, eller ganska ofta, får jag känslan att allt är tomhet, att jag måste ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om religionen | 29 juni, 2014

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer | 12 augusti, 2014

Akseli Gallen-Kallelas Badstuga (1889), detalj

Bastun i konsten – en värmande historia

Från Kalevala fram till idag har bastun varit en viktig symbol för olika livsskeden. Dess associationer till relationer och diskussioner används i allt från existentiella frågor om livets olika skeden ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 februari, 2015

Herman Melville. Foto: Wikipedia

Herman Melville. Ball's Bluff : en drömbild (oktober 1861)

Erik Carlquist och Herman Melville.

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 03 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.