Om att inkludera och att exkludera genom mat. Smilla på bokmässan

Rent instinktivt vill man dela med sig. Bryta bröd. Man behöver inte vara Jesus och lärjungarna för att uppskatta den gemenskapen som maten, brödbrytandet, ger. På tåget till bokmässan vill ...

Av: Belinda Graham | 06 oktober, 2013
Kulturreportage

Du är absolut

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | 18 mars, 2013
Stefan Hammarén

Drömmen om det gudomliga inom science fiction

Inget kan vara mer felaktigt än påståendet att science fiction-litteratur enbart handlar om maskiner och rymden. Redan från början när begreppet science fiction under den första hälften av 1900-talet myntades ...

Av: Alexander Sanchez | 30 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Magnus Göransson

En höstkrönika

Här kommer natten, här kommer mörkret, nu kommer hösten. Plötsligt står den där med all sin fundamentala jävlighet och långsamt knackar på din dörr. Inte för att du tyckt sommaren ...

Av: Magnus Göransson | 11 oktober, 2016
Gästkrönikör

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker



De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt, medan andra sänker oss till tankens och moralens bottennivå? Hur läskunnig är du? Är det nobelpristagare eller Harlequin-böcker som gäller i din värld? 
En av Annakarin Svedbergs böcker

En av Annakarin Svedbergs böcker

Det finns läsare som anmärker på de historiska missarna i E. N:s bok. Här svär jag kanske i kyrkan, men det bryr jag mig inte så mycket om. Visst har hon rätt att använda historien som ett redskap eller en ställning att hänga upp sin berättelse på. Vad vet vi om fakta? Vad vet vi om vad som verkligen har hänt? Vi var ju faktiskt inte där.
Sfinxen och piramiden

Sfinxen och piramiden

Annons:

Mitt subjektiva läsande

Jag beslöt ett experiment. Ur min bokhylla hämtade jag två böcker, ungefär lika tjocka, cirka 400 sidor. Båda ganska så olästa under flera år. Den ena var en översättning från arabiska: Naguib Mahfouz (1911-2006) Drömmarnas gata, som kom i svensk översättning på Fischer & Co, 1990. Han fick nobelpris 1988.

Den andra, Den vita liljan av Elisabet Nemert, svensk författare, vars böcker anses skrivna i Harlequin-stil, sedd över axeln av vissa, älskad av vissa andra. Inget nobelpris, men hyggligt stora upplagor.

Påläsning visar att båda har akademisk bakgrund. N.M. har universitetsexamen i filosofi, E.N. är adjunkt i bland annat svenska och historia. Hon har dessutom undervisat och skrivit böcker i kommunikation.

Det finns förbjudna böcker

Det finns böcker som föräldrar gömmer undan för sina barn. Det finns böcker som folk stoppar undan bakom andra böcker i bokhyllan så att släkt och grannar inte skall chockskadas.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

N.M. drabbades, 1989, av en "fatva", det vill säga en dödsdom som betyder att vem som så har tillfälle kan ta sig rätten att bli hans bödel. Denna dödsdom anses, utanför arabvärlden, som mer eller mindre ärofull, om än obehaglig att leva med. Jämför för övrigt fatvan mot Salman Rushdie på 1980-talet.

E.N. lever och har hälsan. Ohotad. Dock drabbad av en fatva av subtilare slag. Vem som helst har rätt att uttrycka sitt förakt över hennes litterära tilltag. Om det nu – enligt en diffus elit – alls kan kallas litteratur. Ett ord som, för övrigt, kan översättas: "enligt bokstaven".

Min läsning går långsamt. Hackigt. En eller två sidor i taget, sedan åker boken åt sidan, Mahfouz såväl som Nemert. Den senare dock lite roligare och blir, bit för bit, slutligen läst till sista sidan, dock med en del stycken överhoppade.

 

9789186819798 200 andlighet och karlek ett kunskapsaventyr e bok

 

Tänker jag göra dem rättvisa? Nej. Det är inte avsikten med den här texten.

Avsikten är subjektiv, ett en-kvinns-experiment helt på mina villkor. Gillar jag verkligen att läsa de här böckerna? Ger det mig något, om alls, och i så fall vad? Är de på något sätt värda den tid jag lägger ned på dem, förutom i det här experimentet?

En slutsats dras givetvis av att de så länge stått mer eller mindre olästa i bokhyllan. N.M. mest. Nemert kunde jag bläddra igenom strax efter införskaffandet för att helt enkelt komma fram till slutet. Läsningen av nobelpristagarens sidor strandade någonstans i början. Alltså: Kan jag ha någon som helst uppfattning av en bok jag knappast läst? Så pass mycket har jag dock läst att den inte lockat mig att komma vidare. Reaktion: "Jag slipper!" Gör nåt kul i stället. Ta en kopp, gå en promenad, träna lite tai chi, finn en text med ett intressantare innehåll.

Att skriva om en bok som man knappast läst duger dock inte, hur subjektiv betraktelsen än må vara. Det skulle vara orättvist, inte enbart mot författaren, läsarna, och, inte minst mig själv. Alltså: upp med pärmarna, tugga vidare en bit i taget.

 

Tråkiga Strindberg och kejsarens nakenhet

Läsandet är mer intrikat än vi ofta föreställer oss. En lastbilschaffis lånade en ljud-bok att lyssna på under körningen. Strindberg, som han aldrig hört talas om. Chaffisens betyg: Dålig! Hörde jag på radion för ett antal år sedan.

Jag läste Strindberg som tonåring för jag trodde att jag måste. En prästfru på landet , där jag konfirmerades, tyckte precis tvärtom: detta var inget för en konfirmand.

I minnets spegel måste jag nog tyvärr hålla med lastbilschaffisen – jag gillade inte heller texten. Mitt betyg då: Tråkig. Prästfrun, däremot, borde nog inte lagt sig i. Eller kanske borde hon inte varit prästfru, prästen inte präst?

Längre in i Mahfouz' text finner jag att den mest består av ett antal anekdoter staplade efter varandra. Ha ha, tänker jag lite smått elakt. Skall detta föreställa rappt och kvickt eller? Skämtsamt?

Personerna i boken skriker, bråkar, kränker och förolämpar. Kvinnor är horor, slinkor. Män förrädare, lögnhalsar, slinkors söner.

Som läsupplevelse är boken påfrestande. Hur står det egentligen till med nobelkommitténs litterära omdöme?

Presentationen på bokens baksida finner jag anspråksfull. En skildring av mänsklighetens historia i legendens form, står det. Jaha. Gäsp. Översättarna, i efterordet, skriver också att texten går djupare än man vid första läsningen kan tro. Jaha, en gång till. Vad menas? Måste man läsa flera gånger innan vi begriper, eller vad?

När jag stretar vidare i texten finner jag att det handlar om hur en mäktig man – Gabalawi – (Den Upphöjde) i tur och ordning kör ut sina olydiga söner ur paradiset sedan de satt sig upp mot honom. Dessa söner hamnar sedan i luven på varandra. Efter ständiga och långvariga gräl råkar en av dem ha ihjäl sin bror. Kvinnor, utan egen talan, tröstar eller irriterar i bakgrunden.

Nej, förstås. Givetvis rör det sig om nåt slags underfundig symbolik. Brodermord. Kain och Abel. Bibeln och Koranen. Gud och skapelseberättelsen. Kejsarens nya kläder, säger jag i begrundan över denna nakenhet.

Vad vill författaren säga? Har han budskap? Att mänskligheten är ond, eller? Förgör sig själv om inte... vaddå?

Begränsad symbolik

Mitt självpåtagna uppdrag handlar förvisso inte om att redovisa bokens innehåll eller tolka dess symbolik. Främmande namn och arabiskt perspektiv trasslar till det för mig. Boken svänger och kränger, och jag har svårt att hänga med. I efterskriften läser jag, till min häpnad, att den tydligen skall handla om profeten Muhammed. Det var för detta som fatvan uttalades mot författaren. Vem är då Muhammed av alla dessa förvirrade själar som omilt knuffar runt varandra i boken, ibland till döds. Texten skildrar, påstår efterordet, Muhammed som en "vanlig människa." Hädelse och straffbart.

 9789197041652 200 sex kristalliska berattelser haftad

 

Miljön är begränsad till några gator/byar i öknen. Bokens baksidestext påstår att N.M. "på ett djupare plan återberättar hela mänsklighetens historia i legendens form."

Obildat! Verkligen obildat! Eller: tveksamt om detta är rätt sätt att skoja med mänskligheten. Bortom och omkring den öken där handlingen tilldrar sig finns nämligen andra källor. I alla fall tycker inte jag att "mänskligheten" kan representeras på ett bra sätt av "ett Egypten som inte längre existerar." Snarare visar det på N.M:s speciella etnocentricitet. Livet tycks han se som en ökenvandring och gud själv som en kontrollfreak till patriark.

I andra delar av världen finns såväl berg som hav som slätter som floder. Jag har själv sett det. Alltså: Livet är en bergsbestigning, en resa över haven, en forsränning eller dansen på en sommaräng. För den som behöver symbolik finns denna överallt.

Ett källarhål. Ett vindskontor. En byggarbetsplats. Ett dansgolv.

Rätten att skriva

Som skribent är jag mer solidarisk med N. Mahfouz än med den kommitté som gav honom Nobel-priset. N.M. får skriva vad han vill. Det är hans rättighet.

Det är hans status i offentligheten som jag främst ifrågasätter. Vad ger det mig, som läsare? Och från det, givetvis, klivet ut från mig själv och mitt läsande till den del av mänskligheten som genom Nobelpriset fått vetskap om och tillgång till hans texter. Växer de mot djupare insikter, mening, glädje, hälsa och inspiration?

Eller det var kanske inte meningen? Vad var meningen?

Det är förstås också min rättighet att avbryta läsningen om jag finner den alltför påfrestande.

Och så vänder jag på bladet. N.M:s pärmar slås ihop. Jag tillåter mig detta redan på sidan 158. Det räcker nu av skrik, skrän, påkar och blod.

Vi möter en omöjlig hjältinna

E.N:s bok Den vita liljan pryds av ett läckert omslag. En vacker kvinnoprofil tycks växa upp ur vita liljans kalk, skuggad av en mörk fågel med utbredda vingar. Min själ småler.

Detta är E.N.s andra bok och kom 2003 efter debuten Bortom stjärnan (2002, Forum). Hon har skrivit ytterligare ett antal böcker i samma sago-historiska stil.

Berättelsens miljö är 1400-talets Italien, med början i Florens för att fortsätta i Palermo på Sicilien, där hjältinnan, Catherina, växer upp. Slutligen beger hon sig tillbaka till sin födelsestad, Florens, där hon möter Lorenzo de Medici.

Handlingen minns jag, nu när jag skriver, som helt osannolik. Men det som framstår i mitt minne, med nästan grafisk tydlighet, är bilden av Catherina, denna omöjliga hjältinna. Hon rider, fäktar, tecknar och målar med mästarinnans kunnighet. Redan som fyraåring slår hon volter på hästryggen och landar stående på den galopperande hästen. Hon vinner över sin lärare i fäktning, och hon målar porträttlika bilder av alla i sin omgivning. Hon är alltså inte bara en gudabenådad överkvinna, hon är oövervinnerlig i allt hon företar sig. Dessutom älskad av alla, om de så bara sett en skymt av henne.

Catherina framstår som en mytisk gestalt. Hon finns inte och kan inte leva i något slags verklighet någonstans. Jo, som mytisk bild kan hon existera. Vilken läsare tror att hon finns eller har funnits i den så kallade verkligheten?

Eller att E.N.s avsikt varit någon annan än att teckna en sagofigur? Att i något slags pseudo-historisk form antyda en potential som sällan används, allra minst hos kvinnor. Värjan, i fäktkonsten, kan bytas mot pennan, ordens och tankens skärpa. Hästen är förmågan till förflyttning och förändring, tryggt med hovarna mot marken. Örnen, den svarta fågeln, är spanaren mot framtiden och flyktens möjlighet, och en liten katt, som C bär med sig i en påse på ryggen, ger närhet och värme.

Igen: Jag är lika solidarisk med E:s rätt att skriva som med N.M:s.

En mytisk hårlyftare

Catherina blir för mig en användbar myt. Värjan, hästen, kissekatten, skönheten, oövervinnerligheten.

Viljan, riktningen, fokuseringen, klarsynen, uthålligheten. Mycket finns samlat i C:s helt overkliga gestalt. Såna finns inte. Än sen?

Resten bryr jag mig, ärligt talat, inte så mycket om. Mest fungerar det som ett brokigt ramverk kring C. Om det är historiskt korrekt bekymrar mig inte.

Stilistiskt finner jag boken ojämn. Långa stycken kunde ha kortats till två mer effektiva rader. Andra stycken är genomgående intressanta, också språkligt, och läsvänliga. Jag får intrycket att författaren kanske inte haft tid nog att bearbeta texten. Men – det är ju bara att hoppa vidare om läsningen känns trist.

Bilden av C. kan brukas som en hår-lyftare, en gränsvidgare. För den skull behöver jag inte tro på henne. Jag har ingen blek aning om detta varit E:s avsikt och behöver heller inte veta. Episoderna har jag glömt, bilden finns kvar. Den kan fungera som en esoterisk, sinnesvidgande meditation, som visualisering, en användbar vision. Det är upp till ingen annan än mig själv att konstatera om det fungerar så eller inte.

Sympati och öppenhet vinner alla på i längden

En gång hörde jag E.N. i ett radioprogram. Det handlade om kommunikation och konsten att lyssna. Alla har rätt till en åsikt och att uttrycka den. I en diskussion blir det alltför ofta så, att var och en håller på sitt eget tyckande, och rentav glömmer bort att låta motparten tala till punkt. Som är vi rädda att släppa ifrån oss våra o så viktiga ställningstaganden. Jag kan ha rätt, men det kan motparten också ha, även om vi råkar tycka helt olika. Den motsatta åsikten kan dessutom berika mitt eget tänkande på ett helt oväntat sätt.

 

9789187671609 200 vat tio sexnoveller som far dig att komma e bok

 

Vid ett par tillfällen har jag dessutom träffat E.N. Hon var en "favorit" vad just kommunikation beträffar. Liksom öppen mot en annan dimension, ett förhållningssätt som passade mig precis. Levde som hon lärde, tydligen.

Om någon får dra längsta läsarstrået här, i min tanke, så blir det E.N. Hur då med N.M., nobelpristagare och allt? Ja, ovan nämnda sympati får inte utvecklas till dum-snällhet. N.M. har inte mycket av min sympati, och förvisso klarar han sig den förutan i det litteraturhistoriska loppet. Mest tycker jag bara han är konstig. Nog för att jag tror mig begripa, men jag förstår inte det fina i en kråksång som beskriver mänskligheten som grälsjuka slagskämpar i öknen och Gud som en dödlig invånare i stora huset vid gatans slut. Eller början.

Men liksom jag tycker och tänker, så gör många andra, var och en på sitt sätt. Rentav alla andra. Jag anar mig till dem, som säkerligen anser att N.M. ger en dräpande bild av hur det precis tycks vara. Människor är slagskämpar i öknen, mördar till höger och vänster, kvinnor utnyttjade och osynliggjorda medan den vi kallar Gud är en orättvis kontrollfreak. Som, slutligen, visar sig vara dödlig.

Frågan är kanske inte hur mycket vi förstår beträffande avsikt och symbolik, men hur och om vi inspireras.

Ojämlika villkor

Men varför skall några få tilldelas nobelpris medan andra knappt har mat för dagen som lön för skrivarmöda? Kanske Han i Stora Huset har svar på den frågan? Om inte driver vi ut honom och har ihjäl honom. Guds död!

Mycket – inte minst läsandet (även skrivandet) handlar om vad som är tillgängligt för vår egen tanke. Oavsett värdet i detta skall alla ha mat, kläder, väggar och tak.

E.N.:s Catherina lyfter sig ur denna min egna tanke som jag hyser till vardags. Men att den gör så hänger faktiskt samman med var denna samma tanke tidigare vandrat och vilka personliga erfarenheter som präglat min livsresa. Meditativa visualiseringar enligt, bland andra, tibetanska traditioner spelar faktiskt en viss roll här. Jag kan visualisera C. som en kraft, en energi i mitt eget väsen, bortom formuleringar och språk, medan de grälsjuka bröderna hos N.M. mest gör mig trött. Alltså slipper jag dem, vilket är en lättnad.

Det finns läsare som anmärker på de historiska missarna i E.N.:s bok. Här svär jag kanske i kyrkan, men det bryr jag mig inte så mycket om. Visst har hon rätt att använda historien som ett redskap eller en ställning att hänga upp sin berättelse på. Vad vet vi om fakta? Vad vet vi om vad som verkligen har hänt? Vi var ju faktiskt inte där.

Sanningen står inte i tidningen, ej heller i böcker. En analfabet kan ha större förstånd än en förläst arkivarie. Jag har valt dessa båda böcker lite slumpvis medan jag dammade och sorterade i bokhyllan. Givetvis kan urvalet av en subjektiv betraktelse kring läsande ske på ett helt annat sätt. Dessa båda författare är kända, var och en med sin publik. Jag kunde valt helt okända skribenter, som till exempel de små buddhistiska pamfletter jag också har i hyllan, ställda mot ett litet häfte om konsten att spå i teblad.

Det får bli en annan gång.

Medan andra läsare kanske kan analysera skillnaden mellan, förslagsvis, nobelpristagaren Winston Churchills memoarer och den ack så evigt populära och ungdomliga Kalle Anka.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vill ni verkligen ha min röst? Internationella kvinnodagen 2011

"Ett jävla dravel" var egentligen min ursprungliga rubrik för detta lilla stycke som jag först inte tänkt skriva. Hela veckan har obenägenheten oroat mig, hur kan ett ämne, ett samhällsfenomen ...

Av: Linda Bönström | Allmänna reportage | 08 mars, 2011

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Fragment av surrogatpyret X

Morfar storma fult grini av pissnödihet okvädande fram genom den trånga stööduhallen me dess sytillbehörssnår å farstuskrubbssnyltare, å ja efter, en dallerbäling som snubbla över darrjkangan, me en hasti blick ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 04 december, 2007

Fortelling og personlig identitet

Innledning Til hvert eneste arbeid svarer det en eller flere historier. Hver eneste historie har en forhistorie. I mitt tilfelle består denne forhistorien av en skisse, et utkast, som utgjøres av 10 ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 september, 2014

Abu Casems tofflor

Abu Casems tofflor Förutom den medeltida arabiska skuggteatern och de shiitiska passionsspelen till åminnelse av imam Hussains martyrium, är det, så vitt jag vet, inte mycket bevänt med dramatiken i den ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 februari, 2007

Byt ut betongen mot ett hårigt mansbröst

Varför ser all graffiti likadan ut och varför blir så många gråtarga över konst på gatan? Det är två av frågorna som väcks under Urban Arts Manifestation som i slutet ...

Av: Sofie Valfridsson | Kulturreportage | 13 juni, 2009

Gabriella Olsson Foto Anna Langseth

Censur på psyket

Väninnans näsa var röd och fnasig. Det blåste på bänken nere vid vattnet. Väninnan snöt sig så det dånade. -Skall han verkligen sluta, jag pep olyckligt. -En chefsöverläkare gömd och glömd efter ...

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 juli, 2015

De fyra stegen

Den 9 maj 2011 gick jag hem genom Finngatan i Lund. Jag säger "genom" därför att grönskan var sådan, att man kunde uppleva gatan som en tunnel. Det blev jag ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts