TUPP - en scenkonstfestival med stora ögon inför världen

Jag såg nyligen Françoise Sagans debutpjäs "Slott i Sverige" på Dramaten. Det var en bra uppsättning: snygg inramning och gedigna skådespelarinsatser. Efteråt kände jag ändå en viss tveksamhet. Det fanns ...

Av: Tim Andersson | 22 april, 2010
Kulturreportage

Åskådandets ros

Om vi verkligen tänkte oss döden som utplåning, som tillståndet efter utplåningen, då vore de döda inte möjliga att tilltala. Ett intet bör rimligtvis inte skilja sig från ett annat ...

Av: Thomas Sjösvärd | 22 december, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Nyateism

Helt plötsligt nådde två nya titlar marknaden. I september 2015 publicerade Dangerous Little Books CJ Werleman’s ”The New Atheist Threat: The Dangerous Rise of Secular Extremists”. I oktober samma år ...

Av: Carsten Palmer Schale | 20 november, 2016
Kulturreportage

Parmenides av Hebriana Alainentalo

Att med tanken kan vi klyva

Melker Garay om tankens flöde.

Av: Melker Garay | 30 september, 2015
Melker Garay : Reflektioner

När tvetalan slickar



När tvetalan slickar poetens munnar smäckra

Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och en framåtdriven språkmaterialistisk poetik vill hennes lyrik inte ledas i immanensens ledband. Hennes dikt vill ut, ut ur världen.

Vidd, yta, slätt och fält - figurer vilka tänjer diktens material i sidled dominerar Katarina Frostensons språkarbete. Själva diktarmotivationen tycks bottna i en grundmurad föresats att låta språket bli likt en hinna utan underlag. Författargärningen är sträng, nästintill programmatisk: förvägra att strofernas plack blott beskrivs som bakteriebeläggning på tänderna. Inte tandraderna utan den gula gifthinnan är lyrikens livskraftiga. Hinnan, det täckande lagret, är för Frostenson en form av det obeskrivligas och namnlösas trop. Ofta är det outsägliga en plats, närmare bestämt en outsäglig plats planhet.

Havets horisontella vågslag, Hägerstens öppna slätter, landskapens vidsträckta åkrar - allt kräver dikt men motstår fientligt varje försök till namngeende:

"Att tvätta bort namnen, låta det vara. Vara, en enda vid yta. Yta och djup. Bara just detta: det ofattbart andra." "Vem vinkar från den stora släta utsträcktheten - det är den där känslan som kommer när man reser längs slätter: det, någon, var, där!"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den stora släta utsträcktheten är dock inte bara åkerjordens utan tillika diktens, den är mindre metafor än performativitet. Åkerns, havets och strandens ordbild är en och samma ytfigur som sprider ord och strofer likt gödsel över sidorna, sliter sönder diktens komposition medels radbrytningar och andra typografiska avbrott:

Världen är vad den är, var finns mysteriet.

Strandhinnan. Vattnets krusning.

Den utspända ytan.

Avståndet

Lyriken blir till en tvådimensionell topografi; där frågetecknet - detta skrivtecken som leder en text utanför sig själv och kräver, om inte anropar, mer än tolkning nämligen besvarande - är förbjudet. Versraden lyder inte: var finns mysteriet? utan: var finns mysteriet. Och ett mysterium är förundran via frågans frånvaro, för förundran är hos Frostenson ett imperativ att inte söka något bortom eller hinsides. Ty ordern är strikt: gör halt vid tillvaron. Stanna vid platsens immanens, dess utseende:

"jag är redan där/ jag ser bara inte/ hur ser man ut i det utvända/ allt är i världen utseende". Låt världen framställas som värld i dikten, låt det varande vara varande genom att skildra dess ytlighet. "Det är lugnt och det är inget mera. Det finns/ inget bortom, prästerskapet: hör det!" Frågetecknet blir därmed överflödigt emedan punkteringen är sin egen denotation. En tautologisk rörelse försöker behärska diktningen; allt är vad det är och lika lite som tecken mot något annat utomliggande är tillåtet får dikten tillskriva världen en främmande eller transcendent meningshalt: "när skall allt en gång för alla sluta att 'tala', att tvingas till 'uttal', att slippa bli tecken och bara ligga där, utan ansats till innebörd - ". Än en gång lyser frågetecknet med sin frånvaro då frågan är sitt eget svar. Det är när spörsmålets ovisshet ersätts med påståendets förundran allt kommer sluta tala och endast vara sig självt; otroligt - identiskt: "Människan är ingen 'gruva'. Själarna är ingen gruva. Allt är underligt men ingen gruva. Ingenting är starkare än marken."


Det är tydligt att Martin Heideggers tänkande har gensvar i Frostensons poetik. Bägge premierar platsen och tystnaden. Bägge utvecklar tankar om varandets vara och vill stanna upp medvetandets dissekerande av tillvaron. Detta betyder emellertid inte att de lånar ut sig själva till irrationalismen eller mystiken. Snarare söker de sig mot det faktiska och en form av Anwesen lassen, det låta vara Frostenson återkommer till i sin diktning. Ibland explicit, exempelvis genom uppmaningen i Stränderna att låta havet bara vara, ofta implicit som formulerandet av tankarna om alltings underlighet i Vägen till öarna. Det underliga klingar likt den pietistiska förundran inför det faktiska som Heidegger och före honom Aristoteles och Thomas av Aquino ansåg vara tänkandets adelsmärke.

Men Frostensons förundran är urban inte tillbakalutat kontemplativ:

"Gör mig grå. Grå, som det tillstånd där allting blandas, alla färger samlas, lös - upp - mig ... Asfalten är ett land, ett enda. Rösten, rösten där är en enda".

Det finns trots allt mycket lite sedlighet i Frostensons diktning, dock finns det desto mer krass brutalitet. Brutalitet framsprungen ur diktens materialitet och skapad av ett skrivande bokstavligen utfört med kroppen, för varje dikt är mun. Mun med egen om än anonym röst:


skria, skria, vriden trasa strupen ut och in

och låt duken färgas djupt av ljuden

kan jag inte säga det må jag låta det höras

värld, tills benet styvnar och knäcks

det som bryter genom fingrarna är bokstäver

Skrivakten är kroppens eller världens skada och såret möjliggör att ordet kan drivas ut ur det hyliska. I dikten "Krans" från samlingen Tankarna heter det:

"gå sen mot strupe/ hjärta och mun/ sak och levnad/ tunga och rot// och driv ut/ ordet" och språket som vilar i rösten, möjligheten till de förborgade uttalen i poetens alla munnar, tycks ha eget liv då det står fritt från kroppen och världen: "även om tungan slitits ur sin vävnad/ var rösten kvar därinuti" eller vackrare: "Slutet tänker jag mig så. Det är ljudlösheten. (...)

Ett kungarike för det som sträcks, som ljuder, vad som helst ur världen."

Vid sidan av Frostensons beckmanska tilltro till det konkreta finns det så en rikare, mer djuplodad dimension - en antimonisk impuls att sätta ordet som en slags transcendental och med denna väldiga häxhammare slå språket ur världen och det konkreta. Trots den programmatiska tilltron till det varande, exemplifierad i en uttalat ateistisk hållning, som många kritiker och litteraturvetare, bland annat Anders Olson, Ebba-Witt Brattström och Martin Hägglund, tagit fasta på är Frostensons språk en tvetalan. En klyvnad råder och leder det frostensonska språket till att protestera mot författarens poetik och ideologi. När Frostenson skriver: "Som - ett dike. En grav. Som som, sudda ut likhetsledet (...) Vad är det/ som är så upprörande med en sovande människa. (...) Händer, vill röra. Lyfta på flikar, avtäcka, upptäcka" skildrar hon inte blott sitt förbud mot metaforer och sin ovilja att väcka den slumrande, väcka för att veta vad som finns där under, i drömmen och istället låta dikten stanna vid den drömmandes tysta tunga kropp. Nej, hon skildrar även språkets vilja att avtäcka, upptäcka, dess absoluta oförmögenhet och ovilja att låta något vara. Språket måste beteckna eftersom det utgörs av tecken och namn. Längre fram i Joner, som passagen ovan kommer ifrån, ger hon oss därför sina egna försåtliga kontrasteringar mot de i hennes dikt förhärskande ytfigurerna. Djupa nedbrytningar påminner att språket inte kan klara sig utan likhetsledet och samtidigt accentuerar de dualiteten allt språk vilar på. Varken ordet, tecknet eller namnet är tinget eller idén de betecknar och liknelsen liknar inte utan framskapar egen språklig värld - det fiktiva. Ord är inte världens konkreta utan språket själv, det med möjlighet att vika av från världen, sätta det konkreta under citationstecken och tillfälligt upphäva dess makt. Ord är bortom det hyliska och faktiska: "Man borde/ skugga världen, följa tätt i spåren Härma den/ tills den försvann". Och likt allt språk gör likhetsledet detta! - det släcker världen genom att skapa ny fiktiv sådan. Frostensons dikt, när den är som bäst, är därför en tydlig artikulation av dualiteten som råder mellan ord och värld. En dualitet hon ofta uttrycker sin poetik tilltrots, som i Skallarna där hon skriver att "[f]örfattare inte sällan [är] på två ställen, det är därför många är så trista att umgås med. Frånvaron, halvsömnen, sorglig men nödvändig." Denna halvsömn kommer från språkets fiktiva natur, dess flykt från det faktiska emedan orden är verklighetens, världens och varandets fiender. Poeten väljer att leva i denna andra värld, i detta tvetalets frostensonska halvslummer ämnat att söva världens vakna och artikulera den manikeistiska längtan som då och då flammar upp och smälter ytan, gör poetens munnar smäckra: "Du är ställd emot värld kallat/ en gång för alla".

Mårten Björk

Ur arkivet

view_module reorder

Greve Zaroffs ande kan man tjäna storkovan på

Vill man nå fram till någon vars försvar är på topp eller i alla fall fungerar någorlunda finns det en metod som är bättre än andra: mekanisk avtrubbning. Genom att ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 24 mars, 2011

En dikt av Hebriana Alainentalo

En dikt av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 24 februari, 2017

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien

På Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 16 oktober, 2012

Transcendentala varelse!

Det regnar. Snön smälter helt om det fortsätter så. Jag längtar och saknar dig.    I minnet återvänder jag till tiden vi tillbringade tillsammans, efter din första resa till USA, här i Stockholm ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 13 februari, 2017

Sedan när ligger Jönköping i Jerusalem?

Tim Cook, Apples CEO, skriver på Apples webbplats: ”Vi beklagar verkligen det besvär som detta inneburit för våra kunder och gör allt vi kan för att förbättra Kartor. ” Man kan ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 25 februari, 2013

Strindberg, Rousseau och drömmen om kvinnan

Förhållandet mellan August Strindberg och hans "oförgätlige vän Rousseau" har av kritiken oftast behandlas utifrån de politiska och filosofiska tankar om samhället som präglade den svenske författaren. Men vad ...

Av: Fredrik Nordin | Litteraturens porträtt | 29 juni, 2011

Abu Casems tofflor

Abu Casems tofflor Förutom den medeltida arabiska skuggteatern och de shiitiska passionsspelen till åminnelse av imam Hussains martyrium, är det, så vitt jag vet, inte mycket bevänt med dramatiken i den ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 februari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts