Tolv aforismer om lögnen

I. Illusionen att du kan klara dig med en lögn är falsk.  II. Inget annat väsen förökar sig med sådan snabbhet och effektivitet. Lögnen förökar sig exponentiellt.  III. Lögnen är maktens ivrigaste ...

Av: Oliver Parland | 21 augusti, 2011
Essäer

Andra sidor av Alphonse Daudet

Det Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på ...

Av: Hans Färnlöf | 01 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | 23 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | 28 oktober, 2016
Essäer om musik

Heinrich von Kleist. Foto: Wikipedia

Michael Kohlhaas och det nihilistiska helvetet



Bo I Cavefors om Heinrich von Kleist och hans Michael Kohlhaas. Aus einer alten chronik (1808 - 1810). 
Vem bär den egentliga skulden? Profeten Jonas eller Gud? För Kohlhaas gäller det konflikten med lantjunkaren och fursten i Brandenburg; Kleist kämpar med den filosofiska frågan om liv och död.
Michael Kohlhaas

Michael Kohlhaas

"När det så hade blivit afton sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.' Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagpenning. När så de första kommo trodde de att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagpenning. När de så fingo, knorrade de mot husbonden och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?' Då svarade han dem en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagpenningen? Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god? - Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.'" (Matt. 20:8-16).

Michael Kohlhaas

En lantjunkare söder om landsvägen mellan Leipzig och Wittenberg stjäl den 1 oktober 1532 två välryktade hästar från hästhandlaren Michael Kohlhaas. Efter en utdragen process om skadestånd, som går Kohlhaas emot, publicerar han 1534 ett upprop och kräver hämnd på övermakten. Samtidigt anlägger Kohlhaas bränder i Wittenberg. Så småningom går Kohlhaas i motståndarnas fälla, fängslas, döms till döden och avrättas den 22 mars 1540.

Den tyske romantikern Heinrich von Kleist tar upp det här temat - alltid aktuellt: frågan om rätt och orätt, i en "krönika" med samma namn som huvudrollsinnehavaren, Michael kohlhaas. Aus einer alten chronik (1808 - 1810). Kleist håller sig till historiska fakta, men i sak är det vardagligt fattbara marginellt och ovidkommande för den tyske romantikern. Kleist är i första hand intresserad av universums, av människans obotliga sjukdomar, att världen och människan-i-världen bör inse att all jordisk lycka är förgänglig.

För Michael Kohlhas är jordisk lycka detsamma som att utan inblandning från feodala lantjunkare fritt få ägna sig åt mer eller mindre respektabla hästaffärer. Är detta en socialistisk/kommunistisk eller en konservativ tanke?

Under den andra domstolsförhandlingen hävdar Kohlhaas att hästarna lantjunkaren, tjuven, lagt beslag på, är alltför renrasiga och förfinade för att dra plogen i den sega lerjorden i Sydtyskland. Kohlhaas kräver ersättning för veterinärkostnader han haft sedan han efter den första domstolsförhandlingens utslag återfått hästarna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns två aspekter på processen mot Kohlhaas. Hästhandlaren vinner kampen om hästarna, mot lantjunkaren, men när han kräver att denne också skall betala veterinärkostnaderna, börjar det juridiska och sociala spelet på hög nivå. Denna tvist förlorar Kohlhaas. När han söker företräde hos kurfursten av Brandenburg, för att överlämna en protestskrivelse, slås Kohlhaas ned av borgvakterna.

Med hjälp av sju kamrater belägrar Kohlhaas lantjunkarens egendom. Vännernas stridstaktik är så okonventionell och effektiv så att det behövs femhundra man från de reguljära trupperna för att hålla stånd mot belägrarna. Medan man i maktens korridorer i Dresden diskuterar fortsatta åtgärder mot Kohlhaasgruppen, lägger Martin Luther näsan i blöt och fördömer Kohlhaas som syndare.

Kohlhaas fortsätter kampen mot lantjunkaren, men häktats sedan han i Berlin lockats i bakhåll. Genom en rad juridiska manövrer, advokatyr på hög nivå, skär makten, fursten, staten, bildligt talat halsen av den oförskämde och uppstudsige hästhandlaren. Kohlhaas döms till döden och avrättas.

I början av krönikan talar Heinrich von Kleist om Michael Kohlhaas som en rättskaffens man, som emellertid även är en förfärlig och obehaglig människa. Med denna paradox arbetar Kleist: Kohlhaas döms till döden för sin protest, för upproret mot ett brott som begåtts av en man från etablissemanget; ett brott som han av domstolen, av makten, delvis fått ersättning för. Kohlhaas får tillbaks hästarna lantjunkaren stulit, men han döms till döden därför att han genom "terror" sätter makt bakom kravet att lantjunkaren också skall betala veterinärkostnaderna för att hästarna skall återfå samma kondition de hade innan de stals.

Denna problematik är överförbar till andra händelser, stora som små. Det är samspelet mellan dessa faktorer som ger Kleists krönika styrka och allmängiltighet. Kleist är i första hand inte intresserad av processerna mellan hästhandlaren och lantjunkaren, utan av folkrätten, av folkets rätt mot despoter. Kleists krönika handlar inte om den tragiska historien om en hästhandlare utan om vilket skydd och vilken hjälp en föregiven rättsstat ger enskilda medborgare, även om dessa medborgare agerar utanför lagen och fängslas på annan ort, där medborgarskapets förmenta trygghet är satt ur spel.

En outlaw

I såväl diktaturer som pluralistiska demokratier pressas medborgarna till att tro på och leva efter strömlinjeformade världsbilder, men sanningen och det rationellt faktiska finns i mångfald och inte i det entydigt enögda. Sanningen är att Kohlhaas är en outlaw, men att han som medborgare trots detta utanförskap förtjänar - och kan kräva - rättvisa. Det handlar om liv eller död, om himmel och helvete. För Kleist representerar Kohlhaas romantikernas dröm om suverän frihet, en frihet där Jaget jämställs med universum. För Kleist - och, kanske oreflekterat, för Kohlhaas - handlar det til syvende og sidst inte om jordisk lycka, utan att kämpa en ovärdig och ojämn kamp på de gröna ängar som de facto är det apokalyptiska slagfältet och förrummet till dödens Paradis.

Världen kan inte räddas. Kohlhaas är dömd till döden av fursten i Brandenburg och till evig förtappelse av reformatorn Luther. Kleist menar att sådana domslut är ointressanta eftersom världens och människans Vara endast kan förklaras genom dikten. Amoralismen att med euforisk glädje gå döden till mötes, är att uppleva livets höjdpunkt. Hästhandlaren Kohlhaas är inte muslim utan kristen men upplever trots detta sitt livs triumfatoriska jubelögonblick i den stund då han avrättas.

Samtidigt uttalar rättsstaten sin egen dödsdom.

Den klassicistiska symbiosen om harmonisk världsordning, är en makalöst uppreklamerad falsk dröm. Utopier förblir utopier och de frigör ej sällan destruktiva krafter. Kohlhaas och Kleist ställs inför samma val som vår tids revolutionärer och terrorister: att antingen kastas in i apokalyptiskt våld och rädda sina själar, eller att acceptera historien som realitet och därmed förtvina och gå under.

Kleist och Kohlhaas står utanför samhället de lever i och säger sanningar. De är samtidigt rättsfanatiker och - ur det etablerade samhällets synvinkel - rättshaverister. Weimartidens främste rättsteoretiker - en man det inte går att placera in på höger-vänster - skalan - katoliken Carl Schmitt, ger i sak juridisk hållbarhet och legitimitet åt sådana attityder, åt sådant utanförskap.

I dagboken skriver Schmitt att det "är rörande att åter höra skriet 'tillbaks till Goethe, tillbaks till idealismen'". Själv menar han att man aldrig skall skämmas för sina åsikter, endast skämmas om man sviker dem. Schmitt menar att Kohlhaas öde kan liknas vid när profeten Jonas protesterar mot att tvingas utföra Guds uppdrag. Vem bär den egentliga skulden? Profeten Jonas eller Gud? För Kohlhaas gäller det konflikten med lantjunkaren och fursten i Brandenburg; Kleist kämpar med den filosofiska frågan om liv och död. Vem är den egentligen förbrytaren? Vilka är det som vandrar som osaliga vålnader genom historien och profiterar på människans rätt till kärlek, liv och död?

Vålnaderna är fienderna, men fiender är abstrakta figurer. Fiendskap är ett abstrakt begrepp. Fiendskap bekräftar den egna uppfattningens existentiella sanning. Politisk fiendskap är grunden för existentiell äkthet. Intellektuellt högtryck står i motsatsförhållande till den världsbild som präglas av ett ointressant och slött accepterande av den påtvingade viljan att acceptera förening av sådant som bör förbli åtskilt.

Den politiska teologi som Kohlhaas är ett exempel på, som Kleist förklarar filosofiskt och som Schmitt klär i juridisk språkdräkt, bygger på Machiavellis erfarenhet att lag och rätt bör samverka med furstens - Borgias - omoral. Denna juridiska humanism kan ifrågasättas. Ej sällan leder det till ett nihilistiskt helvete.

Å andra sidan: förmågan att existentiellt rätt uppfatta den historiska situationen, är att ge utopierna dödsstöten, det blir ideologernas död och metafysikens återuppståndelse. I ett sådant ödesdrama är ej endast hästhandlaren Kohlhaas utan även svindlarna från Köpenick och andra världsmetropoler, borna existentialister.

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Caveforsarkiv och rättigheter finns.

Bo I Cavefors

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tillhör inte psyket de humanistiska disciplinerna?

Vad är adekvat? Hjärna eller omgivning? Troligtvis en kombination av bådadera! För drygt tjugo år sedan började jag förstå att hjärnan var upphovet till allt vi kände och tänkte och att ...

Av: Jonas Lindman | Gästkrönikör | 11 november, 2014

Moderna Museets utställning 2010

Moderna Museets utställning möter mig med uppmaningen: "AKTA DIG FÖR ATT INTA ÅSKÅDARENS OFRUKTBARA HÅLLNING, TY LIVET ÄR INGET SKÅDESPEL, ETT HAV AV ELÄNDE ÄR INGET TITTSKÅP, EN SKRIKANDE MÄNNISKA ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 18 november, 2010

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 26 april, 2015

Pacifister i det virtuella kriget

I maj 2003 beslöt sig det amerikanska försvaret för att bege sig in på dataspelsindustrins territorium. Stridsklädda soldater ur specialstyrkan invaderade E3 (Electronic Entertainment Expo) understöd av svarta Black Hawk ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 01 oktober, 2008

Ullmans filmatisering följer Strindbergs historia, synliggör kön och klass och blottar Julies överkl

Non-virgin suicides på Göteborgs filmfestival

Daniel Barnz Cake (också visad på Göteborgs filmfestival) kan sägas starta där Miss Julie slutar, följa samma tema – och ändå vara alldeles annorlunda. Det är en sorts misslyckad (vit) ...

Av: Anna Nygren | Essäer om film | 03 februari, 2015

Théophile-Alexandre Steinlen – Radikal medkänsla efter Pariskommunen

Om Théophile-Alexandre Steinlens namn fortfarande väcker associationer är det förmodligen främst på grund av de gestaltningar av katter som den schweiziskfödde konstnären excellerade i. I oljemålningar, litografier, reklamaffischer och statyer ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 29 augusti, 2012

Stefan Whilde

Psykiatrin – ett brott mot människofriden?

Som diagnos- och behandlingsmetod är psykiatrin med stor sannolikhet långt sjukare än sina patienter. Den delar frikostigt ut diagnoser och ordinerar substanser på ett sätt som gör psykiatrikern till en ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 september, 2016

Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet del I

Allmänt De här tankarna är avsedda att försöka skapa ett brett filosofiskt grepp om det senaste århundradets viktigare tankesteg. Valet av steg har däremot varit något personligt. För övrigt avser jag att ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.