MADE-festivalen, 6-9 maj 2009

Mitt i MADE Medverkande konstnärer: Uglycute, Trumpetgerillan, Generationskören, Robin Jonsson, Sara Lundén, Laurie Anderson, Reijo Kela med vänner, Kids of the Ranch, Evelyn Glennie och Norrlandsoperans symfoniorkester, Ulrika Nuottaniemi, Andersson Dance ...

Av: Nils Jernelius | 10 Maj, 2009
Reportage om scenkonst

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | 05 november, 2012
Essäer om musik

Amsterdam, strax till vänster om Spuistratt

Vi vänder runt hörnet på Spuistratt, och skyndar mot restaurangen vi ska träffa kollegorna på, och där, i ögonvrån, fångar mig omslaget på det senaste numret av den amerikanska kulturtidskriften ...

Av: Mikke Schirén | 15 november, 2014
Gästkrönikör

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | 09 december, 2010
Musikens porträtt

Gruppe 47. Bildkälla: Wikimedia

Om Gustav Korlén och författarna i Gruppe 47, särskilt Alfred Andersch



I år skulle Gustav Korlén ha fyllt hundra år. Han blev nästan så gammal – han avled i fjol. Till hundraårsdagen har nu kommit en sympatisk hyllnings- och minnesskrift, Kalejdoskop, redigerad av Helmut Müssener och Lars-Olof Nyhlén. Tio av Korléns vänner och elever tecknar där hans porträtt. Han var en avhållen professor i tyska vid Stockholms universitet under lång tid, från 1952 till 1980. 
Die Gruppe 47

Die Gruppe 47

Han hade många mycket goda kontakter bland sin tids tyska författare, bland dem Heinrich Böll som lämnade bidrag i en festskrift till honom, och han såg till att ett av mötena för Gruppe 47 hölls i Sigtuna 1964.
Alfred Andersch Foto Annette Korolnik-Andersch

Alfred Andersch Foto Annette Korolnik-Andersch

Lund

Han var lundensare, och man kan läsa sig till att han under sina många år i kungliga huvudstaden behöll sitt stadsmål. Om skånskan alls färgade av sig när han talade tyska vet jag inte, men han var noga med att hålla sina seminarier på det språket - det var ingen självklarhet – som han behärskade till fulländning.

Jag träffade honom aldrig, men när jag skrivit några understreckare om ett par tyska författare, Alfred Kubin och Alfred Döblin, fick jag vänliga brev från honom som gladde mig. Jag minns att jag förundrade mig över att han hade tid till det, men ser nu i flera av jubileumsskriftens bidrag att han gärna uppmärksammade det som skrevs om tysk litteratur i svensk press, i en tid som blev alltmera dominerad av det anglosaxiska. Han räknade också ut hur stor del av programutbudet på Sveriges television som bestod av tyska inslag – det var försvinnande lite i jämförelse med importen från USA och England.

Han hade många mycket goda kontakter bland sin tids tyska författare, bland dem Heinrich Böll som lämnade bidrag i en festskrift till honom, och han såg till att ett av mötena för Gruppe 47 hölls i Sigtuna 1964. Förhandlingarna och diskussionerna drog många åhörare och rapporterna i pressen blev utförliga. Då var tyska ännu ett starkt andraspråk (eller möjligen tredje, efter franska, dock med spanska på snabb uppmarsch) på svenska gymnasier. Det året skrev jag studentstilen i tyska. Texterna som man skulle översätta var anonyma. om jag minns rätt. Den tyska på våren 1964 var intressant, om några tyskar på flykt över Östersjön till friheten i Sverige en gråkall oktobermorgon 1937. Men ur vilken bok den var tagen visste jag inte då.

Alfred Andersch

Senare återfann jag den i "Sansibar oder der letzte Grund" från 1957 av Alfred Andersch som var en av de ursprungliga medlemmarna i Gruppe 47. Jag kan tänka mig att det var Gustav Korlén som såg till att abiturienterna fick bita i ett så modernt stycke. Romanen hade översatts som "Drömmen om Sansibar" redan två år efter originalet, följd av "Den rödhåriga" 1961 (där var man ännu snabbare, "Die Rote" kom året innan). I "Drömmen om Sansibar" övertalar kommunisten Gregor skepparen Knudsen att hjälpa judinnan Judith från Hamburg att fly från Nazi-Tyskland över Östersjön till Sverige. Dessutom ska man ta med en träskulptur ur en kyrka, en läsande klosterbroder som annars blir konfiskerad av nazisterna som avvikande konst (där låg romanens intrig nära verkligheten, det hände med Ernst Barlachs skulpturer i nordtyska kyrkor).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En svensk läsare kommer att tänka på Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans film Hets, med Stig Järrel som den fruktade latinlektorn Caligula som rasande fäktar med sin pekpinne.

Med på turen finns också en femtonårig jungman som förblir namnlös i boken, han kallas bara Der Junge. Det är han som drömmer om resor till fjärran länder, därav boktiteln. Gregor som blir inblandad i en eldstrid när skulpturen ska hämtas följer inte med båten på den nattliga överfarten, men Judith och skulpturen finner en fristad i Sverige, och sedan tuffar skepparen och jungmannen hem igen. Romanen har filmats ett par gånger. En liknande och lika spännande historia om en flyktseglats till Sveriges sydkust finns i filmen Barbara från 2012, med den utomordentliga Nina Hoss i huvudrollen som den kvinnliga läkaren som förvisats från berlinsjukhuset Charité till ett mycket påvrare i landsorten – men här är det långt senare, på DDR-tiden.

Nyss läste jag på nytt en senare roman av Andersch, kortromanen Far till en mördare, om vad som hände i ett klassrum på Wittelsbachgymnasiet i München på våren 1928 när rektorn kom på inspektion och tog över förhöret i grekiska med fjortonåringarna. Både i den och i andra av sina böcker diskuterade Andersch var gränsen går för människans personliga ansvar och hur stor del individen har i en kollektiv skuld, ett komplex som ingen tysk författare i hans generation (han var född i Bayern 1914) kom undan, och han undrar om humanismen kan stå det onda emot.
I ungdomen var Andersch kommunist och internerades på Dachau så fort nazisterna tagit över makten, arbetade därpå i industrin varvad med perioder av arbetslöshet, och blev sedan inkallad. 1944 när han bland annat varit soldat i Danmark deserterade han vid italienska fronten och hamnade i ett amerikanskt fångläger. Där både lärde han sig en hel del om modern amerikansk litteratur, och satte igång tidskriften Der Ruf som sedan kom ut i det ockuperade Tyskland under tre år, tills amerikanerna satte stopp för den. Några av de som arbetade med den slöt sig samman i det som kom att bli Gruppe 47.

Gruppe 47

Under kriget hade Andersch, som så många andra, valt den inre emigrantens väg, att tiga och vänta. Efter det blev han en förnyare av radiodramat samman med Heinrich Böll, Hans-Magnus Enzensberger, Wolfgang Hildesheimer, Ingeborg Bachmann och andra, och snart en tongivande västtysk debattör i både press och på tv. 1958 flyttade han till Schweiz där han dog 1980, i Berzona. Som många andra i Gruppe 47 fick han alltså snabbt ett par av sina böcker översatta till svenska. Det är väl troligt att gruppens entusiastiske förespråkare Gustav Korlén hade de rätta förlagskontakterna och kunde jämna vägen.

Den Studienausgabe som kom av Anderschs verk mot slutet av sjuttiotalet är på femton band. Hans kanske bästa bok, den korta "Der Vater eines Mörders", är inte med eftersom den kom postumt, på Diogenes samma höst som han dog (på svenska tre år senare). I en del av sina noveller valde han att kartlägga delar av sitt liv med ett alter ego, ynglingen Franz Kien, som raster. I samma Nachwort für Leser där han frågade sig om humanismen alls skyddade mot något diskuterar han också varför han valde denna mask: "Det är jag själv som är Franz Kien men när det är så, varför anstränger jag mig alls, varför skriver jag inte helt enkelt Jag?"

Han kan inte besvara frågan, "Jag känner inte till svaret", men han försäkrar samtidigt att händelsen han just skildrat utspelade sig just så, den etsade sig in i hans och hans klasskamraters minne för resten av livet. När rektorn, en Herr Doktor Oberstudiendirektor, avbryter läraren i grekiska och själv tar över förhöret blir det snart en uppvisning i en kusligt auktoritär sadism. En svensk läsare kommer att tänka på Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans film Hets, med Stig Järrel som den fruktade latinlektorn Caligula som rasande fäktar med sin pekpinne. Rektorn för Wittelsbachgymnasiet lyckas med mera utstuderade metoder på en knapp lektionstimme trycka ner två elever, den ene relegeras, den andre (Kien, dvs Andersch) mister den friplats han haft eftersom fadern är en obemedlad krigsveteran.

Heinrich Himmler

Berättelsen är på ytan rak och enkel, men under den lurar komplikationerna. Intressantast är förstås den betydelse som denne rektor Himmler av historiska omständigheter fått, och som man inte kunde veta mycket om 1928, fem år före Machtübernahme. Han var far till den blivande chefen för SS, Heinrich Himmler, organisatören bakom "judefrågans slutgiltiga lösning", och numerärt sett möjligen den meste mångmördaren i historien. Men Andersch avstod från att dra in efterhandskunskaper i sin berättelse. Utifrån sitt skolpojksperspektiv konstaterar han att Himmler junior som just börjat en lovande politisk karriär på yttersta högerkanten hamnat på kollisionskurs med senior.

Fjortonåringen Franz – och därmed alltså Andersch vid samma ålder – visar en viss sympati för Heinrich Himmler. Franz pappa är en underofficer som fått järnkorset, första graden, för insatser i kriget, och som är tysknationell. I november 1923 hade en österrikisk korpral avlossat sin pistol i taket på Münchens Bürgerbräukeller, skrikit att den nationella revolutionen börjat, och med sina kumpaner tågat mot Feldherrnhalle dagen därpå, för att sedan hamna på fästningen Landsberg efter att hans upprorsunge snöpligt misslyckats. Men det där var kanske glömt fem år senare, när rektor Himmler härjar som värst i klassrummet.

Gustav Korlén

Så får läsaren i stället fundera över de tänkbara relationerna mellan far och son Himmler. Förutsätter den enes sadistiska natur den andres senare aktiviteter som massmördare? Är det så att en humanism med rötter i det klassiska Grekland, som den rektor Himmler trots allt företräder, inte alls är en garanti för medmänsklighet? Det verkar troligt att Alfred Andersch rekonstruerat hela historien med tanke på frågan han ställer i sitt efterord: "Schützt Humanismus denn vor gar nichts?". Att besvara den med jo tycks omöjligt – att ständigt diskutera den är nödvändigt.
Så långt Alfred Andersch. När jag väl klarat av studentskrivningen i tyska kom jag också upp i muntligt förhör, men den text som vi fick oss förelagda var lite äldre, av läkaren Hans Carossa, även han läsvärd framför allt för sin dagbok från första världskriget. Censor vid förhöret var en professor i tyska, men inte Gustav Korlén. Min studentkamrat upptäckte att professorn glömt ljuset på när han parkerat på skolgården, och påpekade det påpassligt. När vi båda kom upp i förhöret var han därför vänligt stämd, och allt gick bra. Han hade annars ord om sig att vara stram och hålla distansen – Korlén verkar ha varit den absoluta motsatsen.

I ett av bidragen nämns att Gustav Korlén såg till att den judiske litteraturhistorikern Walter A. Berendsohn (bland mycket annat Strindbergsexpert) fick en fristad i Sverige, så att han kunde fortsätta att kartlägga den tyska exillitteraturen – Helmut Müssener är expert på den del som kom till i Sverige. Barbro Eberan som nu riktar ett personligt postumt brev till Korlén skriver: "I åratal var din institution ett centrum för exilforskningen. Och du ville 1954 besätta ett lektorat i tyska med den sedermera så berömda litteraturvetaren Käte Hamburger, trots att en professor- och germanistkollega vid ett annat svenskt universitet invände att det knappast vore klokt att förutom Berendsohn 'låta en person av samma ras representera den tyska kulturen inför svenska studenter i Stockholm'".

Jag undrar om det var vår censor vid det muntliga studentförhöret i tyska vid ett skånskt läroverk den 12 maj 1964 som hade gjort sig skyldig till den pinsamheten tio år tidigare? Käte Hamburger som hann bli nästan lika gammal som Gustav Korlén, hon var nittiosex när hon avled 1992, tillbragte tolv år i svensk exil (1934-1956) och blev professor vid tekniska högskolan i Stuttgart tre år efter den anonyme svenske professorns rasistiska avfärdande. Om den kloke och konciliante Gustav Korlén hade fått råda hade hon nog blivit professor tidigare, och i Sverige.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Från gatan till designavdelningen

Från gatan till designavdelningen Vad är subkulturen? Finns det fortfarande utrymme för en konst som inte låter sig inramas?

Av: David Cardell | Essäer om konst | 14 september, 2006

Edgar Allan Poe

Edgar Allan Poe. Colosseum

Edgar Allan Poe (1809-1849) debuterade med diktsamlingen "Tamerlane and other poems" (1827). Flera av hans noveller och skådespel innehåller dikter, och han gav sitt sista verk, den kosmologiska "Eureka" (1848) ...

Av: Edgar Allan Poe | Gästkrönikör | 07 oktober, 2015

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?

En vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 08 juli, 2014

"Tror han på sig själv och sanningen, han som förtvivlar?"

Tänker en skiss, ett fragment av bild utan disposition: Jag förstod att jag tillintegjort dagen. Bortsett från denna missberäkning var det inte speciellt anmärkningsvärt. Jag var ju inte olycklig. Mitt enda ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 14 september, 2017

Norden nalkas, välkommen oreda - om Ragnar Josephsons bok om Carl August Ehrensvärd

Edle Einfalt und stille Grösse, på den slagkraftiga formeln sammanfattade den tyske konsthistoriken Johann Joachim Winckelmann sin syn på antiken. Han reste till Rom i flera vändor, första gången 1758 ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 juni, 2014

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Exit Brexit?

”Olika metoder för ’objektiv upplysning’ vid folkomröstningar” är titeln på den skrift från 1921 som Herbert Tingsten blev docent på och senare professor i statskunskap vid Stockholms Högskola, som det ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 28 juni, 2016

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.